Militärhistoriepodden

I centrum för de hårda striderna under slaget vid Tali-Ihantala 1944 befann sig den 22-årige Börje Brotel som chef för en Stug III – en tysk antipansar kanonvagn. Under de veckor som slaget rasade skulle han slå ut minst 11 sovjetiska stridsvagnar. Han blev den mest framgångsrika finska stridsfordonsbefälhavaren under andra världskriget.

Börje hade fått sin utbildning i Tyskland inom SS-division Viking och hade trots sin unga ålder stor erfarenhet av strid med pansarfordon. För Finland blev det avgörande att unga män som Börje kunde sin sak när den sovjetiska stormen släpptes lös på Karelska näset den 9 juni 1944.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp en av de mest dramatiska sekvenserna i Fortsättningskriget.

Den 9 juni 1944 inledde Sovjet en storskalig offensiv på Karelska näset. Den numerärt underlägsna finska armén kunde inte hålla emot, och ett sammanbrott var nära förestående. Målet med den sovjetiska offensiven var att slå ut Finland ur kriget och ta Helsingfors. Finland stod inför ett allvarligt hot mot sin existens. En total kollaps kunde undvikas och den finska armén retirerade till en ny försvarslinje. Det gick inte att undvika den sovjetiska erövringen av Viborg.

Mellan den 25 juni och 9 juli utkämpades ett slag öster om Viborg, kring Tali och Ihantala, som skulle bli avgörande för Finland. Den sovjetiska offensiven stoppades och trycktes till och med tillbaka något. Av stor betydelse blev pansarvapnen som levererats från Tyskland, de så kallade pansarnävarna, och den finska pansardivisionens Stug III-vagnar i händerna på befälhavare som Börje Brotel. Även det finska artilleriets förmåga att koncentrera sin eldgivning fick stor betydelse.

I slutändan räddades Finland av det faktum att Sovjet började flytta trupper mot Narva-fronten för att trycka ut tyskarna ur Baltikum.

Bild: Finländska pansarvärnssoldater passerar en utslagen sovjetisk T-34 norr om Viborg den 30 juni 1944. Främst går sergeanterna Kalle Niemelä och Heino Nikulassi med pansarskott på axlarna. Nikulassi stupade dagen efter fotograferingen.

Foto: Hedenström, SA-kuva, Finna. CC BY 4.0.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Alexander den store tog i sin fars anda sikte på det akemenidiska imperiet och dess ledare Darius III. Slaget vid Issus är egentligen det andra slaget i den här första kampanjen, som pågick från 334 f.Kr. till 330 till dess att Persepolis gav upp striden och Darius III tog till flykten.

Alexander har med sig en armé som består av peltaster, hopliter och makedonskt kavalleri samt en stor mängd ingenjörer och belägringsmaskiner. Det första slaget vid Granicus 334 innebar att Darius III förlorade mycket av den maktbas han byggt upp med lokala satraper i den västra delen av sitt rike. Dock var Darius III:s flotta inte besegrad, och Alexander hade i princip inte alls några marina styrkor att tillgå i detta skede. Vid Issus hade Darius nu chansen att vända utvecklingen.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Alexander den stores krigsföring och slaget vid Issus.

I Militärhistoriepodden var i den antika världen behandlade vi de peloponnesiska krigen och de persiska invasionerna. Krigföringen som Peter och Martin diskuterade var den så kallade hoplitkrigföringen, ett slags tungt infanteri med till en början medborgarsoldater. Mot slutet av det peloponnesiska kriget, som i princip var ett inbördeskrig mellan de grekiska stadsstaterna, började dock det här mönstret ändras. De grekiska härarna blev mer blandade, och framför allt introducerades ett lättare och mer rörligt infanteri kallat peltasterna. Även kavalleri började användas under den här tiden.

Slaget vid Issus är egentligen det andra slaget i den här första kampanjen, som pågick från 334 f.Kr. till 330 till dess att Persepolis gav upp striden och Darius III tog till flykten. Det första slaget vid Granicus 334 innebar att Darius III förlorade mycket av den maktbas han byggt upp med lokala satraper i den västra delen av sitt rike. Dock var Darius III:s flotta inte besegrad, och Alexander hade i princip inte alls några marina styrkor att tillgå i detta skede. Vid Issus hade Darius nu chansen att vända utvecklingen.

Den persiska hären lär ha varit betydligt större än Alexanders, men det fält där Darius bestämde sig för att bjuda till batalj var egentligen inte till hans stora armés fördel. Men den defensiva positionen bakom floden gav illusionen om att läget var fördelaktigt för Darius, eftersom Alexanders kavalleri och tunga infanteri skulle stöta på stora problem om de försökte ta sig uppför flodbankerna. Ett klassiskt slag följde, men många frågor kvarstår vad gäller Alexanders taktik och agerande vid Issus, såväl som vid de andra slagen. Gränsen mellan dårskap och genialitet förblir tunn i fallet Alexander.

Bild Alexander-Mosaiken, Faunenhuset, Pompeji. Fotograferad av Berthold Werner, Naples National Archaeological Museum,

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Olof Haraldsson återvände till Norge år 1030 för att återta den kungamakt han hade förlorat två år tidigare. Fälttåget slutade i ett blodigt nederlag med Olofs död. Följderna blev ändå långt större än den militära utgången. Efter Olofs död växte snabbt en helgonkult fram kring honom, och minnet av kungen kom att få stor betydelse för Norges kyrkliga och politiska historia.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt den norske kungen Olof Haraldsson, mer känd som Olof den helige eller S:t Olof, och hans öde vid slaget vid Stiklestad.

Olofs regeringstid 1015–1028 präglades av konflikter med både stormän och bönder. Hans försök att stärka kungamakten skapade ett växande motstånd. Efter att Knut den store tagit kontroll över Norge 1028 tvingades Olof fly österut, först till Sverige och därefter till Gardarike, där han vistades hos furst Jaroslav. När Knuts jarl Håkon Eiriksson omkom 1029 såg Olof en möjlighet att återvända. På vägen genom Sverige fick han stöd av kung Anund Jakob, och hans här bestod bland annat av svear, jämtar, islänningar och norska följeslagare.

Vid Stiklestad i Trøndelag mötte Olof en tröndersk bondehär, ledd av bland andra Kalv Arnesson, Tore Hund och Hårek av Tjøtta. Motståndet hade både inhemska rötter och kopplingar till Knut den stores maktövertagande i Norge. Flera norska stormän hade tidigare gått över till Knuts sida. Den 29 juli 1030 drabbade arméerna samman i ett av den norska medeltidens mest omtalade slag. Olofs styrkor besegrades och den tidigare kungen stupade.

Militärt var Stiklestad ett nederlag för Olof, men hans död fick långtgående konsekvenser. Redan året därpå kom han enligt traditionen att erkännas som helgon, och under de följande årtiondena växte kulten kring Olof den helige. Nidaros utvecklades till ett viktigt centrum för hans kult och för pilgrimsfärder, medan Stiklestad fick en betydelse som sträckte sig långt bortom den militära utgången av själva slaget.

I avsnittet undersöker vi vad som ledde fram till Stiklestad och vilka politiska motsättningar som låg bakom konflikten. Vilka var Olofs motståndare? Varför hade hans styre väckt så starkt motstånd? Och hur såg den militära situationen ut när han återvände till Norge? Vi diskuterar också hur bilden av Olof förändrades efter hans död och hur berättelsen om Stiklestad kom att få en central plats i Norges historia.

Bild: Altarmålning som skildrar Olav den heliges död i slaget vid Stiklestad 1030. Verket är från Trøndelag och sannolikt målat i Trondheim under 1300-talets första hälft. Okänd konstnär. Public domain via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I oktober 1899 utmanade de två boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten det brittiska imperiet. Med moderna gevär, stor rörlighet och god terrängkännedom tillfogade boerna britterna förödmjukande nederlag. Det som många britter hade föreställt sig skulle bli en snabb seger utvecklades till ett utdraget krig, där civilbefolkningen fick betala ett fruktansvärt pris.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved med lyssnarna till Sydafrika under imperialismens tidevarv.

Boerna härstammade huvudsakligen från nederländska, tyska och franska kolonister som hade bosatt sig i södra Afrika sedan 1600-talet. Under den stora utvandringen, Great Trek, från mitten av 1830-talet lämnade tusentals boer den brittiskstyrda Kapkolonin. De sökte mark och självständighet i inlandet, där så småningom Transvaal och Oranjefristaten växte fram.

Viljan till självbestämmande, den reformerta kristna tron och föreställningar om vit överhöghet präglade boersamhället. Expansionen innebar samtidigt att afrikanska samhällen berövades mark och självständighet. Konflikter med bland andra zuluer och ndebele blev en del av boernas gemensamma historieskrivning.

Storbritanniens koloniala ambitioner skapade återkommande motsättningar. Sedan britterna annekterat Transvaal 1877 gjorde boerna uppror. Det första boerkriget 1880–1881 slutade med brittiska nederlag och att Transvaal återfick sitt självstyre under brittisk överhöghet.

Upptäckterna av diamanter och senare guld skärpte kampen om södra Afrika. Affärsmannen och politikern Cecil Rhodes drev på den brittiska expansionen. Samtidigt väckte de många invandrarnas begränsade politiska rättigheter i Transvaal konflikter. President Paul Kruger fruktade att utvidgad rösträtt skulle undergräva boernas kontroll över republiken.

I oktober 1899 bröt det andra boerkriget ut. Transvaal och Oranjefristaten gick till offensiv in i Natal och Kapkolonin. Boerstyrkor belägrade Ladysmith, Kimberley och Mafeking. De första brittiska försöken att undsätta städerna slutade i svåra nederlag.

Britterna underskattade sin motståndare. Frontanfall över öppen mark mot väl dolda skyttar blev förödande. Boernas styrkor bestod till stor del av medborgarsoldater som var vana vid ridning och skytte. Moderna mausergevär, skyddade ställningar och rörlighet gjorde dem till farliga motståndare.

Med förstärkningar från Storbritannien och andra delar av imperiet vände britterna kriget. Under 1900 hävdes belägringarna och boerrepublikernas huvudstäder intogs. Men kriget fortsatte. Boerna övergick till gerillakrigföring och angrep brittiska förbindelser och mindre förband.

Britterna svarade med den brända jordens taktik. Gårdar förstördes och livsmedel beslagtogs för att beröva gerillan dess försörjning. Blockhus och taggtråd begränsade boernas rörelsefrihet. Civilbefolkningen fördes till koncentrationsläger, där sjukdomar, undernäring och undermåliga förhållanden orsakade massdöd. Både boerfamiljer och svarta afrikaner drabbades; tiotusentals människor dog i lägren.

Den 31 maj 1902 slöts freden i Vereeniging. Boerrepublikerna förlorade sin självständighet och accepterade brittisk överhöghet. På brittisk sida hade omkring 22 000 soldater dött, ungefär två tredjedelar av dem av sjukdomar. Segern hade blivit betydligt dyrare och mer förödande än imperiets ledare hade räknat med.

Bild: Boergerillakrigare under andra boerkriget (1899–1902), fotograferade 1900. Boerna kämpade mot brittiska styrkor för boerrepublikernas självständighet i södra Afrika. Foto: Okänd fotograf. Public domain via Wikimedia Commons.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Tidigt på morgonen den 1 juni 1676 i höjd med Hulterstads kyrka på Öland genomförde skeppet Kronan en vändning i hårt väder. Under vändningen kantrade fartyget och nästan samtidigt exploderade krutdurken och sprängde bort främre delen av babord sida.

Inom några minuter hade fartyget gått till botten. Endast omkring 50 man ur besättningen på 800 man överlevde. Bland de omkomna fanns överamiralen Lorentz Creutz chef för den svenska örlogsflottan.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp en av den svenska örlogshistorien mest dramatiska händelser. Kronan var ett av Europas största örlogsfartyg med tre fulla batteridäck och mer än 100 kanoner. Hon ledde en flotta som var den största Sverige dittills samlat. I den sjöstrid med en förföljande dansk-holländsk flotta som följde förlorades mer än 10 linjeskepp som sänkta eller av fienden erövrade. Den svenska flottan skulle inte kunna kontrollera svenska vatten under fortsättningen av det krig som pågick.

Sverige befann sig 1676 i krig med Danmark och med Danmark allierade stater. När Kronan förliste var den svenska flotta på väg norrut för att frita Gotland som hamnat under dansk ockupation och om det krävdes ta strid med den förenade dansk-holländska flottan längre norrut i Östersjön. Flottan hade en avgörande uppgift. Den skulle skydda den svenska kusten, undersätta den hårt pressade svenska fältarmén i Pommern och möjliggöra en svensk landstigning på Själland för att tvinga Danmark till fred. I och med flottan nederlag vid Ölands södra udde kunde danskarna landstiga i Skåne vilket ledde fram till slaget vid Lund senare under året. Den unge Karl XI kunde slutligen besegra danskarna i det blodiga slaget, och Sverige kunde trots allt avluta ett tämligen katastrofalt krig med mycket små eftergifter till sina fiender.

Kronans öde föranleder en diskussion om skeppsbyggeri och stridstaktik till sjöss under 1600-talet. Utvecklingen skedde snabbt mot tyngre och bättre fartyg och effektivare taktik. En viktig konsekvens av motgången till havs för Sverige var beslutet att flytta huvudörlogsbasen till Karlskrona från Stockholm. Man insåg i den svenska krigsledningen att flottan måste kunna löpa ut mycket snabbare och slå mot den danska flottan och möjliggöra en undsättning av de tyska provinserna.

Bild: Mitt under slaget vid Ölands södra udde den 1 juni 1676 kantrar regalskeppet Kronan och exploderar, medan Svärdet omringas av fientliga fartyg. Katastrofen blev ett förödande slag mot den svenska flottan. Oljemålning av Claus Møinichen, 1686. Public domain via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Från början av 700-talet till 1492 fanns muslimskt styrda områden på den Iberiska halvön. Under de första århundradena omfattade al-Andalus större delen av dagens Spanien och Portugal, men området krympte successivt när de kristna rikena i norr expanderade söderut. Det muslimska arvet är fortfarande tydligt i framför allt södra Spanien, inte minst i arkitektur, ortnamn och stadslandskap. Den långvariga kristna expansion som traditionellt brukar kallas reconquistan avslutades när det nasridiska emiratet Granada kapitulerade i januari 1492.

Krigföringen på den Iberiska halvön präglades i hög grad av befästa städer, borgar och gränsfästen som ofta var svåra att inta för medeltidens arméer. Fältslag förekom, men många militära operationer handlade i stället om belägringar, räder och kontroll över vägar och försörjningslinjer. Arméernas storlek är svår att beräkna. En modern uppskattning, baserad på bland annat försörjningsdata, anger omkring 10 000–12 000 man på den kristna sidan under det slutliga fälttåget mot Granada 1490–1491.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved med lyssnarna till Spanien och en av de mest omvälvande perioderna i den Iberiska halvöns historia.

På den nasridiska sidan spelade snabba räder, bakhåll och rörligt kavalleri en viktig roll, särskilt i gränskrigföringen. Samtidigt byggde försvaret i stor utsträckning på ett nätverk av befästa städer och borgar. Det är därför missvisande att beskriva konflikten som en enkel motsättning mellan ”arabisk” rörlig krigföring och kristna arméer som stred i slutna formationer. Krigföringen var betydligt mer varierad på båda sidor.

Det sista kriget om Granada pågick från 1482 till 1492. Krigföringen var i stor utsträckning säsongsbetonad, med fälttåg under den varmare delen av året. För att kunna föra trupper, artilleri och förnödenheter genom det bergiga landskapet byggde och förbättrade de kastilianska styrkorna vägar söderut. Betydande styrkor användes för att skydda underhållstransporter, samtidigt som fiendens grödor, kvarnar och förråd förstördes för att försvaga motståndet.

Belägringarna av de många befästa städerna slutade ofta med kapitulation efter bombardemang, blockad och förhandlingar snarare än med regelrätta stormningar. Ronda, i dag ett välkänt turistmål, belägrades 1485. Artilleribeskjutning och förlusten av tillgången till stadens viktiga vattenförsörjning bidrog till att försvararna kapitulerade efter några veckor.

En avgörande förändring under kriget var artilleriets växande betydelse. Krutvapen hade använts på den Iberiska halvön långt före Granadakriget. Forskning visar att nasridiska styrkor använde tidiga krutbaserade artillerivapen redan under 1300-talets första hälft. På den kristna sidan utvecklades samtidigt ett allt effektivare belägringsartilleri under 1300- och 1400-talen. Under kriget om Granada byggde Ferdinand och Isabella upp ett omfattande artilleritåg som gjorde det möjligt att snabbare bryta ned många tidigare svårintagliga befästningar.

Själva överlämnandet ägde rum den 2 januari 1492, då Muhammad XII, mer känd som Boabdil, överlämnade staden till Ferdinand och Isabella. Händelsen har senare blivit berömd genom skildringen av Boabdil som överräcker Granadas nycklar till de katolska monarkerna. Därmed upphörde det sista muslimskt styrda riket på den Iberiska halvön. Granada införlivades med Kastilien.

Den process som traditionellt har kallats La Reconquista var därmed avslutad. Begreppet används fortfarande flitigt, men modern historieskrivning brukar samtidigt betona att utvecklingen mellan 700- och 1400-talen inte var ett enda sammanhängande krig. Perioden bestod av skiftande konflikter, allianser och maktförhållanden mellan en rad kristna och muslimska riken.

Bild: Boabdil överlämnar den kapitulerade staden Granada 1492 till de katolska monarkerna, Isabel I från Kastilien och Fernando II av Aragon. Av: Francisco Pradilla y Ortiz (1848–1921), Public Domain, Wikipedia.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Natten mellan den 11 och 12 november 1940 lyfte 21 brittiska Fairey Swordfish-biplan från hangarfartyget HMS Illustrious i Medelhavet, på väg mot en av andra världskrigets djärvaste marina flygoperationer.

Operation Judgement blev ett genombrott för hangarfartygsbaserat flyg och utmanade föreställningen att slagskeppet fortfarande var sjökrigets självklara huvudvapen. Bakgrunden var att Storbritannien behövde minska hotet mot sina sjöförbindelser i Medelhavet.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historieprofessorn Martin Hårdstedt den brittiska attacken mot den italienska flottbasen i Taranto.

Den italienska flottan, Regia Marina, hade en stor del av sina tyngsta fartyg samlade i huvudbasen Taranto och kunde därifrån hota brittiska konvojer och binda betydande delar av Royal Navy. Planen på ett flyganfall mot basen hade rötter i 1930-talet och utvecklades av Lumley Lyster. Hösten 1940 lade konteramiralen fram den uppdaterade planen för amiral Andrew Cunningham, som gav klartecken till Operation Judgement.

Anfallet genomfördes i två vågor. De långsamma Swordfish-planen tog sig genom luftvärnet och förbi Tarantos försvar för att anfalla de italienska örlogsfartygen med torpeder och bomber. Eftersom hamnen var grund hade britterna utvecklat en särskild metod för att hindra flygtorpederna från att dyka för djupt efter fällningen. Tre italienska slagskepp – Conte di Cavour, Littorio och Caio Duilio – träffades och sattes ur strid. Conte di Cavour återkom aldrig i aktiv tjänst under kriget, medan Littorio och Caio Duilio senare reparerades. Britterna förlorade endast två Swordfish: två besättningsmän dödades och två tillfångatogs.

Attacken mot Taranto visade vilken slagkraft hangarfartygsbaserat flyg kunde få mot en koncentrerad flotta, utan att de egna slagskeppen behövde utkämpa ett traditionellt sjöslag. Räden studerades också utomlands. Japanska marinofficerare undersökte erfarenheterna från Taranto inför kriget i Stilla havet, och anfallet blev en viktig bekräftelse på att flygtorpeder kunde användas mot fartyg i en grund hamn. Kopplingen till Pearl Harbor bör dock inte överdrivas: den japanska flottan hade redan före Taranto arbetat med egna idéer och tekniska lösningar för anfall i grunda hamnar. Taranto var därför snarare en viktig bekräftelse på konceptets möjligheter än en direkt ritning för attacken mot Pearl Harbor.

Bild: Efter det brittiska nattanfallet mot Taranto den 11–12 november 1940 ligger det italienska slagskeppet Conte di Cavour svårt skadat och delvis sjunket i hamnen. Bara skorstenarna och delar av överbyggnaden höjer sig över vattenytan. Fotograf okänd, officiellt brittiskt fotografi. Public domain via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Rysk-japanska kriget 1904–1905 är för många i dag en relativt okänd konflikt, trots att det i sin samtid uppfattades som ett av de mest betydelsefulla krigen sedan Napoleonkrigen. Japans seger väckte enorm uppmärksamhet världen över. En asiatisk stat hade besegrat en europeisk stormakt i ett modernt storkrig och därmed rubbat föreställningar om den europeiska militärens självklara överlägsenhet.

Japan hade sedan Meijirestaurationen 1868 genomgått en snabb politisk, industriell och militär modernisering. Nu visade landet vad denna omvandling hade åstadkommit både på land och till sjöss. Efter hårda strider i Manchuriet och belägringen av Port Arthur kom det avgörande sjöslaget vid Tsushima i maj 1905, där den japanska flottan i praktiken krossade den ryska 2:a Stillahavseskadern, som huvudsakligen hade sänts från Östersjön.

För Ryssland blev nederlaget en svår prestigeförlust. Samtidigt skakades tsarväldet av den revolutionära oro som kulminerade under 1905 och som krigets motgångar bidrog till att förstärka.

I avsnitt 49 av Militärhistoriepodden tar sig idéhistorikern Peter Bennesved och historikern Martin Hårdstedt an rysk-japanska kriget och dess betydelse för 1900-talets militära och politiska utveckling.

Kriget har ofta beskrivits som en föregångare till första världskriget. Det var ett tidigt exempel på industriell krigföring i stor skala. Under belägringen av Port Arthur mötte anfallande soldater skyttegravar, taggtråd, kulsprutor och tungt artilleri – företeelser som senare skulle komma att prägla västfronten under första världskriget.

Även sjökriget gav en föraning om framtidens konflikter. Moderna slagskepp spelade huvudrollen, samtidigt som torpedbåtar och sjöminor fick stor betydelse. Vapnen var inte nya, men rysk-japanska kriget visade tydligt vilken effekt de kunde få i ett modernt sjökrig.

Mest känt är slaget vid Tsushima den 27–28 maj 1905. Under amiral Heihachirō Tōgō besegrade den japanska flottan den ryska eskadern genom bättre beredskap, effektiv eldgivning och skicklig manövrering. Bara ett fåtal ryska fartyg lyckades nå Vladivostok.

Trots segern fick Japan också erfara att en militär triumf inte nödvändigtvis gav alla de politiska vinster som befolkningen väntade sig. I freden i Portsmouth erkändes Japans starka ställning i Korea, landet övertog ryska rättigheter kring Port Arthur och södra Manchuriska järnvägen och fick den södra delen av Sachalin. Däremot fick Japan inget krigsskadestånd, vilket utlöste omfattande protester och upplopp i Tokyo.

Rysk-japanska kriget innebar därmed inte bara slutet på en konflikt utan början på en ny maktordning i Östasien. Japan hade etablerat sig som stormakt, men motsättningarna kring landets växande inflytande i Korea, Manchuriet och Kina skulle fortsätta att skärpas under de följande årtiondena. Tillsammans med Japans fortsatta expansion och de växande motsättningarna till USA bidrog denna utveckling så småningom till den konflikt som kulminerade i Stillahavskriget och anfallet mot Pearl Harbor 1941.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hur hade Rysslands historia sett ut utan Alexander Nevskij? Alexander Jaroslavitj, senare känd som Alexander Nevskij, är en portalfigur i den ryska historien. Som furste av Novgorod spelade han en viktig roll under 1200-talets mitt. I väster mötte han svenska och livländska styrkor med vapen, medan han senare valde en mer pragmatisk linje gentemot de mongoliska härskarna i öster.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historieprofessorn Martin Hårdstedt Alexander Nevskijs tid fram till det berömda slaget vid Peipus 1242. Bennesved är idéhistoriker och förste forskare vid FOI, medan Hårdstedt är professor i historia vid Umeå universitet.

Alexander blev furste av Novgorod 1236, omkring 15 år gammal. Vid denna tid stod de östslaviska furstendömena i Rus’ inför ett snabbt växande hot från mongolerna. Under Batu khans fälttåg 1237–1240 förstördes eller plundrades många städer, och 1240 föll Kyiv. Novgorod skonades från direkt erövring, även om mongolerna nådde in på Novgorods område och förstörde bland annat Torzjok. Varför de inte fortsatte mot själva Novgorod har diskuterats länge; vårens töväder, terrängen och logistiska problem hör till de vanligaste förklaringarna.

Alexanders förhållande till mongolerna utvecklades framför allt efter de berömda segrarna i väster. Efter fadern Jaroslavs död 1246 reste Alexander till de mongoliska härskarna och accepterade deras överhöghet. Under de följande åren fick han sin ställning som härskare bekräftad inom det mongoliska maktsystemet och medverkade till att tribut betalades. Det handlade alltså mindre om ett enkelt fredsavtal än om anpassning till en övermakt som avgjorde vilka furstar som fick regera i Rus’. Mongolerna lät samtidigt den ortodoxa kyrkan behålla en stark ställning och befriade kyrkan från tribut. Därför bör påståendet att Alexander personligen ”räddade” kyrkan snarare ses som en senare tolkning av hans politik än som ett entydigt historiskt faktum.

Mot väster valde Alexander däremot militära medel. Under 1200-talet pågick en katolsk expansion och flera korstågsföretag i Östersjöområdet. Religionen var viktig, men konflikterna handlade också om territorier, handel och politisk kontroll. Det blir därför missvisande att beskriva dem enbart som försök att bekämpa den ortodoxa kristendomen.

Även Sverige deltog i expansionen österut. Birger Magnusson, senare känd som Birger jarl, förknippas i Erikskrönikan med ett fälttåg till Tavastland i nuvarande Finland. Dateringen är omstridd: omkring 1239 har föreslagits, medan en äldre tradition placerar företaget 1249. Det finns däremot inte tillräckligt stöd för att identifiera Birgers fälttåg med slaget vid Neva 1240.

Slaget vid Neva är i sig svårt att rekonstruera. Händelsen är endast känd genom ryska källor, och den äldsta bevarade berättelsen finns i Novgorods första krönika från 1300-talet – inte i en krönika från 1500-talet. Där berättas att Alexander besegrade en styrka bestående av bland annat svenskar vid Neva den 15 juli 1240. Segern kom senare att förknippas med hans tillnamn Nevskij, ”av Neva”.

Konflikterna i väster tog inte slut där. Två år senare återtog Alexander Pskov och mötte därefter den livländska grenen av Tyska orden och dess allierade vid Peipus. Den 5 april 1242 besegrades den västliga styrkan i det slag som i eftervärlden blivit känt som slaget på isen. Händelsens militära och politiska betydelse har senare förstärkts kraftigt i rysk historieskrivning och populärkultur, men själva slaget är väl belagt.

Mer om slaget vid Peipus – och om hur Alexander Nevskij blev både historisk furste och politisk symbol – hör du i podden.

Bild: Nevaslaget 1240, där furst Alexander Jaroslavitj enligt den ryska kröniketraditionen besegrade en svensk styrka vid floden Neva. Miniatyr ur den ryska Illustrerade krönikan, 1500-talet. Anonym upphovsperson. Public domain, via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dansk-tyska kriget 1864, eller andra slesvigska kriget, blev en katastrof för Danmark. Vid freden tvingades landet avstå hertigdömena Slesvig, Holstein och Lauenburg. Danmark förlorade omkring två femtedelar av sitt territorium och befolkningen minskade från cirka 2,6 till 1,6 miljoner människor.

Sedan mitten av 1600-talet hade Danmark förlorat territorium efter territorium. Provinserna öster om Öresund gick förlorade till Sverige och 1814 avträddes Norge. Kvar fanns det egentliga Danmark, de nordatlantiska besittningarna – bland annat Island, Färöarna och Grönland – samt hertigdömena Slesvig, Holstein och, från 1815, Lauenburg.

Under nationalismens tidevarv blev den sammansatta danska monarkin allt svårare att hålla ihop. Holstein var övervägande tyskspråkigt, medan Slesvig hade både dansk- och tyskspråkig befolkning. Danska nationalister ville knyta Slesvig närmare Danmark, medan tysknationella krafter ville förena Slesvig och Holstein.

Konflikten hade redan lett till det första slesvigska kriget 1848–1850. Då gjorde slesvig-holsteinska nationalister uppror mot den danska kronan med stöd från Preussen och andra tyska stater. Danmark gick till slut segrande ur kriget, samtidigt som stormakternas diplomatiska ingripanden spelade en viktig roll. Sverige-Norge gav Danmark stöd och stationerade trupper på Fyn och i norra Slesvig, men de deltog inte i striderna.

Konflikten löstes dock inte. När Danmark genom novemberförfattningen 1863 försökte knyta Slesvig närmare kungariket samtidigt som Holstein skildes från denna konstitutionella ordning reagerade de tyska makterna. Den 1 februari 1864 gick preussiska och österrikiska trupper in i Slesvig. Danmark stod nu militärt isolerat mot två stormakter.

I avsnitt 38 av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av de största nationella traumana i Danmarks historia. Hur kunde det gå så illa? Varför utmanade Danmark de tyska stormakterna i stället för att finna en politisk kompromiss om hertigdömena?

Den danska krigsmakten gick in i kriget med en stark tilltro till sin egen förmåga. Men redan natten mellan den 5 och 6 februari tvingades armén utrymma den symboliskt laddade försvarslinjen vid Danevirke. Militärt var reträtten nödvändig, men för den danska allmänheten upplevdes den som en katastrof.

Armén drog sig tillbaka till bland annat Dybbøl. Där följde en lång belägring. Det moderna preussiska, räfflade och delvis bakladdade artilleriet kunde beskjuta de danska skansarna på avstånd. Under veckorna före stormningen regnade tiotusentals granater över ställningarna.

Den 18 april kulminerade bombardemanget. Efter sex timmars intensiv beskjutning stormade preussiska soldater de sönderskjutna skansarna. De danska styrkorna led ett svårt nederlag och drog sig tillbaka över Alssund. Ön Als förblev dock dansk ytterligare två månader, tills preussarna erövrade den den 29 juni.

Men vad hindrade Danmark från att förlora ännu mer?

Vid freden i Wien den 30 oktober 1864 tvingades Danmark avstå Slesvig, Holstein och Lauenburg. Efter det preussisk-österrikiska kriget 1866 kom Slesvig och Holstein under preussiskt styre. När det tyska kejsardömet bildades 1871 ingick områdena i den nya tyska staten.

Kriget var samtidigt en viktig etapp i Tysklands enande. Den preussiske ministerpresidenten Otto von Bismarck utnyttjade skickligt konflikten politiskt. Generalstabschefen Helmuth von Moltke hade under flera år studerat ett möjligt krig mot Danmark och utarbetat operationsplaner. Hans roll växte dessutom under själva fälttåget.

Bild: Jørgen Sonnes målning från 1871 skildrar striderna vid Dybbøl 1864, en avgörande drabbning i dansk-tyska kriget där danska styrkor besegrades av Preussen. Målning av Jørgen Sonne (1801–1890). Public domain via Wikimedia Commons.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den brittiska arméns blodigaste dag inträffade den 1 juli 1916 - den första dagen av slaget vid Somme. Inom ett dygn från det att det brittiska infanteriet klev upp ur sin skyttegravslinje och började avancera över ingenmansland mot de tyska linjerna stupade 20 000 soldater och nästan 40 000 skadades.

Den inledande artilleribekämpningen hade inte gett det resultat man hade räknat med. De tyska kulsprutepositionerna var inte utslagna och så många tyska soldater hade klarat sig att de kunde möta de brittiska tätt formerade linjerna framför dem med en vägg av bly.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden talar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av första världskriget mest betydelsefulla slag.

Ursprungligen var offensiven längs floden Somme i norra Frankrike tänkt som en gemensam storoffensiv utförd gemensamt av brittiska och franska trupper. Det tog lång tid innan britterna blev redo att inleda offensiven. Förlusterna under 1914 och 1915 måste ersättas. En helt ny armé skapades – den så kallade Kitchners armé – av frivilliga som i stort antal anmälde sig för tjänstgöring. Under den tid britterna arbetade för att skaka fram soldater övertog tyskarna initiativet och inledde sitt stora anfall mot Verdun i februari 1916.

Sommeoffensiven förvandlades i och med Verdunslaget till en brittisk avlastningsoffensiv. Den franska armén var hårt pressad och behövde understöd. Det som från början var tänkt som en storoffensiv med mer än 60 divisioner, varav 40 franska, smälte samman till en mindre brittiskledd offensiv som i slutänden omfattade 13 brittiska och 11 franska divisioner. Anfallet misslyckades med att åstadkomma ett genombrott. Istället för att avbryta försöken och hitta en ny väg att komma åt tyskarna inledde den brittiska armén under generalen Haig stödda av fransmännen ett utnötningsslag som skulle pågå in i november 1916. Förlusterna steg till mer än 400 000 stupade och sårade på båda sidor.

Det finns många aspekter på slaget vid Somme som framstår som märkliga och som kan diskuteras. Inte minst hur artilleriet användes blev föremål för kritik i efterhand. Det brittiska artilleriet lyckades inte slå ut de tyska kulsprutepositionerna trots en veckas förbekämpning av de tyska linjerna. Detta tillsammans med felanpassad infanteritaktik ledde till blodbadet. Dessa aspekter diskuteras ingående i avsnittet.

Bild: Soldater ur Royal Irish Rifles bär proviant genom en förbindelsegrav under slaget vid Somme, troligen den 1 juli 1916, offensivens första dag. Foto: Royal Engineers No. 1 Printing Company, public domain, via Imperial War Museums/Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Grunden i det antika Greklands militära organisation var hopliten. Hopliten var alltid en man och medborgare i någon stadsstat. Beväpnad med ett längre spjut, en sköld och ett kortare svärd, formerades hopliterna i så kallade falanger.

Bland de mest kända grekiska stadsstaterna är Aten och Sparta. Tack vare ett rikt och välutvecklat skriftspråk med många överlevda texter, i kombination med en rad nutida arkeologiska fynd så vet vi ganska mycket om hur krigen under dessa århundraden tedde sig.

I detta avsnitt 46 av Militärhistoriepodden gräver Peter Bennesved och Martin Hårdstedt djupare i dessa antika fenomen. De går igenom såväl stadsstaternas struktur, ekonomiska förutsättningar, såväl som hopliternas utrustning och den krigsmentalitet som rådde. På vägen hanterar vi också kända händelser som slaget vid Marathon, Salamis, Mantinea, och den fatala atenska expeditionen till Sicilien (ett antikt ”Barbarossa”?) under Peloponnesiska krigets höjdpunkt.

Vi har en klar bild över hur både samhället och krigföringen organiserades, är stadsstaterna i antikens Grekland. Det fanns ett stort antal av dem, utspridda över kust och landområdena runt Egeiska havet.

Perioden mellan ca 500-300 år före vår tideräkning är också en mycket intressant period vad gäller krigskonstens utveckling. Det som har beskrivits som en av de viktigaste fördelarna med den västerländska krigföringen, disciplinen, har ett tydligt ursprung i de grekiska stadsstaternas sätt att kriga.

Grunden i det antika Greklands militära organisation var hopliten. Hopliten var alltid en man och medborgare i någon stadsstat. Beväpnad med ett längre spjut, en sköld och ett kortare svärd, formerades hopliterna i så kallade falanger.

Falangen var en kompakt fyrkantsformation i flera led med fördelen att de tillsammans med sina kamrater bildade en sköldmur med en svärm av utstickande spjutspetsar. Exakt hur falangstrider gick till vet vi inte, men klart är att grekerna uppvisar en enastående disciplin och taktiskt tänkande som fick stora konsekvenser för dem själva och omvärlden. Deras förmåga att hålla ihop sina trupper och slås till siste man ledde till en rad häpnadsväckande segrar mot bland annat det enorma Persiska imperiet, men det ledde också till svårigheter när greker möte greker i strid. Hur skulle man ta krigskonsten vidare när falang mötte falang, och hur skulle framgångarna till land omsättas till framgångar till havs?

Bild: Chigi-vas med hopiliter som håller sköldar och svärd. Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Efter lunch den 21 oktober 1805 bröt den brittiska flottan in i den fransk-spanska flottans linje utanför Kap Trafalgar. I spetsen för anfallet seglade det stora linjeskeppet HMS Victory med amiralen Nelson ombord. Det som sedan utspelade sig är ett stycke klassisk sjökrigshistoria.

Krigets till sjöss under Napoleonkrigen avgjordes till brittisk fördel i och med Nelsons förkrossande seger över den fransk-spanska flottan vid Trafalgar. Hotet om en fransk invasion av de brittiska öarna var därmed undanröjt. Historien om slaget vid Trafalgar blir inte sämre av att hjälten själv Nelson stupade och fördes hem i en tunna med brandy.

I avsnitt 42 av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig ann ett av sjöhistoriens mest berömda och betydelsefulla slag. Slaget utgör slutpunkten på de stora seglande linjeskeppens epok. Under 1800-talet skulle teknikutvecklingen så småningom göra dessa artilleriplattformar i ek obsoleta.

Britterna inledde med från 1805 en mer än hundra år lång dominans på de sju haven. Napoleon behärskade visserligen ännu ett årtionde kontinenten, men britterna lade grunden till ett världsomspännande kolonialimperium.

Nelson var på många sätt en innovatör när det gällde sjökrigstaktik – även om han byggde vidare på förändringar som satts igång av andra. Han valde att bryta mönster och förlita sig på den brittiska flottans avgjorda kvalitativa övertag över sina motståndare. Inte minst hade de brittiska fartygen ett effektivare artilleri med mer välövade besättningar. Till det kan läggas en överlägsen förmåga att segla i formation och samordna attackerna på en motståndare som dessutom många gånger uppträdde passivt.

Mycket har skrivits om Trafalgar och Nelson för att inte tala om Napoleonkrigen. Ur den digra högen av litteratur går det ändå att föreslå Alan Schoms bok Trafalgar. Countdown to battle 1803-1805 (1990) och Roger Knights The Pursuit of Victory. The Life and Achievement of Horatio Nelson(2006). Lite kortare med bra skisser i Ospreys serie Angus Konstans Horatio Nelson. Leadership, Strategy, Conflict(2011) och Gregory Fremont-Barnes Trafalgar 1805(2005).

Bild: Slaget vid Trafalgar av J. M. W. Turner kombinerar flera händelser vid slaget i en tavla.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Europas kanoner tystnade efter Napoleonkrigen riktades de västerländska stormakternas hunger österut. Storbritannien behärskade haven, USA pressade sig fram mot Stilla havet – och Kina och Japan stod i vägen för den nya imperiala världsordningen. De ville inte öppna sina marknader, inte underkasta sig främmande handelskrav och inte låta sig styras av västerländska intressen. Svaret blev militärt tvång.

I Kina tog konfrontationen formen av opiumkrigen – två krig på 1800-talet där Storbritannien, senare med stöd av Frankrike, tvingade Qingdynastin att acceptera opiumhandel, öppna hamnar och ge västmakterna långtgående handelsrättigheter. Det var början på en förnedrande epok av ojämlika fördrag, utländskt inflytande och inre kriser. I Japan blev trycket ett annat men lika omvälvande: amerikanska örlogsfartyg bröt landets isolering och tvingade fram öppningen mot väst.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden skildras hur smuggling, kanonbåtsdiplomati och modern vapenteknologi bröt upp Östasiens gamla maktordningar. Kina förödmjukades och försvagades, medan Japan svarade med att omforma hela sin samhällsordning – för att snart själv träda fram som en aggressiv militärstat med imperiala ambitioner. Ur dessa våldsamma möten mellan öst och väst föddes konflikter och maktförskjutningar som skulle prägla hela 1900-talets historia.Vid 1800-talets mitt förändrades fokus för många västerländska stater. Napoleonkrigen var över och en relativ fred rådde i Europa. För Storbritannien och för USA var dock förutsättningarna väldigt annorlunda från tidigare. USA var sedan slutet på 1700-talet en självständig stat och hade under 1800-talets början expanderat västerut och snart lagt under sig hela den nordamerikanska kontinenten. Storbritannien hade som en konsekvens av Napoleonkrigen klivit fram som den dominerande sjömakten och i processen tagit besittning av ett antal viktiga sydostasiatiska kolonier.

För att vidare expandera och för att konsolidera denna nya situation hamnade nu Kina och Japan i blickfånget. Britterna ville utöka importen av kinesiska varor, och USA ville från sin västkust etablera förbindelser med både Kina och Japan för att själva utmana den brittiska handelshegemonin. Valfisket runt japanska sjön var ytterligare en faktor. Problemet var bara att både Kina och Japan, som sedan urminnes tider fört sin egen agenda och agerat under helt andra geopolitiska förutsättningar, var helt ointresserade av att utveckla samarbete med de stora imperierna. Storbritannien, USA, Ryssland och Frankrike blev visade dörren, och hänvisades till ett fåtal hamnar med begränsat utbud. I längden skulle det visa sig ödesdigert.

I slutändan skulle västerländsk teknologi i kombination med skrupelfri smuggling, handelskrig, utpressning och direkta militära aktioner, visa att västerländska imperier var fullkomligt överlägsna. Både Kina och Japan fick se sig själva förnedrade inför brittisk och amerikansk list och vapenskrammel. I kinas fall skulle högmodet kosta dem stor blodspillan, och för japans del blev konsekvensen förnedrande intrång och inhemskt politiskt tumult.

Kina och Japan är dock två helt olika typer av stater, och skulle hantera mötet med de västerländska imperierna på olika sätt. Emedan den ena kollapsade under trycket, skulle den andra vända ut och in på sig själv för att själv snart kliva fram som en betydande militärstat med imperiedrömmar. För händelserna under 1900-talet blev dessa utvecklingslinjer, med rötter i europeiska kolonialsträvanden, helt avgörande.

Bild: Det 98:e fotregimentet vid attacken mot Chin-Kiang-Foo (Zhenjiang), den 21 juli 1842, som påverkade Manchu-regeringens nederlag. Akvarell av militärillustratören Richard Simkin (1840–1926). Wikipedia, public domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Karl X:s vandring över Stora och Lilla Bält vintern 1658 är en av de mest mytomspunna händelserna i svensk historia. Kungens hela armé hängde i vågskålen. Den framgångsrika marschen genom Jylland och kapitulationen av fästningen i Fredriksodde under 1657 riskerade att gå fullständigt om intet om marschen misslyckades. Men om isen höll, ja då låg Köpenhamn och Själland öppet.

Den danska kungen Fredrik III förhandlingsposition i ett sådant läge skulle bli förödande dåligt. Vintern var ju kallare än vanligt, med vädret var nyckfullt. Skulle isen hålla?

I avsnitt 40 av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Karl X:s danska krig. Hur ska man egentligen se på Karl X:s danska krig? Var han en maktfullkomlig imperialist, eller var han en tidig skandinavist? Och varför är vi så måna om att diskutera framgången 1658 och tåget över bält, när allt höll på att gå om intet bara året efter? Man kan också fråga sig om inte myten om tåget över bält har lett till en överskattning av de svenska och danska kungarnas roller i sammanhanget. Kanske var det egentligen de europeiska stormakterna som hade sista ordet i Fredrik III och Karl X avgörande fejd.

Episoden har varit ett återkommande tema bland historiker, och många har diskuterat Karl X strategi och vägval, de risker han tog, och på vilka grunder han fattade sina beslut. Vansinnigt nog lyckades hela operationen utan några avgörande förluster, och väl framme i Själland kunde kungen signera ett förödande fredstraktat för dansk del, den så kallade freden i Roskilde. Skåne, Blekinge och Halland blev nu svenskt och skulle förbli det för ”evinnerlig tid”. Aldrig hade Sverige varit större och starkare än nu.

Samtidigt går det inte att rygga för det romantiska draget i berättelsen om händelserna 1658. De praktiska omständigheterna i sig, men även skildringarna i efterhand öppnar för frågor om svensk stormaktspolitik i Norden och gentemot de nya landskapen.

Bild: Karl X Gustaf (1622-1660) efter slaget vid Iversnaes av Johann Filip Lemke, public domain, wikipedia.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den ryska ockupationen av Finland 1713-21 kallas för Stora ofreden. Namnet är passande eftersom civilbefolkningen på olika sätt fick utstå mycket stora umbäranden – särskilt under åren 1713-14.

Stora delar av Österbotten föröddes som en del av en militär strategi att hindra den svenska armén från att kunna hitta förnödenheter och operera mot den ryska ockupationsmakten. I de våldsamheter som de ryska soldaterna utförde ingick våldtäkter, tortyr, kidnappning och mord. Tiotusentals människor lämnade dessutom sina hem på flykt undan ryssarna. Åland tömdes i stort sätt helt på sin befolkning.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de mer våldsamma perioderna i Finlands och Sveriges historia.

Stora nordiska kriget pågick och den ryska tsaren Peter den store var efter det svenska nederlaget vid Poltava 1709 fast besluten att slutligen knäcka det svenska väldet i Östersjön. Problemet var att ett anfall för att ta Stockholm och tvinga Sverige på knä måste ske via södra Finland.

I Östersjön härskade den svenska örlogsflottan. Efter ett misslyckat försök 1712 satte ryssarna in sin nybyggda och nyutbildade galärflotta längs den finska kusten. 1713-14 erövrades Finland och avgörande strider utkämpades vid Storkyro i februari 1714 och vid Hangö udde på sommaren samma år. En mångårig ockupation inleddes som fick stora konsekvenser för civilbefolkningen fram till freden 1721 i Nystad som avslutade den långa krigsperioden.

Det svenska riket var i detta skede av Stora nordiska kriget oförmöget att försvara Finland med mer trupper än de som redan fanns inom riksdelen. Det föranleder frågan om det svenska riket övergav Finland. Faktum är att det aldrig kom särskilt stort stöd från de styrande i Stockholm som hade ansvaret under kungen Karl XIIs frånvaro i Turkiet.

Kopplade till plundringen och skövlingen var underhållsproblemen och krigföringens villkor i fattiga och glest befolkade områdena i Finland. Vägsystemet var för dåligt för att kunna erbjuda transportleder och tillgången på mat knapp. Ryssarna tvingades att föra in stora mängder förnödenheter till Finland för att kunna hålla sin mer än 20 000 man starka ockupationsarmé vid liv. Stora delar av den spannmål som fördes till Finland kom sjövägen och transporterades längs kusten till den framryckande ryska armén.

Den hittills bästa boken om Stora ofreden är skriven av den finske historikern Christer Kuvaja När Finland stod i brand. Rysshärjningarna 1713-1721(2020). I den hittar man allt man behöver veta om denna dramatiska period. Även Göran Erikssons bok Slaget vid Rilax 1714är lättillgänglig.

Bild: En kosack i tjänst av Józef Brandt, wikipedia, public domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Någon gång mellan klockan fem och halv sex på eftermiddagen den 26 juni 1876 mötte 210 soldater ur US 7th Cavalry sitt öde på höjderna ovanför Little Big Horn River i nordöstra Montana.

Ledda av sin legendariske chef generalen Custer stupade kavalleristerna i en strid mot en överlägsen mängd Cheyenne- och Sioux-krigare. Ytterligare 40 kavallerister stupade denna dag inför övermakten. Halva kavalleriregementet dog.

I avsnitt 35 av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp det mytomspunna slaget vid Little Big Horn eller som det också kallas Custer´s last stand eller slaget vid Greasy Grass. Som vanligt är det inte bara själva striden som avhandlas i avsnittet. Utgångspunkten är att lyfta fram en dramatisk och på många sätt tragiska del av den amerikanska historia som handlar om hur urbefolkningen och inte minst Siouxstammarna tvingades bort från sina jaktmarker.

Pressade av den vita befolkningens expansion västerut drevs Siouxstammarna in i ohållbar situation. Områden som garanterats invaderades av vita nybyggare gång på gång. 1868 fredades ett stort område i dagens South Dakota oh Wyoming, men bara inom några år kom nybyggare när det hade upptäckts guld i området kring Black Hills.

Ledda av sin karismatiske ledare Sitting Bull och krigare som Crazy Horse valde allt större grupper av framför allt Sioux och Cheyenne att leva nomadliv i området kring Big Horn Mountains. För att tvinga dessa grupper att återvända till reservaten sände amerikanska regeringen ut trupper. I juni nådde Custers kavalleriregemente fram till ett stort läger vid Little Big Horn river och han beslöt sig övermodigt för att anfalla direkt utan ytterligare understöd. Anfallet slutade i en katastrof. Men varför gick det så illa?

Striden vid Little Big Horn är ändå att betrakta som en väldigt liten del i ett större drama. I avsnittet diskuterar vi Siouxstammarnas krigföring och hur vi ska se på deras krigarkultur. Var den idylliskt eller våldsam? Och hur ska vi uppfatta den vita kolonisationen av Västern? I avsnittet ventilerar vi en del svåra moraliska frågor.

Vill du läsa mer finns åtminstone två böcker att vända sig till. Grundläggande är Peter Panzeris Little Big Horn 1876(1995)i Ospreys kampanjserie. En annan bok är Robert Marshall Utley The last days of Sioux Nation(1994).Utley har skrivit flera intressanta böcker om frågor som rör den amerikanska expansionen västerut och konfrontationen mellan vita och ursprungsbefolkningen.

Bild: Custers sista strid av Edgar Samuel Paxson (1852–1919) - Whitney Gallery of Western Art

Lyssna också på Samurajens unika historiska krigarkultur.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I april år 1792 inleddes de så kallade revolutionskrigen i Europa. Det revolutionära Frankrike utmanade monarkierna i en kraftmätning som inleddes mer eller mindre katastrofalt för de franska arméerna. Hösten 1792 hotade en preussisk-österrikisk armé att tränga fram ända till Paris. Revolutionen hade då sannolikt varit över. Men det blev inte så.

Vid Valmy den 20 september stoppades den preussiska armén av den franska revolutionsarmén. Den sedermera välkände tyske poeten Goethe fanns med och summerade det inträffade för en grupp preussiska officerare som samlades omkring honom i mörkret och regnet efter slaget: ”Från och med i dag börjar en ny epok i världens historia och ni kommer att kunna säga att ni var där”.

I avsnitt 32 av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av världshistoriens kanske mest betydelsefulla slag. Eller var det verkligen så betydelsefullt? Vad menar Goethe med att en ny epok inleddes i historien? Slagets del i ett större sammanhang ger anledning att diskutera vad franska revolutionen fick för utrikespolitiska konsekvenser. Att sprida revolutionen var ett mål för det revolutionära Frankrike – men fanns det fler skäl att starta krig mot hela Europas monarkier?

På höjderna vid Valmy stod en fransk armé som var en blandning av gårdagen och morgondagen. Den rojalistiska franska armén utgjorde stommen kompletterad med frivilliga och utskrivna för att försvara revolutionen. Det franska artilleriet som räddade dagen för fransmännen var det gamla kungliga artilleriet, medan infanteriet som stod kvar och inte flydde trots den hotande preussiska uppmarschen var till hälften ett resultat av revolutionens massutskrivningar. Generalen Kellermans stridsrop ”Vive la nation” innebar en tydlig markering av att nya tider hade kommit.

De nya förhållandena för krigföringen som kom i och med franska revolutionen skulle på sikt förändra både uppträdandet på slagfältet och fälttågens logistik och strategi. Republiken skulle de kommande åren efter Valmy resa sig och faktiskt flytta krigföringen till det tyska området och norra Italien. Den revolutionära krigföringen skulle skörda stora framgångar. Med revolutionen kom även nya möjligheter för ambitiösa och äregiriga unga män – en av dessa var Napoleon Bonaparte.

Det finns mycket skrivet om revolutionskrigen, men en bok på engelska som är väldigt bra är T C W Blannings The French Revolutionary Wars 1787-1802. För den riktigt intresserade kan Paddy Griffiths The Art of War of Revolutionary France 1789-1802ge nya kunskaper. Vill man ha en lite lättare variant med nordiskt perspektiv kan kanske Martin Hårdstedts Omvälvningarnas tidvara något – åtminstone de första delarna av boken.

Bild: Slaget vid Valmy, September 20, 1792 av Horace Vernet - The National Gallery

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 26 april 1937 inleddes bombningen av den baskiska staden Guernica. Under några timmar föll en sammanlagd bomblast på omkring 22 ton över staden. Anfallet var beordrat från nationalistsidans högsta ledning och genomfördes med stöd av tyska Condorlegionen och italienskt flyg.

För nationalisterna var bombningen en del av offensiven i Baskien, men den framstår också som ett slags brutal testbädd: här användes bland annat Junkers Ju 52 (tillsammans med andra flygplanstyper) i en planerad rädföljd som gav erfarenheter av bombkrigföring som senare skulle få eko i andra världskriget.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden försöker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved förstå varför Guernica bombades – och vad anfallet skulle uppnå. Resultatet blev katastrofalt. Dödssiffran är fortfarande omstridd: uppskattningarna varierar kraftigt, från omkring 150 till över 1 600 döda, och siffrorna har använts i både propaganda och senare omvärderingar.

Att osäkerheten kunnat leva kvar hänger också ihop med vad som följde. Bombningen fick omedelbar internationell uppmärksamhet, men i Francos Spanien kom händelsen att förnekas, förvanskas och tystas ned. Nationalisterna tog kontroll över staden bara några dagar senare, den 29 april 1937.

Bombningen av Guernica kan ses ur flera perspektiv. Först och främst handlar det om det spanska inbördeskriget och slutstriden om Baskien våren 1937. Anfallet hade knappast varit möjligt utan det flygunderstöd som nationalisterna fick av Tyskland och Italien. Samtidigt stod västmakterna passiva, medan Sovjetunionen stödde republiksidan.

En annan dimension är den baskiska nationella identiteten. Guernica var en historisk samlingsplats och ett kulturellt hjärta – en symbol för baskiska friheter. Att slå mot staden var därför också att försöka slå mot själva idén om en baskisk nation. Det visste Franco mycket väl.

Bild: Ruinerna i Gernika (Guernica) efter bombningen den 26 april 1937 under spanska inbördeskriget, dokumenterade av tyska Bundesarchiv. Bilden ger kontext till den internationella debatten om luftkrigets civila offer och till Picassos senare antikrigsverk. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-H25224 / okänd upphovsperson, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Bofors 40 mm luftvärnskanon, i Sverige mest känd under modellnamnet m/36 är en av världens mest framgångsrika luftvärnskanoner och sannolikt Karlskogaverkens absolut främsta exportframgång genom tiderna. I stort sett användes den på alla frontavsnitt under andra världskriget, och i efterhand har den tillskrivits en avgörande roll för de allierades slutgiltiga seger.

Antalet producerade kanoner under andra världskriget närmar sig 60 000 men den slutgiltiga siffran är ännu okänd. I avsnitt 31 av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig i kast med denna militär-tekniska och historia.

Boforskanonens framgången låg i dess uthållighet, långa räckvidd. samt höga eld- och projektilhastighet. Upp till 120 skott i minuten kunde avfyras under korta stunder. Kanonen testades för första gången redan 1928 i Sverige, och var ursprungligen beställd av den svenska flottan. Efter ytterligare arbete med designen blev modellen färdig 1931 och kort därefter kom den ut på marknaden. Provkanonen skickades runt i Europa under åren precis före andra världskrigets utbrott och fick stort gensvar i Europa. Från Belgien till Österrike, till Ungern och Polen kördes den och visades upp framgångsrikt. Även de annars mycket konservativa fransmännen var intresserade före krigets utbrott.

Boforskanonens spridning över världen var dock inte nödvändigtvis Boforsverkens i Karlskogas förtjänst. Dess spridning inom Europa och västvärlden skedde huvudsakligen genom licenstillverkning. Arton olika länder erhöll licenser, varav de mest produktiva av dessa var USA och Storbritannien. Merparten av de kanoner som producerades under andra världskriget producerades där, och ofta efter modifieringar och tekniska tillägg. Detta ställer oss inför ett antal intressanta frågor. I vilken utsträckning kan Boforskanonens segertåg över världen egentligen tillskrivas svensk ingenjörskonst? Var det verkligen den svenska designen som var avgörande för amerikansk massproduktion? I ett vidare perspektiv kan man också fråga sig vilken roll som tekniska innovationer av detta slag egentligen spelar i andra världskrigets händelseförlopp?

Bild: Finska soldater bemannar en svensk Bofors 40 mm luftvärnskanon vid Suulajärvi under fortsättningskriget, 25 augusti 1943. Bilden belyser hur luftvärnet användes på östfronten och vilken roll Boforssystemet fick i Finlands krigföring. Bild: Vilho Koivumäki, SA-kuva - Försvarsmaktens bildarkiv. Helsingfors. 2017-12-06

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 2 september år 31 f.Kr. avgjordes Romarrikets framtid utanför Actium på Greklands västkust. Det var ett sjöslag som inte bara avgjorde ett inbördeskrig, utan också markerade republikens slut och början på den romerska kejsartiden.

Efter mordet på Julius Caesars år 44 f.Kr. kastades republiken åter in i kaos. Ett nytt triumvirat bildades av Octavianus, Marcus Antonius och Lepidus, som delade upp imperiet mellan sig. Men precis som tidigare maktdelningar kunde inte heller denna bestå.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om slaget vid Actium – den avgörande uppgörelsen mellan Octavianus och Marcus Antonius i Joniska havet, vid inloppet till Ambrakiska viken.

Octavianus, Caesars adoptivson och arvtagare, visade sig vara en mästare i politiskt manövrerande. Med propaganda, allianser och ett skickligt utnyttjande av Caesars eftermäle stärkte han sin ställning, samtidigt som relationen till Antonius gradvis försämrades.

När konflikten övergick i öppet krig blev östra Medelhavet den avgörande arenan. Antonius och Kleopatra etablerade sig i västra Grekland, medan Octavianus förfogade över en ovärderlig tillgång: den briljante strategen Marcus Agrippa. Genom en rad amfibieoperationer mot Antonius försörjningslinjer skaffade sig Agrippa initiativet och lyckades successivt pressa in motståndaren i Ambrakiska viken. Samtidigt urholkades Antonius ställning av avhopp, bristande försörjning och ett allt intensivare psykologiskt krig.

I avsnittet diskuteras också den romerska sjökrigföringens utveckling, styrkeförhållandena vid Actium och de osäkra källorna kring Kleopatras dramatiska flykt från slagfältet. När striden väl var över återstod bara en segrare. Antonius och Kleopatra tog sina liv, medan Octavianus återvände till Rom och blev princeps – ”den förste medborgaren”. Därmed inleddes en ny epok i romersk historia: kejsardömets tid.

Bild: Slaget vid Actium 31 f.Kr., här skildrat i en målning från 1672, där Octavianus flotta besegrar Marcus Antonius och Kleopatra. Segern blev avgörande för slutet på den romerska republiken och början på kejsartiden. Målning: Laureys a Castro, Public domain, via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kriget om Falklandsöarna mellan Argentina och Storbritannien år 1982 var kriget som aldrig skulle ha utkämpats. Den negativa inrikespolitiska utvecklingen i militärdiktaturens Argentina samverkade med gamla anspråkskrav på Falklandsöarna – eller Malvinerna som de kallas på spanska.

Argentinarna besatte ögruppen med militär. Storbritannien under Margaret Thatchers ledning antog utmaningen och sände en expeditionsstyrka för att utkämpa britternas måhända sista kolonialkrig. Men var det värt insatsen?

Denna fråga och mycket mer diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i reprisen av avsnitt 30 av Militärhistoriepodden.

Kriget på Falklandsöarna hade många drag som gör det unikt i flera avseenden. Argentinarnas närhet till krigsområdet gav dem en fördel. Dessutom var Argentina inte helt utan militär kapacitet. Både en relativt stor flotta och ett flygvapen att räkna med. Men att möta en motståndare med britternas kapacitet skulle visa sig vara katastrofalt. Det fanns redan på förhand en nivåskillnad i militär kompetens som argentinarna skulle ha tagit mer på allvar. Men kanske utgick de från att det aldrig skulle bli krig?

Storbritannien förde krig på andra sidan jordklotet med en expeditionsflotta som i mycket stor utsträckning måste klara sig själv. Logistiskt var insatsen anmärkningsvärd. Uppgiften att hålla den ganska stora argentinska flottan på behörigt avstånd och undvika förluster på grund av det argentinska flygvapnets anfall var svår. Trots teknisk överlägsenhet och utbildning var inte framgången given på förhand. Två brigader skulle landsättas och ta sig an uppgiften att besegra en numerärt större motståndare som både hade haft god tid till förberedelser och som dessutom hade tunga vapen att försvara sina ställningar på höjderna kring Port Stanley. Frågan är vad som egentligen avgjorde kriget?

Falklandskrigets slutstrider vid Goose Green och väster om Port Stanley blev infanteristrid med många brutala påminnelser om krigets nakna verklighet: att döda eller dödas. När det brittiska yrkesinfanteriet av marinkårssoldater, fallskärmsjägare och gardessoldater bröt in och brutalt rensade de argentinska ställningarna som hölls av i huvudsak illa ledda värnpliktiga kan det verka som att allt var givet på förhand. Men ingenting var självklart. Britterna kämpade med krigets friktioner vad gäller transporter, brist på understöd och vädret. Att numerärt underlägsna anfalla en fiende som har haft lång tid till förberedelser innebär förluster. Britterna förlorade i kriget 255 i döda och 775 skadades. Argentina miste 649 döda och 1 657 skadade.

Om du vill läsa mer kan vi rekommendera den brittiske journalisten och författaren Max Hastings och Simon Jenkins bok som finns på svenska Slaget om Falklandsöarna. I övrigt återfinns en rad titlar om kriget på engelska som tar upp i stort sätt alla aspekter av konflikten. Martin Middlebrook The Falklands Warär en som kan rekommenderas eller Duncan Andersson kortare The Falklands War 1982.

Bild: Den argentinska kryssaren ARA General Belgrano har svår slagsida efter att ha attackerats av en brittisk ubåt under Falklandskonflikten. Den sjönk senare. WIkipedia.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I augusti 1920 utkämpades slaget om Warszawa mellan en sovjetisk invasionsarmé och den polska armén under generalen Pilsudski. Utgångsläget för polackerna var inte bra. Försvaret runt den polska huvudstaden sviktade.

I detta läge genomförde den polska armén en omfattade omgruppering och därefter en snabb motoffensiv. De sovjetiska arméerna krossades och ringades in 16-25 augusti 1920 i ett slag som har kallats ”undret vid Visla”. Den polska segern räddade den unga polska republiken och stoppade en eventuell sovjetiska fortsatt frammarsch mot Tyskland.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett måhända lite mindre känt krig. Som en direkt följd av första världskriget inleddes i Östeuropa ett antal militära konflikter frammanade av olika nationella strävanden. Polacker, balter, ukrainare, rumäner och så vidare försökte skapa egna nationer och vinna så stort territorium som möjligt. Samtidigt rasade inne i Ryssland ett inbördeskrig 1918-22.

Polens ledare Pilsudski hade en vision om att skapa en federation av stater under polsk ledning som motsvarade det gamla Pols-Litauiska samväldet som slutade att existera 1795. Polska trupper kom under 1919 att ockupera stora områden i både dagens östra Ukraina – provinsen Galicien – och flytta gränsen mot Sovjet österut mot Minsk. Den sovjetiska motoffensiven i augusti 1920 tillintetgjorde dessa erövringar och det var först efter segern i slaget om Warszawa som den polsk-sovjetiska gränsen kunde stabiliseras i och med freden i Riga i mars 1921. Polen hade vi det laget även lagt sig till med de östra delarna av dagens Litauen i vilket Pilsudskis hemstad Vilnius ingick.

För Lenin och bosjevikerna var nederlaget framför Warszawa en stor katastrof. Drömmarna om att tränga längre västerut och understödja en tysk kommunistisk revolution grusades. Vision om en världsrevolution fick ett abrupt slut i augusti 1920.

Bild: Polska soldater bemannar en kulspruteställning vid försvarslinjerna nära Miłosna i byn Janki utanför Warszawa, augusti 1920, under polsk-sovjetiska kriget och striderna om Polens självständighet. Foto: okänd, Public Domain, via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I väst har samurajen blivit symbolen för en japansk krigarkultur som saknar en europeisk motsvarighet. ”Samuraj” betyder ”att tjäna men dess faktiska innebörd är mycket komplex. ”Samurajen” vittnar om en märklig sammanflätning av militärorganisation, kejsardömets traditioner och civil uppoffring som tog en helt unik vändning i Japan jämfört med resten av världen.

Från framväxten under 700-talet har samurajen haft en central position i japans utveckling och tillerkänts avgörande segrar mot t.ex. Kublai Khans invasionsförsök under 1200-talet. Frågan är om det ens går att prata om Samurajen som ett eget begrepp utanför Japans historia som helhet? Vem är samurajen egentligen?

I reprisen av avsnitt 28 av Militärhistoriepodden tar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved sig an berättelsen om den japanska krigaren, krigarkulturen, de avgörande händelserna och den mycket märkliga statsapparat som byggdes upp runt japansk Bushido – ”Krigarens väg”.

I avsnittet diskuteras jämförelser med den europeiska utvecklingen, den märkliga privatiseringen av statliga ämbeten, de avgörande vändningarna under mongolinvasionen samt de stora ledarna – Sengogku Jidai, Nobunaga och Hideyoshi - som under en turbulent tid lyckades ena Japan under den epok som vi i Europa brukar kalla medeltiden.

Även samurajkulturens sakta förfall under Tokugawa-eran tas upp och Meijirestoriationens återfunna samurajromantik. Vi möter också samurajens militärteknisk förutsättningarna, rustningarna och svärden som ofta får definiera samurajen, och så får Peter Bennesved göra ännu ett utlägg om bågens speciella utformning och förutsättningar.

För den som är intresserad av fortsatt läsning rekommenderas speciellt Stephen Turnbulls många olika verk på temat. En bra introduktion är bokenThe Samurai – A military history (1996, 2013). För den som vill ha mer hardcore-historia rekommenderas historiken vid University of Georgia, Karl F. Fridays bok Samurai, warfare and the state in early medieval Japan.

Bild omslag: En samuraj från 1860-talets Japan, fotograferad under den turbulenta Boshin-krigets tid då shogunatet störtades och Meiji-restaurationen tog form. Bilden används i avsnittet för att illustrera samurajernas roll i övergången till ett moderniserat Japan. Foto: Felice Beato. Public domain via Wikimedia Commons.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I mitten av 1200-talet var det område som vi i dag kallar Sverige på väg att formas till ett rike. En av de mest drivande gestalterna var Birger jarl. En viktig del av riksbildningen blev också expansionen österut.

Birger jarl förknippas med ett svenskt fälttåg till Finland – ofta kallat det andra svenska korståget – som brukar dateras till 1248–1250. I traditionen kopplas detta även till grundandet av Tavastehus (Häme), även om detaljerna är osäkra och källorna är knapphändiga.

En förklaring som ibland lyfts är oro för lokala uppror, bland annat i Tavastland. Men det fanns sannolikt också ett större säkerhetspolitiskt motiv: Novgorod och dess maktsfär i öster. Spänningarna mellan Sverige och Novgorod bidrog till en lång period av konflikter som till slut ledde fram till Nöteborgsfreden 1323, där en tidig östlig gräns-/intressesfär slogs fast.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med en av de mest avgörande perioderna i Sveriges historia: riksbildningen. Det svenska riket var ännu under uppbyggnad. Kungamakten var svag, skattesystemen ineffektiva och resurserna begränsade. Ändå inleddes en utvidgning österut – ett steg som kom att få långvariga konsekvenser för maktbalansen i Norden och kring Östersjön.

Traditionellt har man ofta beskrivit Sveriges etablering i det som i dag är Finland som en följd av tre fälttåg/”korståg”: ett första på 1100-talet kopplat till Åboområdet, ett andra i mitten av 1200-talet kopplat till Tavastland, och ett tredje i slutet av 1200-talet kopplat till de östra delarna av Finland. Men frågan är om det verkligen var så tydligt avgränsade expeditioner. Vet vi ens om ”korstågen” ägde rum på det sätt som senare historieskrivning har beskrivit dem?

I avsnittet diskuteras alternativa förklaringar och olika forskningsperspektiv. En central faktor är Novgorod och vilket hot – verkligt eller upplevt – som den östliga stormakten kan ha utgjort för det unga svenska riket.

Bild: Birger jarl (c. 1210–1266), framställd som ”store fursten” i en 1600-talsgravyr ur Suecia Antiqua et Hodierna. Bilden visar hur stormaktstidens Sverige föreställde sig medeltidens makthavare och knyter an till avsnittets tema om Birger jarls roll i rikets formering. Gravyr: Erik Dahlbergh. Public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Få tekniska landvinningar har präglat ett århundrade på samma sätt som kärnvapnen präglade 1900-talet. Efter Trinitytestet den 16 juli 1945 och de ödesdigra bombningarna av Hiroshima (6 augusti 1945) och Nagasaki (9 augusti 1945) vändes stormakternas militära planering upp och ner – och världen blev inte riktigt sig lik.

Som ett traumatiserat kollektiv reagerade världssamfundet först med tvekan, oro och bestörtning – och så småningom även med en sorts acceptans. Vad gör man med ett vapen som kan förinta en fiende, men som samtidigt är svårt att värja sig mot?

I reprisen av avsnitt 27 av Militärhistoriepodden samtalar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om 1900-talets kärnvapenutveckling och dess betydelse för militärhistoria.

Än i dag finns kluvenheten kvar. Kärnvapnen byggdes in i stormakternas arsenaler och förändrade taktik, strategi och doktrin – men de kom aldrig att användas i krig efter 1945. I stället blev de i praktiken testade och politiskt signalerade: en yttersta maktresurs som skulle avskräcka snarare än avfyras.

Hur kunde det bli så? Nådde mänskligheten en teknisk slutpunkt när möjligheten att förinta sig själv blev verklig? Hur ska vi förstå den massiva upprustningen, bärsystemens utveckling och de doktriner som växte fram? Finns historiska paralleller – eller är kärnvapnen en unik företeelse i mänsklighetens militära historia?

Med start i Manhattanprojektet diskuteras kärnvapnens tekniska utveckling, olika presidenters syn på vapnet, försöken att legitimera kärnvapen i säkerhetspolitiken, doktrinerna “massive retaliation” och “mutually assured destruction (MAD)”, samt de många bärsystemen och deras betydelse för stormakternas positioner i kalla krigets komplexa politiska landskap. Frågorna hänger kvar i luften.

Bild: Svampmolnet efter Castle Bravo – USA:s kraftigaste kärnvapenprov (15 megaton) – vid Bikiniatollen den 1 mars 1954. Foto: United States Department of Energy (U.S. federal government), Public domain (PD-USGov).

Lästips:

Margot A. Henriksen (1997), Dr. Strangelove’s America: Society and Culture in the Atomic Age. (University of California Press).

Geir Lundestad (2004), Öst, väst, nord, syd: huvuddrag i internationell politik efter 1945. (Studentlitteratur).

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kalla krigets mest omfattande krig mellan två stater utkämpades mellan Iran och Irak 1980–1988. Antalet döda räknades i hundratusentals – både soldater och civila. Konflikten präglades av ett hänsynslöst utnyttjande av människoliv för att nå tveksamma territoriella mål, och den politiska och militära ledningen på båda sidor uppvisade stor inkompetens.

Ett av de mest anmärkningsvärda inslagen var Iraks återkommande användning av kemiska stridsmedel, både mot iranska förband och mot civila kurder.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden försöker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved förstå en av 1900-talets mest brutala konflikter. Kriget fördes med modern västerländsk och sovjetisk militärmateriel, men leddes ofta av befäl som inte var uppgiften vuxna. Iraks diktator Saddam Hussein inledde kriget i tron att det skulle bli en snabb och enkel seger.

Ett centralt mål var att ge Irak en ledande ställning bland arabstaterna. Efter fredsavtalet mellan Egypten och Israel suspenderades Egypten ur Arabförbundet 1979, vilket skapade ett maktvakuum i regionens maktspel. Iran framstod samtidigt som den främsta rivalen till Saddam Husseins anspråk på arabiskt ledarskap. Till detta kom grundläggande motsättningar mellan Irans shiamuslimska majoritet och Iraks sunnimuslimdominerade maktelit.

Av stor betydelse för Irak var också att återta och kontrollera strategiska områden längst in i Persiska viken, kopplade till gränsdragningen vid Shatt al-Arab. I Algeröverenskommelsen 1975 accepterade Irak att gränsen i floden drogs efter farledens mittlinje (thalweg), något Saddamregimen senare ifrågasatte – och använde som ett av flera argument för kriget.

Bild: Iraniska soldater ber i en skyttegrav under Operation Karbala-5 nära Shalamcheh utanför Khorramshahr, februari 1987. I bild står Ali Azimi från byn Mohajeran, som senare skadades av kemiska stridsmedel; längst ned syns Sadegh Artimani. Foto: Mahmoud Badrfar (tasnimnews.com). Public domain (Iran).

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Jacob Walter var en vanlig tysk menig soldat i Napoleons väldiga armé som invaderade Ryssland 1812. Det som gjorde honom ovanlig var att han skrev en dagbok om en av militärhistoriens största katastrofer.

Napoleons fälttåg i Ryssland 1812 tillhör den militära historiens mest dramatiska händelser. I slutet av juni 1812 korsade en väldig armé omfattande mer 450 000 man – till och med över 600 000 om man räknar alla reserver – den ryska gränsen vid floden Njemen och rördes sig mot Moskva.

Den ryska huvudstaden intogs i september efter ett antal brutala strider där slaget vid Borodino den 7 september var det i särklass blodigaste. Trots att Moskva var i franska händer kunde Napoleon inte tvinga Ryssland och Alexander till en fred på sina villkor.

I oktober inleddes reträtten tillbaka. Efter övergången av floden Beresina i slutet av november bröts armén slutligen samman. Endast mellan 20 000 och 30 000 återkom av den väldiga armén. Resten dog eller tillfångatogs. Det hela var en katastrof.

I detta det 26:e avsnittet av Militärhistoriepodden följer Martin Hårdstedt och Peter Bennesved en av deltagarna i fälttåget: den menige tyske soldaten Jacob Walter. Med utgångspunkt i hans bevarade dagbok rör sig samtalet kring det katastrofala fälttåget ur den enskilde soldatens perspektiv. Hur tedde sig umbärandena för den enskilde krigsdeltagaren? Varför utvecklades fälttåget till en katastrof? Vilken betydelse hade vintern egentligen?

Den franska armén – La Grande Armée– bestod bara till hälften av franska soldater. Resten kom från andra delar av det franska imperiet utanför det egentliga Frankrikes gränser. Med i fälttåget fanns polacker, tyskar, österrikare holländare, italienare och så vidare. Jacob Walter kom från det tyska kungariket Würtemberg vars armé tämligen ovilligt deltog i fälttåget mot Ryssland.

Jacob var veteran från tidigare fälttåg i den tyska armén som slogs mot Napoleon 1806-07 och även 1809. Efter 1812 fick han avsked på grund av sina skador som en följd av umbärandena i Ryssland. Men han var en av de mycket få som levande återvände hem. Jacob kom att skriva ner sina upplevelser i en dagbok som via utvandrande efterkommande hamnade i USA. Historikerna kan genom hans realistiska och i alla högsta grad trovärdiga berättelse få en inblick i detta världsdrama som är långt ifrån strategierna och de höga officerarnas staber. Lidandet i krig får ett ansikte.

Om du vill lära dig mer om Napoleonkrigen, fälttåget 1812 och Jacob Walter kan du läsa hans dagbok som finns utgiven på svenska Jakob Walter Fotsoldat i Napoleons armé. Dominic Lieven har skrivit en fantastisk bok på engelska Russia against Napoleon. The battle för Europé 1807 to 1814som rekommenderas för hard core-läsaren. En skönlitterär skildring är naturligtvis Leo Tolstoj Krig och Fred.En sammanfattning av hela Napoleonkrigen hittar du i Martin Hårdstedts Omvälvningarnas tidsom innehåller ett par kapitel om ryska fälttåget.

Bild: Korsandet av floden Berezina den 17 november 1812 av Peter Hess, målad 1844.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Farsalos räknas som en av de mest avgörande striderna i det så kallade caesariska inbördeskriget. Det är en episod ur antikens Rom som har förevigats i både teater och film. Här möttes Julius Caesar och Pompejus Magnus efter år av konflikt och rivalitet. Vissa historiker menar att slaget i praktiken blev början till slutet för den romerska senrepubliken – men samma sak har också sagts om flera andra avgörande skeden.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt slaget vid Farsalos 9 augusti 48 f.v.t.

Julius Caesar hade varit i Gallien under 50-talet f.v.t., något som Militärhistoriepodden tidigare har skildrat. Efter att ha besegrat den galliska ledaren Vercingetorix fortsatte Caesars fälttåg, och han genomförde även expeditioner till Storbritannien 55 och 54 f.v.t. Men medan Caesar var ute på sin galliska kampanj pågick interna strider i Rom. Republiken präglades av politisk oro, och flera starka konsuler och prokonsuler försökte hantera läget genom en informell maktallians – det så kallade första triumviratet – där Caesar, Pompejus och Crassus ingick.

Efter några år föll dock triumviratet samman, och när 40-talet f.v.t. tog sin början övergick motsättningarna i öppet krig mellan Caesar och Pompejus.

Inbördeskriget inleddes med att Julius Caesar tågade mot Italien och tog kontroll över Rom. Pompejus, som av senaten hade fått i uppdrag att skydda republiken, flydde då staden och drog sig tillbaka till Grekland. Hans strategi var att utnyttja sitt övertag till havs och därigenom svälta ut Caesar och de Caesar-trogna stadsstaterna på den italienska halvön. Pompejus hade en stark flotta, skickliga sjöbefäl samt lojala styrkor i Spanien, Afrika och på Sicilien. Det övertaget saknade Caesar – men taktiken visade sig ändå inte fungera som tänkt.

Efter framgångar mot pompejanska styrkor i väst vände Caesar österut och gick mot Dyrrhachium (Dyrrachium) vid Adriatiska havet, där Pompejus väntade in ett läge som gynnade honom.

Väl på plats inleddes en utdragen katt-och-råtta-lek mellan de båda befälhavarna. Caesar hade tiden emot sig: många städer och makthavare i regionen stod på Pompejus sida. Samtidigt växte kritiken i Pompejus läger mot den fördröjande strategin. Enligt de antika källorna pressade senatorerna honom till sist att ta en avgörande strid mot Caesar. Det skedde i augusti 48 f.v.t. – och för Pompejus blev det början på slutet.

Bild: En anakronistisk miniatyr från 1300-talet i handskriften De bello civili (Pharsalia), färdigställd i Bologna 1373, som visar Julius Caesar som segrare över Pompejus vid slaget vid Farsalos 48 f.Kr. Bilden speglar hur antikens historia tolkades i medeltida Italien. Miniatyr: Niccolò da Bologna. Public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Konstantinopels fall 1453 innebar slutet för det bysantinska riket – en kristen statsbildning med rötter i det östromerska imperiet. Samtidigt blev erövringen ett avgörande steg i det osmanska rikets etablering, där Konstantinopel (dagens Istanbul) snart blev centrum och huvudstad.

Utanför murarna samlades en osmansk här på minst 60 000 soldater, understödd av ett effektivt artilleri. Stadens försvar uppgick till omkring 8 000 man. Belägringen pågick från den 7 april till den 29 maj, då Konstantinopel till slut föll. Striderna utkämpades inte bara man mot man, utan också genom tung artilleribeskjutning, underjordiska mineringsoperationer och sjöstrider.

I reprisen av avsnitt 24 av Militärhistoriepodden samtalar historikern Martin Hårdstedt med idéhistorikern Peter Bennesved om Konstantinopels fall.

Konstantinopel hade varit huvudstad i ett rike som existerat i mer än 1 000 år, beroende på hur man räknar. Det bysantinska riket var arvtagaren till Romarriket och var under århundraden den största och starkaste kristna makten i Europa och östra Medelhavet, innan de västeuropeiska rikena etablerades på allvar under tidig medeltid.

Vid mitten av 1400-talet var Bysans i praktiken ett krympt kejsardöme. Kejsaren i Konstantinopel kontrollerade främst ett begränsat område på den europeiska sidan av Bosporen samt vissa delar av sydvästra Grekland och ett antal öar. Riket var nu i stort sett omgivet av det expanderande osmanska riket.

Sultan Mehmet II behövde visa sin styrka som härskare i ett rike där makten ännu inte var helt konsoliderad. En erövring av det mytomspunna Konstantinopel skulle stärka hans ställning inrikespolitiskt och undanröja ett kristet brohuvud mitt i den osmanska intressesfären. När snaran drogs åt vädjade den bysantinske kejsaren Konstantin XI om hjälp, men svaren blev svaga eller uteblev. Påven, Ungern, Genua och Venedig hade begränsade resurser och var upptagna av egna konflikter.

Den som vill läsa mer kan ta del av David Nicolle, Constantinople 1453: The End of Byzantium (Osprey, 2000), samt Judith Herrin, Det bysantinska riket (Höör: Agering, 2009).

Bild:Belägringen av Konstantinopel, av Philippe de Mazerolles - Bibliothèque nationale de France Manuscript Français 2691 folio CCXLVI v [2]

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

1937 publicerades Heinz Guderians bok Achtung – Panzer! Den sammanfattade hans syn på pansarkrigföring – och få militärteoretiska verk har blivit lika legendariska.

Guderians tankar kom att få stor betydelse för hur den tyska armén under andra världskriget använde pansar på ett sätt som var både nydanande och effektivt. När Nazityskland gick i krig 1939 hade landet byggt upp ett antal pansardivisioner som blev en av de viktigaste orsakerna till de tidiga framgångarna.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Guderians karriär som officer i den tyska krigsmakten under en minst sagt dramatisk period i Europas historia. Det handlar om två världskrig – och två tyska nederlag.

Guderians idéer, som kommer till uttryck i Achtung – Panzer!, bygger på en systematisk inläsning av litteratur, bland annat ögonvittnesskildringar från deltagare i första världskriget. Det som kanske är mest slående med boken är hans öppenhet för nytänkande. Han tar till sig brittiska och franska erfarenheter och värderar dem högt. Samtidigt är han kritisk mot tyskarnas sätt att använda pansar i första världskriget. På så sätt framstår han som en typisk representant för den bildade och skolade preussiske officeren. Han ser stridsvagnens potential: att skapa genombrott och bryta den statiska krigföring som dominerade första världskriget, åtminstone på västfronten.

Att Guderians idéer fick ett så stort inflytande berodde på flera faktorer – inte minst att han hade mentorer bland sina överordnade som såg hans potential. Trots det kom faktiskt inte alla hans visioner att förverkligas. Antalet pansardivisioner i den tyska krigsmakten översteg i princip aldrig mer än omkring en tiondel av alla divisioner. Den högsta ledningen tog aldrig riktigt steget fullt ut i linje med Guderians tänkande. Det fanns också en skepsis – ibland ren ängslighet – från högkvarterets sida, till och med under genombrottet vid floden Meuse i maj 1940 under fälttåget i Frankrike. Gick det för fort för pansardivisionerna? Riskerade de att bli isolerade? Hann infanteriet med? Hann artilleriet med?

Det är viktigt att förstå att pansarkrigföring inte bara handlade om att samla stridsvagnar i egna divisioner. Pansardivisionernas framgångar var ett resultat av ett taktiskt och operativt koncept som omfattade uppdragstaktik, samverkan med flyg och motoriserat infanteri samt en rörlig ledning och logistik. Pansardivisionerna i sig hade aldrig fått den betydelse de faktiskt fick utan den tyska taktiska och operativa rörligheten. Och det fanns befälhavare – som Guderian och Rommel – som förstod hur pansarvapnets potential kunde utnyttjas i praktiken.

Bild: Generaloberst Heinz Guderian på östfronten sommaren 1941. Han var en central teoretiker bakom Tysklands snabba pansarkrigföring. Hans idéer om pansarkoncentration och samverkan fick stor betydelse i krigets inledning. Foto: Ludwig Knobloch/Bundesarchiv, Bild 101I-139-1112-17. Wikimedia Commons, Licens: CC BY-SA 3.0 DE.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Lepanto är 1571 utkämpades mellan galärfartyg i en tid då sjökrigföringen sakta var på utveckling mot bredsidesfartyg och linjetaktik. Med i slaget fanns på den kristna sidan sex större venetianska bredsidesfartyg som kanske kom att spela en avgörande roll i slaget.

I övrigt utkämpades striden på traditionellt sätt med melée-taktik där ramning och ändring av motståndaren utgjorde tungpunkten i striden. Över vattnet utvecklades en ”bro” av hundratals fartyg som kopplats samman i ett kaos av närkamp. Fartyg erövrades och återerövrades. Tusentals sjömän och soldater stupade och lemlästades.

I avsnitt 23 av Militärhistoriepodden fördjupar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig i det mytomspunna slaget vid Lepanto som i århundraden har givit upphov till många tolkningar och diskussioner. Frågan om slagets verkliga betydelse på lite längre sikt är en av frågorna som tas upp. Kristenheten samlades i en allians, den så kallade Heliga ligan, men var egentligen ganska splittrade av religiösa och maktpolitiska motsättningar.

Utanför den grekiska kusten i Patrasbukten möttes en allierad kristen flotta den osmanska flottan den 7 oktober 1571. Det slag som kom att utspela sig är en av sjöhistoriens största drabbningar och ett av de allra sista slagen mellan i huvudsak roddrivna fartyg eller galärflottor.

Striden hade i många avseenden väldiga dimensioner när nästan 400 fartyg med mer än 100 000 roddare och soldater ombord möttes i en hänsynslös kamp. Men vad handlade slaget egentligen om? En strid mellan kristenheten och islam?

Slaget stoppade knappast fullständigt det osmanska inflytandet i Medelhavet, men gav kanske ändå de kristna Medelhavsstaterna ett andrum och kontroll över västar Medelhavet.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 20 december 1989 inledde USA Operation Just Cause – ett dramatiskt militärt angrepp mot Panama. Målet var att gripa och avsätta den panamanske starkemannen Manuel Noriega, utan att samtidigt kasta landet in i fullskaligt kaos.

Operationen har ofta beskrivits som militärt framgångsrik, men den blev också en tydlig markering av en ny interventionsepok i skiftet mellan kalla kriget och 1990-talet.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professor i historia Martin Hårdstedt om USA:s invasion av Panama i december 1989.

Manuel Noriega hade under lång tid haft kontakter med amerikanska underrättelsetjänster. Relationerna fördjupades under 1960- och 1970-talen, och i början av 1970-talet blev han en regelbunden källa – till och med avlönad av CIA. Samarbetet passade USA:s regionala strategi, men efter att juntaledaren Omar Torrijos omkommit i en flygolycka den 31 juli 1981 blev Noriegas egna ambitioner allt tydligare. Efter interna maktstrider tog Noriega 1983 över som chef för Panamas försvarsstyrkor och fick därmed de facto kontroll över landets politiska institutioner.

Till en början tolererades utvecklingen i Washington så länge Noriega uppfattades som användbar. Men hans kopplingar till narkotikasmuggling och den organiserade brottsligheten gjorde relationen allt mer politiskt omöjlig – särskilt under en period när USA:s ledning drev en hård linje i det så kallade ”kriget mot drogerna”. När George H.W. Bush väl beslutade om invasionen var Noriega redan åtalad i USA, och operationen motiverades också med att skydda amerikanska medborgare och intressen.

Här spelade även USA:s långvariga intressen i Panamakanalen in. Frankrike hade misslyckats med kanalbygget på 1880-talet, men USA tog över projektet 1904 och öppnade kanalen 1914 efter ungefär ett decennium av arbete. Kanalen – och den tidigare amerikanskt kontrollerade Kanalzonen – hade stor strategisk betydelse, och i Panama fanns dessutom många amerikanska medborgare knutna till kanalområdet. Noriegas allt mer konfrontativa hållning uppfattades därför som ett hot – både mot människor på plats och mot USA:s regionala maktposition.

Bildtext: En amerikansk M113 pansarbandvagn bevakar en gata nära det förstörda högkvarteret för Panamas försvarsstyrkor under andra dagen av Operation Just Cause.Fordonet är utrustat med ett M175-vapenfäste och en Dragon robotlavett. Foto: PH1(SW) J. Elliott, U.S. Department of Defense. Wikipedia. Public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Verdun inleddes den 21 februari 1916 och pågick i stort sett i tio månader, med varierande intensitet. På en yta av några kvadratkilometer öster och norr om den franska fästningsstaden Verdun drabbade hundratusentals franska och tyska soldater samman i en förintelsekamp som resulterade i enorma förluster och ett mycket stort lidande. Förlusterna i döda, sårade och saknade uppgick sammantaget till över 700 000.

I reprisen av avsnitt 22 av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om första världskrigets kanske mest kända slag. Som vanligt står taktiskt tänkande och vapenverkan i centrum, men också det större sammanhanget – och varför slaget kom att utvecklas som det gjorde.

Den franska offensivandan konfronterades på ett synnerligen brutalt sätt med tunga artillerispärrar och det moderna skyttegravskrigets verklighet. Hur kunde fransmännen trots allt stå emot det massiva tyska anfallet? I centrum för den diskussionen står inte minst general Philippe Pétain, ofta kallad ”Verduns räddare”.

Var slaget vid Verdun det värsta, eller ens det största, under första världskriget? Svaret är nej. Men varför har det ändå blivit så betydelsefullt – inte minst för det franska minnet av kriget? För många soldater blev tjänstgöringen vid Verdun liktydig med att ha deltagit i kriget över huvud taget. Omkring tre fjärdedelar av de franska soldaterna under första världskriget ska under någon period ha fått stå ut med helvetet vid Verdun. ”Jag har gjort Verdun”, sa man efteråt – och möttes alltid av respekt.

Upplevelserna vid Verdun var brutala. Området kring staden bär än i dag tydliga spår av striderna. Vissa platser går inte att besöka på grund av alla blindgångare som fortfarande ligger kvar i jorden.

Bild: Tyska soldater lämnar sina skyttegravar för att anfalla höjden Le Mort Homme (”Död mans kulle”), 14–15 mars 1916. Foto: Hermann Rex. Public domain (Wikimedia Commons)

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Konvoj PQ 17 lämnade Island den 27 juni 1942 med kurs mot Arkangelsk i Sovjetunionen. Av de 34 handelsfartyg som faktiskt gick ut från Hvalfjörður kom endast 11 fram. Resten sänktes under de följande dagarna av tyska flyganfall och ubåtar – en av andra världskrigets värsta konvojkatastrofer var ett faktum.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om PQ 17:s öde. Under 1942 led de allierade stora förluster till havs, och de arktiska konvojerna var en livlina för det hårt pressade Sovjetunionen. PQ 17 var lastad med vapen och förnödenheter och tvingades gå långt norrut i arktiska vatten – där is, midnattssol och begränsade skyddsmöjligheter gjorde varje misstag livsfarligt.

De allierade fruktade särskilt ett utfall från de tyska ytstridskrafterna i Nordnorge, med slagskeppet Tirpitz som främsta hot. Konvojen skyddades därför av en närskyddseskort och en större täckstyrka med tyngre fartyg, avsedd att möta ett eventuellt tyskt genombrott.

Den 4 juli fattade den brittiska ledningen ett ödesdigert beslut: konvojen beordrades att skingras (”scatter”) och de tyngre skyddsstyrkorna drogs undan, i tron att Tirpitz var på väg att anfalla. Men något tyskt ytangrepp mot PQ 17 blev aldrig av. När handelsfartygen spreds ut och förlorade sitt sammanhållna skydd blev de i stället lätta mål – och förlusterna sköt i höjden.

Bildtext: Eskortfartyg och handelsfartyg i Hvalfjörður före avseglingen av konvoj PQ-17. I förgrunden syns jagaren HMS Icarus (1.03) och bakom den den sovjetiska tankern Azerbaijan. Konvojen var en del av de allierades försörjningslinjer till Sovjetunionen via Murmansk och Archangelsk – den kortaste men farligaste rutten under andra världskriget. Foto: RN official photographer Lt. C. J. Ware, Imperial War Museums (foto A 8953, samling nr 4700-01). Wikipedia. Public domain

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under perioden från mitten av 1800-talet fram till andra världskriget dominerade de stora slagskeppen den marina krigföringen. Slagskeppen var enorma artilleriplattformar av stål, byggda för världens ledande örlogsflottor.

Stora ekonomiska resurser plöjdes ned i det ena skeppsprojektet efter det andra, i en ständig kapplöpning om att bygga snabbare, tyngre bestyckade och bättre bepansrade fartyg. Men varför satsade man så hårt på dessa jättar? Vilka idéer låg bakom? Vilken roll kom slagskeppen att spela i krigföringen – och varför försvann de i praktiken från världshaven efter andra världskriget?

I avsnitt 21 av Militärhistoriepodden samtalar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om de stora slagskeppens tidevarv. Både Martin och Peter fascinerades redan i unga år av slagskeppen och deras historia.

Slagskeppen fick en betydelsefull roll i det sena 1800-talets strategiska tänkande och i stormakternas utrikespolitik. För den ledande sjöfartsnationen Storbritannien var örlogsflottan – och dess slagskepp – livsviktiga. Inför första världskriget utmanade Tyskland britternas ställning, och under andra världskriget var det Japan som tog upp kampen med britter och amerikaner. Vem minns inte de otroliga japanska slagskeppen Yamato och Musashi – de största slagskepp som någonsin byggts?

Bild: Det brittiska slagskeppet HMS Dreadnought (1906), Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Längs floden Isonzo (Soča), i gränslandet mellan nordöstra Italien och dåvarande Österrike-Ungern (i dag främst västra Slovenien), utspelade sig några av första världskrigets mest brutala och utdragna strider.

Den italienske överbefälhavaren Luigi Cadorna drev gång på gång sina soldater mot väl befästa höjder i en terräng som gynnade försvararen – och kom senare att bli ihågkommen som en av militärhistoriens mest hänsynslösa generaler.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professor i historia Martin Hårdstedt Italiens inträde i första världskriget och de inledande striderna längs Isonzofronten.

När kriget bröt ut 1914 förklarade Italien sig neutralt, trots att landet ingick i Trippelalliansen med Tyskland och Österrike-Ungern. Men en växande italiensk nationalism – och tanken på att samla ”italienskt” territorium under en och samma stat – gjorde det allt mer lockande att byta sida och ansluta sig till ententen (främst Storbritannien, Frankrike och Ryssland). Särskilt hägrade områden som Sydtyrolen och Trieste, som fortfarande tillhörde Österrike-Ungern men som det italienska ledarskapet ansåg borde bli italienska.

I april 1915 slöts därför Londonfördraget, ett hemligt avtal där ententemakterna lovade Italien territoriella vinster om landet gick in i kriget på deras sida. Italien förband sig att agera snabbt – men mobiliseringen drog ut på tiden. När de italienska styrkorna väl sattes in under Cadornas ledning inleddes offensiverna vid Isonzo i juni 1915.

Den italienska armén var dock knappast rustad för det som väntade. Terrängen var karg, brant och oförlåtande. Att gräva ned sig i bergssluttningarna var ofta nästintill omöjligt, och anfallen tvingades fram i smala passager där försvararna kunde koncentrera sin eld. Fördröjningarna gav dessutom Österrike-Ungern tid att förstärka sina försvarsställningar i höjdlägena. Kombinationen av bristande förberedelser, starka försvarslinjer och en terräng som kanaliserade anfallen skapade en obarmhärtig spiral av förluster – och Cadornas utpräglat offensiva doktrin gjorde priset ännu högre.

Det skulle krävas tolv stora slag vid Isonzo mellan 1915 och 1917 innan fronten slutligen bröts – till ett ohyggligt pris i människoliv.

Italienska soldater under andra slaget vid Isonzo, 1915. Bilden visar en position för det 20:e kavalleriregementet "Cavalleggeri di Roma" i området Carso, under de intensiva striderna som utspelade sig mellan Italien och Österrike-Ungern under första världskriget. Källa: www.esercito.difesa.it. Licens: CC BY 2.5.

Det andra slaget vid Isonzo var en del av en serie offensiver längs Isonzofronten och kännetecknades av svåra terrängförhållanden och höga förluster. Carso-platån var särskilt strategiskt viktig men mycket svår att försvara och anfalla.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Krigföring har alltid påverkats av teknikutvecklingen. Gång på gång ser vi hur nya vapensystem – och förmågan att producera vapen, ammunition och andra varor i stor skala – kan bli avgörande. Men hur påverkar tekniken egentligen krigföringen? Är det teknikutvecklingen som styr hur krig förs?

I reprisen av avsnitt 20 av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved teknik och krig. Samtalet rör sig från antiken och medeltiden till 1900-talets snabba tekniska språng. Poängen är tydlig: tekniska uppfinningar och nya vapensystem är inte automatiskt avgörande. Teknik måste användas på rätt sätt – och passa in i taktik, organisation och logistik – för att få verklig betydelse.

Teknisk överlägsenhet spelade till exempel en viktig roll när västmakterna expanderade under imperialismens tidevarv. Ofta citeras den berömda formuleringen: “Whatever happens, we have got / The Maxim gun, and they have not.” – en rad som tillskrivs Hilaire Belloc (1898) och som fångar den tidens syn på eldkraftens asymmetri.

På 1900-talets slut blev det tydligt att även avancerade robotsystem och precisionsvapen ställer krav på industri, kompetens och ekonomi. Under 1970- och 80-talen ökade trycket i vapenkapplöpningen, och skillnader i teknisk och industriell uthållighet blev en del av bakgrunden till att Sovjetunionen fick allt svårare att konkurrera.

Bild: Hiram Maxim lutar sig mot sin första automatiska kulspruta (”The First Automatic Gun”).

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under 1500- och 1600-talen genomgick Europas militära makter en teknisk revolution. Användningen av krutbaserade kanoner och handeldvapen förändrade slagfältet i grunden. Detta påverkade inte bara arméernas sammansättning utan också både belägrings- och fortifikationskonsten.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historieprofessorn Martin Hårdstedt en av de mest inflytelserika gestalterna i denna utveckling: den franske militären och fästningsbyggaren Sébastien Le Prestre, Marquis de Vauban (1633–1707), allmänt känd som Vauban.

Utvecklingen av befästningskonsten har genom historien pendlat mellan offensivens och defensivens fördelar. Under senmedeltiden hade försvarssystemen gynnats av höga stentorn och murar, men med krutets introduktion och det nya fältartilleriet blev dessa konstruktioner snabbt obsoleta. Svaret från fortifikationskonsten blev att bygga lägre försvarsverk med tjockare murar. Utanpåverkens omfattning ökade, och forten utrustades med eget artilleri. Detta gav åter försvararna övertaget: den låga profilen och de kraftiga murarna minskade artilleriets effektivitet, samtidigt som försvarets eldkraft försvårade stormningsförsök.

Det var i detta militärtekniska landskap som Vauban introducerade en ny metod för belägring. I upplysningstidens anda utvecklade han en systematisk belägringsteknik för att möta de moderna fästningarnas utmaningar. Genom att stegvis gräva sig fram och anlägga parallella löpgravar och enkla värn kunde belägrarna närma sig försvarsverken utan att utsättas för massiv moteld. När avståndet var tillräckligt kort, kunde stormningen genomföras med större precision och färre förluster.

Med sin metod uppnådde Vauban stora framgångar i den franske "solkungen" Ludvig XIV:s expansionistiska krig. I slutet av sin karriär ägnade han sig även åt att förbättra Frankrikes egna försvar. Han skapade ett avancerat system av befästningar längs den östra gränsen, det så kallade Pré Carré, som än idag finns bevarade i delar av västra Frankrike och Beneluxländerna.

Bild: Ett montage av av stadsplanen för Neuf-Brisach, en fästningsstad som uppfördes från grunden enligt ritningar av Sébastien Le Prestre de Vauban, Ludvig XIV:s militära ingenjör. Staden byggdes som ersättning för de förlorade fästningarna Breisach och Freiburg som återlämnades till det Tysk-romerska riket 1697/99. Neuf-Brisach anses vara ett av Vaubans främsta verk och ett mästerprov på 1600-talets militära stadsplanering. Bildkälla: Sébastien Le Prestre de Vauban – http://theudericus.free.fr/Vauban/Neuf-Brisach_Plan.jpg, public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Gustav III:s ryska krig 1788–1790 blev i stort en svensk besvikelse – men slaget vid Svensksund i juli 1790 vände krigslyckan. Sjöslaget, som utkämpades den 9–10 juli, resulterade i en förkrossande svensk seger över den ryska skärgårdsflottan. Den finske nationalskalden Johan Ludvig Runeberg beskrev senare slaget som ”den svenska flottans största glans”.

I reprisen av avsnitt 19 av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved det dramatiska slaget vid Svensksund och hur denna seger förändrade krigets utgång.

Den svenska skärgårdsflottan, som utvecklats kraftigt under 1700-talet parallellt med uppförandet av fästningen Sveaborg utanför Helsingfors, visade sig vara överlägsen sin ryska motpart. Men vad låg bakom den svenska framgången? Vilken taktik användes? Och varför kunde Sverige åsamka den ryska flottan ett så förkrossande nederlag?

Slaget vid Svensksund var en del av ett större händelseförlopp. Bara en dryg vecka före slaget hade både den svenska högsjöflottan och skärgårdsflottan undkommit en potentiellt förödande inneslutning i Viborgska viken, där de varit omringade av ryska styrkor. Sverige var mycket nära en kapitulation – något som hade kunnat innebära slutet på både kriget och Gustav III:s maktställning.

Mot sina befälhavares rekommendationer – med ett viktigt undantag: Carl Olof Cronstedt – fattade Gustav III beslutet att möta ryssarna vid Svensksund. Ironiskt nog var det just Cronstedt som senare, år 1808, skulle komma att kapitulera till ryssarna i Sveaborg under Finska kriget.

Segern vid Svensksund räddade inte bara krigets utgång – den kan också ha räddat kungens ställning i Sverige.

Slaget vid Svensksund (1790), målad av Johan Tietrich Schoultz. Denna dramatiska scen visar det avgörande sjöslaget mellan Sverige och Ryssland under Gustav III:s ryska krig. Striden slutade med en stor svensk seger, en av de största marina triumferna i Sveriges historia. Målningen illustrerar den intensiva kampen i Finska viken där svenska galärflottan övermannade en numerärt överlägsen rysk flotta. Slaget visade effektiviteten i svensk taktik och ledarskap under press.

Källa: Försvarsmakten.se Licens: CC BY 4.0

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Få namn är så starkt förknippade med Finlands kamp under Vinterkriget 1939–40 som Suomussalmi och Raatevägen. Underbemannade och med bristfällig utrustning lyckades finska trupper, under ledning av den legendariske generalen Hjalmar Siilasvuo, besegra två sovjetiska divisioner.

Den finska framgången med den så kallade motti-taktiken väckte internationell uppmärksamhet. Segern kunde visserligen inte förhindra nederlaget i kriget, men den stoppade en total kollaps av det finska försvaret i norr – och gav hopp i en tid då Finland stod nära att krossas av den sovjetiska övermakten.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved an det kanske mest mytomspunna slaget under Vinterkriget. Slaget vid Suomussalmi har fått en särställning i historieskrivningen. Mycket av det vi förknippar med det finska vinterförsvaret återfinns här: den bitande kylan, skidpatrullerna, motti-taktiken, Röda arméns hjälplöshet i ödemarken, och inte minst den finska sisu – viljestyrkan att inte ge upp trots övermakten.

Slaget utvecklades ur Sovjetunionens framstöt mot den lilla kyrkbyn Suomussalmi. Den sovjetiska planen var att nå Bottenviken och därmed klyva Finland i två delar. Anfallet kom överraskande, och de få finska trupper som fanns tillgängliga gjorde insatsen desto mer anmärkningsvärd.

Den 7 januari 1940 tystnade vapnen. På Raatevägen låg resterna av den 44:e sovjetiska divisionen utspridda: förstörda stridsvagnar, artilleri, ammunition, döda soldater och hästar. En vecka tidigare hade den 163:e divisionen tvingats retirera från Suomussalmi med stora förluster. Sovjetarmén förlorade mellan 9 000 och 13 000 soldater i stupade och sårade. Två hela divisioner var utslagna. De finska förlusterna uppgick till cirka 750 stupade samt 1 000 skadade och saknade.

Bildtext: Soldater rör sig i Svenskskogen vid Suomussalmi under vintern 1940. Museiverkets Historiska bildsamling (identifierare HK19840314:122) och visar finska soldater i rörelse i Suomussalmi, Finland, troligen i samband med Vinterkriget 1939–1940. Licensen CC BY 4.0

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under stora delar av kalla kriget utgjorde den svenskutvecklade Stridsvagn S, tillsammans med den brittiska Centurion-stridsvagnen, ryggraden i de svenska pansarförbanden. Med sin radikala och unika konstruktion utmanade Stridsvagn S den vedertagna bilden av hur en stridsvagn skulle se ut och fungera. Den väckte internationellt intresse och testades av flera länder – ibland med goda resultat. Ändå valde ingen att följa Sveriges exempel. Var Stridsvagn S ett tekniskt mästerverk eller ett strategiskt missgrepp?

I reprisen av Militärhistoriepodden djupdyker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i historien om en av svensk försvarsindustris mest mytomspunna skapelser. Diskussionen rör sig från tekniska detaljer som pansartjocklek, kanonkaliber och mörkersikten till större frågor om taktik, doktrin och försvarspolitik.

Stridsvagn S – även kallad "S-vagnen" – var tornlös och låg, vilket gjorde den svår att upptäcka och lättare att skydda. Eldröret riktades genom att hela vagnen lutades eller vridits med bandens hjälp – ett grepp som var lika genialt som omdiskuterat. Vissa bedömare menade att Sverige med S-vagnen hade byggt världens bästa stridsvagn för sin tid. Andra ansåg att den inte ens kunde klassas som en stridsvagn, utan snarare som en självgående pansarvärnspjäs.

Kritiker påpekade att Stridsvagn S hade begränsad rörlighet i strid, att den saknade förmåga till eldgivning i rörelse och att den var underlägsen i jämförelse med sovjetiska vagnar som T-62, T-72 och T-80. Förespråkarna svarade att vagnens effektivitet låg i hur den användes: i defensiv terräng, med god planering och i en doktrin anpassad för svensk alliansfrihet och begränsade resurser.

Stridsvagn S blev på många sätt ett tekniskt och taktiskt experiment – djupt rotat i Sveriges kalla krigets-försvarstänkande. Men hur ska vi egentligen se på den i efterhand? Som ett lysande exempel på svensk ingenjörskonst och kreativitet – eller som ett dyrt stickspår i utvecklingen av pansarvapnet?

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

På morgonen den 2 december 1805 inledde ryska och österrikiska trupper ett anfall mot den franska armén strax väster om den lilla staden Austerlitz, öster om dagens tjeckiska Brno. Slaget slutade i en total seger för Napoleon och den franska armén.

Efter lunch bröt fransmännen igenom den allierade linjen. Trots desperata försök från det ryska gardet att hejda genombrottet kunde de allierade inte rädda situationen. Delar av deras linje kollapsade och övergick i oordnad reträtt. Slaget vid Austerlitz – det så kallade Trekejsarslaget – har gått till historien som Napoleons största och mest briljanta seger.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av militärhistoriens mest klassiska slag. Men det är inte bara själva slaget som gör Austerlitz så intressant. Under veckorna före drabbningen förde Napoleon en stor fransk armé från Frankrike österut och manövrerade skickligt ut sina motståndare.

Vid Ulm ringades en betydande österrikisk armé in och tvingades kapitulera. Därefter besegrades den kombinerade rysk-österrikiska armén vid Austerlitz. Framgångarna byggde på att den franska armén marscherade utan traditionell tross och var uppdelad i självständiga kårer, vilket möjliggjorde snabba förflyttningar och flexibel krigföring. De allierade blev helt enkelt överrumplade.

Napoleon lyckades koncentrera tillräckligt stora styrkor till Pratzenplatån väster om Austerlitz och avgjorde slaget innan ryssarna hann få avgörande förstärkningar.

Slaget innebar att Österrike tvingades söka fred med Napoleon. Kriget skulle trots detta fortsätta, i praktiken ända fram till 1815 då Napoleon slutligen besegrades. Austerlitz markerade början på en period av nästan oavbrutna franska segrar – en epok i militärhistorien som fortfarande studeras och diskuteras i dag.

Bildtext: Napoléon vid slaget vid Austerlitz 1805, målning av François Gérard. Slaget befäste Napoléons rykte som militärt geni och markerade höjdpunkten av hans makt i Europa.

Källa: François Gérard – L’Histoire par l’image [1]. Digital version producerad av Agence photographique de la Réunion des musées nationaux [2]. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Romarna byggde ett imperium som kom att dominera hela Medelhavsområdet och stora delar av det nuvarande Europa. Från det lilla området runt staden Rom expanderade riket genom en serie framgångsrika erövringskrig – möjliga tack vare en militär organisation och slagfältstaktik som få motståndare kunde stå emot. Det handlade inte bara om formationer och vapen, utan också om kommunikation, logistik och mentalitet.

I avsnitt 8 av Militärhistoriepodden diskuterar historieprofessorn Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved, båda vid Umeå universitet, den romerska krigföringens utveckling – och varför den var så effektiv. Särskilt intressant är hur romarna lyckades besegra den mäktiga grekiska falangen, som i århundraden dominerat slagfältet med sina täta led av hopliter beväpnade med långa spjut.

Romarna mötte falangen med rörlighet. Genom flexibel taktik och en organisation som kunde anpassas efter motståndaren, lyckades romarna övervinna falangens stelhet. Men framgången låg inte bara i formationerna. Utrustningen – inklusive soldaternas rustning, sköldar och kastspjut – spelade också en viktig roll.

Med expansionen följde också ett logistiskt genombrott. Romarriket utvecklade ett imponerande nätverk av vägar och fälthärläger över hela sitt växande territorium. Krigföringen gick från att skydda gränsen till ett djupförsvarsom krävde ständig militär närvaro långt från huvudstaden.

En annan avgörande förändring gällde arméns sammansättning. Från början utgjordes legionerna av medborgare – jordbrukare som deltog i kriget vid behov. Men genom reformer under 100-talet f.Kr. övergick Rom till ett system med yrkessoldater, en legoarmé som blev lojal inte främst mot staten utan mot sina fältherrar. Denna lojalitetsförskjutning fick stora konsekvenser – inte minst politiskt. Män som Julius Caesar kunde utnyttja sina legioners lojalitet i kampen om makten i Rom.

Avsnittet belyser också romarnas möte med Hannibal, deras farligaste fiende under de puniska krigen. Trots den förödande förlusten vid Cannae år 216 f.Kr. lyckades Rom till slut vinna mot Karthago. Hur gick det till?

Och till havs? Rom hade ingen marin tradition – ändå lyckades man skapa en krigsflotta som kunde utmana och besegra Karthago. Men trots alla dessa framgångar: varför kunde romarna till slut inte stå emot trycket från de germanska stammarna? Hur bidrog den militära utvecklingen – och dess svagheter – till imperiets fall?

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det spanska inbördeskriget utkämpades mellan 1936-39, åren före andra världskrigets utbrott. Kriget var i alla avseenden hänsynslöst och blodigt. Spanien skulle kunna uppfattas som en övningsarena för den tyska krigsmakten före andra världskriget.

Konflikten visade upp alla inbördeskrigets karakteristika: summariska avrättningar av fångar, brutala övergrepp på civil befolkningen, hat och urskiljningslöshet mot politiska motståndare. I kriget dog åtminstone 500 000 människor – militärer och stridande.

I veckans repris t av Militärhistoriepodden diskuterar historieprofessor Martin Hårdstedt och doktoranden Peter Bennesved, bägge verksamma vid Umeå universitet, olika aspekter av spanska inbördeskriget.

Kriget väckte starka känslor över hela världen, men det blev högerdiktaturerna Tyskland och Italien som framförallt bidrog militärt till upprorssidan ledd av generalen Franco. Republiken fick hålla till godo med frivilliga och ett tvivelaktigt militärt stöd från Sovjetunionen. Västdemokratierna förhöll sig neutrala. På republikens sida deltog omkring 600 svenskar.

Ur militär synvinkel är det italienska och tyska deltagande med trupper och materiel särskilt intressant. Både Mussolini och Hitler sände sammanhållna förband och rådgivare till nationalistsidan under Franco. Dessutom en hel del modern materiel. Mest känd är den tyska Condorlegionen som understödde nationalisterna och gjorde stora insatser genom att ge Francos trupper ett övertag i luften med sina moderna stridsflygplan. Frågan är om Spanien skulle kunna uppfattas som en övningsarena för den tyska krigsmakten före andra världskriget. I avsnittet diskuteras bland annat det verkliga värdet av de erfarenheter som de italienska och tyska insatserna verkligen gav.

Den tyska bombningen av Guernica i april 1937. Vad hände egentligen och hur ska vi förstå bombningen? Händelsen leder in på frågor om det förändrade kriget och civilbefolkningens situation i händelse av ett storkrig i Europa vid tiden för spanska inbördeskriget. Spanska inbördeskriget gav brutala föraningar om vad ett systematiskt bombkrig mot civila mål skulle kunna innebära. På plats var svenskar som upplevde nationalistsidans anfall mot i stort sätt försvarslösa städer.

Bild: Beväpnade civila från den republikanska sidan under slaget vid Irún 1936. Bilden visar hur civilpersoner deltog aktivt i försvaret mot de nationalistiska trupperna under det tidiga skedet av det spanska inbördeskriget. Slaget vid Irún var avgörande för kontrollen över gränsen till Frankrike, och dess utgång innebar att nationalisterna kunde bryta förbindelserna mellan republiken och omvärlden. Okänd fotograf. Bild: Republican forces during the Battle of Irún, 1936. Public domain (CC0). Källa: Wikimedia Commons.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De engelska långbågsskyttarnas dödliga pilregn förknippas ofta med de spektakulära segrarna vid Crécy (1346), Poitiers (1356) och Azincourt (1415) under det utdragna hundraårskriget (1337–1453). Enligt legenden kunde välriktade salvor av pilar fälla hela kavallerianfall av tungt rustade franska riddare. Men hur stor betydelse hade egentligen långbågarna – och vad är myt?

I reprisen av Militärhistoriepodden diskuterar historieprofessor Martin Hårdstedt och doktoranden Peter Bennesved långbågens roll i medeltida krigföring. Med egna erfarenheter av bågskytte bidrar Peter till samtalet med praktiska insikter om bågar, dragstyrka och teknik. Diskussionen rör sig också kring frågan: var långbågen verkligen mer effektiv än armborstet?

Under hundraårskriget valde engelsmännen att rusta sina trupper med långbågar, medan fransmännen i större utsträckning satsade på armborstet. Båda vapentyperna hade sina styrkor och svagheter – långbågen krävde lång träning men kunde avlossa många pilar snabbt, medan armborstet var enklare att använda men långsammare i eldgivningen.

Men det handlar om mer än bara vapen. Hundraårskriget var en av Europas mest utdragna och destruktiva konflikter, där feodala lojaliteter och dynastiska ambitioner formade en lågintensiv men förödande väpnad kamp om kontrollen över det franska kungadömet. Arméerna var små i jämförelse med senare tiders, och kärnan bestod ofta av tungt utrustade riddare, utbildade i den tradition som formats under korstågens tid.

De engelska långbågarna symboliserar ett skifte i Västeuropas krigföring: från riddarideal och närstrid till en mer taktisk användning av avståndsvapen. Krigen under denna period speglar också en tid då Europas furstar hade begränsade resurser och militär makt. I många avseenden var krigföringen under medeltiden fortfarande outvecklad, särskilt jämfört med både antiken och den moderna eran som skulle ta form fram till Napoleonkrigen.

Bild: Slaget vid Crécy från det illustrerade manuskriptet av Jean Froissants krönika från 1400-talet.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Masada-klippan och den befästa fästningen där de judiska seloterna gjorde sitt sista motstånd mot Romarriket har en närmast mytologisk betydelse i dagens Israel. Fortfarande svär unga israeliska soldater sin trohet uppe på Masada – en plats som blivit en symbol för motstånd, offer och nationell identitet.

Det judiska upproret, som inleddes år 66 e.Kr., blev en katastrof för det judiska folket. År 70 förstördes Jerusalem i grunden av romarna, och den sista fasen av upproret utspelade sig på Masada. Under åren 73–74 belägrades fästningen av den romerska armén i en militär operation som fortfarande imponerar historiker. Genom att anlägga en enorm ramp uppför berget och omringa platsen med ett system av läger och vallar tvingade romarna de judiska försvararna till ett sista desperat beslut.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved den dramatiska slutstriden vid Masada. Belägringen är inte bara central i berättelsen om de judiska upproren, utan även ett unikt exempel på romersk belägringsteknik. Rester av romarnas anläggningar – vallarna, lägren och framför allt den väldiga rampen – finns ännu kvar och ger oss en sällsynt inblick i antikens krigskonst.

Den mest omdiskuterade aspekten av Masada är berättelsen om det kollektiva självmord som enligt den judiske historikern Flavius Josefus ska ha ägt rum, där seloterna valde döden framför romerskt slaveri. Men hur pålitlig är denna källa? Moderna forskare menar att berättelsen måste tolkas med försiktighet – det finns inga oberoende bekräftelser på att självmordet faktiskt ägde rum.

Konsekvenserna av de judiska upproren blev ödesdigra. Det judiska folket skingrades, och en lång exil inleddes. Först mot slutet av 1800-talet väcktes idén om en återkomst till det historiska hemlandet, och det var först år 1948 som staten Israel grundades. Masada lever kvar – som symbol och myt, men också som ett fysiskt monument över romersk krigföring och judiskt motstånd.

Bildtext: Masada är en symbol för judiskt motstånd och är mest känd för det romerska belägringsdramat år 73 e.Kr. Platsen är idag ett världsberömt arkeologiskt monument och ett UNESCO-världsarv. Foto: Andrew Shiva / Wikipedia. Licens: CC BY-SA 4.0.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Våren 1863 var kriget mellan Nordstaterna och Sydstaterna långt ifrån avgjort. Det gick ändå att se vissa tecken på att kriget börjat luta över till Nordstaternas fördel. Det som brukar utpekas som vändpunkten i kriget är slaget vid Gettysburg i juli 1863.

Sammanlagt omkring 170 000 soldater drabbade samman i det som blivit inbördeskrigets mest berömda slag. Förlusterna i döda och skadade var förfärande. Mellan 45 000 och 51 000 under de dagar slaget pågick. Av dessa stupade åtminstone 8 000.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden resonerar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om amerikanska inbördeskriget från slaget vid Gettysburg i juli 1863 till Sydstaternas kapitulation i april 1865. Efter nederlaget vid Gettysburg blev situationen för Sydstaterna alltmera desperat. Nordstaternas mänskliga resurser och industriella kapacitet visade sig överlägsen. Handelsblockaden mot Södern ströp tillgången på vapen och andra viktiga produkter.

Trots att Sydstaterna var på defensiven i slutet av 1863 var kriget inte avgjort. Nordstaterna inledde en omfattande strategisk räd genom Södern ledd av generalen Sherman för att dela Sydstaterna, slå ut viktiga ekonomiska områden och ringa in sydstatsarméerna under Robbert E Lee i norr. Samtidigt belägrades Richmond och Petersburg och slutligen tvingades Robbert E Lee att kapitulera mot övermakten i april 1865. Då hade mer än 600 000 amerikaner fått sätta livet till och oskattbara ekonomiska värden förstörts.

Södern lång i spillror. Inbördeskriget har ännu idag aktualitet för många amerikaner. Minneskulturen har i vissa delar av Södern levt kvar och frodats. Det så kallade ”lost cause”-rörelsen har stundtals levt upp för att lyfta fram Söderns kamp för att försvara sin rättighet. Samtidigt kvarstår den svåra frågan om slaveriet. Många uppfattar ett försvar för Söderns kamp som ett direkt försvar för slaveriet vilket väckt diskussion och starka reaktioner ända in i vår egen tid.

Bild: Slaget vid Gettysburg, Pennsylvania, den 3 juli 1863, skildrat i en handkolorerad litografi av Currier och Ives. Bilden visar ett avgörande ögonblick under det amerikanska inbördeskriget, där nordstaterna till slut segrade efter tre dagars blodiga strider. Nathaniel Currier och James Merritt Ives – Bild från Library of Congress, digitalt ID: cph.3g02088. Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 12 april 1861 inleddes amerikanska inbördeskriget när de konfedererade öppna eld mot Fort Sumter utanför Charleston som hölls av unioniststyrkor. Krigsutbrottet hade föregåtts av en många år lång konflikt mellan stater som ville avskaffa slaveriet och stater som ansåg att det borde vara kvar.

Slavfrågan delade amerikanarna i norr och söder, men bakom denna ytliga konflikt låg djupare motsättningar som handlade om kultur, ekonomi och ideologi. Abraham Lincolns val till president satte konflikten på sin spets eftersom han drev en tydlig antislavpolitik. De södra slavstaterna som bröt sig ur bildade Konfederationen och de stater som stod kvar blev Unionen.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved amerikanska inbördeskrigets utbrott och kriget fram till slaget vid Gettysburg som av många brukar uppfattas som krigets vändpunkt.

De militära förutsättningarna var inledningsvis inre självklar på Nordstaternas sida. Det fanns visserligen strategiska faktorer som Nordstaternas stora befolkning och mer utvecklade industri, men Sydstaterna hade minst lika stor militär kompetens. I krigets inledning visade sig Sydstaterna ha en viss fördel av detta.

I krigets inledning inkallades manskap på båda sidor som hade liten eller ingen militär utbildning. Antalet officerare med militär yrkeskunskap var få. Ganska omedelbart visade det sig att de nya långskjutande infanterigevären och artilleriet gynnade försvarsstrid. Den som hann gräva ner sig eller gruppera med skydd hade en avgjord fördel.

I Europa uppfattade man att kriget var ett amatörkrig. Faktum är att amerikanska inbördeskriget var det första industriella kriget i den meningen att industriell kapacitet och nymodigheter som järnväg och telegraf spelade en stor roll.

Fram till våren 1863 höll Sydstaterna emot och kriget var långt ifrån avgjort. Sydstaternas mest framstående befälhavare Robert E Lee lyckades försvara Richmond och inleda en offensiv norrut mot Washington. Oroväckande för Sydstaterna på längre sikt var att Nordstaterna hade tryckt tillbaka Sydstaternas arméer i väst och erövrat Mississippifloden. Sydstaterna var därmed delade i två delar och snaran drogs sakta åt kring Södern. Krigets skulle sommaren 1863 kulminera i slaget vid Gettysburg.

Bild: Slaget vid Fort Sumter, som avbildats av Currier och Ives, Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Syrakusa – en ständigt omstridd stad. Sedan antiken har dess historia kantats av stora slag och episka belägringar. Imperier och tyranner har kommit och gått, men få perioder är lika dramatiska som den muslimska invasionen av Sicilien under 800-talet.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar idéhistorikern Peter Bennesved och historieprofessorn Martin Hårdstedt om Siciliens historia – med särskilt fokus på Syrakusas roll i kraftmätningen mellan den muslimska expansionen och det bysantinska imperiets nedgång.

Invasionen av Sicilien inleddes år 827 och var en utdragen process som först avslutades 902. Belägringen och det slutgiltiga fallet av Syrakusa år 878 var en av de mest avgörande milstolparna i denna kampanj. Som en av Siciliens största och bäst befästa städer var Syrakusa också det viktigaste bysantinska fästet på ön.

Syrakusa låg strategiskt placerad – både som västlig utpost i det bysantinska riket och som kontrollpunkt över handelslederna söderut och genom Messinasundet i öst. Dess fall signalerade inte bara en lokal förlust, utan också början på slutet för det grekisk-romerska inflytandet i västra Medelhavet.

Efter Syrakusas fall följde Taorminas erövring år 902, vilket definitivt satte punkt för bysantinskt styre på Sicilien. Under de följande två århundradena kom istället Palermo att växa fram som det nya maktcentrumet på ön – ett tydligt tecken på den nya eran i Medelhavets historia.

Bildtext: Miniatyren skildrar den arabiska erövringen av Syracuse år 878, ett centralt skeende i Medelhavets medeltida maktkamp. Ur Madrid Skylitzes, en bysantinsk krönika illustrerad på 1100-talet av okända konstnärer. Public domain via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sveaborgs kapitulation i maj 1808 mitt under kriget mot Ryssland är ett av de mest kända historiemoraliska problemen i svensk historia. Kommendanten Cronstedts kapitulation är ett mysterium ända in i modern tid.

I enlighet med den svenska krigsplanen sattes en stark garnison in på Sveaborg utanför Helsingfors och fältarmén retirerade mot norr. Tanken var att när våren kom inleda ett motanfall med Sveaborg som brohuvud i södra Finland. Det blev aldrig så. Fästningen kapitulerade i maj 1808. Ansvarig för beslutet var kommendanten Carl Olof Cronstedt som genom kapitulation kom att gå till historien som förrädaren på Sveaborg.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden diskuterar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved Sveaborgs tillkomst och betydelse som fästning i det svenska riket.

Finska krigets utbrott i februari 1808 var en konsekvens av de snabba och i många fall oförutsägbara omkastningarna i det storpolitiska spelet under Napoleonkrigen.  Fransmännens kejsare Napoleon och den ryske tsaren Alexanders uppgörelse i Tilsit sommaren 1807 bäddade för det ryska anfallet på Sverige som kom vårvintern 1808.

Fästningen Sveaborg var på många sätt en unik skapelse med sitt havsnära läge och koppling till skärgårdsflottan som utvecklades vid samma tid. Självklart står kapitulationen och Cronstedt som person i centrum för avsnittet. Varför gav han upp? Var han köpt av ryssarna? Vilka misstag gjorde han? Var situationen hopplös? Hur ska vi bedöma hans val i efterhand? Var kapitulationen ett psykologiskt drama? Fanns det separatister på fästningen som verkade för en finsk anslutning till Ryssland? Frågorna är många.

En viktig fråga är vilka konsekvenser fästningens kapitulation egentligen fick. Det går att argumentera för att kriget inte alls var avgjort på grund av fästningens kapitulation. Det fanns goda möjligheter för den svenska krigsmakten att trots förlusten av fästningen vända kriget och tvinga ut ryssarna ur Finland.

I efterhand har historikerna sett lite olika på händelsen. En del har betonat att det handlade om ett förräderi. Andra har varit mer förlåtande och till och med uppfattat Cronstedts beslut som klokt och insiktsfullt. För en generation av fennomaner och finsk nationella blev kapitulationen och det svenska nederlaget 1809 som resulterade i att Finland blev ryskt någonting positivt. En början på vägen mot finsk nationell självständighet. Men det synsätt kan ifrågasättas som en grov efterkonstruktion.

Lyssna också på Finska Kriget – När Sverige förlorade sin östra rikshalva och Stora ofreden – ryska ockupationen av Finland 1713-21

 Bild: Utsikt över Sveaborg av Augustin Ehrensvärd, public domain

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Tetoffensiven i början av 1968 blev en blodig påminnelse för USA om att Nordvietnam och FNL (Vietcong) inte var besegrade, trots att de vietnamesiska förlusterna var så stora att FNL nästan slogs ut.

Det stod klart att USA behövde en ny strategi – och om möjligt en väg ut ur Vietnam. Lösningen blev den så kallade "vietnaminiseringen". Kriget skulle inte längre föras av amerikanska marktrupper.

I det fjärde och sista avsnittet i vår jubileumsserie om Vietnamkriget sammanfattar och diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved de sista sex åren av konflikten. Richard Nixon tillträdde som president efter valet 1968 och inledde en ny Vietnamstrategi – åtminstone enligt honom själv.

Trots detta fortsatte kriget med intensiva amerikanska bombningar mot infrastruktur och även tätorter som Hanoi ända fram till 1972. Under denna period introducerades nya vapentyper, och i Vietnams luftrum möttes amerikanska och sovjetisktillverkade stridsflygplan i direkt konfrontation.

De så kallade julbombningarna i december 1972 väckte en stark global opinion. Sveriges statsminister Olof Palme gick i spetsen för kritiken mot USA, och Sverige kom att utmärka sig bland västländerna genom sitt tydliga motstånd.

En amerikansk reträtt inleddes gradvis och efter långdragna förhandlingar mellan USA och Nordvietnam undertecknades ett fredsavtal 1973. En svår och återkommande fråga är om kriget varit helt meningslöst ur ett amerikanskt perspektiv. Vad hade USA egentligen uppnått – om något alls?

Omslag 1-4: ARVN-soldater stormar en fästning i Mekongdeltat. Crack-trupper från Sydvietnams armé deltar i strid mot Viet Cong-gerillan i den förrädiska och sumpiga terrängen. Operationen illustrerar de svåra förhållanden som kännetecknade konflikten i södra Vietnam. Källa: U.S. Information Agency. Bild-ID: HD-SN-99-02062. ARA FILE #: 306-PSC-61-9069. WAR & CONFLICT BOOK #: 403 Bilden är i public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vietnam är än idag världens mest bombade land. Under Vietnamkriget fällde USA:s samlade luftstyrkor omkring åtta miljoner ton bomber över både Nord- och Sydvietnam. En stor del användes som taktiskt stöd till marktrupperna, men en betydande andel ingick även i strategiska bomboffensiver mot infrastruktur, industrizoner och kommunikationsnät.

Trots USA:s tekniska överlägsenhet och industriella kapacitet blev bombningarna i stort sett ett misslyckande – något som blev särskilt tydligt i samband med Tetoffensiven 1968.

I det tredje avsnittet i serien om Vietnam i Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historikern Martin Hårdstedt perioden 1965–1968, då USA trappade upp sin militära närvaro i Vietnam. Fokus ligger på bomboffensiven Operation Rolling Thunder och den dramatiska Tetoffensiven.

Efter 1965 var det uppenbart att regimen i Sydvietnam inte på egen hand kunde stå emot trycket från norr. Den sydvietnamesiska regeringen var instabil, och det kommunistiska motståndet – särskilt gerillan Vietcong – hotade att infiltrera och underminera stödet för regimen. För att vända utvecklingen fick president Lyndon B. Johnson i praktiken fria händer att skala upp USA:s militära engagemang.

USA:s fulla militära kapacitet mobiliserades därför under 1965. Målet var att vinna kriget med överlägsen eldkraft och modern teknik. Det var särskilt flygkriget som ansågs lovande, då det kunde begränsa antalet amerikanska förluster på marken. Därmed inleddes Operation Rolling Thunder – en av de mest omfattande bomboffensiverna i världshistorien.

Men kriget lät sig inte vinnas från luften. Trots enorma resurser och tusentals fällda bomber uteblev de strategiska framgångarna. Hemma i USA växte kritiken i takt med att de amerikanska förlusterna ökade. Den amerikanska opinionen skakades i grunden när Nordvietnam 1968 inledde den samordnade Tetoffensiven under det vietnamesiska nyåret. Även om offensiven slogs tillbaka militärt, blev den en politisk och psykologisk seger för Nordvietnam. Den visade omvärlden att USA:s luftkrigföring inte knäckt motståndet – tvärtom var moralen fortsatt stark på nordvietnamesisk sida.

Omslag 1-4: ARVN-soldater stormar en fästning i Mekongdeltat. Crack-trupper från Sydvietnams armé deltar i strid mot Viet Cong-gerillan i den förrädiska och sumpiga terrängen. Operationen illustrerar de svåra förhållanden som kännetecknade konflikten i södra Vietnam. Källa: U.S. Information Agency. Bild-ID: HD-SN-99-02062. ARA FILE #: 306-PSC-61-9069. WAR & CONFLICT BOOK #: 403 Bilden är i public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Efter en lång period av franskt kolonialstyre började Tricoloren förlora sitt grepp om Indokina. När Frankrike kapitulerade vid Dien Bien Phu våren 1954, förändrades konflikten i Vietnam i grunden. USA, som tidigare stött de vietnamesiska frihetssträvandena, började nu betrakta utvecklingen med helt andra ögon.

Frankrikes nederlag mot Nordvietnam uppfattades inte som en seger för självständighet, utan som ett hot om kommunistisk expansion – något som USA inte kunde acceptera.

I det andra avsnittet av Militärhistoriepodden om Vietnamkriget diskuterar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved varför och hur USA 1954 började engagera sig i konflikten mellan Nord- och Sydvietnam.

Bakgrunden till det amerikanska beslutet står att finna i Trumandoktrinen från 1947 – ett av kalla krigets viktigaste policydokument. Den fastslog att USA skulle motverka kommunismens spridning varhelst den uppstod, även utanför Europa. Därmed globaliserades det kalla kriget. Ingen annan stat hade vid den tiden kapacitet att genomföra ett sådant ambitiöst utrikespolitiskt program.

Koreakriget (1950–1953) blev det första testet för Trumandoktrinen. Men snart insåg president Eisenhower, Trumans efterträdare, att en liknande utveckling höll på att ske i Sydostasien. Situationen i Vietnam skiljde sig dock från Korea på en avgörande punkt: Vietnam omgavs av flera nyligen självständiga och instabila stater som Laos, Kambodja, Malaysia och Indonesien. Om Vietnam föll för kommunismen, kunde dominoeffekten leda till att hela regionen destabiliserades.

Detta resonemang formulerades i den så kallade dominoteorin – en idé som kom att motivera USA att satsa enorma resurser på att förhindra att en svag och korrupt sydvietnamesisk stat föll i kommunistiska händer. Det blev inledningen på en gradvis amerikansk upptrappning, ett krig som kom att bli en vattendelare i USA:s utrikespolitiska historia.

Omslag 1-4: ARVN-soldater stormar en fästning i Mekongdeltat. Crack-trupper från Sydvietnams armé deltar i strid mot Viet Cong-gerillan i den förrädiska och sumpiga terrängen. Operationen illustrerar de svåra förhållanden som kännetecknade konflikten i södra Vietnam. Källa: U.S. Information Agency. Bild-ID: HD-SN-99-02062. ARA FILE #: 306-PSC-61-9069. WAR & CONFLICT BOOK #: 403 Bilden är i public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det franska nederlaget i slaget vid Dien Bien Phu i mars–maj 1954 mot Viet Minh innebar slutet på Frankrikes koloniala närvaro i Indokina. Regionen hade varit under fransk kontroll sedan 1860-talet.

Den politiska konsekvensen av nederlaget blev att Vietnam delades i två delar: en kommunistisk folkrepublik i norr och en auktoritär regim i söder med Saigon som centrum. I det maktvakuum som uppstod efter fransmännens reträtt tog USA över som stödjande kraft till den instabila sydvietnamesiska regeringen.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar och analyserar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved utvecklingen i Vietnam från den franska erövringen till den definitiva reträtten 1954. Den japanska ockupationen under andra världskriget försvagade det franska inflytandet kraftigt. Under kriget grundades en organisation för nationell samling i Kina, vilken med tiden kom att domineras av kommunister under ledning av Ho Chi Minh. Den väpnade grenen, Viet Minh, visade sig vara militärt skicklig och lyckades 1954 besegra fransmännen.

Inledningsvis hade Frankrike viss framgång. Städer som Hanoi återtogs, men Viet Minh kunde inte besegras på landsbygden och i djungelområdena. Den franska strategin att vinna ett avgörande genom att locka Viet Minh till ett stormanfall mot en starkt befäst position vid den strategiska knutpunkten Dien Bien Phu i nordvästra Vietnam misslyckades katastrofalt. De franska styrkorna, placerade i en dalgång, kunde övervakas och beskjutas från bergen. Viet Minh lyckades, med stor möda, släpa upp tungt artilleri till höjderna och förvandla det franska lägret till en dödsfälla.

Trots flygunderstöd föll den franska positionen successivt. Efter 57 dagars belägring kapitulerade de franska styrkorna den 7 maj 1954. Nära 10 000 franska soldater och utländska legosoldater togs till fånga – de flesta av dem dog i fångenskapen innan de frigavs.

Bildtext: Främlingslegionärer förhör en misstänkt Việt Minh-medlem, Vietnam 1954.

Den franska Främlingslegionen spelade en central roll i kolonialkriget mot Viet Minh under Indokinakriget. Förhören av misstänkta gerillamedlemmar var en del av den hårda motståndsstrategin i en konflikt som kom att prägla regionens historia.

📷 Källa: U.S. National Archives and Records Administration. Filnamn: NARA - 541969.tif. War and Conflict Number: 383

🕊️ Bilden är i public domain.

Omslag: ARVN-soldater stormar en fästning i Mekongdeltat. Crack-trupper från Sydvietnams armé deltar i strid mot Viet Cong-gerillan i den förrädiska och sumpiga terrängen. Operationen illustrerar de svåra förhållanden som kännetecknade konflikten i södra Vietnam. Källa: U.S. Information Agency. Bild-ID: HD-SN-99-02062. ARA FILE #: 306-PSC-61-9069. WAR & CONFLICT BOOK #: 403 Bilden är i public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

24 juni 1859 inleddes Slaget vid Solferino mellan de allierade franska och sardinsk-piemontesiska arméerna mot den österrikiska armén. Slaget utvecklades på ett förvirrat och bit för bit sätt fram till lunchtid. Efter extremt kostsamma strider bröt fransmännen igenom det österrikiska centrumet på eftermiddagen. Mindre handlingar, inklusive en kraftfull fördröjning av den österrikiska generalen Ludwig von Benedek, fortsatte fram till mörkrets inbrott, vilket gjorde att fransmännen och piemonteserna var för utmattade för att förfölja de besegrade österrikarna.

De österrikiska förlusterna var enorma, med 14 000 man dödade och sårade och över 8 000 saknade eller fångade. Franco-Piemontesiska förlorade 15 000 dödade och sårade samt över 2 000 saknade eller fångar. Dessa tunga förluster bidrog till Napoleon III:s beslut att söka vapenvilan med Österrike som i huvudsak avslutade det andra italienska självständighetskriget.

I denna repris av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Slaget vid Solferino.

Dessa blodiga händelser inspirerade Henri Dunant att leda rörelsen för att etablera Internationella Röda Korset. I dag finns det flera minnesmärken över händelserna som omger slagen, inklusive ett museum som visar uniformer och vapen från tiden och en krypta som innehåller benen från tusentals offer.

Dunant kunde aldrig glömma vad han såg och 1862 skrev han ner sina minnen från slaget, vilka nu finns tillgängliga i en ny svensk utgåva: Europas bortglömda blodbad. Minnen från Solferino. Boken var en enorm framgång för den redan förmögna författaren. Men framför allt kan det sägas att det aktivt bidrog till grundandet av Röda Korset och till den banbrytande Genèvekonventionen av 1864 om vård av de sårade i krig och skydd av civilbefolkningen.

Den mest skrämmande aspekten av Dunants observationer är inte vittnesmålet om själva slaget, utan "vården" av de sjuka och sårade efteråt. Hans beskrivningar av de primitiva behandlingsmetoderna, som mest bestod av opraktiserade amputationer och oändligt lidande och törst, är hjärtskärande och gruvsamma i sina detaljer.

Bild: Napoleon III instruerar sina vakter under marskalk Regnaud att storma Solferino

Adolphe Yvon - Eget arbete, Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De mest inflytelserika personliga skildringarna av krigets villkor på västfronten under första världskriget är Ernst Jüngers Stålstormenoch Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt. Jüngers bok är en personliga verklig skildring av en ung officers upplevelser. Remarques bok är en skönlitterär berättelse med ett budskap. Båda fick stor betydelse under mellankrigstiden och även efter andra världskriget. Frågan är vad dessa båda böcker kan lära oss om första världskriget i allmänhet och soldaternas upplevelser i synnerhet?

Inför detta avsnitt av Militärhistoriepodden har Martin Hårdstedt och Peter Bennesved läst två militärhistoriska klassiker. Jüngers bok är en av de viktigaste personliga skildringarna av kriget på västfronten. Realistisk, brutal och närvarande. Boken kom under 30-talet att hyllas av den nazistiska regimen och Jünger blev en populär person på ett sätt som vi idag kan uppfatta som tveksamt. Hans övriga författarskap mot demokrati och liberalism har färgat bilden av honom som person. Trots detta är Stålstormenett viktigt tidsdokument. Jünger var dessutom den sist levande person som fått den högsta tyska krigsutmärkelsen Pour le merite.

Remarques bok är en litterär storsäljare. I nazitysklands förbjöds den och brändes på bokbål. Den var alltför öppet krigsnegativ och pacifistisk för att kunna tolereras av nazisterna. För eftervärlden är På västfronten intet nyttden sannolikt mest inflytelserika boken om västfronten och första världskriget. Den har präglat flera generationers förhållningssätt till det tillsynes meningslösa dödandet på västfronten 1914-18.

Bild: Tyska stormtrupper (Stoßtruppen) lämnar sina skyttegravar för anfall under första världskriget. Dessa elitförband utvecklades för snabba och överraskande attacker vid västfronten. Foto: Okänd, Bundesarchiv, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons. Dessutom ett porträtt av Ernst Jünger från första världskriget.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sjuårskriget 1756-63 utkämpades på tre kontinenter och har därför kallats det första världskriget. I Nordamerika och Indien konfronterades Storbritannien och Frankrike i en kamp om kolonier och kontroll över världshaven. I Europa slogs Fredrick den stores Preussen på liv och död mot franska, ryska och habsburgska arméer.

Krigföringen på den europeiska kontinenten innebar något av en höjdpunkt för linjetaktiken och inte minst de välexercerade infanteribataljonerna och deras muskötsalvor.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Sjuårskrigets orsaker, förlopp och konsekvenser främst i Nordamerika och Europa.

Konfliktens förhistoria är komplicerad och handlade om den tidens snabba skiftningar och nycker i utrikespolitiken. Preussen ställdes mot en överväldigande koalition av stater bestående av Habsburg, Frankrike, Ryssland och till och med Sverige. I botten på motsättningarna fanns Preussens uppkomst som militärmakt och seger över Habsburg under 1740-talet. På många sätt var det frågan om en maktuppgörelse inom det tyskromerska riket mellan kejsarmaktens Habsburg och utmanaren Preussen. Stöd fick Preussen endast av Storbritannien.

Till konflikten på kontinenten hörde även en uppgörelse mellan Storbritannien och Frankrike om kolonier och kontroll över handelsvägar över hela jordklotet. Främst kom kriget att föras i Nordamerika och i Indien. Britterna visade sig i slutänden överlägsna och kunde med kriget slutligen etablera sig som den främsta kolonialmakten på Frankrikes bekostnad.

På kontinenten kämpade preussarna mot övermakten och lyckades trots allt rida ut kriget utan att krossas. Inte minst berodde detta på deras militära förmåga och Fredrick den stores ledarskap även om segrar blandades med blodiga nederlag. Med sin taktiska förmåga och inte minst sin flexibilitet och ”sneda slagordning” vann Fredrick spektakulära segrar som vid Rossbach och Leuthen 1757 mot numerärt överlägsna arméer.

Litteraturtips är två titlar ur Ospreys serie: Simon Miller Rossback och Leuthen 1757(2002) och Daniel Marston The Seven Year´s War(2001).

Bild: General Wolfes död (1771), på Abrahams slätter, nära Quebec av Benjamin West; wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

På morgonen den 14 september 1808 omkring klockan fyra stötte ryska trupper samman med en svensk förpost strax söder om Oravais kyrkby i Österbotten. Striden utvecklades snabbt i takt med att fler och fler soldater sattes in.

Slutligen retirerade de svenska trupperna skyddade av en kanon under befäl av den endast 16 år gamle Wilhelm von Schwerin. Detta blev inledningen på ett slag som slutligen utvecklade sig till ett svenskt nederlag. Var detta den sista chansen att stoppa den ryska erövringen av den östra riksdelen Finland?

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ägnar sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved åt att beskriva och diskutera ett av finska krigets mest kända och blodigaste slag.

Den svenska armén var hösten 1808 åter på reträtt efter att ha haft vissa framgångar under våren och sommaren. Strax söder om Oravais kyrkby intog Adlercreutz med omkring 5 000 svenska soldater en ganska stark ställning i ett sista försök att stoppa ryssarna. Från söder kom en rysk armé på 5-6 000 man under den ryske befälhavaren Kamenskij.

I efterhand har det spekulerats kring vad hade hänt om slaget hade blivit en svensk seger. Under slaget var den svenska armén nära att bryta igenom den ryska linjens center, men ryska förstärkningar förhindrade ett ryskt nederlag. Det är innebörden av strofen ”Det var när Oravais blodiga dag, Till sorg gick opp, När segern själv blev ett nederlag” som återfinns i Runebergs dikt Wilhelm von Schwerin i Fänrik Ståls sägner. Kanske är det dikten som utgavs i mitten av 1800-talet som har färgat vår uppfattning att slaget hade kunnat bli en svensk seger. Frågan är om det hade kunnat vända kriget. Sannolikt inte under hösten 1808.

Bildtext: ”Svenskarnas sista attack” är en teckning av Magnus Adlercreutz, publicerad i Carl Otto Nordensvans bok Finska kriget 1808–1809 (Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 1898). Bilden visar den dramatiska slutstriden vid slaget vid Oravais, där svenska trupper genomförde ett sista heroiskt anfall innan de besegrades.

Källa: Nordensvan, Carl Otto: Finska kriget 1808–1809. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget om Visby är ett av Sveriges historias mest mytomspunna slag, samtidigt som det var ett av de mest obetydliga ur ett geopolitiskt perspektiv. Medan slaget i sig har rönt stort intresse från historiker och arkeologer, huvudsakligen på grund av de fynd som gjordes under början av 1900-talet utanför Visbys gamla stadsmur, var slagets konsekvenser relativt små, ur ett vidare perspektiv.

Slaget hade sin upptakt i ett danskt försök att utnyttja en politisk oreda i Sverige och samtidigt återta makten från den tyska Hansan. Åren innan invasionen hamnade Kung Magnus Eriksson av Svearike i konflikt med sina söner om hur det växande kungadömet skulle skötas. Den yngre sonen Erik allierade sig med Valdemar Atterdag för att vinna stöd i utbyte mot skånska städer, men när Erik plötsligt dog i pesten och ingångna avtal tappade sin funktion beslutade Valdemar Atterdag att ta saken i egna händer och invadera skånelandskapen samt Gotland.

I detta avsnitt av militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Valdemar Atterdags invasion av Gotland år 1361.

Konflikten mellan kungasönerna och den gamle kungen i Sverige gav Valdemar en enkel seger och under juli 1361 kunde han utan något motstånd avsegla mot Gotland för att där lägga under sig staden Visby.

En viktig orsak till att Gotland ingick i Valdemars planer var att Visby under denna tid en viktig handelsstation och hade nära band med den tyska Hansan. Tack vare handeln över Östersjön var Visby en av de rikaste och mest folktätaste städerna i hela Skandinavien. Men detta lockade också tyska handelsintressen. Hansan eftersträvade tullfrihet och hade vuxit till sådan grad att den utövade stort inflytande över de nordeuropeiska kungahusen, Danmark och Sverige inkluderat. Genom att ta Gotland och staden Visby i besittning önskade Valdemar därmed få kontroll över den handel som gick i nordöst-sydvästlig riktning från finska viken ner mot Skåne och Öresund och samtidigt minska Hansans inflytande i regionen.

22 juli 1361 sägs det att landstigningen genomfördes, och den 27 juli stod Valdemar utanför Visbys murar. Slaget som sådant är relativt enkelt ur ett militärhistoriskt perspektiv. Valdemars här var betydligt mer välutrustad än vad de gotländska bönderna var.  Trots detta tycks de ha varit någorlunda jämbördiga i fråga om storlek. Flera frågor kvarstår dock som ser till att slaget om Visby fortsätter att engagera, och mycket har vi att tacka de massgravar som finns kvar. Till exempel finns det frågetecken kring varför de begravdes utan att de avkläddes sina ringbrynjor och hjälmar, huggsåren tycks antyda att många blivit slagna i ryggen, och det finns en del frågor om varför borgarna i staden tycktes lämna saken åt de gotländska bönderna.

Bild: Utgrävningarna av massgravarna från slaget i Visby 1361. Wikipedia, Public Domain. (Sök efter Visby i mediearkivet hos Historia.nu)

Text: Peters Bennesved

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under hösten 1914 gjorde ubåtarna en spektakulär entré i första världskrigets sjökrigföring. Tysklands sänkning av tre brittiska kryssare utanför Nederländerna i september 1914 blev ett tecken på vad som komma skulle, och snabbt drog Royal Navy öronen åt sig. Tekniskt sett såg det ut som om ubåtar kunde krossa brittisk dominans till havs på ett enda slag – om omständigheterna var rätt.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt första världskrigets ubåtskrig.

Delvis hade flottan rätt i sin oro. Introduktionen av ubåtar i krig var avgörande för utvecklingen till sjöss under de följande åren – men kanske inte på det sätt som de strategiska tänkarna först föreställde sig. Rädslan för torpedsprängningar gjorde att amiralerna avstod från riskfyllda sjöstrider. Denna försiktighet blev så småningom ett problem, särskilt för Tyskland, eftersom den undergrävde möjligheten till ett avgörande flottmöte mellan parterna.

Som svar utvecklade tyskarna en ny strategi: att använda ubåtar mot civila handelsfartyg för att blockera leveranser till de brittiska öarna. Så föddes det oinskränkta ubåtskriget, vilket till sist skulle få ödesdigra konsekvenser för krigets gång.

Under 1915 gjorde teknikerna och befälen misstag, men lärde sig fort – 1916 sänktes stora mängder handelsfartyg på väg till Storbritannien. Problemet var bara att mycket av lasten kom från USA. Den amerikanska presidentadministrationen under Woodrow Wilson växte snabbt missnöjd med utvecklingen. Dessutom sänktes civila passagerarfartyg, med många dödsoffer som följd – vilket till sist bidrog till att USA förklarade krig mot Tyskland. Så trots att den tyska ubåtsstrategin till en början var framgångsrik blev den samtidigt en av huvudorsakerna till Tysklands nederlag.

Bildtext: Besättningen på en tysk ubåt av UC-1-klass står på däck under Första världskriget. Dessa ubåtar, introducerade 1915, användes främst för att lägga ut minor och kunde bära upp till tolv stycken. Deras relativt lilla storlek gjorde dem svåra att upptäcka, vilket ökade deras effektivitet i undervattenskrigföring. Mellan februari och april 1917 sänkte tyska ubåtar 1 845 000 ton allierat och neutralt tonnage. UC-1-klassen spelade en strategisk roll i Tysklands marina krigföring, särskilt genom att hota handelsrutter. 

Fotograf: Okänd / IWM Collections, IWM Photo No.: Q 20220

Källa: Wikimedia Commons / Imperial War Museums

Upphovsrätt: Public Domain (fotografi taget före 1 juni 1957, brittisk kronupphovsrätt har löpt ut)

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I gryningen den 5 juni 1967 genomfördes en av världshistoriens mest lyckade överraskningsattacker. Med hjälp av moderna franska jetstridsplan attackerade israels flygvapen ett stort antal egyptiska flygbaser och slog ut mer eller mindre hela den egyptiska flygvapenarsenalen på bara timmar.

280 egyptiska stridsplan, varav 90 st sovjetiska MiG-21, och samtliga av Egyptens strategiska tunga bombflyg förstördes i attacken. Inte nog med det så genomfördes liknande flygräder mot Syrien, Jordanien och även Irak, samt ett otal luftstrider.

Inom loppet av ett dygn hade Israel tillskansat sig totalt luftherravälde över i princip hela Mellanöstern. Hur gick det till?  I detta avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Sexdagarskriget 1967.

Det framgångsrika överraskningsanfallet mot flygvapnet följdes av en snabb offensiv på marken, fördelat i tre kilar genom Sinai-halvön. Målet var att nå Suezkanalen i väster, men kanske än viktigare, att återta kontrollen av Sharm-El-Sheik vid Tiransundet för att på så vis återta kontrollen över sjöfarten sydöst ifrån Israel.

Anfallet över land blev precis som flygattacken mycket lyckad, men var helt beroende av att de egyptiska luftstridskrafterna var utslagna. Under den snabba förflyttningen västerut fanns få möjligheter att få stöd från israeliskt artilleri, vilket ställde krav på att flygvapnet skulle kunna understödja marktrupperna. Så länge egyptiskt flyg fanns tillgängligt skulle det alltså vara svårt att nå taktiska fördelar på marken. På det sättet var en lyckad flygattack helt avgörande för den israeliska framgången på land. Själva operation ”Focus”, som överraskningsanfallet skulle kallas, var också en välövad och välplanerad operation som hade diskuterats i flera år före det slutgiltiga anfallet.

Samtidigt som den israeliska offensiven började nå sitt mål i väst den 7-8 juni, nådde man också framgångar österut, i Jerusalem och med riktning mot Jordanien. Även nordöst sattes en omtalad offensiv igång – attacken mot Golanhöjderna i Syrien. Denna markstrid var betydligt mer komplicerad än den snabba ökenvandringen över Sinai, och stödet för en utbyggd offensiv mot Syrien var inte helt odelad, om än framgångsrik.

Att säga att kriget var koncentrerat till endast sex dagar är dock något av en överdrift. Sexdagarskriget föregicks av en 10 års-period av politiska spänningar och mängder av regelrätta krigshandlingar mellan Israel och dess arabiska grannar med ursprung ibland annat Suezkrisen 1956-1957. Vapenvilan skulle också följas av en period av ständiga avsteg och regelrätta utnötningsoffensiver fram till utbrottet av ett nästa krig – Oktoberkriget 1973, eller Yom Kippur-kriget som det också kallas.

Bild Israeliska stridsvagnar på frammarsch mot Golanhöjderna. juni 1967, Israels presskontor, CC BY-SA 4.0, Wikipedia.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Tyska orden är en av de klassiska kristna riddarordnar som bildades under korstågen till Mellanöstern. Trots detta är det främst ordens korståg och erövringar i Baltikum – i områden som idag utgör Estland och Lettland – som gjort den mest känd.

Tyska orden utgjorde i flera hundra år en mäktig kraft i regionen och bidrog till att ge Baltikum en västeuropeisk prägel. Riddarna förde långa och blodiga krig, bland annat vid Peipussjön år 1242 och i det berömda slaget vid Tannenberg år 1410.

I detta avsnitt av Militärhistoriepoddendiskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Tyska ordens historia. Orden blev framför allt betydelsefull som ett skydd mot öster i dåtidens Baltikum. Dess framväxt och etablering var en del av de medeltida korstågen i norra Europa. Kopplingarna till det svenska rikets expansion österut, i det som idag är Finland, är tydliga.

Tyska orden kom också länge att spela en central roll inom Hansan. Flera viktiga handelsstäder i de östra delarna av Östersjön – även på Gotland – kontrollerades och skyddades av orden.

När ordensstaten till slut kollapsade under 1500-talet skapades ett maktvakuum. Detta utnyttjades bland annat av det svenska riket, som inledde sin östliga expansion i dåtidens Livland, motsvarande dagens Estland. Den svenska stormaktstiden inleddes på allvar med övertagandet av Reval.

Bild: Slaget vid Tannenberg var en avgörande strid mellan Tyska orden och en allians av polska och litauiska styrkor. Det markerade början på slutet för Tyska ordens dominans i Östeuropa. Slaget vid Tannenberg den 15 juli 1410, ur Berner Chronik av Diebold Schilling den äldre, ca 1483. Källa: Diebold Schilling d. Ä., via tyska Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Suezkrisen är konflikten som såg till att Storbritannien och Frankrike slutligen tappade greppet om sina kolonier i mellanöstern. Storbritannien och Frankrikes regeringar hade, sedan den egyptiske presidenten Gammal Abdel Nasser 1952 tillträde, irriterat sig på Nassers ökade inflytande och destabiliserande politik i mellanöstern.

När Nasser beslutade att nationalisera Suezkanalbolaget för att finansiera ett dammbygge längs med Nilen fick dock de båda länderna nog och började planera för en militär intervention, men det skulle inte gå som de tänkt sig.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt Suezkrisen 1956-1957.

Det var inte bara Storbritannien och Frankrike som involverade sig i den här konflikten. På båda sidor fanns supermakterna, som för ovanlighetens skull höll en gemensam linje och stödde Nasser. USA hade under en tid försökt närma sig Egypten och såg sig själva som dekoloniseringenspolitikens fanbärare.

Det var således inte självklart att USA skulle stödja sina allierade Storbritannien och Frankrike i deras anspråk i mellanöstern. Sovjetunionen å andra sidan hade under Chrustjovs ledning samtidigt försökt närma sig mellanöstern för att lämna sin tidigare isolationistiska utrikespolitik. I Nasser såg Sovjetunionen en intressant partner som tycktes ha förmågan att pressa bort västerländska intressen i området, och såg då en möjlighet att använda Suezkrisen som hävstång för att hjälpa Nasser i detta.

I slutändan var det dock Israel och FN:s agerande som skulle leda till att Storbritannien och Frankrike fick lämna Egypten och Suezkanalen med byxorna nere. Israel hade tagit på sig rollen att starta konflikten genom ett överraskningsanfall mot Sinaihalvön. Storbritannien och Frankrike skulle sedan använda detta anfall som förevändning för en intervention i området riktad mot Suezkanalen. Problemet var bara att Israels krigsmål var att slå ut den egyptiska militära förmågan, men när egypterna lyckades genomföra en snabbreträtt från Sinai och lämnat området åt Israel så såg man från Israels håll ingen anledning att fortsätta konflikten. När FN, under USA:s ledning, klubbade igenom en resolution om vapenvila så accepterade Israel denna.

Detta drog undan mattan för den ”intervention” som britter och fransmän förespråkat. Plötsligt stod deras koloniala ambitioner i öppen dager.

Krisen, om än kort, fick stor påverkan på framtida utveckling i området. Konflikten mellan Israel och Egypten kom inte till någon lösning, och skulle leda till ytterligare två stora krig under de kommande 20 åren. Storbritannien och Frankrike tappade sin prestige i mellanöstern, och snart vände sig stat efter stat mot sina tidigare styresmän.

Sovjetunionen hade lyckats förödmjuka de gamla väststaterna och fick ökat inflytande i området i utbyte. För Frankrike och Israel blev konflikten också en katalysator för deras ambitioner att skaffa kärnvapen.

Bild: Rök stiger upp från oljetankar bredvid Suezkanalen som drabbades under den första engelsk-franska attacken mot Port Said, 5 november 1956. Wikipedia, Public Domain

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Tyska högsjöflottan var ett allvarligt hot mot det brittiska sjöherraväldet. Från sina hamnar på den nederländska kusten kunde den nå ut på Nordsjön och allvarligt störa den för britterna livsviktiga handeln. Men det fanns ett problem. Tyskarna ville undvika att möta hela den numerärt överlägsna brittiska flottan.

I stället inriktade man sig på att försöka slå ut delar av Royal Navy. Britterna å sin sida försökte stänga in den tyska flottan och i andra hand locka ut den för att krossa den. En katt och råtta lek blev resultatet. Under de första krigsåren utkämpades bara mindre strider mellan mindre delar av de båda flottorna.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskutera Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sjökrigföringen de första krigsåren av första världskriget.

Tyskarna kunde hota det brittiska sjöherraväldet på i huvudsak tre sätt. Först med kryssare utanför Europa som opererade och störde den brittiska handeln. För det andra utgjorde den tyska högsjöflottan ett ständigt hot som band i stort sett hela den brittiska sjömakten till Nordsjön och Engelska kanalen. I tredje hand ökade hotet från tyska ubåtar och utvecklades till det kanske effektivaste tyska medlet att slå mot britterna.

Tyska kryssare söktes upp och sänktes i de två slagen vid Cornel utanför Chiles kust och Falklandsöarna i november och december 1914. Att komma åt den tyska högsjöflotta blev svårare. Britterna kunde inte som under föregående krig med motståndare på kontinenten blockera den tyska flottan och tvinga den att hålla sig i hamn. Nya vapen som minor och ubåtar utgjorde ett alltför allvarligt hot mot de stora brittiska ytfartygen.

Ett anfall på den tyska flottbasen vid ön Helgoland i augusti 1914 ledde inte till att tyskarna tog upp striden. Inte heller striden vid Dogger bank i januari 1915 ledde till ett lyckat resultat. Vid båda dessa tillfällen valde tyskarna att endast möta britterna med sina snabba slagkryssare.

Det låsta läget mellan tyskarna och britterna ledde till att tyskarna alltmera övergick till ubåtskrig. Det var effektivt och det fördes utan restriktioner som var en förutsättning för att tillräckligt många handelsfartyg sänktes och påverkade de brittiska krigsansträngningarna. Ett stort problem var att även neutrala fartyg sänktes och inte minst sänkningen av det amerikanska passagerarfartyget Lusitania i maj 1915 fick icke önskvärda konsekvenser. Sänkningen kom att påverka den amerikanska opinionen i riktning mot att gå med i kriget på ententens sida. Det skulle i slutänden leda till tyskarnas nederlag i kriget.

Bild: Tyska högsjöflottans slagskepp i linjeformation, 1917. Bilden visar ett eskader ur den kejserliga tyska flottan under första världskriget. Källa: Willis John Abbot, The Nations at War, Leslie-Judge Co., NY, 1917. Wikipedia. Licens: Public domain. Digitaliserad av Great War Primary Documents Archive

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Staten Israel utropades den 14 maj 1948. Omedelbart fick den nya staten försvara sin suveränitet i krig med sina arabiska grannländer. Israel inte bara försvarade sig utan kunde också utöka sitt territorium jämfört med det som var förslaget i FN:s delningsförslag från 1947. Kriget skapade ett stort palestinskt flyktingproblem som vi ser konsekvenserna av ännu idag i Mellanöstern.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved förutsättningarna för det första av en rad militära konflikter mellan araber och israeler i Mellanöstern. Grunden för krigsutbrottet 1948 var det inbördeskrig som pågått i det brittiska mandatet Palestina sedan FN offentliggjort sitt delningsförslag i november 1947.

Men väpnade konflikter hade pågått i Palestina mellan araber och judar under hela mellankrigstiden och tidigare. Motsättningarna grundade sig på den historiska problematiken med sionismens mål att skapa ett nationalhem åt judarna i Palestina och den arabiska befolkningens allt starkare nationalism och vilja att skapa en palestinsk stat. Under första världskriget hade britterna lovat båden judarna och araberna att stödja deras mål om en egen stat. Efter andra världskriget understöddes de judiska kraven allt starkare av de västeuropeiska makterna mot bakgrund av hur brutalt Förintelsen hade drabbat den judiska befolkningen i Europa. I maj 1948 sattes allt på sin spets då det brittiska mandatet upphörde och staten Israel utropades.

Historien om kriget 1948-49 är även historien om den israeliska krigsmaktens födelse. Den tidigare milisorganisationen Hagannah förvandlades inom kort efter krigsutbrottet till Israels formella krigsmakt efter västerländskt mönster. På mycket kort tid infördes värnplikt för män och kvinnor som innebar att staten Israel förfogade över en armé som var mer än 100 000 män och kvinnor stark 1949.

Kriget innehöll även uppmärksammade och starkt kritiserade terrorattentat som det mot FN-medlaren Folke Bernadotte som likviderades av medlemmar i den så kallade Stern-ligan. Bernadottes agerande uppfattades som ett hot mot israeliska intressen. Efterspelet blev omfattande och den internationella reaktionen stark.

Bild: Arabiska irreguljära, tillsammans med en bränd lastbil på väg till Jerusalem. The Palmach, Israel Defense Forces - The Palmach Archive via PikiWiki. Public Domain.

Lyssna också på Palestinierna betalade priset för Europas antisemitism.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under sommaren 1962 blev Nikita Chrusjtjov alltmer övertygad om att utplacering av sovjetiska kärnvapen på Kuba var en strategiskt sund idé. Det skulle visa sig att han hade fel – istället ledde det till en av kalla krigets farligaste situationer: Kubakrisen. Det var då som världen var som närmast ett fullskaligt kärnvapenkrig.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historikprofessorn Martin Hårdstedt Kubakrisen 1962.

Mot bakgrund av att Sovjet hade känt sig förödmjukat av att USA hade utplacerat Jupiter‑robotar i Turkiet, trodde Chrusjtjov att något liknande i Kuba skulle tolereras av den amerikanska regeringen. Sovjet skulle helt enkelt ge igen. Samtidigt löste det ytterligare ett problem: den senaste ballistiska roboten R‑14 hade visserligen god räckvidd, men använde flytande bränsle, vilket innebar att den krävde flera timmar för att göra stridsklar – och kunde bara stå i vänteläge under begränsad tid.

Detta hade kunnat vara acceptabelt – om inte den amerikanska motsvarigheten Minuteman kunde hållas stridsklar under obegränsad tid och skjutas iväg inom loppet av minuter. I vapenteknologins kalla krig var denna skillnad en stor strategisk utmaning för Sovjet. Minuteman I blev operativ i oktober 1962, just när Kubakrisen bröt ut.

Som svar på detta sökte Chrusjtjov att ge igen med samma mynt. Fidel Castro hade nyligen genomfört statskupp, och med sovjetiskt stöd säkrades Kubas revolution samtidigt som Sovjet kunde bygga baser bara några mil från södra Florida. Sovjet förstod att detta riskerade en diplomatisk kris, men resonemanget löd att om USA accepterat robotar i Turkiet – varför skulle inte den oerfarne presidenten Kennedy acceptera något liknande, särskilt om han ställdes inför ett fullbordat faktum? Problemet var att det var nära omöjligt att dölja detta för omvärlden – och snart var krisen ett faktum.

Bild: President John F. Kennedy i möte med medlemmar ur den nationella säkerhetsrådets exekutivkommitté (EXCOMM) under Kubakrisen. Från vänster: president Kennedy, försvarsminister Robert S. McNamara och biträdande försvarsminister Roswell Gilpatric. Fotot är taget i Cabinet Room, Vita huset, den 29 oktober 1962. Foto: Cecil Stoughton, White House Photographs. John F. Kennedy Presidential Library and Museum, Boston. Licens: Public Domain.

Lyssna också på Able Archer – när världen var minuter från kärnvapen-utplåning.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Striderna vid Sävar och Ratan den 19-20 september 1809 är de hittills sista inom det nuvarande Sveriges gränser. Kriget mot Ryssland som hade pågått sedan februari 1808 hade utvecklats katastrofalt för Sverige. Finland var ockuperat och fredsförhandlingarna med Ryssland redan igång i Fredrikshamn.

För att vinna fördelar i de pågående förhandlingarna bestämde sig den svenska krigsledningen för att försöka besegra den ryska armékår som stod i Umeåtrakten i Västerbotten. En svensk expeditionsstyrka som utgjorde rikets sista reserver landsteg vid Ratan norr om Umeå den 17 augusti 1809. När den svensk kåren marscherade söderut träffade den på ryssarna vid Sävar och ett av krigets blodigaste slag utkämpades. Striderna fortsatte vid Ratan dagen efter.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med en riktigt klassisk militärhistorisk händelse. Expeditionen till Västerbotten 1809 och de båda slagen vid Sävar och Ratan tillhör vår svenska militärhistorias mest intressanta händelser. Det betyder inte att slagen är kända hos en bred allmänhet utanför södra Västerbotten.

Expeditionen till Västerbotten och landstigningen vid Ratan var en prestation. En landstigning är alltid ett vågspel och en komplicerad typ av militära operationer. Den 17 augusti landsteg mellan 5 000 och 6 000 svenska soldater i den lilla kustbyn Ratan några mil norr om Umeå. Landstigningskåren marscherade söderut och möttes av en rysk kår på morgonen den 19 augusti. Ett förvirrat slag utvecklade sig som den svenske befälhavaren Wachtmeister beslutade att dra sig ur. Han fruktade att ryssarna var på väg att gå runt honom och falla honom i flanken eller ryggen. Den efterföljande striden vid Ratan den 20 augusti lade Ratans by i spillror. Ryssarna undkom norrut och kriget var de facto över. I de avslutande fredsförhandlingarna i september 1809 drogs gränsen vid Torneå älv.

Bild: Slaget vid Sävar norr om Umeå var ett av krigets blodigaste slag. Striderna fortsatte vid Ratan dagen efter. Bilden visar slaget vid Ratan av Carl Gustag Gillberg. Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I september 1944 tvingades den finska armén vända sina vapen mot sina tidigare bundsförvanter i den tyska 20. bergsarmén i norra Finland. Vapenstilleståndet med Sovjetunionen den 18 september innebar ett krav på att finnarna skulle driva ut tyskarna ur Lappland.

Inledningsvis utspelade sig ett slags ”låtsaskrig”, men under sovjetiskt tryck övergick konflikten i början av oktober 1944 till regelrätta strider mellan finska och tyska styrkor. Under sin reträtt brände tyskarna ner det mesta av värde, däribland stora delar av staden Rovaniemi. Tiotusentals människor tvingades på flykt.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Lapplandskriget 1944–45, som markerade slutet på andra världskriget för Finland. Kriget bör inte ses som ett isolerat skeende, utan snarare som en del av en helhet tillsammans med Vinterkriget 1939–40 och Fortsättningskriget 1941–44 – tre faser i Finlands komplexa krigsdeltagande.

Lapplandskriget blev en stor utmaning för Finland. Samtidigt som tyskarna skulle drivas ut, krävde Sovjet att Finland påbörjade en omfattande demobilisering av armén, i enlighet med vapenstilleståndsavtalet. Till detta kom ett utmattat civilsamhälle och hundratusentals flyktingar från Karelen, som återigen måste avträda till Sovjetunionen. Tiden präglades av osäkerhet – en sovjetisk (formellt allierad) kontrollkommission bevakade noggrant Finlands agerande. Hotet om en fullständig sovjetisk ockupation hängde i luften.

Trots detta lyckades den finska armén genomföra militära operationer som tillfredsställde Sovjet. Den tyska armén, som omfattade över 200 000 man, retirerade successivt mot Nordnorge. De sista tyska trupperna lämnade finskt territorium så sent som i slutet av april 1945.

Bildtext: Rovaniemi i ruiner efter tysk reträtt under Lapplandskriget hösten 1944. Foto: Okänd / Wikimedia Commons.

Lyssna också på Finska vinterkriget 1939 – en liten nation på randen till undergång

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det tredje puniska kriget startade med att Kartago anföll Numidierna och Kung Masinissa i ett försök att stävja deras sakta maktövertagande i regionen. Trots att anfallet mot Numidierna blev ett fiasko, togs händelsen av Rom som intäkt för ett traktatsbrott, vilket ledde till att den romerska senaten beslutade att skicka militär bestraffningsexpedition till Karthago.

Allt var nu upplagt för ett tredje, och för Kartagos del, avgörande krig mot Rom. Målet, den här gången, var inte att sätta Karthago på plats, utan att för sista gången helt och hållet slå ut den Kartagiska ekonomiska maktbasen, inkluderat själva staden i sig.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt det tredje puniska kriget och Kartagos förstörelse.

Efter att det andra puniska kriget hade avslutats år 201 fvt. var den Karthagiska staten underkuvad den Romerska republiken. Det överenskomna fredstraktatet innebar att Karthago inte längre fick föra anfallskrig mot andra stater, och inte heller var de tillåtna att hålla sig med fler än tio krigsskepp. I praktiken innebar det att den Romerska republiken styrde landets utrikespolitik. Situationen utnyttjades snart av Numidierna, ett kungarike som kontrollerade stora delar av nordvästra Afrika och som tidigare varit allierat med Kartago.

Kartagerna ville dock tillfredsställa Rom initialt, och önskade ingen konfrontation. År 149, när den romerska flottan anlände till Utica straxt norr om staden Kartago, erbjöd Kartagerna därför sina vapen och sina återstående skepp i en fredsgest. Efter att konsulerna krävde stadens evakuering insåg dock de styrande i Kartago vilka motiv som egentligen styrde Roms agerande – d.v.s. total förintelse. Nu påbörjades förhandlingar för att rädda staden. Slutligen övergick detta till en romersk attack och hårdknackat kartagiskt motstånd.

År 148 tog Hasdrubal över ledningen i Kartago, en ättling till Hannibal, känd från det andra Puniska kriget. Under denna tid allierar sig Hasdrubal med Andriscus i Grekland, som snart kommer att kröna sig själv till Kung över Makedonien och motståndet stärks ytterligare. Det skulle ta tre år innan belägringen av Kartago avslutades och staden raserades. Mot Rom fanns lite inte mycket att göra. Händelsernas dramatiska skede överträffades endast av den samtidiga belägringen av Korinth i Grekland samma år.

Kartagos förstörelse, men även utvecklingen i Grekland under samma tid, vittnar om en omläggning av Romersk politik mot en tydligare imperialistisk riktning under denna period. Kartago, precis som resterande grekiska stadsstater, skulle inom kort förlora sin relativa självständighet och istället införlivas i den Romerska republiken som en provins styrd av en romersk prokonsul. I och med Kartagos förstörelse bildades nu provinsen ”Afrika”, och något självständigt Kartago upphörde att existera. Det tredje puniska kriget vittnar således om en intressant övergång från kontroll över klientstater, ”söndra och härska” och politiskt inflytande, till faktiska provinser kontrollerade från Rom.

Bild: Romerska soldater som bemannar en katapult för en attack mot Kartagos murar, under belägringen som slutade i förstörelsen av Kartago 146 f.Kr. Cato den äldres berömda kommando, "Delenda est Carthago" (citerad i Pultarchs "Life of Cato") är huggen i träet på den enorma katapulten. Av Edward Poynter 1868, Public Domain.

Lyssna också på Det första puniska kriget och Det andra puniska kriget – Hannibals revansch

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När fredsfördraget efter första puniska kriget signerats 241 f.v.t. stod det klart att maktbalansen mellan den Romerska republiken och Karthago i grunden hade förändrats. Rom hade under det nästan 20 år långa kriget om Sicilien under det första puniska kriget utvecklats till en sjömakt i medelhavsområdet, medans Karthago hade förlorat sin flotta, blivit tvungna att betala ett enormt skadestånd, och politiskt och symboliskt förnedrats i grunden. På land hade dock Karthago egentligen inte besegrats av Rom, och snart föddes en idé i Karthago om att via fastlandet istället nå Rom och därigenom ta revansch. Särskilt angelägen var den unge Hannibal som ville hämnas sin fars och Karthagos öde.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt det andra puniska kriget.

Mycket talade för att Rom skulle vara känsligt om det anfölls norrifrån. Under perioden mellan det första och andra puniska kriget kämpade den romerska republiken med att freda de med Rom numera allierade stadsstaterna från de keltiska gallerna i de norra delarna av den italiska halvön. Samtidigt hade Karthago allt mer etablerat sig i på den Iberiska halvön och därifrån byggt upp en maktbas med tillgång till både soldater och resurser. Genom att utgå från den spanska östkusten, och på vägen alliera sig med de keltiska gallerna tänkte sig Hannibal således att läget för en marsch genom den norra medelhavskusten, genom alperna, och ner till Rom var mycket gynnsamt. Med sig hade Hannibal ca 50000 man, varav 40000 var infanterister och 9000 bestod av kavalleri.

Hannibals kalkyl skulle visa sig vara helt rätt. Trots att marschen genom alperna blev kostsam för hären lyckades Hannibal överraska och i grunden slå de arméer som den Romerska republiken lyckades uppbåda på sitt eget territorium. Vid tre avgörande slag slog Hannibal de romerska arméerna i grund, varav det mest kända är slaget vid Cannae, år 216 fvt. Att vinna slagen är dock inte samma sak som att vinna krigen, och under 20 års tid skulle Hannibal bli sittande i den södra halvan av den italiska halvön i väntan på ett avgörande. Att vinna stöd bland stadsstaterna och därigenom splittra Roms allianser visade sig också vara svårt när de förde keltiska galler med sig i leden. Hatet mot Hannibals allierade och rädslan för Roms repressalier var antagligen större än de fördelar en frigörelse skulle innebära.

Rom beslutade sig så småningom att tolerera den Karthagiska härens närvaro och började driva kriget dels med gerillataktiker, och dels mot periferin i stället. Genom att slå mot Hannibals underhållslinjer, och till slut föra kriget till den afrikanska nordkusten istället, blev Hannibal snart isolerad och tvungen att lämna. Avsaknaden av en Karthagisk flotta som kunde understödja Hannibals krigsföretag visade sig till slut vara avgörande, samtidigt som Rom hela tiden förvägrade Hannibal något definitivt avgörande.

Bild: Målning av slaget vid Zama av Cornelis Cort, 1567. Wikipedia, Public Domain,

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det första puniska kriget pågick i tjugo år innan något resultat kunde nås. Kriget böljade fram och tillbaka. Medan Rom dominerade landkrigföringen på Sicilien och tvingade Karthagerna till gerillataktiker, dominerade Karthagerna till sjöss och såg till att landstriderna aldrig blev definitivt avgörande.

Först när den Romerska Republiken lärde sig att hantera sjökrigföringens konst, byggde en stark flotta och fick vindarna på sin sida, skulle kriget nå någon form av slut. Det sista stora slaget under första puniska kriget år 241 f.v.t. var också ett sjöslag. I mars detta år, vid Siciliens västra spets, nådde konflikten sin kulmen genom slaget vid de Egadiska öarna, varefter ett fortsatt krig blev omöjligt för Karthago.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historikern Martin Hårdstedt det första puniska kriget mellan republiken Rom och det puniska handelsimperiet Karthago, 261-241 f.v.t.

Tiden efter Alexanders död 323 före vår tideräkning präglades länge av ständiga maktkamper mellan de olika kungarikena runt medelhavets östra delar. Det som en gång varit ett Makedonskt imperium under Alexander bröt samman i flera riken som slogs för att befästa sina positioner och få inflytande över viktiga handelsvägar.

Det var huvudsakligen de östra och grekiska kungarikerna, Ptolemaierna och Karthagerna som utgjorde de huvudsakliga spelarna i denna maktkamp runt medelhavet. Under mitten av 200-talet f.v.t. kom dock detta att förändras radikalt. I väst klev republiken Rom fram och grep makten över hela den italiska halvön. Denna nya maktspelare skapade friktion i området som snart skulle leda till nya krig, krig som skulle leda Rom från att vara en liten stadsstat i medelhavets periferi, till att bli ett imperium i sin egen rätt.

Krigets direkta orsaker var rotad i Roms expansion. Under 260-talet f.v.t. befann sig den grekiska stadsstaten Taras på italienska halvöns sydöstra spets isolerad och under hårt tryck från den romerska republiken. I desperation vände sig Taras österut till den grekiska kungen av Epiros, Pyrrhus. Pyrrhus såg en möjlighet till grekisk expansion västerut genom Taras bedjan. Republiken Rom visade sig dock inte vara någon lätt motståndare och snart var republiken och Pyrrhus involverade i ett krig som inte ledde någon vart. När Pyrrhus drog sig tillbaka förtvinade Taras under Roms tyngd och nu fanns inte längre några buffertzoner mellan Rom Karthago kvar. När sedan det karthagiska inflytandet över Sicilien kom i gungning var konflikten mellan dessa stormakter ett faktum. År 261 f.v.t. bröt kriget ut.

Bild:Detalj från Ahenobarbus-reliefen som visar två romerska fotsoldater från andra århundradet f.Kr. Wikipedai, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nazityskland och Sovjetunionen mördade under perioden 1933 till 1945 14 miljoner civila i ett område som innefattar östra Polen, Ukraina, Vitryssland, västra Ryssland och Baltikum. 

De civila offren dog inte pga krigshandlingar utan en genomtänkt mordisk politik. Koloniala ambitioner utifrån två totalitära ideologier slutade med skapad massvält, nackskott och gasning. Den amerikanske historikern Timothy Snyder kallar området för Bloodlands i en bok med samma namn. Han hävdar att vi måste utgå från territoriet för att förstå vad som hände.

I samarbete med podden Historia Nu publicerar vi en intervju med professor Martin Hårdstedt utifrån boken Bloodlands av historikern Timothy Snyder.

Två totalitära regimers koloniala ambitioner sammanföll i brödboden Ukraina. Sovjetunionens ledare Stalin valde att medvetet svälta ihjäl 3 miljoner ukrainska bönder i kollektiviseringen av jordbruket, som var tänkt att ge ett överskott som kunde användas för att industrialisera samhället. I den stora terrorn 1936 till 1938 var polacker och kulaker särskilt utpekade. 700 000 människor avrättades under två år för att säkerställa revolutionen.

Adolf Hitler planerade att låta 30 miljoner människor svälta ihjäl i Bloodlands för att ge utrymme för en jordbrukskolonisation av Ukraina, för att säkerställa Tysklands mattillgång. När krigslyckan satte stopp för planerna inriktades dödandet framförallt mot judar som främst sköts nära sina hem än skickades till dödslägren i Polen.

När Tyskland anföll Polen den 1 september var det första steget på vägen att besegra Sovjetunionen. På Östfronten fick tyskarnas fantasier om raskrig fritt spelrum. Massavrättningarna av judar började på hösten 1941 och fortsatte till 1944. Cirka 1,5 miljoner ukrainska judar dödades, och över 800 000 fördrevs österut.

Bild: Einsatzgruppe mördar judar i Ivanhorod, Ukraina, 1942. En kvinna försöker skydda ett barn med sin egen kropp precis innan de beskjuts med gevär på nära håll. Wikipedia, Public Domain.

Musik: The Comeback Yid Bulgarish av Humans Win, Storyblock Audio

Lyssna också på Så blev vanliga medelålders män massmördare i Hitlers raskrig samt Holodomor – Josef Stalins terrorsvält för att kuva ukrainarna.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det svenska riket och det blivande ryska riket konfronterades tidigt när deras målsättningar krockade i det som idag är Finland. Denna tidiga medeltida kamp om inflytandet kom inte till ett definitivt slut, men i och med Nöteborgsfreden 1323 utstakades en gräns i öster Finland.

Vi vet idag att Ryssland systematiskt bedriver påverkansoperationer, underrättelseinhämtning och gör militärplanering för ett anfall på Sverige. Historiskt har relationen sett lite annorlunda ut med perioder av krig men också samarbete.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved hotet från Ryssland.

Bör vi vara rädda för Ryssland? Mot bakgrund av Ukrainakriget finns det anledning att fräscha upp minnet om de svensk-ryska relationerna.

Den kommande historien skulle komma att domineras av konkurrens och många krig. Först med Peter den store fick Ryssland övertaget och kunde tränga fram till Östersjön. År 1703 grundades St Petersburg den blivande huvudstaden – det sannolikt viktigaste åratalet i Sveriges och Finlands historia. Från den tiden skulle Ryssland vilja erövra Finland vilket skedde slutgiltigt 1809.

Under första hälften av 1800-talet samarbetade Sverige och Ryssland mot Frankrike och relationerna var förhållandevis goda. Från Krimkriget på 1850-talet och längre fram under 1880-talet ökade spänningarna och ”rysskräcken” spred sig i Sverige. Under 1900-talet har den svenska hållningen varit misstänksam och under kalla kriget stod det ganska klart från vilket håll hotet kom även om det inte sades klart ut. I nuet framstår Ryssland som den enda makt som på allvar skulle kunna utgöra ett hot mot Sverige. Avsnittet avslutas med diskussion kring vad detta konkret innebär och vad vi har att vänta oss i framtiden.

Bild: Valaffisch från Högerns ungdomsförbund med texten "Envar som röstar på arbetarepartiet röstar för Moskva". Andrakammarvalet 1928 även kallat Kosackvalet. Nordiska Museet, Digitalt Museum, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under kalla kriget byggdes ett omfattande nätverk av bunkrar och bergrum över hela landet – från dolda kommandocentraler till självförsörjande skyddsrum. Dessa anläggningar var konstruerade för att motstå attacker och möjliggöra liv under jord i veckor, med egna energikällor och vattenreningssystem.

Rykten om hemliga tunnlar och aktiva bunkrar lever kvar, och vissa tror att anläggningar än idag står redo vid en ny kris. Dessa konstruktioner har blivit föremål för många myter och konspirationsteorier. Forumet Flashbacks tråd om Riksbunkern har över 8 000 inlägg.

I samarbete med Militärhistoriepodden publcierar vi podden Historia Nu samtal med idéhistorikern Peter Bennesved, till vardags verksam vid Totalförsvarets forskningsinsitut.

Under andra världskriget byggdes civila och militära anläggningar för att skydda befolkningen. Men under kalla kriget genomsyrade bunkrarna det svenska landskapet – från enkla skyddsrum i stadskärnorna till underjordiska komplex konstruerade för att motstå kärnvapenattacker.

Bunkrarna byggdes inte bara av militära skäl utan även för att inge trygghet. Myndigheterna betonade vikten av beredskap men hemlighöll detaljer om de mest strategiska anläggningarna. Detta skapade en dubbel verklighet: en öppen diskussion om civilförsvaret och en hemlig försvarsstruktur.

Efter andra världskriget ersattes hotet från Nazityskland av fruktan för Sovjetunionen, vilket ledde till en ny försvarsstrategi där hela samhället skulle kunna motstå en attack. Skyddsrummen blev en integrerad del av stadsbilden och totalförsvaret utvecklades.

Under kalla kriget byggdes bunkrar, bergrum och kommandocentraler över hela landet. En del var offentliga skyddsrum, men många var dolda och endast tillgängliga för militära eller statliga funktioner. Bergrumsanläggningar som Hemsö fästning och Aspöanläggningarna var en del av en hemlig försvarsstruktur inför en eventuell sovjetisk invasion.

Bunkrarna skulle fungera som självförsörjande enheter under lång tid. Många hade egna energikällor, vattenreningssystem och förråd. Vissa kunde hysa hundratals personer i flera veckor, medan andra var mindre observations- eller sambandscentraler.

Många historier om kalla krigets försvarsanläggningar lever kvar. Vissa tror på ett nätverk av tunnlar som förbinder bunkrarna, medan andra spekulerar i att vissa anläggningar fortfarande är operativa.

En seglivad myt är att det finns ett dolt tunnelsystem under Stockholm som kopplar samman strategiska byggnader. Enligt vissa teorier skulle det kunna användas av regeringen vid en attack, medan andra tror att det är en kombination av gamla järnvägstunnlar och gångar som med tiden fått en mytisk aura.

En av de mest omtalade anläggningarna är Riksbunkern, som enligt rykten skulle fungera som en skyddad plats för regeringen vid krig. Dess exakta plats och funktion är okända, men den sägs vara insprängd i berget någonstans i Stockholmsområdet och utrustad för att hysa landets ledning under en längre tid.

Det spekuleras i att bunkern är förbunden med ett tunnelsystem, vilket skulle göra det möjligt för regeringen att förflytta sig utan att gå ut i det öppna. Dessa rykten har aldrig bekräftats, men stärks av att Sverige hade en omfattande beredskap för att skydda sin ledning under kalla kriget.

Bildtext: Femörefortet i Oxelösund – en av Sveriges mest avancerade kustförsvarsanläggningar under kalla kriget. Nu museum. Av Xauxa Håkan Svensson - Own work. CC BY-SA 3.0

Musik: Underground Bunker av LIVINGFORCE. Storyblock Audio

Lyssna också på Sverige och det kalla kriget: Den andra stormaktstiden (del 3)

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under mitten av 1970- och 1980-talet genomgick den svenska Försvarsmakten mer eller mindre ett stålbad av rationaliseringar och neddragningar. Samtidigt utvecklade vi ett av världens mest kompetenta multiroll stridsplan JAS Viggen. Detta plan har blivit till en symbol för Sveriges förmåga i luften under det så kallade ”andra” kalla kriget fram till Sovjets kollaps.

 Samtidigt vittnar det faktum att Viggen aldrig blev en kärnvapenbärare om att Sveriges ambitioner under denna period inte längre passade med vare sig plånboken eller de övriga supermakternas egna intressen.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om 1970- och 1980-talets så kallade ”försvarsdoktrin” och vad den egentligen grundade sig i.

Fram till 1960-talets mitt hade Sveriges försvar varit inriktat på ett periferiförsvar med syfte att mota storskaliga invasionsförsök från någon närliggande stormakt. Till detta låg en politisk inställning som syftade till neutralitet i krig och alliansfrihet i fred. Att försvara en sådan säkerhetspolitisk inställning var endast möjligt om Försvarsmakten gavs stora resurser. I själva verket kan den svenska militära styrkeuppbyggnaden sägas vila på den enorma ekonomiska expansion som Sverige genomlevde under de så kallade rekordåren. Efterkrigstidens ”neutralitetsvakt” gjordes möjlig tack vare pengarna som flödade in. Det rådde också politiskt konsensus i försvarsfrågan under socialdemokratiskt ledarskap. Den militärtekniska utvecklingen pekade under tidigt 1950-tal också i samma riktning som tidigare, bara det att planen blev snabbare och bomberna starkare.

Under mitten av 1960-talet kom dock mycket av dessa grundförutsättningar att ändras. Pengarna tog slut när tillväxten bromsade in. Den politiska konsensusen som tidigare rådigt luckrades upp när Försvarsmakten äskade egna kärnvapen (1970-talets offentliga politiska debatt om kärntekniken spelade in i detta), och den tekniska utvecklingen gick nu tillbaka mot konventionella scenarion där mekanisering och kvalitativ förmågehöjning blev allt viktigare. När pengarna började ta slut kunde inte längre alla få vad de ville ha och striderna om försvaret blev åter ett faktum. Samtidigt skönjdes en ökad sovjetisk närvaro i Östersjön med nya ubåtar och i centrala Europa var man mycket oroad över en förnyad Sovjetisk konventionell styrkeuppbyggnad som tycktes överskugga allt vad NATO kunde åstadkomma. USA skulle inte heller tillåta Sverige att anskaffa kärnvapen.

Men skulle ett nytt storkrig egentligen betyda en fullskalig attack mot just Sverige, eller skulle endast en mindre styrka sättas in mot Skandinavien? En svår fråga blev då vad det nya spetsflyget egentligen skulle vara? Om det inte skulle bli ett attackflyg med kärnvapenkapacitet, vad skulle det i stället bli? Skulle det understödja ett djupförsvar, eller skulle det stoppa fienden till havs? Det som kom att bli 1970-talets och 1980-talets försvarsdoktrin lämnar inga vettiga svar på de här frågorna och idag framstår det militära resonerandet under perioden i stort sett som en efterhandskonstruktion. Det svenska försvaret nedmonterades till att passa den plånbok som gavs, och de krigsscenarier man såg framför sig anpassades till vad man kunde klara av. Av de 600 JAS Viggen som man önskade sig, blev det bara 300. Det fick helt enkelt räcka.

Bild: JAS Viggen 37, Wikipedia, Creative Commons.

Lyssna också på Sverige och det kalla kriget : Hela världens kalla krig (del 1)

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 25 april 1915 landsteg brittiska, australiska och nyzeeländska trupper på Gallipolihalvön i dagens Turkiet. Redan den 18 mars hade en allierad flottstyrka förgäves försökt forcera Dardanellerna, men tvingats tillbaka med stora förluster på grund av minor och osmanska kustbatterier. 

I över åtta månader försökte de allierade inta halvön för att öppna vattenvägen mellan Medelhavet och Svarta havet. Operationen blev ett stort misslyckande och kostade 58 000 soldater livet. Den ansvarige Winston Churchill tvingades avgå från sin post i amiralitetet och tog senare befälet över en bataljon på västfronten.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar professor Martin Hårdstedt och idéhistorikernPeter Bennesved en av första världskrigets mest kända operationer. 

De allierades strategi var att öppna en ny front i södra Europa för att understödja Ryssland och försvaga Tysklands allierade. Operationen misslyckades, inte minst på grund av en kraftig underskattning av det osmanska försvaret. 

Osmanerna var väl förberedda och stöddes av tysk materiel och militär kompetens. Terrängen på Gallipolihalvön gjorde landstigningar svåra, och det kuperade landskapet gynnade försvararna. Anfallet körde snart fast, och försök att bryta dödläget genom nya landstigningar och frontala attacker ledde bara till mycket stora förluster.

Vid Gallipoli gjorde australiska och nyzeeländska soldater stora insatser, och fortfarande firas landstigningsdagen den 25 april som en form av nationell högtid på andra sidan jordklotet – ANZAC Day.

Bildtext: Landstigningen vid Gallipoli, april 1915. Nyzeeländska trupper var en del av den allierade styrkan som gick i land vid det som snart kom att kallas ANZAC Cove. I åtta månader utkämpades strider i svår terräng mot hårt motstånd från osmanska styrkor, vilket resulterade i omkring 125 000 döda – däribland 2721 nyzeeländare. Målning av Charles Dixon. Archives New Zealand / Charles Dixon – Landing at Gallipoli CC BY-SA 2.0

Länk: warart.archives.govt.nz/node/1085

Lyssna också på När Winston Churchill räddade världen.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sepoyupproret i Indien bröt ut maj 1857 när indiska soldater i brittisk tjänst gjorde myteri. Den tändande gnistan var rykten bland de muslimska och hinduiska soldaterna att papperspatronerna till de nya infanterigevären var insmorda med ko- och grisfett. Eftersom man måste bita av patronens pappersdel vid laddning kom soldaterna i kontakt med fettet som de ansåg var en hädelse.

Upproret blev våldsamt och ledde till en blodig uppgörelse mellan britterna, som tvingades kalla in förstärkningar, och de indiska soldaterna. Omkring 6 000 britter dödades och så många som 800 000 indier. Städer lades i ruiner. Bestialiska övergrepp skedde från båda sidor i konflikten.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av de mest våldsamma upproren i den brittiska kolonihistorien. Bakom upproret låg inte bara religiösa föreställningar och missnöje bland indiska soldater, så kallade sepoyer, utan konflikten gällde i grund och botten ett mer spritt hat mot britternas kolonialpolitik. Inte minst hur britterna lade sig till med indiska landområden och beskattade den indiska befolkningen. Indien administrerades inte av den brittiska staten utan av British East Indian Company. Det fanns ett vidspritt missnöje mot kompaniets administration.

Militärt kom upproret att kretsa kring de regementen inom främst den Bengaliska armén som i de norra och nordöstra delarna av Indien intog städer och inledde krig mot britterna. Dehli blev utsatt för den mest förödande belägringen som när kriget var över hade förvandlats till en grushög. Kriget innebar omfattande mord och våld mot civila.

Myteristerna gick hänsynslöst fram mot den brittiska befolkningen. Britterna hämnades med omfattande massakrer och avrättning av myterister. Först 1858 kunde britterna få full kontroll över Indien igen.

Upproret kom att prägla relationen mellan indierna och den brittiska kronan under de kommande årtionden av 1800-talet. Efter kriget införde den brittiska kronan direktstyre från London. För många indier uppfattades det som var ett myteri för britterna som ett första befrielsekrig och därmed ett steg mot den självständighet som kom efter andra världskriget.

Bild: Attack av myterister på Redan-batteriet i Lucknow, 30 juli 1857, Okänd konstnär, Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Det brittiska imperiets uppgång och fall.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Villmanstrand den 23 augusti 1741, under Finska kriget 1741–1743, är bland de största katastroferna i svensk militärhistoria. Uppfyllda av övermod och med orealistiska mål inledde hattpartiet i riksdagen, de så kallade Hattarna, ett illa förberett anfallskrig mot Ryssland.

Konsekvenserna blev ödesdigra: landavträdelser och starkt ryskt inflytande över Sveriges inrikespolitik. Det mänskliga priset betalades av tusentals svenska soldater, som dog utan att resultat uppnåddes.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av Sveriges mest glömda krig. Hattarnas ryska krig inleddes sommaren 1741. Trots franska subventioner och ett avtal med Osmanska riket var förberedelserna bristfälliga. Redan vid Villmanstrand led svenska trupper katastrofala förluster: av Wrangels 4 000 man stupade eller sårades hälften. Flottan drabbades av sjukdomar och i augusti 1742 kapitulerade armén i Helsingfors.

Som resultat av förlusten avträddes Sveriges sydöstra delar av Finland till Ryssland, vilket lämnade viktiga gränsfästningar på ryskt territorium. Ryssarna påverkade svensk tronföljd och förde in en rysk styrka på 12 000 man strax utanför Stockholm för att "skydda" landet mot Danmark. Dalkarlarna reste sig och tågade till huvudstaden i den så kallade "daldansen", där den svenska militären gick in på Norrmalmstorg. Sverige befann sig därefter i ett politiskt och militärt svaghetstillstånd, som inte skådats på flera århundraden.

Bild: Karta över slaget vid Villmanstrand, 23 augusti 1741 (Public domain, Wikimedia Commons).

Lyssna också på Stora ofreden – ryska ockupationen av Finland 1713-21.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Alexander den store sin ledde i sin framgångsrika här allt närmare Indien. Föreställningen om hans egen oövervinnerlighet var den drivkraften. Förutsättningarna för att föra krig i dessa fjärran länder var också andra, och den makedonska hären mötte andra former av motstånd. Så småningom skulle Alexanders hybris också möta verkligheten och snart fick hären vända hem.

Det står klart i efterhand att även om Alexander var ett taktiskt och strategiskt geni var han ingen statsbyggare. Något beständigt imperium blev det dock inte. Efter hans tidiga död 323 f.v.t. bröts Alexanders landvinningar upp i nya kungadömen, vilket i sig skapade nya geopolitiska problem och konflikter.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Alexanders sista fälttåg i öst och fram till hans död år 323. Detta är en repris.

Det persiska imperiet var i grunden krossat och Alexanders nemesis Darius var besegrad. Alexanders löfte om att straffa perserna för deras härjningar i den grekiska övärlden hade uppfyllts, så när Alexander nu blickade österut återigen och försökte nå havet på andra sidan kontinenten var motivet snarare världsherravälde.

Vid floden Hydaspes, samma år, stod också ett av Alexanders mest välkända slag mot den Indiske rajan Poros och hans son, ihågkommit bland annat för mötet med indiska stridselefanter. Återigen skulle Alexanders aggressiva kavalleritaktik, understödd av den täta och stabila makedonska falangen, visa sig framgångsrik. Med segern vid Hydaspes var områdena runt Indusdalens bifloder vunnet för Alexander.

Efter slaget vid Hydaspes nåde dock Alexander väg ände i både praktisk och symbolisk bemärkelse. På vägen tillbaka till Persepolis och Babylon är det en annan Alexander som träder fram. Vid floden Hyphasis, en av de sista bifloderna till den stora indusfloden blev Alexander tvungen att vända hemåt efter att de makedonska soldaterna började tala om myteri. Det stod då klart att världens slut var längre bort än vad man känt till. Alexanders megalomani mötte här verkligheten, och svaret blev att börja den långa återvandringen. På vägen hem fortsatte dock motgångarna. Alexander blev svårt sårad och tappade sin förmåga att delta i striderna på det sätt som han tidigare gjort. Kanske den största av utmaningar mötte Alexander i den Geodriska öknen påväg västerut mot Persepolis igen där det sägs att tre fjärdedelar av hans här dukade under i hettan och i brist på förnödenheter.

Enligt Alexanders biografer tog alkoholen också över allt mer under Alexanders sista år och innan han dog hade hans tidigare gudalika uppenbarelse och förmåga fått en annan karaktär. År 323 f.v.t. dör Alexander svårt försvagad och utan en utsedd arvinge. Exakt vad det var som tog hans liv tvistas det ännu om, men klart är att hans stora alkoholintag knappast gav honom motståndskraften och skärpan att hantera varken naturliga sjukdomar eller försök till förgiftningar, oavsett vad det nu var som ledde fram honom till Styx.

Något beständigt imperium blev det dock inte. Hans stora gärning ligger i hans sätt att föra krig. Ganska snart bröts Alexanders landvinningar upp i nya kungadömen, vilket i sig skapade nya geopolitiska problem och konflikter. Inte minst förändrades läget i de östra delarna av medelhavet när den tidigare makedonska supermakten tappade sitt grepp. Detta skulle också leda till att nya stormakter kunde etablera sig. Den enes död, den andres bröd, som det heter, och efter många år av inbördes konflikter mellan kvarlevorna av Alexanders imperium låg medelhavet snart öppet för en ny och växande stormakt på den italienska halvön.

Bild: Alexander i stridens hetta, detalj av det berömda "Slaget om Alexander" (mosaik, Pompeji, ca 150-100 f.Kr., troligen baserad på en modell från 300-talet), Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Schweiz har länge betraktats som något av ett broderland till Sverige vad gäller sin neutrala och alliansfria hållning. Sedan 2024 har dock Sverige definitivt lämnat sin neutralitet bakom sig. Men varför fortsätter Schweiz att upprätthålla sin neutralitet och alliansfrihet?

I det här avsnittet av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historikern Martin Hårdstedt Schweiz unika historia och dess särskilda förhållande till allianser och krig.

En självvald neutralitet är i själva verket ett relativt nytt fenomen i Schweiz historia. Sedan 1600-talet har landets neutralitet varit påtvingad och garanterad av Frankrike. Frankrikes engagemang var då av strategisk betydelse och kopplat till landets geopolitiska konflikt med det Habsburgska imperiet. Det var avgörande för Frankrike att alppassagerna genom de schweiziska kantonerna inte plötsligt skulle hamna i habsburgska händer.

Även efter de europeiska krigen under det tidiga 1800-talet förblev den schweiziska neutraliteten påtvingad, nu av den segrande alliansen efter slaget vid Leipzig 1813. Schweiz visade då beredvillighet att underordna sig den nya europeiska ordningen, vilket möjliggjorde att dess neutralitet formaliserades.

Först efter världskrigen började det schweiziska politiska ledarskapet formulera en idé om neutralitet som ett kulturellt och politiskt projekt. Detta stöddes av landets framgångsrika diplomatiska manövrer mellan axelmakterna och de allierade under andra världskriget. Genève utvecklades till ett centrum för underrättelsetjänster från de krigförande länderna, samtidigt som Schweiz tillät handel med båda sidor.

Efterkrigstiden visade att detta lilla land i Europas mitt kunde fortsätta att nyttja sin position som mellanhand och finansiellt nav för att säkra sin frihet även i framtiden.

Neutralitetsfrågan har sedan dess förblivit en politiskt känslig fråga i den schweiziska offentligheten. Landet har visserligen deltagit i internationella militära insatser, men aldrig med stridande förband, och alltid med politiska kontroverser i bagaget. Till och med landets inträde i FN – som skedde först 2002 – ledde till hård debatt och ett mycket jämnt folkomröstningsresultat.

Schweiz hållning till Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har också varit föremål för debatt, och frågan är i skrivande stund ännu inte avgjord.

Bild: Marignano 1515 – början på Schweiz väg mot neutralitet.

Urs Grafs teckning visar slagfältet vid Marignano, där Schweiz led ett förkrossande nederlag mot Frankrike. Nederlaget blev en vändpunkt. Det visade gränsen för den schweiziska krigsmaktens möjligheter och inledde en utveckling där stormakterna, främst Frankrike, började garantera Schweiz neutralitet av strategiska skäl. Teckning: Urs Graf, ca 1515. Kunstmuseum Basel, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Lund den 4 december år 1676, mellan en svensk armé ledd av Karl XI mot en danska armé under Kristian V, brukar räknas som det blodigaste slaget i Nordens historia. Dagen efter slaget utgjorde markerna norr i om Lund en makaber syn. Döda soldater och hästar överallt. Många av soldaterna plundrade på sina kläder.

Utgången av slaget brukar av många uppfattas som stunden då skånelandskapen räddades åt den svenska kronan. Danskarnas nederlag innebar i förlängningen att kriget kunde avslutas.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig an en riktig klassiker i svensk militärhistoria – slaget vid Lund 1676.

Sverige hade åren för slaget blivit indraget i krig på kontinenten som ett led i rikets allians med Frankrike. Kriget på kontinenten gick inte så bra för Sverige. I detta läge passade Danmark 1675 på att förklara Sverige krig. Målet var att återta de 1658 förlorade skånelandskapen. Läget var gynnsamt. På Sveriges tron satt den oprövade unge Karl XI. I maj 1676 krossades den svenska flottan vid Ölands södra udde. En landstigning i Skåne genomfördes den 29 juni 1676.

Den danska armén ockuperade snabbt Skåne och endast Malmö var kvar i svenska händer. På den svenska sidan var läget ansträngt. Armén hade misskötts under Karl XI:s förmyndarregering.

Man funderade på två alternativ. Antingen drogs den svenska armén tillbaka och gick i vinterkvarter längre norrut. Fördelen var att styrkorna kunde byggas upp och goda förberedelser för ett fälttåg våren 1677 kunde göras. Nackdelen var att hela Skåne sannolikt skulle falla i danskarnas händer. Det andra alternativet var att stanna kvar med den numerärt underlägsna svenska armén i Skåne och spärra vägen för danskarna till Malmö.

Det blev det sista alternative som genomfördes. Danskarna hade gått i vinterkvarter norr om Lund och den svenska armén gick även den i kvarter för att spärra vägen mot Malmö. Ganska snart insåg den svenska ledningen att armén höll på att tyna bort i de usla kvarteren. Beslut om att våga ett slag mot danskarna togs de första dagarna i december. Den 4 december marscherade den svenska armén mot det danska lägret. Slaget vid Lund hade inletts. Allt sattes på ett kort.

Bild omslag: Karl XI under slaget vid Lund, målning av David Klöcker Ehrenstrahl från 1682. Kungen bär en loskinnsfodrad rock, gula älghudshandskar, hatt med en liten sädeskärve och rider på Brilliant. Tillskrivs: David Klöcker Ehrenstrahl - www.nationalmuseum.se, Wikipedia, public domain.

Bild hemsida: Slaget vid Lund 1676. Konung Karl XI (1655-1697) slår sig igenom fientliga skvadroner. Målning av Johan Philip Lemke. I målningens mittparti synes Karl XI jämte Ascheberg och Dahlbegh spränga igenom de danska linjerna, dit de förirrat sig. Efter dem en ryttare i blå kappa. I förgrunden döda hästar och krigare. I mellanplanet på en öppen hed två svenska kavalleriformationer. I bakgrunden synes staden Lund, framför denna trupper uppställda i fyrkanter, och längst bort Öresund. Blå vinterhimmel med ljusa moln. Inom ramverket text över målningen. Nationalmuseum. Wikipedia, Public Domain

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Marengo var långt ifrån det största slag som Napoleon Bonaparte utkämpade, men på många sätt var det ett av hans mest betydelsefulla. Den militära situationen i Italien var prekär våren 1800. Frankrike stred mot en koalition av stormakter som hade det militära övertaget. I Paris hade Napoleon genomfört en statskupp i november 1799, och ett militärt nederlag i Italien hade inneburit ett hårt fall från piedestalen för den korsikanske uppkomlingen. En seger i det pågående kriget mot Frankrikes fiender skulle däremot stärka Napoleons grepp om makten och skapa förutsättningar för ännu fler franska utrikespolitiska framstötar.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med en av Napoleons klassiska segrar.

Napoleon ledde en armé över Alperna i maj 1800 och kunde inom några veckor driva österrikarna mot fästningsstaden Alessandria. Han hade dessutom försvagat den armé han hade tillgänglig för att möta österrikarnas anfall genom att skicka iväg två avdelningar norrut och söderut. Tanken med denna spridning av den franska armén var uppgifter om att österrikarna höll på att ta sig ur Napoleons inringning.

Den österrikiske befälhavaren, fältmarskalk Melas, fattade i detta läge beslutet att gå till anfall i stället för att invänta en fullständig inringning. Anfallet tog fransmännen mer eller mindre på sängen. Det första Napoleon gjorde när det österrikiska anfallet inleddes var att kalla tillbaka general Desaix och hans division, samtidigt som han samlade de reserver han hade och mötte anfallet. Trots österrikarnas numerära överlägsenhet lyckades fransmännen bromsa angreppet, bland annat med hjälp av ett artilleribatteri.

Bild: "Bataille de Marengo", målad av Louis-François, Baron Lejeune. Illustration av slaget vid Marengo den 14 juni 1800, där Napoleon Bonapartes franska styrkor besegrade den österrikiska armén.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 3 juli 1866 drabbade närmare 500 000 man trupper ur den preussiska armén samman med den österrikiska armén vid Köningsgrätz i nuvarande Tjeckien. Slaget var det största i Europa mellan Napoleonkrigen och första världskriget.

Den preussiska 7.infanteridivisionen och 1.gardesinfanteridivisionen anföll och i princip krossade fyra österrikiska kårer i skogarna kring Shiepwald och Chlum. Det österrikiska nederlaget ledde direkt till fred och innebar att Preussen kunde bilda ett Nordtyskt förbund och ta ett stort steg mot ett enat Tyskland under Preussen.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av den europeiska militärhistoriens mindre kända, men betydelsefulla krig.

1864 hade Danmark besegrats genom en gemensam preussisk-österrikisk krigsinsats. Motsättningar om hur de nya områden Slesvig och Holstein skulle styras tillsammans med den grundläggande konkurrensen mellan de båda maktcentrumen i Berlin och Wien utmynnade i en direkt konflikt 1866. De nordtyska staterna anslöt på den preussiska sidan och de sydtyska staterna gjorde gemensam sak med Österrike.

Den preussiska framgången berodde på den reformerade preussiska arméns slagkraft som ett resultat av skicklig ledning, taktiskt välövade trupper och nya beväpning. Den preussiska generalstabens chef Helmuth von Moltke hade inspirerad av militärteoretikern Clausewitz teori om kriget och infört nya principer för hur krigföringen skulle ledas. Fyra preussiska arméer rörde sig snabbt med järnväg mot den österrikiska huvudarmén. Österrikarna var på papperet numerärt överlägsna, men tvingades avdela en armé för att försvara sig mot ett italienskt anfall från söder. Den mångkulturella österrikiska arméns olika avdelningar var visserligen att betrakta som en yrkesarmé, men hade mycket varierande stridsvärde. Vid Königgrätz koncentrerade preussarna tre arméer och fångade den österrikiska huvudarmén under den uppgivne och passive befälhavaren Benedek.

Preussarna hade underlägset artilleri, men ett nytt bakladdat tändnålsgevär som medgav en snabbare eldgivning än de äldre mynningsladdade österrikiska musköterna. De österrikiska kolonnanfallen i täta formeringar i rent napoleansk stil krossades av den intensiva preussiska eldgivningen. Trots att den österrikiska armén hann retirera i relativt god ordning valde kejsare Frans Josef att gå med på en fredsuppgörelse. Den preussiska rikskanslern Otto von Bismarck valde att så snabbt som möjligt få en fredsuppgörelse till stånd. Hans mål var inte att krossa eller förödmjuka Österrike och dess habsburgske kejsare. Han vill få fria händer att bilda ett nordtyskt förbund under ledning av Preussen. Nästa steg i enandet av Tyskland kom några år senare i samband med det Fransk-tyska kriget 1870-71.

Lyssna också på Dansk-tyska kriget år 1864 – en dansk katastrof samt Fransk-tyska kriget år 1870-71 – krig som politiskt medel.

Bild: Den preussiske kejsaren Wilhelm I, Bismarck och general Moltke observerar det största inringningsslaget i krigshistorien: Den 3 juli 1866 stod omkring 180 000 österrikare och 200 000 preussare mot varandra. Den preussiska arméns seger öppnade vägen för ett enande av imperiet under preussiskt ledarskap - utan Österrike. Av Georg Bleibtreu (1828–1892), Wikipedia, Public Domain.

Musik: KÖNIGGRÄTZER MARSCH av Grosses Blasorchester; G. Piefke, 1952, Internet Archive, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hur hanterar man ett land i fullkomlig kollaps, ockuperat av tre militära stormakter och dessutom skyldigt till omänskliga brott mot mänskligheten?

Perioden efter Hitlers död och den tyska kapitulationen var på intet sätt enkel. Redan i fredsförhandlingarna kan man ana de konfliktytor som, inom loppet av bara några år, skulle växa till en ny global stormaktskonflikt. Vad skulle det bli av Tyskland, och hur skulle Europas framtid se ut?

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt krigsslutet 1945 och perioden fram till kalla krigets utbrott.

Det största problemet efter 1945 var det faktum att den allians som slutligen hade besegrat Nazityskland egentligen hade mycket lite gemensamt – förutom fiendskapen mot Hitler. När Hitler avslutade sitt liv i Berlin och Tyskland till sist hade kapitulerat, accentuerades omedelbart skillnaderna i stormakternas syn på framtiden. En kärnfråga var särskilt de ockuperade folkens suveränitet och deras rätt att bestämma sin egen framtid genom fria val.

Medan USA och Storbritannien kunde enas om att denna princip skulle gälla, var Sovjetunionen inte särskilt intresserad av att låta de nyförvärvade landområdena i Östeuropa själva forma sin framtid. Det hjälpte förstås inte heller att de tre stormakterna representerade helt olika samhällsideologier, som i grunden var antagonistiska gentemot varandra.

Trots försöken att etablera samsyn under Potsdamkonferensen 1945 och bildandet av Förenta Nationerna samma höst, fördjupades konflikten snabbt. Misstänksamhet präglade relationen mellan parterna, och snart föll järnridån. Sovjetunionen förhindrade att Marshallhjälpen nådde de ockuperade staterna i Östeuropa, blockerade Berlin och organiserade en kupp i Tjeckoslovakien för att säkra ett Sovjetvänligt styre. Samtidigt understödde Sovjetunionen revolutionära grupper i Grekland i syfte att även där vända utvecklingen till sin fördel.

Bara fyra år efter krigets slut nådde konflikten sin logiska kulmen när de västliga demokratierna enades under Washingtonfördraget i april 1949. Nato bildades – och kalla kriget var ett faktum.

Bild: Från vänster: Storbritanniens premiärminister Winston Churchill, USA:s president Harry S. Truman och Sovjetunionens ledare Josef Stalin under Potsdamkonferensen sommaren 1945. Här försökte de allierade enas om efterkrigstidens Europa – men redan då började sprickorna i samarbetet visa sig. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I september år 1066 avreste den normandiske hertigen och vikingaättlingen Vilhelm Bastarden, eller som han senare kom att kallas Vilhelm ”erövraren”, från den normandiska nordkusten i närheten av Calais. Hans fälttåg mot England skulle bli en av de mest mytomspunna historiska händelserna i Europas historia. Vilhelms trupper landsteg ett par kilometer väster om Hastings i sydöstra England, som också kom att bli platsen för det stora slaget.

Kungen av England hade nyligen dött och lämnat efter sig en komplicerad arvstvist. Vilhelm Bastarden sökte den engelska kronan, som han tyckte sig blivit lovad. Problemet var bara att på andra sidan kanalen fanns jarlen Harald Godwinsson, även han vikingaättling, och enligt honom själv också lovad den engelska kronan. Och inte nog med det, så var Harald Hårdråde, kung av Norge, också påväg mot England för att besätta tronen.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar Idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i Historia Martin Hårdstedt om de mytomspunna slagen vid Stamford bridge och vid Hastings.

Slaget vid Hastings år 1066 eller bara ”ten-sixtysix” som det ofta heter är antagligen ett av Europas mest kända militärhistoriska händelser. Även om själva slaget i sig är dramatiskt nog för att ha föranlett mängder av historiska studier och böcker, så är slagets kontext lika intressant.

Slaget sker mitt i ett skede i Europas historia där den kristna kyrkan har konsoliderat sin makt, och där kungadömen kämpar för att centralisera och kontrollera allt större områden. Ur ett nordeuropeiskt perspektiv är slaget på många sätt slutpunkten för vikingarnas herravälde över vattnet och i krigföringen, i och med att kavalleriet och bågskyttarna nu får allt större roll i kriget. Men det handlar också om vilket inflytande kungen ska ha över ett land, och hur de ska förhålla sig till sina jarlar och hertigar, men även till påven i Rom.

Harald Godwinssons förlust mot Vilhelm Bastarden måste också ses i kontext mot de tidigare konflikter som han hade att hantera. Redan innan Harald valdes till kung i England hade han genom intriger och regelrätta inbördeskrig kämpat för att kontrollera kronan genom den sittande kung Edward. Haralds främsta motståndare var hans egen bror Tostig som Harald avsatt som jarl av Northumbria. Tostig gick i exil och sökte stöd hos både den danske kungen Sweig och den norske kungen Harald Hårdråde för att störta sin bror från makten i England, samtidigt som Vilhelm Bastard förberedde sin invasion. Tostig fick med sig den norske kungen och bara någon vecka innan Harald Godwinsson skulle möta Vilhelm vid Hastings, hade han att hantera sin bror och norges krigarkonung Hårdråde som samlat sig strax norr om York, vid Stamford Bridge.

Ur den striden gick Harald segerviss, men vilka konsekvenser fick kampen mot Hårdråde för Godwinssons fortsatta konflikt med Vilhelm Bastarden? Mycket har spekulerats om Godwinssons tillstånd under dessa avgörande veckor i Englands historia. Gjorde han rätt, hur stor armé hade han med sig, och varför beslutade han att anfalla som han gjorde vid Hastings. Diskussionen om Godwinssons död vid Hastings säger också mycket om situationen i efterhand. Dog han verkligen av en pil i ögat som legenden säger, eller finns något annat bakom denna ofta återkommande berättelse?

Bild: Bayeux gobelängen - Scen 57: Kung Harolds död i slaget vid Hastings. Latin: HIC HAROLD REX INTERFECTUS EST (Här dödas kung Harold), Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Vikingarnas invasion av England

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under några ödesdigra dagar i april 1945 avslutades den världsomvälvande konflikt som Adolf Hitler hade dragit igång nära sex år tidigare. Allt som krävdes var en pistolkula, en cyanidkapsel och en dunk bensin – och så var det över. Scenen var Führerbunkern under Rikskansliet i Berlin, en plats som efter dessa händelser har väckt en outsinlig fascination hos eftervärlden.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Hitlers sista tid i Führerbunkern – och vad som hände därefter.

Det var på eftermiddagen den 30 april. Adolf Hitler och Eva Braun, som bara några timmar tidigare hade gift sig, gick enligt vittnesmål gemensamt in i Hitlers arbetsrum runt 14.30. Cirka en timme senare hördes ett skott. Eva Braun hade tagit en cyanidkapsel och Hitler hade skjutit sig. Liken efter de båda bars ut i trädgården och brändes i en krater med hjälp av bensin. Förbränningsarbetet utfördes av Hitlers egen adjutant med hjälp av bunkerns vaktposter.

Snart följde makarna Goebbels och deras barn, som på ett makabert sätt fick följa sina föräldrar in i döden. Führerbunkern utrymdes, och kort därefter kollapsade det lilla försvar som fanns kvar – Berlin föll slutgiltigt.

Idag har vi detta händelseförlopp relativt klart för oss tack vare omfattande undersökningsarbete, framför allt utfört av Storbritanniens militära utredare. Det ska dock tilläggas att det knappast var tydligt vad som hade hänt under den första tiden efter Hitlers död. I själva verket var Hitlers död och händelserna i bunkern mycket omtvistade. Det var i praktiken inte ens avgjort att han verkligen var död. Hela Berlin var fyllt av brända och förkolnade lik – hur kunde man vara säker på att resterna i trädgården utanför bunkern verkligen tillhörde makarna Hitler?

Oklarheterna kring Hitlers död höll till och med på att leda till en diplomatisk kris, då Sovjets ledarskap började beskylla västmakterna för att ha hjälpt Hitler att fly – och nu höll honom undangömd. Tack vare en brittisk historiker vid namn Hugh Trevor-Roper kunde dock konflikten blåsas av.

Bild: Adolf Hitler i sitt sista filmade framträdande den 20 april 1945, när han hedrar medlemmar ur Hitlerjugend och Volkssturm i trädgården vid Rikskansliet i Berlin – bara tio dagar före sin död. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

2001 invaderade USA, med hjälp av sina NATO-allierade, Afghanistan med syfte att störta Talibanregimen som styrt landet sedan 1996. Sammantaget var kriget i Afghanistan mycket kort, men ockupationen desto längre.

Operation Enduring Freedom var en direkt konsekvens av attackerna mot New Yorks Twin Towers i september 2001. Men konflikten mellan de islamistiska terrororganisationerna i Afghanistan och USA hade pågått under hela 1990-talet.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om invasionen av Afghanistan 2001, även kallad ”Operation Enduring Freedom”.

Mindre än en månad efter Osama Bin Ladens attacker mot New York påbörjade USA sin invasion. Den 7:e oktober sattes bombningarna igång. Lika snabbt var invasionen över. Den 13:e november gick USA och deras allierade in i Kabul och fällde den sittande regeringen, och i december kunde man konstatera att Talibanerna hade besegrats.

Precis som med den sovjetiska invasionen av Afghanistan 1979 betydde dock inte Kabuls fall att motståndet försvann. Precis som tidigare drog sig Talibanerna tillbaka ner i södra Afghanistan och in i Pakistan, och kriget fortgick fram till 2021 i vågor fram och tillbaka genom gerillakrigföring i de afghanska bergsområdena och över opiumfälten i Helmand.

Som stöd hade USA med sig NATO-alliansen, men samarbetet mellan å ena sidan de olika europeiska länderna och Kanada å andra sidan USA förblev ansträngd. Attackerna mot New York innebar att NATO:s artikel 5 aktiverades för första gången i alliansens historia, men graden av uppslutning på USA:s sida varierade stort och med olika stort stöd.

De politiska konflikterna mellan medlemsstaterna och USA blev ännu värre efter att USA och Storbritannien beslutade att angripa Irak 2003 för att en gång för alla göra sig av med Saddam Hussein. Även de nordiska länderna engagerade sig, men med olika politiska motiv. Norge och Danmark slöt upp som ”goda allierade” i Afghanistan och Finland och Sverige engagerade sig i fredsbevarande operationer under ISAF-flagg. Danmark var särskilt engagerade och förlorade också mest soldater i förhållande till sin folkmängd.

Sammantaget var Operation Freedom i Afghanistan kulmen på ett inbördeskrig som pågått sedan Saur-revolutionen 1978, och som delvis ännu inte kommit till någon lösning. Den amerikanska utrymningen av Afghanistan 2021 innebar en bitter reträtt, med konsekvensen att Talibanerna återkom till makten. På det hela taget blev Operation Enduring Freedom ett misslyckande, och de militära erfarenheterna och lärdomarna sparsmakade.

Bild: En Apache-helikopter ger skydd från luften medan fallskärmsjägare från kompani A, 1:a bataljonen, 325:e luftburna infanteriregementet, flyttar in i position kort efter luftanfall in i Lwar Kowndalan, Afghanistan, 1 oktober för att påbörja ett femdagarsuppdrag. Foto av Spc. Mike Pryor, USA, Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Kriget i Afghanistan 1979-89 – början på slutet på Sovjetmakten.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Mellan den 16 och 19 april 1945 utkämpades några av de hårdaste och mest avgörande striderna under andra världskriget. På Seelowhöjderna, väster om floden Oder, gjorde den 9:e tyska armén ett sista desperat försök att fördröja den sovjetiska offensiven mot Berlin. Striden var från början dömd att misslyckas, men trots det visade de tyska förbanden sin militära förmåga in i det sista. Samtidigt uppvisade den sovjetiska ledningen och Röda armén både en hänsynslös likgiltighet inför egna förluster och en intern maktkamp där prestigen att först nå Berlin blev viktigare än soldaternas liv.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av andra världskrigets mest dramatiska skeden – slaget vid Seelowhöjderna. Detta var Nazitysklands sista försök att hejda Röda arméns framryckning och vinna tid i hopp om att britterna och amerikanerna skulle hinna först till Berlin. Men det var också ett uttryck för den desperation och brutalitet som präglade krigets slutskede.

Många tyska soldater valde att slåss till sista blodsdroppen snarare än att hamna i sovjetisk fångenskap, där svält och misär väntade. Under tre dagars strider förlorade tyskarna omkring 10 000 man, medan de sovjetiska förlusterna uppgick till minst 30 000 – kanske ännu fler. Röda armén hade ett enormt numerärt övertag, med en miljon soldater mot 100 000 tyska försvarare. Trots detta blev anfallet mot de starkt befästa tyska positionerna extremt blodigt.

En av de främsta orsakerna till de höga sovjetiska förlusterna var den interna rivaliteten mellan befälhavarna Georgij Zjukov och Ivan Konev. Båda tävlade om äran att vara först in i Berlin, vilket ledde till att tiotusentals sovjetiska soldater skickades i våg efter våg av brutala frontalanfall – först över floden, sedan uppför de tyska försvarsställningarna på Seelowhöjderna.

Hur såg egentligen förutsättningarna ut för det tyska försvaret? Hur kunde den sovjetiska armén lida så stora förluster trots sitt överväldigande numerära övertag? Och vilka konsekvenser fick slaget för de sista veckorna av kriget? Lyssna på avsnittet av Militärhistoriepodden för en djupdykning i en av de sista och mest hänsynslösa striderna.

Bildtext: Sovjetiskt artilleri framför Berlin. Slaget vid Seelowhöjderna i april 1945 var Nazitysklands sista större försvarslinje innan Berlin föll. Bundesarchiv, Bild 183-E0406-0022-012 / CC-BY-SA 3.0

 Lyssna också på Slaget om Berlin.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sovjetunionens invasion av Afghanistan den 24 december 1979 inledde ett tio år långt blodigt krig och en ny konfrontation mellan väst och öst under kalla kriget. Det tidigare samförståndet efter Kubakrisen 1962 var nu borta, och USA rustade för att knäcka Sovjet.

Kriget i Afghanistan bidrog på många sätt till att undergräva den sovjetiska regimen och den slutliga kollapsen av Sovjetunionen. Men innan dess hade 14 500 sovjetiska soldater stupat, och någonstans mellan 75 000 och 90 000 mujaheddin-gerillasoldater hade dödats. Därtill kom en formidabel humanitär katastrof, där mer än fem miljoner människor tvingades på flykt utanför landet och ytterligare två miljoner inom landets gränser. Beräkningar uppskattar att minst en miljon civila miste livet i konflikten.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig an ett krig som är mer aktuellt än någonsin med tanke på Ukrainakriget. Högst aktuella är de beordrade utskrivningarna av reservister i Ryssland till kriget i Ukraina. Förlusterna och utskrivningarna under kriget i Afghanistan på 1980-talet ledde till några av de första riktigt öppna protesterna mot den sovjetiska regimen. Vid utskrivningar och, inte minst, begravningar av stupade samlades anhöriga och andra för att protestera på ett sätt som tidigare varit otänkbart.

Kriget inleddes efter att en kommunistisk kupp i Kabul fört Hafizullah Amin till makten. Sovjetledarna ville ersätta honom med en mer lojal regim och samtidigt krossa den gerilla som bekämpade centralmakten i Kabul. Det handlade om att få kontroll över ett strategiskt viktigt gränsområde och förhindra en regim man inte litade på. När invasionen inleddes var en av de första åtgärderna den omedelbara likvideringen av Amin och skapandet av en ny marionettregering.

Trots att mer än 100 000 sovjetiska soldater deltog i kriget och trots Sovjets överlägsna militärteknik lyckades de aldrig ta fullständig kontroll över landet. I de avlägsna bergstrakterna – som utgjorde omkring 80 procent av Afghanistans yta – kunde olika mujaheddin-grupper successivt bygga upp sin styrka och så småningom samordna sin kamp mot inkräktarna. I skyddade baser, särskilt i Pakistan, genomfördes utbildning, medan frivilliga strömmade till och vapen levererades från bland annat USA, som såg sin chans att underminera Sovjetunionens krigföring.

De sovjetiska styrkorna var starkt beroende av vägnätet, vilket gjorde dem sårbara för plötsliga eldöverfall. Soldaterna var tränade för blixtkrigföring på de mellaneuropeiska slätterna, där stridsvagnar, artilleri och flyg kunde samverka effektivt. Men i Afghanistans bergiga terräng var deras utrustning illa anpassad, och de hade svårt att hantera gerillans smidiga taktik. De dåliga vägarna försvårade snabba förflyttningar, och motståndarna kunde slå till snabbt och sedan försvinna. Stridsmoralen bland de sovjetiska soldaterna sjönk, och alkohol och droger blev allt vanligare i leden.

Under mitten av 1980-talet började den sovjetiska armén trots allt få viss kontroll över striderna, mycket tack vare nya attackhelikoptrar. Som svar på detta fick mujaheddin från 1986 tillgång till amerikanska STINGER-robotar, som enkelt kunde bäras av enskilda soldater och visade sig mycket effektiva mot de sovjetiska HIND-helikoptrarna. Kriget ebbade ut i takt med Sovjets successiva nedmontering, och det slutliga sovjetiska uttåget skedde i februari 1989. Kort därefter kastades Afghanistan in i ett inbördeskrig.

Lyssna också på Sovjetunionens sammanbrott.

Bild: Sovjetiska styrkor efter att ha erövrat några Mujahideen 1985. Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det tyska anfallet på Belgien och Frankrike i augusti 1914 hade stoppats upp i och med slaget vid Marne i september. Fronten hade därefter stabiliserats i en lång skyttegravslinje genom hela norra Frankrike och Belgien till Engelska kanalen. Krigsåret 1915 skulle karaktäriseras av de allierades förhoppningar om ett genombrott.

Stora satsningar gjordes, men de resulterade i omfattande förluster i människoliv. Tyskarna å sin sida höll sig på defensiven eftersom de samtidigt genomförde en offensiv mot Ryssland. Trots detta introducerade tyskarna gas som ett aktivt stridsmedel vid Ypres i april 1915, vilket tog de allierade fullständigt på sängen.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden analyserar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved skyttegravskriget på västfronten 1915. Det övergripande problemet var att ingen av sidorna i kriget var förberedd på de utmaningar som skyttegravskriget innebar. De allierades förhoppningar om att kunna nå ett avgörande i kriget vändes mot slutet av året till stor besvikelse och näst intill uppgivenhet.

Problemet var att den offensiva taktiken var helt underlägsen defensiven. De tyska skyttegravslinjerna, som var utbyggda med flera parallella linjer och gav djup i försvaret, var övermäktiga. Artilleriets oförmåga var en betydande orsak till misslyckandet. Det lättare fältartilleri som dominerade på den allierade sidan, inte minst den franska 75 mm-kanonen, var för klent för att på allvar slå ut taggtråd i ingenmansland, tyska kulsprutenästen och skyddsrum. Det krävdes mer och tyngre artilleri och, inte minst, fler spränggranater som kunde penetrera marken och verkligen få verkan på de tyska försvarslinjerna. Till detta kom oförmågan att kraftsamla tillräckliga mängder soldater och uppnå den överraskning som krävdes. Resultatet blev enorma förluster som chockade alla.

Under det som brukar kallas det andra slaget vid Ypres, 22 april – 25 maj, använde tyskarna klorgas med stor framgång – åtminstone inledningsvis. Bakgrunden till offensiven var ett försök att pressa de allierade och avleda deras uppmärksamhet medan huvudfokus för tyskarna låg på kriget vid östfronten. Anfallets inledning blev en stor framgång för tyskarna. Gasen överraskade de allierade och lämnade ett stort hål i deras linjer då soldater dog, skadades eller flydde. Trots gasanfallets framgång lyckades tyskarna inte utnyttja övertaget för att nå ett fullständigt genombrott. Skälet var bristen på förstärkningar som kunde sättas in innan britter och fransmän hade återhämtat sig från den första chocken.

Gasen hade i och med det tyska anfallet kommit för att stanna som ett aktivt stridsmedel. Utvecklingen gick snabbt framåt under de kommande månaderna och åren, både vad gäller nya gaser, hur de användes och hur man skyddade sig mot gasanfall.

Bild: Tyska trupper släpper ut klorgas vid Ypres i april 1915. Gasen kom att förändra krigföringen på västfronten och blev ett av första världskrigets mest fruktade vapen. Målningen The First German Gas Attack at Ypres av William Roberts skildrar det tyska gasanfallet mot franska och kanadensiska soldater. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Gaugamela är ett av de största och mest intressanta slagen under antiken. I den mån vi har tillförlitliga källor av slaget visar Alexander upp en iskyla och ett taktiskt sinne som var oöverträffat. Men det var ingalunda givet att Alexanders taktik skulle lyckas. Med numerärt underläge var hans agerande återigen ett vågspel med mycket små marginaler.

Efter att Alexander den Store skördat vinsterna efter sin seger vid Issos 331 fvt vände han söderut mot Egypten. Målet var att stänga Levantens hamnar för den persiska flottan, fylla på förråden och sen återuppta jakten efter Dareios III som flytt från Issos och sedean slutgiltigt förgöra det persiska imperiet.

I detta avsnitt fortsätter idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt berättelsen om Alexander den stores persiska fälttåg fram till slaget vid Gaugamela och intagandet av Babylon.

Första stoppet blev Tyros, en rik handelsstad i dagens Libanon, och en nyckelstad i handeln mellan öst och väst. Här möttes han av hårt motstånd av stadens styresmän, och det skulle ta sju månader innan belägringen slutgiltigt lyckades. Det blev en av de kanske märkligaste och mest mytomspunna belägringarna i antikens historia. Under belägringen visade Alexanders armé upp sin ingenjörsmässiga uppfinningsrikedom, men även Alexanders förmåga att driva på sina trupper i svåra lägen. Vändningen kom när delar av den persiska flottan vände sig mot Dareios III och kunde hjälpa Alexander under belägringen.

Efter Tyros väntade motstånd i Gaza och ännu en belägring, men motståndet skulle visa sig svagare här. Marschen gick vidare till Egypten. Här blev Alexander vänligt mottagen och skulle vänta i nästan ett år hinnan han gick vidare. Satrapen i Egypten hade sedan länge legat i tvist med den persiska kungen och därav kunde Alexander överta makten utan konflikt. Detta var första och sista gången Alexander gick in i Egypten, men hans arv skulle bli beständigt i form av grundandet av Alexandria. Alexandria skulle bli medelhavsområdets absolut främsta kulturella centrum under århundraden efter hans död.

Under sin tid i Egypten mottog Alexander flera fredspropåer från en alltmer desperat Dareios, men Alexander vägrade att förhandla. I juli 332 f.v.t. lyfte Alexanders armé återigen mot Tyros för att sedan vända mot mellanöstern och Irak i sökandet efter ett avgörande. Efter övergången vid Eufrat möttes persiska och makedoniska truppstyrkor, men det blev först på andra sidan Tigris, straxt nordväst om Arbela (dagens Erbil i Irak), som de två kungarna slutgiltig skulle mötas. Vid byn Gaugamela ställde Dareios upp sin här och inväntade Alexander.

Slaget vid Gaugamela är idag inskrivet i historieböckerna som ett av de största och mest intressanta slagen under antiken. I den mån vi har tillförlitliga källor av slaget visar Alexander upp en iskyla och ett taktiskt sinne som var oöverträffat. Men det var ingalunda givet att Alexanders taktik skulle lyckas. Med numerärt underläge var hans agerande återigen ett vågspel med mycket små marginaler.

Lyssna också på Alexander den store och slaget vid Issus

Bild:Slaget vid Gaugamela, Jan Brueghel den äldre, 1602

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Julius Caesars fälttåg i Gallien var till en början en rasande succé. Det inleddes 58 f.v.t. med en till synes blygsam provokation i transalpinska Gallien (dagens södra Frankrike) av den nyutnämnde prokonsuln Julius Caesar.

Gallerna, trots sin tapperhet och slughet i strid, saknade den disciplin, organisation och logistiska förmåga som kännetecknade den romerska krigsmakten. Kampanjen utvecklades snabbt till en serie spektakulära slag, belägringar och diplomatiska intriger som ekar in i vår tid.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professor Martin Hårdstedt Caesars fälttåg i Gallien.

Caesars legioner kunde vinna seger efter seger och avancera genom Gallien, ända upp till dagens Belgien och engelska kanalen. Han genomförde även en kortare expedition till de brittiska öarna. Framgångarna resulterade i ökad handel med Rom, inklusive export av vin, slavar och naturresurser. För Caesar och hans allierade innebar kriget enorma ekonomiska vinster och en stärkt maktbas i Rom.

Men missnöjet i Gallien växte. Trots Caesars försök till allianser och traktat var den romerska expansionen omöjlig att stoppa. Till slut slöt sig flera stammar samman för att göra motstånd. Ledarskapet togs av Vercingetorix, kung över arvernerna. Han förstod att romerska legioner inte kunde besegras i öppen strid. I stället satsade han på gerillataktik och strategiska manövrar för att destabilisera fienden. Inledningsvis var han framgångsrik och Caesar led ett nederlag vid Gergovia.

Slutligen fann sig Vercingetorix instängd i Alesia, där Caesar demonstrerade sin beslutsamhet genom att genomföra en mästerlig belägring. Alesias fall blev det avgörande slaget som säkrade den romerska dominansen över Gallien och lade grunden för Caesars triumf i Rom – och republikens slutliga fall.

Kriget var tätt sammanflätat med den inrikespolitiska situationen i Rom, där komplexa falangstrider pågick. Caesars militära framgångar stärkte hans maktposition, men vid hans återkomst 51 f.v.t. var den Romerska republiken på randen till kollaps. När Caesar korsade floden Rubicon inleddes det inbördeskrig som skulle förändra Rom för alltid.

Bildtext: Vercingetorix kastar sina vapen vid Julius Caesars fötter. Belägringen av Alesia 52 f.v.t. blev det avgörande slaget i Caesars galliska fälttåg. Efter månader av svält tvingades Vercingetorix att kapitulera inför den romerska övermakten. 1899, av Lionel-Noël Royer Källa: Musée CROZATIER du Puy-en-Velay Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Mordet på Julius Caesar den 15 mars 44 f.v.t.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Med en stor armada om 130 skepp och 20 000 soldater skulle Filip II av Spanien erövra, England och återinföra katolicismen. Från Flandern skulle ytterligare soldater föras över till det brittiska öarna. Världens mäktigaste flotta skulle krossa allt engelskt motstånd i Engelska kanalen och bana väg för invasionen. Men det blev inte så.

Engelsmännen ledda av sin drottning Elisabet och med befälhavare som Sir Francis Drake och Sir Thomas Howard förhindrade landstigningen. I stället för ett intåg i triumf i London slutade allt med en spansk katastrof. Mer än 50 fartyg förliste och kom aldrig hem. Hälften av soldaterna och sjömannen på de spanska fartygen omkom.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de klassiska marinoperationerna i Europas historia.

Konflikterna mellan Spanien och England handlade om flera saker. Engelsmännen hade under Elisabets far Henrik VIII valt att frånsäga sig katolicismen och skapa en ny statskontrollerad anglikansk kyrka. Den katolska tronpretendenten Mary Queen of Scots avrättades och genom släktband kom Filip III av Spanien att kunna hävda rätt till den engelska tronen. Stödda av bland annat påven skulle England erövras och Elisabet störtas.

Dessutom hade engelska örlogsfartyg bedrivit piratverksamhet mot spansk handel i Karibien under befälhavare som Sir Francis Drake. På detta skulle det nu bli ett slut. Till detta kan läggas av engelsmännen länge stött upproret mot spanjorerna i Nederländerna vilket naturligtvis Filip II ville förhindra. Spanien ville återta de norra delarna av sina besittningar i Nederländerna och krossa upproret ifred utan inblandning.

Kärnan i den spanska armadan var de stora örlogsfartygen som hade höga överbyggnader och mängder av soldater ombord för att kunna äntra och erövra motståndarnas fartyg. På samma sätt som under slaget vid Lepanto 1571 mot osmanerna var det en äntringsstrid som spanjorerna förväntade sig och som de var överlägsna på. Men engelsmännen hade under ledningen av bland annat Sir John Hawkins utvecklat sina örlogsfartyg och sin taktik mot att undvika äntringsstriden. I stället hade de engelska fartygen långskjutande kanoner och var bättre anpassade för strid på avstånd. Striden mot armadan 1588 utgör på flera sätt en vändpunkt i sjökrigföringen. Årtiondena efter Armadans misslyckande 1588 kom sjökrigföringen att genomgå en omfattande utveckling som inte minst engelsmännen skulle bli leda.

Spanjorerna höll samma sin flotta när de närmade sig de brittiska öarna. De var skickliga på att segla i formation. Engelsmännen å sin sida inlät sig inte äntringsstrid utan besköt de spanska fartygen på distans. Ett sorts dödläge inträffade där ingen av kombattanterna kom åt varandra för ett avgörande. Spanjorernas plan att hämta soldater från Nederländerna misslyckades eftersom det var omöjligt att få soldaterna över Engelska kanalen så länge som den engelska flottan var intakt och kunde hota. Spanska armadan tvingades inse att den inte kunde lösa sin uppgift. Befälhavaren hertigen av Medina Sidonia måste desperat föra flotta hem via en rutt norr om de brittiska öarna. Det som slutligen beseglade armadans öde var stormarna norr om de brittiska öarna. Minst 30 fartyg förliste på den irländska kusten.

Bild: Den spanska armadan av Jan Luyken, 1679, Wikipedia, Public Domain.

Om man vill läsa något mer om Spanska armadan kan Rupert Matthew bok The Spanish Armada. A Campaign in Context rekommenderas.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Waffen-SS var SS-statens militära gren som, från att ha varit en mindre styrka fungerande som livvakter åt Adolf Hitler i början av 1930-talet, vid slutet av andra världskriget hade vuxit till ett stort antal fältdivisioner med närmare 800 000 soldater.

Även om Waffen-SS aldrig utgjorde mer än 10 procent av den tyska krigsmakten under andra världskriget har organisationen ändå tilldragit sig stor uppmärksamhet. Vad Waffen-SS egentligen var är inte helt enkelt att reda ut. Bilden av ett elitförband bestående av ariska män, uppfyllda av nazistisk ideologi, är missvisande.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med det på många sätt svåra ämnet om SS-statens militära gren, Waffen-SS. Svårigheten ligger i de många krigsbrott och massmord som soldater från Waffen-SS gjorde sig skyldiga till under andra världskriget. För många är Waffen-SS synonymt med ondska.

Inom Nazityskland byggde Heinrich Himmler upp ett parallellsamhälle av vad han menade skulle vara en arisk elit. SS, en förkortning av Schutzstaffel, var inledningsvis ingenting annat än en samling män som skulle skydda den nazistiska organisationen och dess ledare, Adolf Hitler. Så småningom byggdes organisationen ut och fick en egen underrättelseverksamhet samt en egen vapengren, Waffen-SS. Till organisationen hörde även koncentrationslägren. SS blev på allvar den mäktigaste organisationen efter att SA tvingats till underkastelse 1934, efter en intern maktkamp inom naziströrelsen. SS organiserade och ledde Förintelsen.

Waffen-SS växte avsevärt under kriget, och några av de bäst utrustade och slagkraftigaste förbanden i den tyska krigsmakten var SS-pansardivisionerna. Dock kantades deras krigföring av ständiga krigsbrott på i stort sett alla fronter där de sattes in. Andelen frivilliga och tvångsrekryterade inom Waffen-SS ökade, och vid krigets slut var ungefär 50 % av dess manskap icke-tyskar, rekryterade från Europas alla hörn – inklusive de nordiska länderna.

Bild: SS-Brigadeführer Jürgen Stroop (i mitten) ser på medan bostadskvarter brinner under kampen mot det judiska upproret i Warszawas getto. Wikipedia. Public Domain.

Lyssna också på Heinrich Himmlers planer för Sverige.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Spansk-amerikanska kriget 1898 utlöstes av en olycka den 15 februari när det amerikanska pansarskeppet USS Maine exploderade och sjönk i Havannas hamn på Kuba. Kuba var spansk och det amerikanska fartyget var på plats för att skydda amerikanska intressen och amerikanska medborgare.

Händelsen blev den tändande gnistan i en konflikt mellan Spanien och USA om in flytandet i Västindien och på Filippinerna. Kriget 1898 skapade ett amerikanskt imperium och avslutade Spaniens ställning som kolonialmakt på det västra halvklotet.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden pratar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett kort men ändå på många sätt betydelsefullt krig. Kanske tillhör det spansk-amerikanska kriget 1898 de lite bortglömda militära konflikter som trots allt har fått stora konsekvenser.

USA tog i och med kriget på allvar steget fullt ut mot att bli en imperiemakt. Detta var inte en självklarhet. USA hade under 1700-talets slut skapats genom en frihetskamp bort från det brittiska styret. Nu i slutet av 1800-talet fanns starka krafter som ville utveckla USA till en imperiemakt.

Kriget 1898 brukar i Spanien betecknas som den stora katastrofen. Spanien var långt ifrån sina fornstora dagar på 1500- och 1600-talet då landet var en ledande stat i Europa och världen. Kriget mot USA kom synnerligen ovälkommet och den spanska regimen hade inga resurser att föra kriget, men måste samtidigt anta utmaning för att inte riskera att få hemmaopinionen mot sig.

Krigets utgång med förlusten av allt det som återstod av besittningarna i Västindien och Filippinerna innebar att Spanien var en europeiska stat med mindre områden i Nordafrika. En mental kris infall sig som faktiskt i slutänden tvärtemot vad man hade kunnat tänka sig stärkte spanjorerna. Ur katastrofen 1898 föddes en vitaliserat Spanien. Den nya generationen av spanjorer blickade framåt och lade imperiet bakom sig.

Kriget blev ur militär synvinkel en blygsam historia. Framföra allt handlade det om hur den överlägsna amerikansk flottan snabbt besegrade den spansk flottan. På Kuba landsteg en amerikansk expeditionskår som så småningom kunde intag Santiago. På Filippinerna kontrollerades Manila snabbt, men det amerikanska maktövertagandet blev inte så enkelt på övriga delar av ögruppen. På kriget 1898 följde ett inbördeskrig mot filippinska separatister som inte ville leva under amerikanskt styre.

Den som vill läsa vidare kan med fördel välja Angus Konstams San Juan Hill 1898 : America's emergence as a world power (1998) eller Joseph Smith The Spanish-American War : conflict in the Caribbean and the Pacific, 1895-1902 (1994).

Lyssna också på Kom ihåg Alamo – nederlaget som byggde Texas.

Bild: Spanskt infanteri på Filipinerna under Spansk-amerikanska kriget 1898, Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 24 februari 2025 har Ukrainakriget pågått i tre år. Antalet stupade och skadade soldater räknas i hundratusentals. Antalet offer är i dagsläget inte fullt känt. Till detta kan läggas civila döda i tusentals, krigsbrott och materiell förstörelse. Rapporter från slagfältet vittnar om ett brutalt utnötningskrig.

I detta tillbakablickande avsnitt om Ukrainakriget efter tre år försöker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved reda ut vad som hänt och vad vi kan förvänta oss ligger i framtiden. Mycket är osäkert när det gäller Rysslands agerande och västmakternas stöd. Att försöka förutsäga utvecklingen förefaller omöjligt.

Det krig som förs i Ukraina är både modernt och gammeldags till sin natur. Drönare och nya långdistansmissiler har gett nya dimensioner, samtidigt som artilleri och minor utgör de stora hindren för att nå ett genombrott för båda sidor i kriget. Gemensamt för den ukrainska och den ryska krigföringen är oförmågan att överta luftherraväldet. Det tillsammans med uppenbara brister i ledningen av större förband minskar möjligheten att bryta dödläget. Kriget förs längs en lång front som mindre sammanstötningar mellan grupper, plutoner och kompanier. Drönarna plågar soldaterna i sina skyttegravslinjer och stora drönare tillsammans med långdistansmissiler tvingar stridsfordonen att gruppera allt längre från fronten. Kriget förs på ett sätt som för tankarna tillbaka till västfronten under första världskriget.

På strategisk nivå är frågetecknen många. Maktskiftet i Vita huset ställer frågan om USA under Trump kommer att minska eller förändra sitt stöd till Ukraina. Frågan är också hur de västeuropeiska staterna, främst Storbritannien, Tyskland och Frankrike, ser på sitt stöd i framtiden. Kommer Ukraina tvingas att acceptera en orättfärdig fred för att få slut på ett krig som sakta nöter ner den nya unga demokratin?

Bild: Monument över Ukrainas fallna försvarare som dödades i rysk-ukrainska kriget år 2022: Grekiska utrikesministeriet. Wikipedia. CC BY-SA 2.0.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Belägringen av Wien 1683 var det sista osmanska försöket att på allvar hota Europas kristna riken. Hjälten för dagen var den polske kungen och härföraren Sobieski som lett anfallet mot belägrarna. Wien som belägrats sedan mitten av juli befriades och den osmanska hären flydde.

Den polska kavallerichocken på efter middagen den 12 september 1683 rullade ner från höjden nordväst om Wien och krossade det osmanska motståndet. Anfallet brukar framställas som det största kavallerianfallet i världshistorien.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved olika aspekter på en av de mer dramatiska händelserna i det habsburgska rikets historia. Det osmanska anfallet och belägringen av Wien 1682-83 är en del av kampen mellan osmanska riket och det västkristna rikena under inte minst 1500- och 1600-talet. I Militärhistoriepodden har vi redan samtalat om Konstantinopels fall 1453, belägringen av Malta 1565 och sjöslaget vid Lepanto 1571.

Det är trots allt tveksamt om det var en kamp mellan kristendom och islam. I det europeiska maktspelet var det osmanska riket en viktig bricka och aktör. Ludvig XIV:s Frankrike såg positivt på att det habsburgska riket försvagades genom ett nederlag mot osmanerna. Frankrike hade ambitioner att lägga under sig områden i det vi idag kalla Belgien och tyska områden som ingick i det av Habsburg ledda tysk-romerska riket.

När den osmanska krigsförklaringen kom hade separatister i delar av Ungern dessutom gjort gemensam sak med osmanerna. Den osmanske sultanen Mehmet IV sände en stor armé på närmare 200 000 mot Habsburg under storvesiren Kara Mustafa. Habsburg kunde bara räkna med stöd från Polen och delar av Tyskland.

Belägringen inleddes i mitten av juli 1683. Den kristna undsättningsarmén var på plats först i början av september. Vi det laget handlade det om dygn innan staden Wien föll. De knappt 15 000 försvararna hade då gjort ett hårdnackat motstånd och slagit tillbaka åtminstone aderton kraftfulla stormningsförsök.  Att Wien kunder hålla ut så länge berodde mycket på att osmanerna saknade tungt belägringsartilleri.

När undsättningsarméns anfall slutligen träffade den osmanska belägringsarmén insåg uppenbarligen inte Mustafa att det var ett allvarligt hot. Han trodde att det skulle gå att avstyra anfallet och ta Wien samtidigt. Men han trodde fel. Det polska kavalleriets slutanfall bröt slutligen igenom de osmanska leden medan de bästa osmanska trupperna fortsatte att försöka storma staden.

I efterspel uppfattade Sobieski att han inte fick tillräckligt erkännande för sin insats. Den habsburgske kejsaren Leopold som flytt Wien och sökt skydd i staden Passau blev högst förargad över att Sobieski dagen efter slaget marscherade i in Wien i triumf. Sobiski hade trott på ett giftermål mellan hans egen son och Lepolds dotter. Av det blev det ingenting. Däremot kunde Leopold förstärka sin maktställning i öster som ett resultat av den osmanska militära kollapsen.

Bild: Ottomanerna omringar Wien av Frans Geffels, Badisches Landesmuseum, Wikipedia, Public Domain.

Om slaget vid Wien eller Kahlenberg 1683 finns inte mycket på svenska. Två böcker på engelska är Andrew Wheatcrofts The enemy at the gate : Habsburgs, Ottomans and the Battle for Europe (2009) och Peter DennisVienna 1683 : Christian Europe repels the Ottomans(2008).

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Mellan den 27 maj och 4 juni 1940 genomfördes en av militärhistoriens mest spektakulära evakueringar. Med hjälp av provisoriskt byggda kajplatser, flodpråmar och privata lustbåtar lyckades britterna evakuera över 330 000 soldater från stränderna vid Dunkirk i nordöstra Frankrike, över till Dover och andra hamnar i Storbritannien. Samtidigt pressade tyska pansartrupper på, och Luftwaffe terroriserade stränderna.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt ”Operation Dynamo”, evakueringen av British Expeditionary Force (B.E.F.) från Dunkirk under den tyska invasionen av Frankrike.

Operationen inleddes den 27 maj, mitt under Hitlers offensiv. Från de brittiska öarna sändes kommendörkapten William Tennant över för att organisera arbetet. Väl på plats kunde Tennant konstatera att situationen var katastrofal. Stranden var fylld med tusentals soldater, och fler var på väg in. Luften var tjock av rök, och tillståndet bland soldaterna var uselt. Det fanns inget dricksvatten och ingen proviant. Samtidigt fortsatte tyska Luftwaffe att bomba staden och stranden, och soldaterna var värnlösa. Luftvärnskanonerna hade förstörts för att inte falla i tyskarnas händer, och hamnen hade bombats så svårt att inga större båtar längre kunde lägga till. Stranden var dessutom för långgrund för att möjliggöra angöring i dess närhet. Ebb och flod orsakade ytterligare praktiska problem.

Det enda de kunde göra var att tillkalla så många flatbottnade båtar som möjligt. Tennant gav order om att soldaterna skulle ställa sig på led och vada ut i vattnet tills mindre båtar kunde plocka upp dem och föra dem ut på öppet vatten, där större fartyg väntade för att ta dem vidare till England. Trots de svåra förhållandena gick evakueringen oväntat bra. Under de första dagarna i juni kunde över 60 000 personer evakueras varje dag, och den 4 juni hade mer eller mindre hela B.E.F., samt mer än 100 000 franska soldater, evakuerats. Avgörande för insatsen var de många hundra privata lustbåtar som, med livet som insats, gav sig ut över Engelska kanalen för att hjälpa till.

Trots att operationen markerade slutpunkten på ett totalt misslyckande i britternas försök att stoppa de invaderande tyskarna på kontinenten, blev den i slutändan något av en propagandaseger. Churchills tal i parlamentet den 4 juni 1940 satte tonen för de kommande åren och manade det brittiska folket att stålsätta sig inför vad som var på väg att ske i Europa. Ur ett tyskt perspektiv var evakueringen snarare ett bevis på den förestående segern. Hitler var övertygad om att detta innebar slutet för brittisk intervention i Europa och att han snart skulle kunna vända sig ostört österut för nästa uppgörelse. Så skulle det dock inte bli.

Bild: Dunkirk 26–29 maj 1940: Brittiska trupper ställer upp på stranden vid Dunkirk i väntan på evakuering. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.