Historia.nu med Urban Lindstedt

Königsberg var en gång Preussens huvudstad där två kungar krönts. Men efter att fästningsstaden kapitulerade för Röda armén den 9 april 1945 kom stadens tyska historia att utplånas. Efter kriget bytte staden namn, befolkning, språk och nationell tillhörighet.

Sovjetunionen ville inte bevara Ostpreussens tyska historia. Königsberg blev det sovjetiska Kaliningrad. I dag är staden centrum i en rysk exklav mellan Polen och Litauen. Gamla stadsportar, Immanuel Kants grav och den restaurerade domkyrkan påminner om Königsberg, medan sovjetiska bostadsområden och ryska militäranläggningar berättar om det samhälle som skapades efter 1945.

I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Martin Hårdstedt om Königsberg. Detta är början på ett Historia Nu Premium-avsnitt. Vill du lyssna på hela avsnittet blir du medlem på www.historia.nu/premium. Det kostar 75 kr/mån och då får du två extra avsnitt samt alla vanliga avsnitt reklamfria.

År 1255 reste korsriddare en borg på ruinerna av en baltisk bosättning vid floden Pregel. Den fick namn efter en böhmisk kung och blev utgångspunkt för krig mot Europas sista hedniska folk. Senare skulle Königsberg bli berömt genom filosofen Immanuel Kant. När det tyska kejsardömet bildades 1871 var Königsberg Ostpreussens ekonomiska, kulturella och administrativa centrum. 

Första världskriget förändrade stadens läge. Genom Versaillesfreden skapades en polsk korridor till Östersjön, vilket skilde Ostpreussen från övriga Tyskland. Königsberg blev centrum i en tysk exklav. Ekonomiska problem, arbetslöshet och en känsla av politisk utsatthet bidrog till att nazismen fick starkt stöd i regionen – 56 procent röstade på Nazisterna 1932.

Den medeltida stadskärnan, slottet, universitetet och domkyrkan skadades svårt i augusti 1944 av brittiskt bombflyg i två omfattande anfall. När Röda armén ryckte in i Ostpreussen vintern 1945 försökte hundratusentals människor fly västerut genom kyla och kaos.

Hitler hade förklarat Königsberg som en fästning som skulle försvaras till varje pris. Den 6 april 1945 inleddes det sovjetiska slutanfallet. Tre dagar senare kapitulerade den tyske befälhavaren Otto Lasch. De civila som fanns kvar drabbades av hunger, sjukdomar, tvångsarbete och övergrepp.

Vid Potsdamkonferensen sommaren 1945 ställdes norra Ostpreussen under sovjetisk kontroll. Året därpå döptes Königsberg om till Kaliningrad efter den sovjetiske politikern Michail Kalinin, som saknade anknytning till staden. Den kvarvarande tyska befolkningen fördrevs huvudsakligen 1947–1948. I dess ställe anlände människor från Ryssland, Belarus, Ukraina och andra delar av Sovjetunionen. På bara några år genomfördes ett nästan fullständigt befolkningsutbyte.

De sovjetiska myndigheterna ville skapa en ny socialistisk stad, inte återuppbygga det tyska Königsberg. Gamla gatunamn ersattes, ruiner revs och breda trafikleder samt stora bostadsområden anlades. Königsbergs slott sprängdes slutligen under 1960-talet. Domkyrkan bevarades däremot som ruin, delvis eftersom Kants grav låg intill.

Under kalla kriget blev Kaliningrad en viktig bas för den sovjetiska Östersjöflottan. Regionen var starkt militariserad och i stor utsträckning stängd för utländska besökare. Den officiella historien betonade Röda arméns seger, medan stadens tyska och preussiska förflutna tonades ned.

Bild: Sprängningen av tornet på Königsbergs slott i Kaliningrad 1959. Rivningen blev en del av den sovjetiska omvandlingen av den tidigare östpreussiska staden efter andra världskriget. Foto: okänd fotograf, ur Heinrich Langes samling. CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Musik: Ostpreußenlied, ”Land der dunklen Wälder”. Sången, komponerad av Herbert Brust med text av Erich Hannighofer, blev under 1930-talet en regional hymn för Ostpreussen. Inspelningens ursprung okänd. Public domain via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under några årtionden på 1500-talet störtade relativt små grupper av spanska conquistadorer två välorganiserade riken med miljontals invånare i dagens Mexiko och Peru. Men spanjorerna var långt ifrån ensamma. Tusentals, ibland tiotusentals, krigare från olika ursprungsfolk deltog på deras sida.

Spanjorerna hade militära fördelar i form av bland annat stålvapen, hästar och eldvapen. Minst lika viktiga var de politiska konflikterna inom och mellan de amerikanska samhällena. Hernán Cortés kunde utnyttja motsättningarna mellan det aztekiska riket och bland annat Tlaxcala, medan Francisco Pizarro anlände till Anderna just när Inkariket hade slitits sönder av ett blodigt tronföljdskrig.

Till detta kom epidemier av bland annat smittkoppor, mot vilka ursprungsbefolkningarna saknade tidigare immunologisk erfarenhet. Befolkningsförlusten varierade kraftigt mellan olika områden, men en omfattande forskningsöversikt har uppskattat att Amerikas ursprungsbefolkning minskade med omkring 90 procent under århundradet efter 1492. Sjukdomar var en huvudorsak, men krig, tvångsarbete, svält och samhällelig söndring förstärkte katastrofen.

I reprisen av avsnitt 119 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Inger Enkvist, professor emerita i spanska vid Lunds universitet. Hon har tillsammans med historikern Vicente Ribes-Iborra skrivit boken Erövringen av Amerika: Spanien och Nya världen 1492–1600, utgiven av Natur & Kultur. Förlagets egen katalog och webbplats anger undertiteln 1492–1600.

När Christofer Columbus nådde Karibien hösten 1492 skedde det med stöd av de katolska monarkerna Isabella I av Kastilien och Ferdinand II av Aragonien. Resan blev inledningen till en europeisk expansion präglad av jakt på rikedomar, handelsvägar och territorier. Spanjorerna mötte samhällen med mycket olika politisk och ekonomisk organisation – från mindre lokala samhällen till stora städer och centraliserade imperier.

Det är fortfarande fascinerande hur så små spanska styrkor kunde få en så avgörande betydelse. När Cortés seglade till Mexiko 1519 hade han omkring 500 soldater samt sjömän, hästar och artilleri. Men föreställningen att några hundra spanjorer på egen hand besegrade aztekerna är missvisande. Cortés knöt till sig bland annat totonaker och tlaxcalteker, och de inhemska allierade kom att utgöra huvuddelen av den styrka som belägrade Tenochtitlán.

Francisco Pizarros framgång i Peru var lika dramatisk. Vid Cajamarca den 16 november 1532 hade han omkring 168 spanjorer när han genom en planerad överrumpling tillfångatog inkahärskaren Atahualpa. Denne åtföljdes av flera tusen personer och hade en betydligt större armé i närheten. Händelsen var därför inte ett vanligt fältslag där 62 spanjorer besegrade 20 000 inkasoldater, utan en överraskningsattack som slog ut rikets härskare i ett mycket känsligt politiskt läge.

Människooffer förekom i det aztekiska samhället och hade en betydande religiös och politisk funktion. Arkeologiska fynd har bekräftat att offren kunde vara omfattande. Däremot är de spektakulära uppgifterna i senare källor om tiotusentals offer under en enda ceremoni omstridda. Att beskriva aztekerna som enbart ”blodtörstiga” eller deras samhälle som ”dysfunktionellt” skymmer dessutom de politiska orsakerna till att andra folk valde att samarbeta med Cortés.

Även i Inkariket förekom människooffer. Den statliga ritual som brukar kallas capacocha eller capac hucha kunde bland annat innebära att utvalda barn offrades i samband med viktiga politiska, religiösa eller naturliga händelser.

Spanjorernas avrättning av Atahualpa 1533 innebar emellertid inte att inkafolkets motstånd upphörde. Manco Inca gjorde uppror 1536 och etablerade senare ett motståndsrike i Vilcabamba. Först 1572 intog spanjorerna den sista inkafästningen och avrättade härskaren Túpac Amaru.

Bild: The Conquest of Tenochtitlán, okänd konstnär, andra hälften av 1600-talet. Jay I. Kislak Collection, Library of Congress. Public domain via Wikimedia Commons.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En fransk vedergällningsräd 1916 mot tyska Karlsruhe med en handfull plan och amerikanarnas brandbombning av Tokyo med nästan 300 B-29 Superfortress 1945 väcker samma grundfråga – går det att bomba civila för att uppnå militära mål.

Första världskrigets flygteknik förde fram kriget långt bakom fronten. Mindre än tre decennier senare hade små flygräder med handsläppta bomber utvecklats till massiva bombanfall som jämnade städer med marken. Tyskarna ödelade Rotterdam av misstag 1940 och under en enda natt våren 1945 dödas omkring 100 000 människor i brandbombningen av Tokyo.

I detta avsnitt av Historia Nu samtalar Urban Lindstedt med idéhistorikern Peter Bennesved, förste forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, om bombningarna av Karlsruhe, Rotterdam och Tokyo.

Flyget var nytt när första världskriget bröt ut. Först användes flygplan främst för spaning, men snart också för bombanfall. Tyska zeppelinare och bombflygplan angrep samtidigt städer bakom de allierades linjer, vilket bidrog till en vedergällningslogik mellan de krigförande.

Den 22 juni 1916 genomförde franskt flyg en vedergällningsräd mot Karlsruhe. Bland målen som träffades fanns Circus Hagenbecks cirkustält, fyllt av barnfamiljer. Attacken dödade 120 människor, däribland 71 barn, och skadade 169. Anfallet mot Karlsruhe genomfördes som svar på tyska flyganfall mot franska städer. Järnvägsstationen var ett av målen.

Trots förbättrat luftvärn och varningssystem kunde de franska planen nå staden och döda hundratals civila. Militärt fick anfallet liten betydelse. Det förändrade inte läget på västfronten och slog inte ut någon avgörande del av den tyska krigsindustrin. Däremot visade attacken att avståndet till fronten inte längre skyddade civilbefolkningen.

Tekniken var ännu begränsad. Flygplanen bar små bomblaster och navigerade efter kartor, järnvägar, floder och andra landmärken. Att nå en stad var möjligt, men att träffa ett enskilt mål betydligt svårare.

När Tyskland angrep Nederländerna den 10 maj 1940 hade flygkriget förändrats i grunden. Luftwaffe kunde samordna moderna bombflygplan med fallskärmsförband, pansar och infanteri. Flyget hade blivit en integrerad del av krigföringen.

I Rotterdam mötte tyskarna hårt motstånd kring Maasbroarna. Den 14 maj ställde general Rudolf Schmidt ett ultimatum: staden riskerade att förstöras om motståndet fortsatte. Förhandlingar pågick när den tyska bombstyrkan redan var på väg.

Klockan 13.27 började bomberna falla. Tyska markförband försökte avbryta anfallet med röda signalbloss. En del bombplan reagerade, medan andra fortsatte. Minst 800 människor dödades och omkring 80 000 blev hemlösa. Cirka 25 000 bostäder förstördes och stora delar av det historiska centrumet lades i ruiner.

Bombningen fick också en direkt militär betydelse. Den nederländske överbefälhavaren Henri Winkelman bedömde läget som ohållbart, samtidigt som Tyskland hotade med nya anfall. Nederländerna kapitulerade dagen därpå. Rotterdam visade att bombflyget inte bara kunde förstöra städer utan också användas som ett omedelbart politiskt och militärt tvångsmedel.

Fem år senare hade bombkriget tagit ännu ett tekniskt språng. Boeing B-29 Superfortress hade lång räckvidd, stor bomblast och avancerade system. Från baser på Marianerna kunde USA regelbundet angripa de japanska huvudöarna.

Natten mellan den 9 och 10 mars 1945 sattes taktiken in mot Tokyo i Operation Meetinghouse. Av 325 B-29 som lyfte nådde 279 huvudmålet och fällde omkring 1 665 ton bomber. Många var M69-brandbomber, avsedda att skapa ett stort antal samtidiga bränder.

Bild: Människor samlas under bombningen av Rotterdam i maj 1940. Till höger syns funktionalistiska Sonneveld House, ritat av Brinkman och Van der Vlugt i början av 1930-talet. Foto ur familjen Sonnevelds arkiv, Het Nieuwe Instituut. Wiki Media Commons. Public Domain.

Musik: Sols Dream av Humans Win, Storyblock Audio.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Människans språk uppstod någon gång under vår evolutionära historia, när våra förfäders förmåga att kommunicera fick utvecklas i sociala miljöer där samarbete och tillit lönade sig. Exakt när detta skedde vet forskarna inte.

Språket är en av de egenskaper som tydligast skiljer människan från andra djur. Många djur kommunicerar på avancerade sätt, men det mänskliga språket är öppet och produktivt: vi kan skapa och förstå yttranden som aldrig tidigare har formulerats. Språket gjorde det möjligt att samordna handlingar, dela kunskap och föra erfarenheter vidare mellan generationer.

Enligt lingvisten Sverker Johansson kan en avgörande fas i språkets utveckling ha inträffat hos Homo erectus för omkring 1,5 miljoner år sedan. Det är dock en hypotes – det finns inga direkta spår av talat språk i fossilmaterialet. Under en mycket lång utveckling kan gester, läten och andra former av kommunikation gradvis ha utvecklats till allt mer komplexa språkliga system och så småningom till de berättelser som bär vår kultur.

I avsnitt 115 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Sverker Johansson, fysikern som blev lingvist och som är verksam vid Högskolan Dalarna. Han är författare till På spaning efter språkets ursprung, utgiven av Natur & Kultur. På spaning efter språkets ursprung hos Natur & Kultur

Människans talapparat skiljer sig från de andra människoapornas och möjliggör en ovanligt stor variation av språkljud. Andra människoapor kan lära sig att använda tecken och symboler i kommunikation med människor, men de uppvisar inte den produktivitet och komplexitet som kännetecknar mänskligt språk.

Våra förfäder använde sannolikt allt som stod till buds för att kommunicera: blickar, tecken, gester och läten. Fossil från människor som levde för omkring en halv miljon år sedan visar dessutom anatomiska förändringar i bland annat tungbenet som närmar sig den moderna människans. Sådana fynd ger ledtrådar till talförmågans evolution, men de kan inte i sig bevisa att ett fullt utvecklat språk redan fanns.

Språket har två sidor som är svåra att skilja åt. Den ena är människans biologiska språkförmåga, som bygger på hjärnans och talapparatens egenskaper. Den andra är språket som socialt system: de gemensamma konventioner som gör att människor kan vara överens om vad ord och uttryck betyder och därmed förstå varandra.

Bildtext: Rekonstruktion av Homo erectus, en art som kan ha spelat en viktig roll i språkets tidiga utveckling. Foto: Werner Ustorf, 2019. CC BY-SA 2.0 via Wikimedia Commons. 

Musik: Fairytale Female Vocal av Velimir Andreev, Soundblock Audio.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under sommaren 1940 gick Frankrike från att vara en av Europas främsta stormakter till att bli ett ockuperat, förnedrat och ett politiskt söndertrasat land. Frågan är om Frankrike hade överlevt som nation utan general Charles de Gaulle (1890–1970) och hans idé om Frankrike som ett historiskt subjekt.

Han försvarade envist Frankrikes ställning i världen i kamp mot Vichyregimen och även mot sina allierade USA och Storbritannien. Fem år senare stod han i spetsen för en återupprättad fransk stat. Frankrike hade fått en egen ockupationszon i Tyskland och en permanent plats i FN:s säkerhetsråd.

I detta avsnitt av podden Historia Nusamtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia, om Charles de Gaulles envisa kamp för Frankrike.

Under första världskriget tjänstgjorde de Gaulle som officer, sårades flera gånger och tillbringade över två år i tysk krigsfångenskap. Han läste, studerade kriget och höll föredrag för andra fångar om historia och krigföring. Erfarenheterna stärkte hans intresse för sambandet mellan teknik, rörlighet, eldkraft och ledarskap.

Under mellankrigstiden gjorde han sig känd som militärteoretiker. Han argumenterade för en mer rörlig och mekaniserad armé med stridsvagnar, i kontrast till den franska försvarsstrategi som i hög grad byggde på befästningar som Maginotlinjen.

Efter nederlaget 1940 ville marskalk Pétain rädda Frankrike genom vapenstillestånd med Tyskland. Medan De Gaulle menade att Frankrike endast kunde räddas genom att vägra acceptera nederlagets politiska konsekvenser.

De Gaulle sammanfattade senare sin historiesyn i inledningen till Mémoires de guerre: ”Toute ma vie, je me suis fait une certaine idée de la France” – hela sitt liv hade han burit på ”en viss idé om Frankrike”. Frankrike var för honom inte identiskt med en regering eller en statsförfattning. Nationen var ett historiskt kontinuum.

De Gaulle flydde till Storbritannien och talade den 18 juni i radio och uppmanade fransmännen att fortsätta kampen. Men De Gaulles ställning var svag. Han hade inget folkligt mandat och hade bara varit medlem av regeringen i några dagar. Hans första uppgift blev därför att skapa legitimitet och få fransmän och allierade att acceptera hans anspråk på att företräda nationen.

Förhållandet till den brittiske premiärministern Winston Churchill var motsägelsefullt. Men utan Storbritanniens stöd hade Fria Frankrike knappast överlevt 1940. Men de Gaulle vägrade acceptera rollen som brittisk klient.

Ännu svårare var relationen till Franklin D. Roosevelt. USA hade länge diplomatiska förbindelser med Vichy och ville inte automatiskt erkänna de Gaulle som Frankrikes ledare. Amerikanerna stödde under en period Giraud och misstrodde de Gaulles politiska ambitioner.

Sommaren 1940 hade de Gaulle bara några tusen fria franska soldater i Storbritannien. Han behövde territorium, administration och resurser. Här blev kolonialimperiet avgörande. Tchad anslöt sig till Fria Frankrike den 26 augusti under guvernören Félix Éboué. Därefter följde bland annat Kamerun, Kongo och Oubangui-Chari. Större delen av Franska Ekvatorialafrika blev därmed en territoriell bas för rörelsen.

De Gaulle kunde nu uppträda som ledare för territorier med administration, soldater och råvaror. Vägen tillbaka till Paris gick i stor utsträckning genom kolonialimperiet och bars också av koloniala soldater. När Frankrike befriades skulle det redan finnas en fransk regering som kunde ta över staten.

Bild: General Charles de Gaulle och hans följe tågar längs Champs-Élysées från Triumfbågen mot Notre-Dame efter Paris befrielse i augusti 1944. Fotograf okänd, Imperial War Museums (HU 66477). Public domain via Wikimedia Commons.

Musik: La Marseillaise av Band of the Garde Républicaine med dirigent François-Julien Brun. Inspelad i Théâtre des Champs-Elysée 1950, Wikimedia Commons, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Så sent som på 1970-talet serverades kvällsgröt i riksdagens restaurang. Gröten, som länge hade varit en klassöverskridande kvällsmat, har sedan dess nästan försvunnit från vardagsmenyn. Under senare decennier blev färska grönsaker betydligt vanligare, samtidigt som mjölken började förlora sin ställning som självklar måltidsdryck.

Färska salladsgrönsaker fick exempelvis ett tydligare genomslag under 1970-, 80- och 90-talen, medan mjölkkonsumtionen började minska markant från 1980-talet.

Under det senaste århundradet har det mesta som rör våra måltider förändrats: våra kök, hur vi handlar, hur vi lagar maten och hur vi äter den. En av de mest påtagliga förändringarna är att den gemensamma middagen har blivit mindre självklar. Många äter i dag framför tv:n eller en annan skärm – ibland ensamma.

Måltider handlar också om oskrivna regler och vardagsrutiner. Skillnader i hur svenskar och danskar diskar har till och med använts inom etnologisk forskning som exempel på hur till synes obetydliga vanor kan utvecklas till markörer för nationell identitet.

Samtidigt har svenska matvanor visat sig vara mycket mottagliga för influenser utifrån, inte minst i form av nya kryddor, råvaror och maträtter. Maten ska inte längre bara mätta. Den kan också signalera livsstil, identitet och status.

I avsnitt 134 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Håkan Jönsson, docent i etnologi vid Lunds universitet med mat och måltidskultur som specialitet. Jönsson är författare till Svensk måltidskultur, utgiven av Carlsson Bokförlag 2020. Svensk måltidskultur hos Carlsson Bokförlag

Samtalet handlar bland annat om hur mjölken relativt sent blev en självklar svensk måltidsdryck. Den slog igenom från slutet av 1800-talet och fick en särskilt stark ställning från 1930-talet, innan vatten och andra drycker började ta över under 1980-talet. Vi söker också julbordets ursprung och frågar oss vad en människa från 1800-talet skulle sakna på ett modernt julbord.

Bild:Familjen Skötsner-Edhlund äter julgröt, Östhammar, Uppland. Fotograf: Skötsner-Edhlund, Uppladsmuseet, public domain

Musik: Upbeat Cheerful Electro Swing av Volodymyr Piddubnyk.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Pingströrelsen växte fram som en udda, högljudd och känslostyrd rörelse under samma period som fascismen växte fram i Europa. Pingstledaren Lewi Pethrus var en av 1900-talets mest inflytelserika religiösa ledare i Sverige. Hans tolkningar av profetior i bibeln gjorde att han såg nazismen som ett led i judarnas återvändande till Israel och Jesus återkomst till jorden.

När övriga frireligiösa rörelser tog starkt avstånd från nazismen och förföljelsen av judar teg Levi Pethrus. Efter andra världskriget betraktade han förintelsen som ett rättmätigt straff för judarna. Senare skulle flera nazister var med att grunda partiet Kristen Demokratisk Samling, senare Kristdemokraterna, som Pethrus tog initiativ till.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Markus Lundström, professor i sociologi vid Karlstads universitet. Han är aktuell med Sista brevet till Hitler: En berättelse om Sverige och pingstfolket (Polaris) som han skrivit med sin bror Tomas Poletti Lundström, docent i religionssociologi och doktor i religionshistoria. Boken bygger på forskningsprojektet Frikyrkan och Förintelsen: Den svenska pingströrelsens förhållande till antisemitism 1930–1974.

Pingströrelsen blev snabbt en av Sveriges mest betydelsefulla frikyrkliga miljöer och kan idag räkna 700 miljoner följare i världen. Dess styrka låg inte bara i medlemsantalet, utan också i förmågan att skapa egna institutioner. Den byggde en parallell offentlighet med press, musik, mission, ungdomsverksamhet, socialt arbete och politisk opinionsbildning.

Rörelsen gav människor utanför samhällets etablerade elit möjlighet att tala, leda, skriva och organisera. Den formade generationer av svenskar genom väckelsemöten, sång, predikningar, missionärsbrev och starka moraliska ideal. Samtidigt präglades den av en tydlig kamp mot det som uppfattades som samhälleligt förfall: alkohol, nöjesliv, sexualmoralens uppluckring, sekularisering och kommunism.

Det var i denna kulturkamp som kontaktytorna mot tidens högerradikala språk ibland uppstod. Kritiken mot ”förfall”, ”smutslitteratur” och nationell upplösning var inte i sig nazistisk. Men under 1930- och 1940-talen var sådana föreställningar också centrala i fascistiska och nationalsocialistiska miljöer.

Frågan om pingströrelsens relation till nazismen måste förstås i sin svenska samtid. Under 1930-talet fanns flera nazistiska och fascistiska rörelser i Sverige. De blev aldrig massrörelser i parlamentarisk mening, men antisemitiska och auktoritära idéer förekom långt utanför de öppet nazistiska partierna. Tyskvänlighet, antikommunism, kulturkonservatism och antisemitism kunde överlappa utan att alltid benämnas som nazism.

Den historiska frågan blir därför inte bara om pingstvänner var medlemmar i nazistiska organisationer, utan också hur religiösa tolkningar kunde samspela med politiska idéer som var auktoritära, nationalistiska och antisemitiska.

Forskningen visar inte att Lewi Pethrus var medlem i någon nazistisk organisation. Däremot menar delade Pethrus idévärld med radikalnationalistiska miljöer och hade kontakter med personer i sådana sammanhang. Kretsen kring Lewi Pethrus, rörde sig i ett idélandskap där kristen sionism, antijudiska föreställningar, moralisk kulturkamp och kontakter med radikalnationalistiska miljöer kunde flyta samman.

Bildtext: Pastor Lewi Pethrus predikar i Filadelfiaförsamlingen, sannolikt i Uppsala 1948. Som centralgestalt i den svenska pingströrelsen blev Pethrus en tongivande frikyrklig röst under 1900-talet. Foto: Uppsala-Bild. Licens: CC BY-NC-ND.

Musik: Jag är främling, framförd av Einar Ekberg med Filadelfiaförsamlingens blandade kör i Stockholm och utgiven på Hemmets Härold i maj 1932. Bild/etikettfoto: Public Domain, via Internet Archive.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sverige har bara haft tre regerande drottningar: Margareta I, Kristina och Ulrika Eleonora d.y. Drottningarnas främsta uppgift var vanligen att föda en arvprins, men de kunde under vissa förhållanden få ett stort politiskt inflytande – antingen som rådgivare åt kungen eller som förmyndare åt en minderårig regent.

Drottningarna var dessutom viktiga brickor i arbetet med att skapa allianser med utländska kungahus. Positionen i det svenska hovet som ung drottning från ett främmande land kunde vara mycket utsatt.

I avnitt 130 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Karin Tegenborg Falkdalen, idéhistoriker och författare till flera böcker om svenska drottningar och prinsessor. Hon är aktuell med boken Svenska Drottningar – I blickfånget från Vasatiden till idag.

Bild: Drottning Kristina till häst, målning av Sébastien Bourdon från 1653. Målningen skänktes av drottning Kristina till Filip IV av Spanien, wikipedia.

Musik: The Time Of Elegance av Neil Cross, Soundblock Audio

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Långt innan Norge fick sina moderna gränser var Finnmarken ett nordligt gränsland där människor rörde sig mellan fjäll, älvdalar och fjordar. Här jagade, fiskade, odlade och handlade samer, norrmän och kväner. På många platser blev de finskspråkiga kvänerna en tydlig del av befolkningen där språk och sedvänjor levde vidare.

Men vid Norges nationalstatsbygge på 1800-talet gick kvänerna från efterfrågade nybyggare till misstänkliggjord minoritet. Från tidigt 1800-tal och långt in på 1900-talet drev en hårdhänt förnorskningspolitiken på språkbyte via skola, vardagsspråk och rätten att äga jord. Idén om en “finsk fara” bidrog till en politik som skulle göra dem språkligt och kulturellt osynliga.

I det här avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Einar Niemi, professor emeritus vid UiT Norges arktiska universitet i Tromsø.

Ordet kven hör till Nordens äldre folkbeteckningar. Kväner nämns redan i Ottars berättelse från slutet av 800-talet. På fornnordiska kallades de kvenir eller kvænir, och på fornengelska cwenas. Namnet Kvenland förekommer både hos Ottar och i Snorre Sturlasons sagor. Det syftar troligen på de låglänta områdena längst in i Bottenviken; namnet kan ha betydelsen ungefär ”lågt och fuktigt land”. Senare kom Kvenland också att användas om Tornedalen och närliggande områden.

När flyttvågorna tar fart på allvar under 1700-talet hänger de ihop med en enkel, hård logik: befolkningen ökar i de nordliga finska och tornedalska bygderna, men jord och försörjningsmöjligheter räcker inte till. Västerut finns ledig mark, fiske och nya arbetsmarknader. Kvänerna bosätter sig ofta samlat, vilket gör det lättare att bevara språk och sedvänjor i generationer.

Under 1800-talet förstärks flyttningen av nya näringar: gruvdrift, utbyggda fiskerier och handelsliv i nordnorska samhällen. I folkräkningar och lokalstudier framträder kvänerna som en betydande del av befolkningen i delar av Troms och Finnmark – i vissa områden som en fjärdedel eller mer.

Det mest avgörande blir ändå den långvariga förnorskningspolitiken. Målet formuleras som en fullständig språklig och kulturell assimilering i “utsatta gränstrakter”, och skolan blir ett av de viktigaste redskapen. Stortinget beslutar om en sådan politik under 1850-talet och skapar också en finansieringsmotor i form av Finnefondet, som riktas mot både samer och kväner.

Resultatet blir språkskifte över tid: många familjer slutar föra kvänsk/finska vidare till barnen – ibland av tvång, ibland av socialt tryck och skam, ofta av en kombination.

Från mitten av 1800-talet förändrades statens hållning. I stället för pragmatisk tolerans växte en nationalistisk idé fram om ett folk och ett språk. I ett gränsområde där Norge kopplade säkerhet och lojalitet till språk och kultur kom kvener – liksom samer – att misstänkliggöras. Den logiken gav fornorskningen sin skärpa.

Skolan blev den mest genomgripande arenan. Barn lärde sig tidigt att norska öppnade dörrar – och att kvenska kunde markera utanförskap. Den så kallade Wexelsenplakaten (1898), en språkinstruktion utformad av kyrkoministern Wilhelm Andreas Wexelsen, innebar en tydlig åtstramning: användningen av samiska och kvenska i skolan skulle kraftigt begränsas. Den omtalade jordsalgsloven (1902) knöt rätten att köpa jord i Finnmark till krav på kunskap i – och daglig användning av – norska.

Bild: Kvänska pojkar på Vardøveien i Vadsø 1917–1918, med Larsenhuset i bakgrunden. Bilden ingår i Lars Ryghs album från minsveparen ”Fridthjof” i Varangerfjorden.

Foto: Lars Rygh. Public Domain Mark, via Vadsø museum – Ruija kvenmuseum.

Musik: No Illusion av Ananta Kongka, Storyblock Audio.

Lyssna också på Tornedalningarna – riksprängningens första offer.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

1810 stod Napoleon på höjden av sin makt. Trots detta möttes den franska ockupationen av hårt motstånd i Spanien och på vissa håll i Italien och Sydtyskland. Det var främst på landsbygden och bland bondebefolkningen som motståndet var störst. Man gillade inte de franska försöken att förändra samhället. Medelklassen i italienska städer var däremot mer positivt inställda till fransmännen.

Sakta gick utvecklingen mot en slutlig konfrontation mellan Alexanders Ryssland och Napoleons Frankrike. År 1812 bröt en stor fransk armé in i Ryssland. Inte mindre än 400 000 man marscherade mot Moskva för att en gång för alla tvinga Ryssland till underkastelse.

Detta är det andra avsnittet av två om Napoleonkrigen där programledaren Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet om Napoleonkrigen.

Vid Borodino i september bjöd ryssarna hårt motstånd, men fransmännen tog slutligen Moskva. Men Napoleon kunde inte komma åt den ryska armén. Ryssarna backade undan och lät kylan och den brända jordens taktik slita ner den franska armén. Fälttåget blev en katastrof för Napoleon. I början på 1813 linkade de sista resterna av hans Grand Armée tillbaka in i Ostpreussen.

Omgående samlades en ny allians mot Napoleon. En av de ledande krafterna var den före detta franske marskalken Bernadotte – sedan 1810 svensk kronprins. Tre arméer ringade in Napoleon vid Leipzig och besegrade honom i det största slaget under kriget som pågick fyra dagar i oktober 1813. Napoleon undslapp med en del av armén till Frankrike men tvingades i april 1814 abdikera och förvisade till den lilla ön Elba.

De allierade inledde den stora fredskonferensen – Wienkongressen. Knappt hade gränserna reglerats och ordningen efter årtionden återställts innan budet om Napoleons återkomst nådde de församlade ledarna i Wien. Napoleon hade i mars 1815 undkommit från Elba och inledde hundra nya dagar vid makten. Den nya franska armén som i all hast stampades fram besegrades slutligen av brittiska och preussiska styrkor som i ilmarsch sattes in mot den franske kejsaren vid Waterloo den 18 juni 1815. Detta blev det definitiva slutet för Napoleon. Han fångades och sattes på ön St Helena i Atlanten.

Slutligen fick Europa fred. Alla förändringar kunde inte återställas av Wienkongressen även om det fanns ett tydligt antirevolutionärt budskap i fredens slutdokument. De gamla kungadynastieran återinsattes på tronerna med ett egentligt undantag: Bernadotte fick behålla sin ställning som kronprins av Sverige. För Norden innebar Napoloenkrigens slut att embryot till fyra självständiga nationella identiteter skapades. Sverige och Danmark var stympade, men Norge hade fått en egen författning även om man befann sig i en påtvingad union med Sverige. Finland nådde en viss autonomi som storfurstendöme inom det ryska imperiet. Hundra år senare vann Norge 1905 och Finland 1917 sin självständighet, men det hade andra förklaringar.

Bild: Napoleon och resterna av la grande armée på reträtt efter det ryska fälttåget. Målning av Adolph Northen ca 1850, Public Domain.

Musik: La Marseillaise av Band of the Garde Républicaine med dirigent François-Julien Brun. Inspelad i Théâtre des Champs-Elysée 1950, Wikimedia Commons, Public Domain.

Lyssna också på Jacob Walter och katastrofen i Ryssland 1812.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Napoleonkrigen 1803 till 1815 tillhör de mest omvälvande skeendena i historien. Napoleons försök att skapa ett imperium ledde till ett förödande krig som berörde stora delar av världen. Sverige förlorade också Finland till Ryssland med Napoleons goda minne.

Mellan 1805 och 1807 besegrade de franska arméerna allt motstånd på kontinenten. Österrikare, ryssar och preussare fick se sig besegrade. I en serie spektakulära fälttåg och slag krossade Napoleon och hans soldater allt motstånd. Det enda Napoleon misslyckades med var att besegra den brittiska flottan.

Detta är första avsnittet av två om Napoleonkrigen där programledaren Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet om Napoleonkrigen.

Britterna lyckades under amiralen Nelson förgöra den förenade fransk-spanska flottan vid Trafalgar 1805. Trots denna framgång var det Napoleon som dikterade villkoren på kontinenten. År 1806 infördes blockad av brittiska varor och det tysk-romerska riket upplöstes. Sommarn 1807 träffades tsar Alexander och Napoleon i den lilla ostpreussiska gränsstaden Tilsit och förhandlade fram en fred som även innebar en uppdelning av Europa i två intressesfärer.

Det franska militära systemet innebar en utveckling av krigföringen. Arméerna var indelade i självständiga divisioner och kårer. På slagfältet innebar det mindre sårbarhet om en division slogs ut av fienden påverkade det mindre den övriga delen av armén. Under förflyttning marscherade kårerna enskilt och kunde spridas över ett större område vilket innebar att det var enklare att hitta förnödenheter. Dessutom marscherade de franska soldater med minimal packning och sov i bivack eller under bar himmel. Napoleon var en mästare på att koncentrera sina trupper i rätt stund och de franska soldaterna anföll i kolonn eldade av patriotism och understödda av ett kraftfullt artilleri och kavalleri.

Sverige och Danmark utsattes från 1807 för ett hårt tryck. Danmark föll för de franska hoten inte minst efter det brittiska anfallet på Köpenhamn. Sverige vägrade underordna sig och fortsatte hårdnackat att understödja britterna. I februari 1808 anföll Ryssland sydöstra Finland. Kriget blev en katastrof och innebar förlusten av Finland i freden i september 1809.

Spanien ockuperades av fransmännen, som trots allt inte kunde kontrollera hela den iberiska halvön. Spanska gerillakrigare gjorde hårt motstånd understödda av brittiska soldater under hertigen av Wellington.

Österrikes gjorde under intryck av de franska motgångarna i Spanien ett nytt försök att gå i krig med Napoleons Frankrike In ledningsvis vann de österrikiska arméerna vissa framgångar, men slutligen besegrades österrikarna återigen och tvingades acceptera en ännu hårdare freden än 1805.

Bild: Slaget vid Austerlitz den 2 december 1805 av François Gérard digital version producerad av Réunion des Musées Nationaux Photographic Agency, Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Unionskungen Kristian II (1481-1559) var en hårdhänt furste som ärvde de blodiga striderna kring Kalmarunionen tillsammans med kungakronan. Han utmanade både den svenska och den danska högadeln samt kyrkan. Kombinationen av övervåld och vankelmod gjorde att förlora makten i både Sverige, Danmark och Norge och slutade sitt liv i mångårig arrest.

Kristian II hade ambitioner att styra om handeln från Hansan till några nordiska städer med Köpenhamn som navet. Han var en misslyckad härförare och som maktspelare spelade han ett högt spel och förlorade. När det verkligen gällde blev han dessutom vankelmodig.

I avsnitt 129 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Erik Petersson är historiker och författare. Han har skrivit boken Furste av Norden – Kristian Tyrann.

Kristian II:s försök att en gång för alla kväsa den svenska oppositionen mot hans kungamakt slutade med Stockholms blodbad och att ett hundratal svenska högfrälsemän och borgare som stött Sten Sture dy avrättades för kätteri. Att han dessutom lät avrätta två biskopar i strid mot den kyrkliga rätten blev en draksådd som han senare tvingades betala för. Efter att Kristian II lät dränka abboten och ett antal munkar i Nydala kloster 1521 fick han tillnamnet Tyrann. Ett namn Gustav Vasa utnyttjade i sin propgaganda.

Kristian II fostrades tidigt för att bli kung och redan som 21-åring blev han ståthållare i Norge. Det var också i Norge han träffade den vackra nederländskan Dyvike som var hans officiella älskarinna under många år. Efter Dyvikes mystiska död år 1517 blev Kristian ännu hårdare och våldsammare än tidigare.

Sina viktigaste rådgivare hämtade han utanför högadeln, bland dem Dyvekes mor Sigbrit Villomsdotter och borgmästaren i Malmö Hans Mikkelsen.

Adelns växande motstånd mot Kristian II gjorde det möjligt för farbrodern Fredrik I att avsätta Kristian II. Under exilen blev Kristian II en tid lutheran, men för att få ekonomiskt stöd av svågern till ett försök att återta sina riken genom en flottexpedition måste han återgå till katolicismen.

Kristian II landsteg i Norge 1531 och fick inledningsvis vid ett ganska brett stöd. Försöket slutade ändå illa, mycket på grund av hans vankelmodiga agerande. Under förspeglingar om förhandlingar och löfte om fri lejd lockades han år 1532 till Danmark där han fängslades. Kristian II tillbringade återstoden av sitt liv i fångenskap, 1533–49 på Sønderborg, de tio sista åren på Kalundborg.

Bild: Kristian II av Lucas Cranach d.ä., 1523 Germanisches Nationalmuseum.

Musik: The Gathering av Will Van De Crommert, Soundblock Audio.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Andra världskriget avslutades med de första atombomberna i historien över det japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Men atombomberna hade föregåtts av förödande brandbombningar av Tokyo som dödade 100 000-tals människor.

Det amerikanska bombkriget i Stilla havet mot Japan under andra världskriget utvecklades successivt. Efter att ha erövrat öar som Saipan och Tinian i Marianerna, kunde amerikanerna etablera baser inom räckhåll för Japan. Dessa baser användes för att genomföra massiva bombningar av japanska städer och industriella mål.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ulf Zander, professor i historia vid Lunds universitet, aktuell med boken Bombkriget 1939-45. Detta är den avslutande andra delen om bombkriget under andra världskriget.

Under andra världskriget blev städer som Rotterdam, London, Hamburg, Dresden, Tokyo samt Hiroshima och Nagasaki mål för massiva bombningar. Dessa bombningar ledde till omfattande förstörelse och stora förluster av människoliv.

Tokyo var ett viktigt mål för bombattackerna på grund av dess roll som politiskt och industriellt centrum. För att försvaga Japans krigsansträngningar och demoralisera befolkningen genomförde amerikanerna en serie brutala brandbombningar över Tokyo. Dessa bombningar var särskilt förödande eftersom staden till stor del var byggd av trä och saknade effektiva brandskyddssystem.

Att amerikanarna den 6 augusti 1945 släpptes atombomben "Little Boy" över Hiroshima berodde på att alla större industristäder redan var sönderbombade. Bomben dödade omedelbart över 70 000 människor och förstörde stora delar av staden. En andra atombomb, "Fat Man", släpptes över Nagasaki den 9 augusti och dödade minst 40 000 människor.

Bombningarna i Hiroshima och Nagasaki bidrog till Japans kapitulation och avslutade andra världskriget. Samtidigt har de också väckt moraliska och etiska frågor om användningen av kärnvapen och civila offer.

Bild: Nedbränd stadsdel i Tokyo efter flyganfallet den 10 mars 1945. Fotograferad av Ishikawa Koyo, Wikipedia, Public Domain.

Musik: Sols Dream av Humans Win, Storyblock Audio.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ett av andra världskrigets mest framträdande karaktär var terrorbombning av civilbefolkningen med målet att knäcka motståndsviljan. London led svårt under Blitzen och Rotterdam bombades sönder närmast av misstag. Senare i kriget jämnades städer som Hamburg, Berlin, Dresden och Tokyo med marken av enorma bombskvadroner.

Militära teoretiker förstod tidigt att flyget skulle förändra kriget i grunden. Naivt trodde man att enstaka bombanfall skulle kunna knäcka ett lands motståndsvilja – när verkligheten var precis tvärt om. Trots civilbefolkningens lidande under bombanfallen ökade bara motståndet.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ulf Zander, professor i historia vid Lunds universitet, aktuell med boken Bombkriget 1939-45. Detta är del ett av två avsnitt om bombkriget under andra världskriget.

Under andra världskriget genomgick bombkriget en betydande utveckling. Bombplanen kunde bära allt fler och tyngre bomber, nya sikten tillät precisionsbombning, och nya strategier som bombmattor utvecklades.

Det fälldes miljontals bomber över både militära och civila mål. Förlusterna var stora - både bland de nedskjutna bombplanen och de som blev offer för bombraiderna på marken. Trots att bombsiktena förbättrades väsentligt, övergavs målsättningen att precisionsbomba militära mål till förmån för "area bombing", vilken framför allt drabbade civila.

Under andra världskriget blev städer som Rotterdam, London, Hamburg, Dresden, Tokyo samt Hiroshima och Nagasaki mål för massiva bombningar. Dessa bombningar ledde till omfattande förstörelse och stora förluster av människoliv.

För de som utsattes för bombanfallen var konsekvenserna ofta katastrofala. Bortsett från de direkta fysiska skadorna och dödsfallen ledde bombningarna till omfattande förstörelse av hem, skolor, sjukhus och annan infrastruktur. Många överlevande led av psykologiskt trauma långt efter krigets slut.

Men även att tjänstgöra ombord på ett bombplan var ett farligt och psykiskt krävande arbete. Förlusterna var stora och många besättningsmän upplevde psykiska trauman som följd av deras erfarenheter.

Bombningarnas effekt på krigets utgång är ett ämne för debatt bland historiker. Vissa menar att de bidrog till att försvaga Tysklands kampvilja och kapacitet att fortsätta kriget, medan andra hävdar att deras effekt var begränsad jämfört med andra faktorer.

Bild: Amerikanska B-17-plan bombar Focke-Wulfs flygplansfabrik i Malbork den 9 oktober 1943. U.S. Office for Emergency Management. Office of War Information, Wikipedia Public Domain.

Musik: Sols Dream av Humans Win, Storyblock Audio.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När träldomen avskaffades i Norden säkrades arbetskraften åt godsägare och bönder genom en strikt lagstiftning som tvingade alla som inte hade råd att betala skatt att arbeta för en husbonde. En lagstiftning som infördes på 1200-talet levde i någon mån kvar ända till 1920-talet.

Med tiden skärptes arbetstvånget med hot om hårda straff och tvångsutskrivningar till armén. Legohjon levde i stor utsatthet därför att våld var påbjudet medel i arbetsledning och pigor utsattes för sexuella övergrepp av sina husbönder. Samtidigt var möjligheten att byta husbonde mycket begränsad och möjligheten att själv starta en gård nästan obefintlig.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Andersson, historiker vid Avdelningen för agrarhistoria vid Sveriges lantbruksuniversitet. Han är aktuell med boken Från trälar till tjänstefolk - Legofolk i Sverige 1250-1600.

Träldomen avskaffades på 1300-talet eftersom legofolk eller tjänstefolk var en mer effektiv organisering av arbetet. Redan på 1200-talet infördes legofolksinstitutionen som tvingade fattiga att arbeta för en husbonde. Syftet var att hålla fast fattiga i en arbetsrelation och att legohjon skulle förbli fattiga. Legan, eller lönen, var sällan mer än mat, husrum och kläder. Men arbetskraftsbristen i digerdödens spår drev upp löner, men också lönereglering från statsmakten som gärna gick bönder och godsherrar till mötes.

Under mer än ett halvt årtusende, från tidig medeltid och ända in på 1900-talet, var arbete som legohjon en av de vanligaste sysselsättningarna i Sverige. I de flesta byar i landet fanns såväl år 1300 som år 1800 åtminstone någon dräng eller piga, och detsamma gällde på herrgårdar, vid bruk och i städer. Omyndiga kunde bli legohjon, och även besuttna bönders barn blev legohjon. Vissa legohjon var gifta, och en legoman och hans hustru kunde till och med tänkas arbeta i två olika hushåll.

Vid slutet på 1500-talet arbetade de flesta drängar och pigor på gods eller hos rika bönder - de flesta saknade helt möjligheter att själva bli husbonde.

Bild: Legomannen misshandlas av sin husbonde för att han stulit mat som svinen skulle haft.

Södra Råda gamla kyrka, Fotograf: Pål-Nils Nilsson / Riksantikvarieämbetet, [Creative Commons,](https://en.wikipedia.org/wiki/en:Creative_Commons) [Attribution 2.5 Generic](https://creativecommons.org/licenses/by/2.5/deed.en)

Musik: Mercy And Forgiveness av Ananta Kongka; Storyblocks audio.

Lyssna också på Trälarnas liv och Tunnes träluppror.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den franska revolutionen är en unik händelse i världshistorien där det rådande statsskicket och feodalismen avskaffades i floder av blod. Usla statsfinanser och skriande orättvisor banade vägen för omvälvningen.

När den franska monarken Ludvig XVI inkallade ständerna för att genomföra skattehöjningar startade kungen en utveckling han inte klarade av att hantera. Ludvig XVI var svag och vankelmodig. En rad händelser och kungens kontakter med fientliga makter ledde till att han avrättades 1793. En tid senare avrättades även hans gemål Marie-Antoinette.

I avsnitt 136 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Dick Harrison vid Lunds universitet som är aktuell med boken Franska revolutionen.

I början av 1793 dömdes så Ludvig XVI, nu ”medborgare Louis Capet”, med knapp majoritet till döden för förräderi och giljotinerades 21 januari. Efter avrättningen utbröt kontrarevolutionära oroligheter på landsbygden som utvecklades till ett inbördeskrig.

Den demokratiska författningen från juni 1793 sattes ur spel och ny lagstiftning stadgade dödstraff för revolutionens fiende. Allt mer radikal lagstiftning infördes och snart inträdde fasen som efteråt kallades skräckväldet när tiotusentals människor avrättades som revolutionens fiende. Revolutionen kom att börja äta sina egna barn i en allt bittrare strid om makten.

Skräckväldet banade sedan vägen för en militärdiktatur och att Napoleon kröntes som kejsare.

Bild: Avrättningen av Ludvig XVI (”Louis Capet”) den 21 januari 1793 på Place de la Révolution i Paris, ett avgörande ögonblick i franska revolutionen som markerade monarkins fall och republikens radikalisering. Gravyr, 1793. Upphovsperson okänd. Public domain, via Wikimedia Commons.

Musik: La Marseillaise, hymne national français interprété par Fédor Chaliapine (1873-1938) entre 1911 et 1914, public domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det Osmanska rikets mer än 600 år långa historia är tätt sammantvinnat med det kristna Europas historia. De osmanska härskarna betraktade sig själva som de gamla romerska kejsarnas arvtagare. Och både renässansen och reformation påverkades av osmanernas existens.

Det Osmanska riket växte fram ur nomadstammar i Anatolien på 1200-talet. Osmanerna erövrade Bysan år 1453 för att bli ett multietniskt imperium som sträckte sig över flera världsdelar. Riket var som störst när det misslyckades med att erövra Wien 1683. Osmanerna rörde sig från tolerans och integrering av andra folk och religioner till exkludering och folkmord. Från spillrorna ut det Osmanska riket växte dagens Turkiet 1923.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Marc David Baer är professor i internationell historia vid London School of Economics and Political Science och en av världens främsta kännare av Osmanska riket. Han är aktuell med boken Osmanska riket.

Osmanska riket, även känt som det Ottomanska riket, var en mäktig islamisk imperium som styrde över stora delar av Sydosteuropa, Mellanöstern, Nordafrika och Mindre Asien. Osmanska riket grundades i västra Anatolien mot slutet av 1200-talet av en stam Oghuz-turkar som skulle bli imperiets aristokrati, kända som Oserna. Dessa förde med sig en stark dynasti, den osmanska dynastin, som var kärnan i den framväxande staten. Osman I, som riket är uppkallat efter, var rikets grundare och första ledare.

En av de mest anmärkningsvärda egenskaperna hos Osmanska riket var dess kulturella och religiösa mångfald. Riket omfattade människor från olika etniska och religiösa bakgrunder. Sultanerna var toleranta mot olika religioner och tillät sina undersåtar att utöva sin egen tro. Kristna och judar hade sina egna lagar och institutioner och bildade slutna samhällen inom riket.

Osmanska riket hade både fredliga och konfliktfyllda relationer med olika europeiska länder. Å ena sidan var riket en viktig handelspartner och kulturell influens för västeuropeiska länder under renässansen. Å andra sidan var det också en ständig militärhot och orsakade stor oro bland européerna. Rikets expansion och belägringar av europeiska städer som Wien skapade en stark europeisk identitet och en vilja att motstå det osmanska hotet.

Under 1300- och 1400-talen fortsatte det osmanska riket att expandera, och det erövrade stora delar av Anatolien och Balkan. Den bysantinska huvudstaden Konstantinopel belägrades och intogs år 1453 av sultanen Mehmet II Erövraren, vilket innebar det definitiva slutet på Bysantinska rikets tusenåriga historia. Denna händelse bekräftade det osmanska rikets status som stormakt.

Rikets absoluta höjdpunkt nåddes under 1500- och 1600-talen under sultanen Suleiman den store. Dess största territoriella utsträckning nåddes dock år 1683 under sultanen Mehmet IV, då det sträckte sig från Wiens utkanter i nordväst till Aden längst ner på Arabiska halvön, och från Kaukasus i nordöst till Algeriet i sydväst.

Inom rikets gränser fanns några av dåtidens viktigaste städer, inklusive Mekka, Medina, Jerusalem, Bagdad, Kairo, Alexandria, Damaskus, Aleppo, Beirut, Saloniki, Budapest, Belgrad, Sarajevo och Sofia. Denna stora rikedom bidrog till den successiva militära tillbakagång och det gradvisa ekonomiska och politiska förfall som drabbade Osmanska riket under senare delen av 1700-talet.

Belägringen av Wien 1683 var det sista osmanska försöket att på allvar hota det kristna Europa. Belägringen hävdes av en polsk-tysk armé som kom Österrike till undsättning. Detta satte gränsen för osmanernas fortsatta expansion norrut i Centraleuropa.

Bild: Sultan Selim III håller en audiens framför Felicityporten. Hovmän är sammansatta i ett strikt protokoll. Olja på duk. Topkapı Sarayı Müzesi, Istanbul (Inv. 17/163), Wikipedia, Public Domain.

Musik: Dreaming Of Paradise av MoodMode, Storyblocks Audio.

Lyssna också på Sultanens sändebuds resa till Sverige år 1733.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Emigrationen till Amerika skapade under mindre än ett sekel en helt ny svensk nation på andra sidan Atlanten. I Nordamerika lyckades strävsamma svenska bönder och deras ättlingar på några årtionden lägga mer mark under plogen än vad svenska kungar erövrat under stormaktstiden.

Senare kom hundratusentals svenska industriarbetare fylla amerikanska industrier och den svenska hushållerska blev ett begrepp när unga svenska kvinnor flydde en livegenskapsliknande tillvaro som hembiträde i Sverige.

Med tiden lyckades svenskarna, med hänvisningar till det fornnordiska kvädet Beowulf och vikingarnas resor till Nordamerika, bli anglosaxare. Idag uppfattar sig 4 miljoner amerikaner som svenskättlingar.

I avsnitt 152 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Dag Blanck, professor i nordamerikastudier vid Svenska institutet för nordamerikastudier. Han driver också podden Amerikaanalys.

Svältåren i slutet av 1860-talet kickstartade en massemigration från Sverige till USA. Under perioden 1851–1930 utvandrade nästan 1,2 miljoner personer till USA, varav ca 200 000 återvände till Sverige. Utvandringen i förhållande till folkmängd i Sverige var bara större på Irland och i Norge.

Redan år 1638 upprättades en mindre svenska koloni Nya Sverige i Nordamerika i trakten runt Delawarefloden. Det handlade dock bara om några hundra svenskar och finnar. Och redan 1655 erövrades Nya Sverige av holländarna.

En stark befolkningstillväxt i Sverige från 1,8 miljoner människor år 1750 till 2,3 miljoner människor skapade ett fattigt landsbygdsprolitariat. Industrialiseringen kom sent till Sverige och kunde därmed inte suga upp de jordlösa på landet.

Missnöjde med sin situation i Sverige tillsammans med förhoppningar om ett bättre liv på andra sidan Atlanten fick många ta det livsavgörande beslutet om emigration. En mindre grupp emigrerade för att de förföljdes för sina religiösa övertygelser. Arbetsmarknadskonflikter fick senare många industriarbetare att emigrera. En bred läskunnighet gjorde att svenskarna kunde ta till sig information om USA och skriva brev till släktingar som redan tagit språnget.

Emigrationen var stor från Småland, Öland, Halland, Västergötland, Östergötland, Dalsland, Värmland och från Bergslagsområdet medan Mälarområdet snarare upplevde flyttströmmar till Stockholm.

Emigrationen ökade när dåliga tider i Sverige sammanföll med goda i Amerika som under större delen av 1880-talet. De goda möjligheterna att förvärva jord i USA för en billig penning, inte minst efter Homestead Act 1862, spelade stor roll under den tidiga utvandringen. Jordhungern var stor i Sverige, där den starka befolkningsökningen kraftigt ökat de obesuttnas antal.

Amerikabreven hem och återvändare gjorde att USA blev en realitet i medvetandena hos breda befolkningslager. Återvändare fick ofta en hög status när de återkom till sin hembygd. Många köpte mark eller startade industrier med pengar de tjänat i Amerika.

Lyssna också på När en handfull män erövrade Latinamerika och Sveriges sista svältkatastrof.

Musik: Visa från Utanmyra av Gunnar Mikalsen Kvifte är licenserad under en Creative Commons-licens.

Bild: Svenskar i Amerika. Olof Olsson från Nerikes Kil, utvandrade omkring 1880 till Rush City, Minnesota. Denna filen donerades av Nordiska museet som en del av Europeana Fashion samarbetet.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Riksföreståndaren Sten Sture den yngre (1493-1520) spelade ett högt spel i maktkampen under Kalmarunionens sönderfall. I en tid när furstemakten stärktes använde Sten Sture dy sig av allmogens stöd i kampen mot oppositionen inom riksrådet. Hänsynslöst utnyttjade han förläningar för att stärka sin allierade och försvaga sina motståndare.

Sten Sture dy kom att leda det militära motståndet mot den danska unionskungen Kristian II, men sårades dödligt av en kanonkula vid ett slag på sjön Åsunden 1520. Sten Sture den yngres liv och död ger en relief till historien om den uppåtstigande Gustav Eriksson Vasa. Hade Sten Sture överlevt skulle Gustav Vasa troligen aldrig blivit kung.

I detta avsnitt av podden Historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Lars Ericson Wolke, professor emeritus i historia vid Försvarshögskolan och aktuell med biografin Sten Sture den yngre.

Sten Sture den yngre föddes antingen 1492 eller 1493. Han tillhörde släkten Natt och Dag, och tog namnet Sture efter sin farfar Nils Bosson. Redan som ung pojke adlades han av unionskungen Hans under dennes kröning 1497. Sten Sture dy deltog i flera krigshandlingar mot Danmark. År 1510 utnämndes han till innehavare av Örebro slott och försvarade framgångsrikt Västergötland mot danskarna.

Efter Sten Sture den äldres död 1503 uppstod ett maktvakuum i Sverige. Rådsoppositionen valde Erik Trolle till ny riksföreståndare, vilket ledde till spänningar med Sten Sture den yngre. Sten Sture tog dock snart över sin fars län och fick allmogen att ställa sig på hans sida. I januari 1512 utropade han sig själv till riksföreståndare efter att ha besegrat Erik Trolle i en maktkamp. Sten Sture fick stöd från allmogen, Stockholms borgerskap och vissa medlemmar i rådet.

Sten Sture dy och ärkebiskopen Gustav Trolle hamnade i konflikt med varandra. Gustav Trolle försökte utöva sin makt och belägrade sig i Almarestäkets slott. Sten Sture tvingade Gustav Trolle att kapitulera. Han avsattes från sitt ämbete och Almarestäkets slott revs.

Under denna tid var Sverige hotat av den danske unionskungen Kristian II, som försökte återta makten över landet. Kristian II sände en stark flotta till Stockholm som belägrade staden. Sten Sture och hans styrkor lyckades dock besegra danskarna i slaget vid Brännkyrka och tvinga dem att dra sig tillbaka. Trots framgången fortsatte hotet från Danmark, och Sten Sture ledde personligen försvaret av Västergötland mot danskarna.

Sten Sture den yngre sårades allvarligt i slaget vid Bogesund 1520 när han träffades av en kanonkula. Trots skadorna fortsatte han att leda sina trupper till Tiveden, men han avled några dagar senare på Mälarens is på väg till Stockholm. Efter hans död kapitulerade Stockholm och Sten Sture den yngres änka, Kristina Gyllenstierna, försvarade staden. Kristian II återtog makten och genomförde i november det ökända Stockholms blodbad.

Bild: Sten Sture den yngre. Kulturparken Småland. Digitalt museum, Erkännande (CC BY) samt Slaget vid Brännkyrka av Johan Gustaf Sandberg, Wikipedia, Public Domain

Musik: kompositör: Josquin des PrezPerformer framförd av Kat Walsh, Producent: Gregory Maxwell, GFDL 1.2 <http://www.gnu.org/licenses/old-licenses/fdl-1.2.html>, via Wikimedia Commons

Lyssna också på Nytt ljus över antalet döda i Stockholms blodbad.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kungamakten har organiserat samhällen sedan det forntida Egypten för 5000 år sedan till modern tid. Trots industrialisering, förödande världskrig och demokratisering är en betydande andel av de mest demokratiska samhällena på jorden konstitutionella monarkier.

Att vara kung har varit ett av de farligaste yrkena på jorden. Kungamakten har ofta utmanats av äregiriga adelsmän, generaler, andra kungar eller folkliga uppror. Därför har det varit livsviktigt för kungamakten att skaffa sig legitimitet – ofta från gud – men också från traditionen, ritualer och symboler.

I avsnitt 106 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikerna Erik Petersson som bland annat skrivit biografier om Karl IX och Kristian II. Han aktuell med boken Kungar – En världshistoria - som tar in hela världshistorien med fokus på kungamakten.

Länge var historia kungarnas historia, ett perspektiv som fått ge vika för en bättre genomlysning av hela samhället. Samtidigt går det inte att blunda för hur central kungamakten varit för världshistorien i tusentals år.

När hövdingar utvecklades till kungar vilade fortfarande kungamakten på relationer mellan kungen och underlydande män och länsherrar. Senare i historien utvecklades en byråkrati och stående armé som blev stommen till en enväldig kungamakt i Europa och kejsardömet Kina.

Kungamakten har regelbundet utmanats från alla håll i samhällena, men den största utmaningen har visat sig vara stålet som i grunden förändrade krigsföringen i världen. De mest livskraftiga monarkierna var de som under 1900-talet hade förmågan att anpassa sig till ett mer demokratiskt samhälle.

Foto: Gabriella Eriksson

Bild: Nio kungar på Edward den VII:s begravning. Stående, från vänster till höger: kung Haakon VII av Norge, tsaren Ferdinand av Bulgarien, kung Manuel II av Portugal, Kaiser Wilhelm II av det tyska riket, kung George I av Grekland och kung Albert I av Belgien. Sittande, från vänster till höger: kung Alfonso XIII av Spanien, kung-kejsaren George V av Storbritannien och kung Frederick VIII av Danmark. Bilden är tagen 20 maj 1910

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det medeltida slottet Colditz utanför Leipzig blev under andra världskriget ett krigsfångeläger för allierade officerare som var flyktbenägna eller ”tyskfientliga”. På Colditz blev flyktförsök en avancerad sport där de olika nationerna tävlade mot varandra. Flykt och flyktplaner upprätthöll moralen hos de uttråkade officerarna. Fångarna gjorde allt för att driva med sina tyska fångvaktare, men med tiden växte en ömsesidig respekt fram mellan dem.

Läger Oflag IV-C, ett mikrokosmos av samhällena som officerarna kom ifrån. Det brittiska klassystemet präglade tillvaron hos de brittiska officerarna och fransmännen var uttalat antisemitiska.

I detta avsnitta av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Ben Macintyre om krigsfångelägret Colditz. Han är aktuell med boken Colditz - Flykten från nazisternas fängelse. Samtalet är på engelska.

I Colditz hamnade allierade officerare som försökt fly från vanliga krigsfångeläger eller som uppfattades som ”tyskfientlige”. Eftersom fångarna var officerare hade de särskilda privilegier i enlighet med Genevekonventionen. De kunde skriva hem och mottaga paket hemifrån – något som utnyttjades för att skicka hem kodade meddelanden och motta dold flyktutrustning. Om det var svårt att fly, var det nästan omöjligt att ta sig hela vägen till det neutrala Schweitz.

Flyktförsöken var många men bara ett mindre antal officerare lyckades ta sig hela vägen hem. Åren i Colditz upplevde allt från ganska spontana flyktförsök till mycket avancerade tunnelbyggen lyckades eller avslöjades. Den tyska säkerhetschefen Eggers, en skollärare som hade bott i Storbritannien före kriget, var en respektingivande motståndare, men också en motståndare som respekterade de allierade officerarna.

För de brittiska officerarna från överklassen blev Colditz som en förlängning av deras internatskoletid. Här förekom också rasistisk färgad mobbing mot den indiske läkaren Birendranath Mazumdar. Andra i persongalleriet var USA:s äldste fallskärmsjägare och minst framgångsrike agent Florimond Duke. Pat Reid kom att skriva mycket populära memoarer om sin tid i lägret och han utvecklade till och med ett brädspel om Colditz. Han satte bilden av ett hurtiga gentlemen som gjorde allt för att fly. Men många mådde psykiskt dåligt i lägret och några återhämtade sig aldrig från sina erfarenheter.

Även särskilt prominenta krigsfångar som tillhörde brittiska kungafamiljen, högadeln eller var avlägsna släktningar till den brittiske premiärministern Winston Churchill fick en särskild avdelning. De behandlades bättre, men var i någon mån en gisslan utifall tredje riket skulle falla.

Bild: Colditz slott i april 1945; foto taget av en soldat från den amerikanska armén.

Omslagsbild: Fångade franska officerare på gården till Oflag IV. Den ursprungliga uppladdningsanvändaren var Alkivar på engelska Wikipedia

Musik: Minneapolis Bump av Humans Win, Storyblock Audio

Lyssna också på Främmande soldater i Sverige under andra världskriget.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Historiska recept från herrskapshemmens receptsamlingar från början av 1800-talet ger inblickar i vad människorna åt, vilka smaker de uppskattade, hur de konserverade maten, men också hur de försökte boka sjukdomar och krämpor själva i brist på läkarvård. Många av huskurerna är direkt skadliga och andra ren vidskepelse.

Trots att recepten är över 200 år gamla är det lätt att känna igen klassiker som äpplekaka och rynka på näsan åt råvaror som braxen eller kalvlunga. De kortfattande recepten var helt utan bilder och ålderdomliga måttenheterna kan vara utmanande för en modern matlagare.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Maren Jonasson är och redaktör för utgivningsprojektet Historiska recept vid Svenska litteratursällskapet i Finland och aktuell med boken Historiska recept i urval där recept bland annat valts från Carl Olof Cronstedts dotters receptsamling – hjälten från Svensksund och förrädaren från Sveaborg. Detta är ett betalt samarbete med Svenska Litteratursällskapet i Finland. Detta är ett betalt samarbete med Svenska Litteratursällskapet i Finland.

Svenska litteratursällskapet i Finland har samlat receptsamlingar från den senare delen av 1700- och början av 1800-talen, som användes flitigt av adelsfamiljer och överklassen i Sverige och Finland på webbplatsen Historiska recept. Utvecklingen gick från barocka maträtter med teatraliska presentationer, till mer återhållsamma rätter med syrliga smaker och enklare ingredienser.

Recepten är mycket kortfattade och inte alltid så exakta vad det gäller mängderna av ingredienserna. Att äggen var betydligt mindre i historisk tid och att det är oklart vilken styrka ättikan hade är andra utmaningar får moderna kockar.

På herrgårdarna skulle både herrskap och tjänstefolk leva av det som gården producerade. Det handlade också där om mat för dagen och förråd för vintern. Att bevara maten för att kunna njuta av den även under vintermånaderna var avgörande. Det finns många recept på att sylta bär och frukt. Det är också stor skillnad på herrskapens måltider och vad deras personal åt. För allmogen var det viktigaste att äta sig mätt, ofta på samma mat – gröt, bröd, rovor, ibland strömming, men kött mera sällan.

Herrskapen åt gärna kötträtter som ragu, frikassé, sur stek och mycket mer. Dessa rätter visar på olika sätt att tillaga och smaksätta kött. Dessutom finns det recept på att göra egna korvar, vilket var vanligt under denna tid. Även fisk var populärt Man åt gädda, kräftor, karpar och mer. Det fanns en stor mångfald av smaker och tillagningssätt som användes för att tillaga fisk och skaldjur. Man kunde tillaga fisk på ett sätt så det skulle smaka hummer.

När det gäller drycker hittar vi recept på mjöd, brännvin, vin och mycket mer. Dessa drycker användes vid festliga tillfällen, eller som en uppfriskande dryck i vardagen.

Den stora mängden av ibland märkliga huskurer för att behandla olika åkommor och besvär visar på visar problemen människorna hade att vårda sin hälsa före den moderna medicinen. Det finns recept på huskurer för bröstvärk, hosta, frossa och mycket mer.

Bild: Stilleben (1863) av August Jernberg, Nationalmuseum, Digitaltmuseum, Erkännande-DelaLika (CC BY-SA)

Musik: Schubert Moment Musical Op 94 No 3 D 780 med Michele Nobler, Storyblock Audio.

Lyssna också på Ståndssamhällets rest i det moderna Finland

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Alexander den store (356 f.v.t.- 323 f.v.t.), som var kung i Makedonien, skrev in sig i världshistorien genom att på några år erövra stormakten Persien. Med en blandning av hänsynslöshet och taktiskt geni nådde han ända fram till Indien, där hans män vägrade fortsätta.

Alexander III utplånade städer som Thebe för att statuera ett exempel på vad som hände dem som inte underkastades sig honom utan motstånd. När han började anamma persiska seder blev hans män allt mer skeptisk. Hans död i Babylon är fortfarande höljd i mystik, men troligtvis söp han ihjäl sig bara 33 år gammal märkt av år i strid. Eller så kanske någon förgiftade honom eftersom de inte var sugna på ett planerat fälttåg till Arabien.

I denna repris av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Daniel Hermansson, historiepoddare och historielärare aktuell med boken De kom, de såg, de segrade : vad antikens fältherrar lär oss om makten och människan.

Alexander den Store var son till kung Filip II av Makedonien och drottning Olympias från Epirus. Han växte upp i en tid när Makedonien lade sig under de grekiska stadsstaterna i en kultur av våld och machokultur. Han fick en omfattande utbildning med bland annat den berömda filosofen Aristoteles som lärare. Alexander blev en analytisk och strategisk tänkare, vilket senare skulle bli avgörande för hans militära framgångar.

Alexander visade tidigt tecken på militär skicklighet genom att delta i sin fars krigståg. När Filip mördades 336 f.Kr., blev Alexander efter en kort maktkamp hans efterträdare. Han inledde sin regering med att föra krig mot thrakiska stammar söder om Donau. Upproret i Grekland, som utgick från Thebe, tvingade honom att avbryta fälttåget. När han hade besegrat upproret, jämnades Thebe med marken i avskräckande syfte.

Efter att ha säkrat sin ställning i Grekland, vände Alexander sin uppmärksamhet österut mot det persiska riket. Han korsade Hellesponten med en armé på cirka 40 000 män i maj 334 f.Kr. Den första drabbningen ägde rum vid Granikos, där det persiska försvaret besegrades. Alexander erövrade sedan de grekiska städerna vid mindre asiatiska kusten och förde sin armé till Anatoliens högland.

Slutstriden mellan Alexander och den persiske kungen Dareios III ägde rum vid Gaugamela på ett slätområde vid Tigris övre lopp under hösten 331 f.Kr. Trots att den persiska armén var mångdubbelt större, kunde Alexander, genom sin strategi, totalt utmanövrera den persiska armén. Dareios drog sig tillbaka till det iranska höglandet, där han senare mördades av sina egna. Förstörelsen av palatset i Persepolis markerade slutpunkten på denna del av Alexanders fälttåg.

Senare vände Alexander sin uppmärksamhet österut mot Indusdalen, som bara formellt hade stått under persisk överhöghet. Han besegrade den indiska kungen Poros vid Hydaspes 326 f.Kr. men lät sedan denne fortsätta sin regering som lydkung.

Alexander dog plötsligt 323 f.Kr. i Babylon efter en kort sjukdom – det finns också omständigheter som tyder på att han förgiftades.

Alexanders erövringar resulterade inte bara i territoriella vinster, utan också i ett omfattande kulturellt utbyte. Genom Alexanders erövringar smälte grekisk och orientalisk kultur samman i vad som har kommit att kallas hellenismen. Denna blandning av kulturer ledde till framväxten av nya former av konst, filosofi och vetenskap som kom att påverka världen långt efter Alexanders död.

Omslag: Alexander den store. Bär inskriptionen: "Alexander [den store], son till Filip, [kung av] Makedonien." Kopia av den kejserliga romerska eran (1:a eller 2:a århundradet e.Kr.) av en bronsskulptur gjord av Lysippos. Finns i Tivoli, öster om Rom, Italien. Wikipedia, public Domain

Musik: Ancient Empires And Civilizations av MEDIA MUSIC GROUP, Storyblocks audio

Lyssna också på Pyrrhos – på fel sida i historien i kampen om världsherraväldet.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I november 1653 lägger sex engelska fartyg i Göteborgs hamn. Ombord finns ambassadör Bulstrode Whitelocke och ett rullande skådespel av vagnar, hästar, tjänare och ceremoniell prakt. Hans uppdrag var att få drottning Kristina att sluta avtal med en regim som just har avrättat sin egen kung och styrdes av Oliver Cromwell.

Mötet med drottning Kristina blir en krock mellan två politiska världar. I Stockholm och Uppsala väntar en monark som både fascinerar och förbryllar sin samtid – lärd, teatralisk och redan på väg mot sin mest dramatiska handling: abdikationen 1654. Mitt i detta försöker Whitelocke säkra handel, sjöfart och vänskapspolitik i Östersjön, där Danmark och Nederländerna skuggar varje steg. Att han kunde dansa skulle visa sig avgörande.

I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Erik Petersson som bland annat skrivit Maktspelerskan: drottning Kristinas revolt. Detta är början på ett Historia Nu Premium-avsnitt. Vill du lyssna på hela avsnittet blir du medlem på www.historia.nu/premium. Det kostar 75 kr/mån och då får du två extra avsnitt samt alla vanliga avsnitt reklamfria.

När Karl I halshöggs 1649 blev England ett diplomatiskt problem för Europas furstehus. Oliver Cromwells regim behövde visa att samväldet var en legitim stat, inte en tillfällig revolt. Historikern Edward Turnbull beskriver hur acceptans utomlands blev en del av överlevnadsprogrammet i London – och att Sverige, som protestantisk stormakt, framstod som en nyckelpartner.

Samtidigt hade Sverige egna strategiska skäl att lyssna. Östersjön var 1600-talets ekonomiska pulsåder: där fanns hampa, tjära och timmer – material som Europas flottor bokstavligen byggdes av. Ett engelsk-svenskt närmande kunde också balansera rivaler i regionen. I efterhand brukar alliansens syfte sammanfattas som att väga upp Danmarks och Nederländernas ställning.

Ambassadör Bulstrode Whitelocke (1605–1675) var ingen vanlig sändebudstyp. När England ville öppna en formell kanal till Sverige var han därför ett logiskt val. Han var jurist, politiker och van vid maktens innersta rum. I Turnbulls framställning framstår han dessutom som relativt motvillig: uppdraget var prestigefullt men också ett riskfyllt avståndstagande från Londons intriger under Protektoratets första år.

Sverige var vid mitten av 1600-talet en stormakt i Östersjöområdet. För England handlade diplomatin inte bara om artighet, utan om strategi: sjöfart, tullar, tillgång till marina råvaror och ett maktbalansspel där allianser snabbt kunde skifta. Whitelockes mission siktade på ett avtal som knöt Sverige närmare England – och samtidigt visade att republiken i London var en aktör att räkna med även vid kungliga hov.

Whitelockes dagbok – som publicerades i tryck långt senare – understryker hur själva resan och följet var en del av diplomatins språk. När han anländer till Göteborg i november 1653 har han ett stort sällskap med sig, “ståtliga vagnar och hästar”, och begär fler fordon för färden mot hovet. Det är inte bara bekvämlighet, utan ett sätt att signalera att England, trots sin republikanska form, fortfarande kan uppträda med statlig värdighet.

Bild: Montage av drottning Kristina av Sverige (regerade 1632–1654), dotter till kung Gustav II Adolf. Porträtt av Sébastien Bourdon, Nationalmuseum. Källa: Nationalmuseum, Wikipedia, Public Domain. Samt Bulstrode Whitelocke (engelsk jurist, diplomat och politiker). Porträtt, oidentifierad målare, National Portrait Gallery, Wikipedia, Public Domain.

Musik: Claudio Monteverdi-Quel Augelin Che Cantaav, The Tudor Consort, CC BY 3.0, via Wikimedia Commons

Källor: Fitzgibbons, J. (2022) ‘“To settle a governement without somthing of Monarchy in it”: Bulstrode Whitelocke’s Memoirs and the Reinvention of the Interregnum’, The English Historical Review, 137(586), s. 655–691. doi:10.1093/ehr/ceac126

Petersson, Erik (2011). Maktspelerskan: drottning Kristinas revolt. Stockholm: Natur & kultur

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I Ukraina sommaren 1943 plundrar ett SS-kommando på uppdrag av Heinrich Himmler 18 odlingsanläggningar på jakt efter fröer i världens första genbank. Fröerna skulle bli grunden till det tusenåriga rikets superfröer för att föda det onda imperiet.

Fröerna hade samlats in av den berömde växtförädlaren Nikolaj Vavilov på expeditioner runt om i världen. Men Vavilov hade dött i Stalins fängelser i början av året, eftersom han inte ville underordna vetenskapen den sovjetiska ideologin.

I avsnitt 124 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med journalisten och författaren Jens Nordqvist som är aktuell med boken Den stora fröstölden - Svält, plundring och mord i växtförädlingens århundrade.

Den moderna växtförädlingen tog fart i början av 1900-talet med återupptäckten av den österrikiske munken Gregor Mendels teorier kring korsning av växter från 1860-talet. Världens växande befolkning behövde efter mer tåliga och högavkastande spannmål och grönsaker.

Tyskland, Sovjetunionen, USA och Sverige var de länder som i början av 1930-talet kommit längs i arbetet med växtförädling. En gemensam nämnare var det statliga stödet, och inblandningen, i växtförädlingen.

Nikolaj Vavilov såg den ständigt föränderliga biologiska mångfalden som resultatet av ett samspel mellan människan och naturen. Trots att blomkål, grönkål, brysselkål, vitkål, rödkål och broccoli ser helt olika ut stammar de alla från samma art, vildkål (Brassica oleracea). I människans tjänst har den vilda arten utvecklats till vitt skilda grönsaker. Växtförädlingens historia var full av storartade bedrifter.

Nikolaj Vavilov stötte på många hinder i sin kamp mot svälten. Han och de andra växtförädlarna kämpade mot torka och väta, skadedjur och virussjukdomar. I hans väg stod även Lysenkos pseudovetenskap, brutala partibossar och politiska tjallare. Ändå var han en obotlig optimist. Han trodde verkligen att förnuftet till slut skulle segra och han trodde på växtförädlingens förmåga. Naturen var rik nog att föda människan, och den vetenskap han älskade mer än livet gav honom de redskap som behövdes för att resurserna skulle kunna nyttjas.

Nazityskland har slängt avundsjuka blickar på Sovjetunionens växtförädlingsprogram. Utan en livsmedelssektor som kunde försörja det tyska riket och dess militärapparat skulle expansionen österut aldrig gå att genomföra.

Ledare för SS:s frökommando är den unge växtförädlaren och SS-officeren Heinz Brücher, som med hjälp av de ryska fröerna ska ta fram nya supergrödor. Nazisterna bedriver redan en omfattande växtförädling i flera koncentrationsläger, bland annat Auschwitz.

I krigets slutskede gömmer Brücher de värdefulla fröerna för att senare kunna användas. Med hjälp av just frösamlingen vill han köpa sig fri lejd till tryggheten i Sverige.

Musik: Po dolinam i po vzgoriam av S. Alimov och T. Aturov

Bild: NKDV:s fotografi av genetikern Nikolaj Vavilov ur NKVD:s utredningsakt. Vavilov greps 1940 under Stalins utrensningar och avled i fängelse i Saratov 1943. Foto: NKVD, Centrala arkivet vid Ryska federationens FSB, public domain, via Wikimedia Commons.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De svenska böndernas långa representation i riksdagen är helt unik i ett internationellt perspektiv. Den svenska riksdagen kan räkna sin historia från medeltida herredagar då rikets förnämsta män möttes. Under unionsstriderna på 1400-talet blev det nödvändigt att brädda mötena till lågfrälse, borgare och bönder.

Att bönderna deltog i rikets beslutsfattande gjorde det möjligt att flerdubbla skatterna och öka utskrivningen av bondpojkar till stormaktens alla krig. Den långa traditionen av inflytande för ofrälse har också bidragit till samhällets stabilitet.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Joakim Scherp historiker vid Stockholms universitet som bland annat skrivit artikeln The Peasant Estate of Sweden – Its Rise and Early Modern Evolution

Böndernas representation har sitt ursprung i lokala och regionala som ockås hade makt över skatterna och lagstiftningen. Herredagarna rörde mer konstitutionella och storpolitiska frågor. Bland de ofrälse var det ekonomiskt starka grupper som Stockholms borgare och Dalarnas bönder och bergsmän som blev först blev kallade till de nationella mötena.

Riksmötena på 1400-talet var ännu så oorganiserade att de inte var en självständig maktfaktor, men det fanns en stark potential för de ofrälse eftersom de redan möttes vid lokala möten. Under Gustav Vasas regentskap utvecklas riksdagen till rikets centrala politiska arena, där de allra viktigaste besluten fattas. Kungamakten kom ofta att spela ut de olika stånden mot varandra, men med tiden blev bönderna politiska aktörer med en egen agenda.

Bild: Tre skattebönder i Sverige tecknade år 1674 av den italienska diplomaten Lorenzo Magalotti i skriften Notizie di Svezia.

Musik: Gildentaverne (Hurdy Gurdy, Nyckelharpa, Guitar Music. CC BY 4.0, Soundcloud.

Lyssna också på När bångstyriga bybor störde kyrkofriden under stormaktstiden

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den svenska kyrkan har ända sedan reformationen haft en viktig roll som kungamaktens verktyg för att sprida information och propaganda. Under stormaktstiden blev propagandan ännu viktigare för att stödja krigsansträngningarna.

Kyrkan skulle med krigspropaganda hålla befolkningen på gott humör trots alla umbäranden. Knepet blev att skylla krigen på befolkningens syndighet.

Sverige lyckades trots en liten befolkning och knappa resurser bli en stormakt under 1600-talet. Detta medförde stora umbäranden för allmogen i form av höga skatter och utskrivningar till krigsmakten. En halv miljon svenska män förlorade sina liv i krigen mellan 1620 och 1720.

I detta avsnitt samtalar programledaren Urban Lindstedt med Anna Maria Forssberg som är historiker som arbetar på Vasamuseet. Hennes doktorsavhandling Att hålla folket på gott humör – Informationsspridning, krigspropaganda och mobiliering i Sverige 1655-1680handlar just om kyrkans roll i krigspropagandan under Stormaktstiden. Hon har senare jämfört kyrklig krigspropaganda i Frankrike och Sverige i boken The Story of War – Church and Propaganda in France och Sweden 1610-1710.

Krigspropaganda spreds både i krigs- och fredstid. Statsmakten huvudbudskap var att krigen var ett gudomligt straff på grund av den syndiga befolkningen. Och världen var befolkad av onda fiender vars mål var att förstöra Sverige. Regenten var det bästa skyddet mot fienderna och alla måste bidra i krigsansträngningen.

Prästerna motsatte sig aldrig rollen som propagandister för kungamakten. Och anfallskrigen beskrevs som försvarskrig. Enligt prästerna var kungen utsedd av Gud och undersåtarna hade absolut trohets­ plikt mot överheten. I predikningar lade prästerna alltid skulden för kriget på undersåtarna.

Familjescen med Jonas Olofsson i Vallsta och hustrun Kerstin Jonsdotter med barn, troligen målad omkring 1680 och länge uppsatt i Arbrå kyrka i Hälsingland. Motivets släkttavla och kyrkliga kontext knyter an till avsnittets tema om präster, familj och lokalsamhälle. Foto: Nordiska museet, CC BY-NC-ND, via Nordiska museet.

Lyssna också på Gustav Vasas känsla för propaganda.

Musik: Nearer My God To Thee Church Organ av Bobby Cole, Soundblock Audio.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det fransk-indianska kriget inleddes med en rad brittiska motgångar. Den 9 juli 1755 marscherade general Edward Braddock med kolonner genom Pennsylvanias skogar mot Fort Duquesne. Men europeisk ordning, artilleri och drill var självmord i kriget där motståndarna gömde sig bakom träd.

Men nederlaget vid Monongahela blev en vändpunkt. Under de följande åren tvingades britterna lära om, tänka större och samordna sin krigföring med flottan och sin ekonomiska uthållighet. När kriget var över hade Frankrike i praktiken förlorat sin ställning som kolonial stormakt på Nordamerikas fastland.

Detta är det andra av två avsnitt av podden Historia Nu om det fransk-indianska kriget i Nordamerika, en konflikt som globalt blev känd som sjuårskriget. Här samtalar programledaren Urban Lindstedt med Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia med särskild inriktning på historisk geografi vid Stockholms universitet.

Krigets djupaste drivkraft låg i kolonisternas territoriella expansion. Under 1700-talet växte befolkningen snabbt och marktrycket ökade längs Atlantkusten. När jorden utarmades och framtidshoppet riktades västerut framstod Ohiolandet som en bördig ”vildmark” att ta i bruk, även om området redan var befolkat och politiskt organiserat av flera urfolksnationer. Den koloniala hungern krockade med Frankrikes defensiva strategi.

De tretton brittiska kolonierna var demografiskt starka men politiskt splittrade och utan enhetlig militär organisation. För London var kolonierna framför allt merkantila tillgångar som skulle leverera råvaror och konsumera brittiska industriprodukter, och när hotet från Frankrike växte tvingades Storbritannien för första gången i större skala skicka betydande reguljära styrkor till kontinenten.

Nya Frankrike hade en annan karaktär: demografiskt svagare men mer centraliserat och militariserat. Fransmännen byggde ett nätverk av fort och handelsstationer som band samman Kanada med Louisiana längs flodsystemen, och för att kompensera sin numerära underlägsenhet knöt den franska kolonialledningen djupa diplomatiska och kommersiella relationer med regionens urfolksnationer.

År 1758 vände krigslyckan när britterna erövrade Louisbourg, följt av Québec 1759 och Montréal 1760. Parisfreden 1763 bekräftade den nya ordningen, där Frankrike avstod Kanada till Storbritannien, vilket i sin tur bidrog till de långsiktiga förutsättningarna för Kanadas tvåspråkiga och tvåkulturella utvecklingslinjer.

Kriget förändrade också kolonisternas självbild. De hade sett att brittiska reguljära styrkor kunde besegras, och de hade själva fått erfarenhet av samordning, mobilisering och krigsekonomi. När London efteråt försökte hantera krigets kostnader genom skatter och hårdare imperiekontroll, och samtidigt försökte begränsa expansionen västerut, reagerade allt fler kolonister inte som tacksamma undersåtar utan som medborgare vars rättigheter kränktes. Kriget som utkämpades för att säkra imperiet bidrog därmed till att skapa en ny nation.

Bildtext: George Washington till häst under slaget vid Monongahela (1755), där han som ung officer i Braddocks expedition blev känd för sitt mod och sin kyla i strid—en erfarenhet som bidrog till hans senare militära och politiska auktoritet. Målning av Jacques Auguste Regnier, 1834. Public domain, via Library of Congress / Wikimedia Commons.

Musik: ”Three Little Drummers” ur ”George Washington Show”, framfört av The United States Army Old Guard Fife and Drum Corps (inspelat 19 april 2011). Stycket anknyter till amerikansk militärmusikalisk tradition från 1700-talet. Foto/ljud: The United States Army Old Guard Fife and Drum Corps, public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det fransk-indianska kriget i Nordamerika (1754–1763), mellan de två kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike, startade med en lokal gränskonflikt i Ohiodalen i Nordamerika och växte till ett imperiekrig som i praktiken raderade ut Nya Frankrike från kartan.

Storbritanniens framgångar blev samtidigt fröet till koloniernas frigörelse från den brittiska kronan. Snart skulle kolonisterna vänd vapnen mot moderlandets trupper. Kriget hade svetsat samman de brittiska kolonierna och gav dem ett ökat självförtroende.

Detta är det första av två avsnitt av podden Historia Nu om det fransk-indianska kriget i Nordamerika – en konflikt som globalt blev känd som Sjuårskriget. Här samtalar programledaren Urban Lindstedt med Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia med särskild inriktning på historisk geografi vid Stockholms universitet.

Sjuårskriget (1756–1763) var ett globalt krig som utkämpades i Europa, Indien, Amerika och till sjöss. I Nordamerika stred Storbritannien och Frankrike – tillsammans med olika urfolksnationer som allierade – om överhöghet i det som i efterhand ofta kallas det fransk-indianska kriget (1754–1763).

Det brittiska Nordamerika bestod i mitten av 1700-talet av tretton kolonier med skilda ursprung, styrelseformer och ekonomiska profiler under den brittiska kronan. För de tretton kolonierna innebar konflikten en förskjutning: från ett djupt beroende av moderlandets militära beskydd till en växande insikt om den egna styrkan – och om gemensamma koloniala intressen. För fransmännen betydde krigets utgång slutet för Nya Frankrike, och för urfolken försvann i stor utsträckning möjligheten att spela ut kolonialmakterna mot varandra.

I början av kriget besegrade fransmännen, med stöd av kanadensisk milis och urfolksallierade, flera brittiska attacker och erövrade ett antal brittiska fort. Urfolken var starka regionala maktaktörer – inte passiva offer eller enkla bundsförvanter. Samtidigt var de splittrade av egna konflikter och ställdes mot kolonialmakter vars befolkning, ekonomi och territoriella expansion till slut blev övermäktiga.

Bild: Handkolorerat träsnitt som visar det franska lägret vid Great Meadows som anfölls av George Washingtons styrkor från Fort Necessity under inledningen av det fransk-indiska kriget 1754. Bild: Raymond K. Bluhm. Public Domain.

Musik: ”Three Little Drummers” ur ”George Washington Show”, framfört av The United States Army Old Guard Fife and Drum Corps (inspelat 19 april 2011). Stycket anknyter till amerikansk militärmusikalisk tradition från 1700-talet. Foto/ljud: The United States Army Old Guard Fife and Drum Corps, public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Danmark 1675–1676 försökte ta tillbaka landskapen Skåne, Halland och Blekinge blev det snabbt ett krig som utkämpades både på stigar, gårdsplaner och i skogsbryn mellan skånska friskyttar och svenska trupper som i stora fältslag mellan reguljära danska och svenska trupper.

Snapphanarna, eller friskyttarna, bedrev en effektiv gerillakrigföring under skånska kriget med bakhåll, sabotage och stöld av den svenska krigskassan. Men utan kvinnorna hade det varit svårt att hålla igång det skånska motståndet. Gårdarna måste skötas och hemliga budskap transporteras. Och kvinnor kom att författa många protestskrivelser.

I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Jojan Vadenbring, som skrivit ett stort antal vetenskapliga artiklar om Snapphanarna. Detta är början på ett Historia Nu Premium-avsnitt. Vill du lyssna på hela avsnittet blir du medlem på www.historia.nu/premium. Det kostar 75 kr/mån och då får du två extra avsnitt samt alla vanliga avsnitt reklamfria.

Genom freden i Roskilde 1658 blev Skåne, Halland och Blekinge svenska. Danmark tvingades avträda en tredjedel av sitt territorium till den svenska stormakten.

För många skånska bönder handlade konflikten mindre om stormaktspolitik och mer om vardagens villkor: skatter, inkvarteringar och övergrepp från soldater som såg bygden som fientlig. När danskarna landsteg 1676 öppnades en möjlighet att återvända till ”den gamla ordningen” – och det gav näring åt ett motstånd som kunde slå till och försvinna.

”Snapphane” var i grunden ett svenskt skällsord, använt för att göra motståndet kriminellt och opolitiskt: rövare snarare än kombattanter. Samtidigt fanns mer organiserade förband – friskyttar – som stod på dansk sida och kunde vara formellt knutna till Danmarks krigföring, medan andra grupper bestod av lokala bondeuppbåd eller rena stråtrövare som levde på plundring.

Den distinktionen spelar roll när vi ska förstå kvinnornas insats. Kvinnor var sällan formellt inskrivna som soldater – men de var ofta helt avgörande för att gerillakriget skulle fungera i praktiken.

Gerillakrig i skog kräver mat, kläder, krut och gömställen. Friskyttarna kunde inte bära allt själva. Kvinnor drev gårdar vidare under extrem press, gömde proviant och såg till att män som levde ”på skogen” kunde komma tillbaka, få mat och utrustning och sedan försvinna igen.

Ett konkret exempel finns i material kring ”Sven i Boarp”, där hans hustru enligt domboksuppgifter under en månads tid mältade, gjorde ost och smör och höll gårdens produktion igång – samtidigt som hon bidrog till att förse männen med livsmedel. Det är vardagsarbete som samtidigt blir krigföring: den som kontrollerar maten kontrollerar möjligheten att slå till.

I andra fall tycks kvinnor ha agerat som spårare, budbärare och lokala ”nätverk”. Och i den svenska föreställningsvärlden kunde kvinnors rörlighet och kontaktytor vändas mot dem: de kunde misstänkliggöras som spioner – eller till och med som ”spionhäxor”, ett begrepp som lyfts i modern historieskildring om perioden.

Kriget skapade en pappersflod. Kvinnor skrev – eller lät skriva – suppliker och brev till myndigheter: om skattelättnader när män dött eller dragit i fält, om nåd för fängslade anhöriga eller om tillstånd att driva verksamhet vidare. Här framträder kvinnor som administrativa aktörer i krigets skuggsamhälle, där familjens överlevnad kunde avgöras av rätt formulering och rätt mottagare.

Bild: Snapphanen Svend Poulsen Gønge (t.h.), känd som Göingehövdingen, lockar den svenske översten Sparre i ett bakhåll genom att uppträda förklädd till svensk. Illustration ur Carit Etlars roman Gjøngehøvdingen, 1903. Illustration: Poul Steffensen (1866–1923). Public domain, via Wikimedia Commons. Färglagd

Musik: Hybrid March av Boris Skalsky, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kalmarunionen var ett grunden omöjligt politiskt projekt att genomföra. Utan den danska drottning Margaretas (1353-1412) långa erfarenhet i skuggan av män och hennes politiska geni hade sannolikt kaoset i Norden fortsatt.

Efter digerdödens härjningar i mitten på 1300-talet kom årtionden av kaos och maktvakuum i Norden. Utifrån denna anarki lyckades drottning Margareta skapa ordning genom personalunionen Kalmarunionen. På pappret var styvsonen Erik unionskung, men det var Margareta som styrde.

I avsnitt 144 samtalar programledaren Urban Lindstedt med Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, som skrivit böckerna Kalmarunionen och Sveriges medeltid.

Drottningen Margareta var dotter till Valdemar Atterdag och bortgift som tioåring till den norska kungen Håkan Magnusson. Hon blev en av de mäktigaste personerna som funnits i Norden som styrde över Sverige, Norge samt Danmark.

Kalmarunionen etablerades år 1389 och bestod av Norge, Danmark och Sverige med Finland. Formellt etablerades trestatsunionen först vid unionsmötet i Kalmar 1397 och levde vidare med vissa avbrott till Gustav Vasas val till svensk kung år 1523.

Före Kalmarunionen fanns en personalunion från år 1319 mellan Norge och Sverige, 1332–60 även omfattande de östdanska landskapen, och mera direkt den union mellan Danmark och Norge som etablerades 1375, när Olof, son till Håkon VI Magnusson i Norge och drottning Margareta, valdes till dansk kung.

Trots att Olof dog redan 1387 resulterade Margaretas målmedvetna dynastiska politik i en samlad nordisk union, sedan en svensk adelsfraktion i opposition mot kung Albrekt genom Dalaborgstraktaten 1388 erkänt henne som rikets ”fullmäktiga fru och rätta husbonde”. Maktkampen avgjordes genom slaget vid Falköping (Åsle) 1389, även om det dröjde innan Sverige i sin helhet kom i Margaretas händer.

Lyssna också på avsnitt 83 Kalmars historia från skyltfönster till provinsstad och avsnitt 47 När digerdöden hotade att utplåna Europa.

Bild: Margareta, 1353-1412, drottning av Danmark Norge och Sverige – Nationalmuseum, public domain.

Musik: Medieval World Video Game av Marius Serdan, Soundblock Audio

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Lunds universitet var det svenska lärosäte som utåt var mest präglat av nazistiska influenser under mellankrigstiden. Redan 1930 bildades en nationalsocialistisk studentklubb. När Sveriges förste nazistledare Birger Furugård återvände till sin gamla studentstad Lund i februari 1931 fick han ett varmt mottagande och talade i en fullsatt AF-borg, prydd med stora hakkors.

I Lund fanns två profilerade nazistiska studentorganisationer, flera ledande akademiker var nazister och när Lunds studentkår den 6 mars 1939 röstade om ett uttalande kring asyl till tio judiska specialistläkare ställde sig två tredjedelar av medlemmarna bakom ett skarpt uttalande mot asyl. Studentkårens rasbiologiskt motiverande uttalandet refererades i rikspress och väckte frågor om hur demokratisk den framtida svenska eliten var.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med journalisten och lundabon Eskil Fagerström, aktuell med boken Historien om Lund (Historiska Media).

Medicinalstyrelsens förslag att låta tio judiska läkare fly till Sverige ledde ett skarpt uttalande från Lunds studentkår den 6 mars 1939 till efter en omröstning bland medlemmarna. Med en explicit rasbiologisk formulering hävdades att det var skadligt och oförsvarbart inför framtiden att ”främmande element upptagas i vårt folk”.

Lund var en småstad där universitetet dominerade det sociala livet. År 1930 hade Lund cirka 24 520 invånare, och studenternas andel av stadsbilden växte snabbt under decenniet; vårterminen 1939 fanns omkring 2 200 inskrivna studenter. Studentkåren var i praktiken en elitmiljö, rekryterad från välbärgade hem, med traditioner som stärkte sammanhållningen – och en känsla av att vara samhällets blivande ledarskikt.

Den kombinationen – liten stad, stor social prestige och starka traditioner – gjorde politiken till mer än debatt. Den blev identitet. När Europas kriser fördjupades och nazismens propaganda presenterade sig som ett ”modernt” svar på arbetslöshet, kommunistskräck och ”nationell förnedring” fanns det redan en publik som var mottaglig.

Redan 1930 bildades en nationalsocialistisk studentklubb i Lund. Efter krigsutbrottet bytte den namn till Lunds svensk-socialistiska studentförening (LSSS). Den tidiga etableringen fick draghjälp av kopplingar mellan svensk nazism och Lund: när nazistledaren Birger Furugård kom till staden i februari 1931 talade han i en fullsatt AF-borgen som prytts med stora hakkors.

Under mitten av 1930-talet kunde två konkurrerande nazistiska studentorganisationer verka parallellt vid universitetet. Samtidigt odlade man en aktivistkultur: läger med ”kamratskap”, militär drill och nattmarscher – samt regelbundna samlingar i partilokaler. Det här var inte enbart skrivbordsradikalism. De lundensiska nazisterna sökte offentligheten: möten på Mårtenstorget, propaganda, uppvisningar och försök att vinna tolkningsföreträde över det ”nationella” studentlivet.

I samtiden noterades också hur sympatier kunde sträcka sig in i etablerade kretsar av lärare och intellektuella, vilket gav rörelsen status och nätverk. I en miljö där studenterna såg sig som framtidens domare, ämbetsmän och opinionsbildare blev frågan brännande: Om eliten vacklar – vad händer då med demokratin?

Om du vill lyssna reklamfritt och dessutom få två extra avsnitt i månaden ska du bli medlem i Historia Nu Premium för 75 kr/mån – du kan testa gratis i sju dagar.

Lyssna också påFascismens födelse.

Bildtext: Nazistledaren Birger Furugård talar i Akademiska Föreningens stora sal vid Lunds studentkår 1931. Bild:Per Bagges Arkiv, Public Domain.

Musik: 78-varvsskivan ”Sjung om studentens lyckliga da’r” med O.D.-kören, inspelad i Stockholms Konserthus och utgiven 1927 (His Master’s Voice, X2508). En tidig ljudkälla till svensk studentkultur och körtradition, relevant för avsnittet om studentliv och ritualer. Källa: Internet Archive; Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Mao Zedong var en populär ledaren när kommunisterna tog makten i Kina 1949. Direkt inleddes en brutalt effektiv jordreform där många jordägare dödades. Kina under Mao Zedongs ledning kom att präglas av stark tro på viljans makt och olika kampanjer.

Mao Zedongs olika kampanjer som Låt hundra blommor blomma, Det stora språnget och Kulturrevolutionen kom att kosta mellan 40 och 70 miljoner människor livet. Bara under det stora språnget ska 45 miljoner människor har dött, enligt historikern Frank Dikötter.

Detta är den andra delen av två om Mao Zedong, den kommunistiske diktatorn som fortfarande inspirerar revolutionära grilla rörelser runt om i världen.

I avsnitt 140 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Hans Hägerdal, professor i historia med inriktning på Öst och Sydostasien vid Linnéuniversitetet. Han har bland annat skrivit boken Kinas ledare – 1912-2012.

Mao Zedong var obestridlig ledare i Kina under nästan tre decennier. Han kom att ställa den marxismen, som utgick från industriarbetarna, på huvudet genom att grunda sin revolution på bönderna.

Mao Zedong föddes i ett välbärgat bondehem och var en av grundarna av det kinesiska kommunistpartiet 1921. Han kom att inleda sin väpnade kamp 1927 i sin egen hemprovins Henan. Hans gerillakamp kom att inspirera revolutionärer i hela världen ända fram till våra dagar.

Efter att kommunisterna besegrat Nationalisterna grundandes Folkrepubliken Kinas 1949 och Mao Zedong blev Kinas ledare ända fram till sin död 1976.

Musik: Celebrating Chinese New Year av Volodymyr Piddubnyk, Soundblock Audio

Bild: Mao inledde Kulturrevolutionen 1966 för att sprida revolutionen till hela samhället och återta makten från andra ledande kommunister.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Mao Zedong föddes i ett välbärgat bondehem och var en av grundarna av det kinesiska kommunistpartiet 1921. Han kom att inleda sin väpnade kamp 1927 i sin egen hemprovins Henan. Hans gerillakamp kom att inspirera revolutionärer i hela världen ända fram till våra dagar.

Mao Zedong var obestridlig ledare i Kina under nästan tre decennier. Han kom att ställa den marxismen, som utgick från industriarbetarna, på huvudet genom att grunda sin revolution på bönderna.

Detta är den första delen av två om Mao Zedong, den kommunistiske diktatorn som fortfarande inspirerar revolutionära grilla rörelser runt om i världen.

I avsnitt 139 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Hans Hägerdal, professor i historia med inriktning på Öst och Sydostasien vid Linnéuniversitetet. Han har bland annat skrivit boken Kinas ledare – 1912-2012.

Mao Zedongs olika kampanjer som Det stora språnget och Kulturrevolutionen kom att kosta mellan 40 och 70 miljoner människor livet. Bara under det stora språnget ska 45 miljoner människor har dött, enligt historikern Frank Dikötter.

Efter att kommunisterna besegrat Nationalisterna grundandes Folkrepubliken Kinas 1949 och Mao Zedong blev Kinas ledare ända fram till sin död 1976.

Musik: Celebrating Chinese New Year av Volodymyr Piddubnyk, Soundblock Audio

Bild: Mao håller tal 1939.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Göta älv var ett politiskt laddat område under medeltiden. Älvdalen var en smal korridor där kungar kunde vinna tullinkomster, städer kunde bli rika och borgar kunde stänga ett helt rike ute från havet. Mellan Hisingen, Lödöse och Kungahälla, möttes tre kungamakter som konkurrerade om kontroll över människor, varor och våldskapital.

Den som kunde beskatta och befästa älven kunde också vrida om nyckeln till Vänerns inland – och i förlängningen till Nordens politiska framtid.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med arkeologen och historikern Tomas Andersson om Bohuslän som gränsland – och om hur västsvenska knutpunkter som Kungahälla och älvmynningen blev strategiska i kampen mellan riken.

I sagovärlden kan Göta älv helt enkelt kallas Älven. Det säger något om självklarheten. Där vattenleden möter havet blir varje strand en politisk möjlighet – och ett hot. I perioder drogs området in i dansk intressesfär, i andra perioder stärkte norska kungar sin närvaro, samtidigt som svenska makthavare sökte en väg mot väster.

Kristnandet under 900- och 1000-talen förstärkte spelet. Kungar behövde inte bara svärdsmakt utan också legitimitet – och kyrkans infrastruktur följde ofta samma huvudleder som handeln. Älven blev därför både transportled för varor och en motorväg för inflytande: biskopssäten, kungsgårdar och handelsplatser växte fram där flödet kunde kontrolleras.

Kungahälla markerade norsk kungamakt. En kungligt grundad – eller kungligt gynnad – stad fungerade som en flagga i sten och trä: här finns ordning, här finns rätt, här finns en hamn som kan skyddas. Stadens prestige växte också av religiösa skäl. Berättelsen om reliken – en träbit ur Kristi kors – knyter samman politik, tro och status på ett sätt som i medeltiden var lika praktiskt som symboliskt.

Lödöse blev i sin tur Sveriges västliga port. Det var ingen storstad, men en nyckel: tullar, hantverk och internationella kontakter samlades där älven var som mest användbar för inlandet. Och staden var inte bara en marknadsplats. Dominikanerna etablerade sig i Lödöse 1243, och deras tegelbyggande och nätverk visar hur en handelsplats också kunde bli ett centrum för idéer, utbildning och kyrklig organisering.

Att Sverige behövde en väg till Västerhavet är lätt att förstå militärt. Men det blev också ett kyrkopolitiskt och ekonomiskt projekt. Lödöse kunde fungera som en ventil: om Danmark eller Norge ensamt dominerade mynningen riskerade handeln att strypas och kyrkliga kommunikationer att försvåras.

Mot slutet av 1200-talet och in i 1300-talet skiftar dramat. Hotet kommer inte bara från grannriken, utan från dynastiernas egna sprickor. I Sverige exploderar konflikten mellan kung Birger och hans bröder, hertigarna Erik och Valdemar. Nyköpings gästabud 1317 – där bröderna fängslas och senare dör – blir en chock som raserar kungens legitimitet och öppnar för en ny maktordning.

Ur krisen stiger Magnus Eriksson fram som kung i både Sverige och Norge (1319). Men i kulisserna finns en av periodens mest intressanta aktörer: hertiginnan Ingeborg, som under sonens minderårighet försöker driva storpolitik där slott, län och personliga nätverk blir maktens verkliga valuta.

När konflikterna hårdnar blir det tydligt hur man faktiskt kontrollerar ett gränsland: genom borgar. Bohus fästning, grundlagd 1308 av den norske kungen Håkon V Magnusson, placerades vid en knutpunkt där militär kontroll, administration och symbolik smälte samman.

Bild: En detaljbild av Carta Marina som visar Göta älv. Olaus Magnus Carta Marina (1539), ett träsnitt i storformat över Skandinavien och “Nordens underverk”, utgiven i Venedig med stöd av Hieronymo Quirino. Kartan färglades senare och speglar 1500-talets syn på Norden och tidigmodern kartografi. Olaus Magnus, Public domain, via Wikimedia Commons.

Musik: Medieval World Video Game av Aparat Blue, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Redan stenåldersmänniskorna trodde att himlafenomenen påverkade tillvaron på jorden. Solens betydelse är ju självklar och månen gav människorna en tydlig rytm som med tiden gav oss kalendrar. Det är först i Mesopotamien som planeterna drogs in när astrologin utvecklas.

Idag tror inga vetenskapsmän på astrologi – trots att de borde skicka de tidiga astrologernas sin tacksamhet för utvecklandet av den vetenskapliga metoden och för naturvetenskapens framgångar.

I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med Jonathan Lindström om astrologins uppkomst och dess märkliga dubbelroll i historien: som både omstridd trosföreställning och som drivkraft för observationer, tabeller och den sorts systematik som så småningom bidrog till vetenskaplig metod. Detta är början på ett Historia Nu Premium-avsnitt. Vill du lyssna på hela avsnittet blir du medlem på www.historia.nu/premium. Det kostar 75 kr/mån och då får du två extra avsnitt samt alla vanliga avsnitt reklamfria.

Föreställningen att himlafenomen påverkar livet på jorden är äldre än de första städerna. Solens makt över värme, växtlighet och dygn är fysisk och självklar. Men månen – den närmaste himlakroppen – gav något minst lika viktigt: en tydlig rytm. Den blev en naturlig klocka för jakt, vandringar, tidräkning och riter. Där, i månens återkomst, föddes tanken att himlen inte bara lyser – den talar.

Månmånaden återkommer med sådan regelbundenhet att den tidigt blev grund för kalendrar. Och där det finns mönster uppstår frågor. När kommer nästa fullmåne? När är det bäst att så? Varför försvinner månen i en förmörkelse? Sådana frågor gör människan till observatör – och observationen är första steget mot systematik.

Det avgörande språnget kom när samhällen blev mer komplexa: jordbruk, städer, skatter, administration – och kungar som ville veta om framtiden bar goda eller dåliga tecken. Då räckte inte minnet eller muntlig tradition. Man behövde register. I Mesopotamien – området mellan Eufrat och Tigris – utvecklades en kultur där skrivkonst, tempeladministration och kungamakt knöts samman. Och där himlen blev ett arkiv av tecken som kunde samlas, jämföras och läras ut.

Den tidiga mesopotamiska astrologin var i grunden omenbaserad: himlafenomen tolkades som gudomliga varningar eller löften, framför allt om kollektiva frågor – kungens hälsa, krig, skördar och väder. Under andra årtusendet f.Kr. kodifierades detta i enorma samlingar. Den mest berömda är Enūma Anu Enlil, en serie på cirka 68–70 lertavlor med uppskattningsvis 6 500–7 000 omen kopplade till himmelska och atmosfäriska fenomen.

Omenläran var inte vetenskap – men den krävde noggrann observation, klassificering och återanvändbara referenser. Prästlärda blev specialister som skrev ned, jämförde och försökte hitta återkomster. Det liknar, på ett avlägset men verkligt sätt, embryot till en metod: samla data, se mönster, dra slutsatser.

I Babylonien utvecklades så småningom en mer beräkningsbar himmel. Den uniforma zodiaken – indelningen av ekliptikan i tolv lika stora delar om 30 grader – växte fram i slutet av 400-talet f.Kr.. Det blev ett avgörande steg mot ett koordinatsystem som gjorde tabeller och prognoser möjliga. Ungefär samtidigt skiftar fokus från statens öde till individens: det äldsta bevarade horoskopet för en enskild person dateras till 410 f.Kr.

När babylonisk kunskap rörde sig västerut – via erövringar, handel och översättningar – mötte den grekisk filosofi och matematik. I den hellenistiska världen blev astrologi inte bara en konst att tyda tecken, utan något man försökte motivera som en ordnad lära om hur kosmos hänger ihop.

Bild: Titelbladet till den tyska utgåvan av De scientia motus orbis (1504), en astronomisk skrift tillskriven Māshā’allāh (ca 730–815). Illustration av Albrecht Dürer, Wikimedia Common. Public domain.

Musik: And Spring Awakes av Yagull Music, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Stalins svenska bensinbolag AB Nafta Syndikat var verksamt under åren 1928 till 1937 med flera hundra bensinmackar runt om i Sverige. Nafta Syndikat hade svensk ledning som var knutna till den kommunistiska tredje internationalen Komintern.

Nafta Syndikat bröt bolsjevikernas ekonomiska isolering vilket gav intäkter i hårdvaluta, men var samtidigt inblandad i spionage och underjordisk kommunistisk verksamhet. Flera svenska anställda hörde av sig till polisen om de sovjetiska medarbetarna som reste mycket, men visste väldigt lite om att sälja bensin.

I avsnitt 142 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Fredrik Malm, riksdagsledamot för Liberalerna och barnbarnsbarn till Einar Kruse som ledde Nafta Syndikat och var en grå eminens i det stalinistiska Sveriges Kommunistiska Parti.

Han är aktuell med boken Naftasyndikat - Berättelsen om direktör Kruse och Stalins oljebolag i Sverige.

Efter flera partisprängningar var Sveriges kommunistiska parti ett litet disciplinerat parti som tog emot direkta order och pengar från Moskva. En av de ledande personerna i SKP, men relativt okänd för allmänheten, var Einar Kruse som varit med sedan grundandet av partiet 1917.

Einar Kruse som hade arbetat på bank blev med tiden inblandad i flera företag som hade nära kopplingar med det nyfödda kommunistiska staten Sovjetunionen. Med svenska bulvanföretag hjälpte han bolsjevikerna att sälja av sin guldreserv på den internationella marknaden. Och senare att starta och driva AB Nafta Syndikat.

Lyssna också på Svenska kryptokupper och gestapovänner och Sovjetunionens sammanbrott.

Bild: Nafta-Syndikatets mack på Järnvägsgatan 3 1932. FOTOGRAF Gunner, Dan (1890 - 1980), Värmlands Museum Bildarkiv, Public Domain

Bild omslag. Bensinstation Aktiebolag Nafta Syndikat med buss Gnesta-Malmköping tidigt 1900-tal. Bild avfotad oktober 1989 SLM SB13-590 - Fordon,” Sörmlands museum, hämtad 14 februari 2021, https://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/419227

Musik. Sovjetiska nationalsången spelad av Presidentorkestren led av Pavel Ovsyannikov och Moscow Kremlin Choir diregerad av Gennady Dmitryak, inspelad 2001, Creative Commons.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Stormaktskungen Karl X Gustavs (1622-60) militära framgångar formade mycket av dagens svenska gränser i kamp mot arvfienden Danmark. Han tog risker som gav utdelning i form av den mest fördelaktiga freden i Sveriges historia freden i Roskilde 1658. Trots detta har han en undanskymd plats i historieskrivning.

Redan som ung visade Karl Gustav prov på en administrativ och militär kapacitet, vilket skulle komma att bli avgörande för hans framtida styre. Överviktig och slutkörd dog han i lunginflammation bara 37 år gammal.

I denna repris av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Björn Asker är docent i historia och före detta arkivråd vid Riksarkivet. Han har bland annat skrivit boken Karl X Gustav - En biografi.

Karl X Gustav föddes den 8:e november 1622 på Nyköpingshus som son till pfalzgreven Johan Kasimir och prinsessan Katarina av Sverige. Han växte upp i Sverige, och hans uppfostran präglades av en gedigen utbildning där språk, historia, politik och krigiska färdigheter var centrala inslag. Han studerade en kort tid vid universitetet i Uppsala och företog en studieresa i Europa mellan 1638 och 1640. Under sin tid i Paris fick han utbildning vid den ledande riddarakademin.

Vid tjugo års ålder reste han till den svenska armén i Tyskland, tjänstgjorde under Lennart Torstensson, befordrades till överste och deltog i flera sammandrabbningar, samt i krigståget mot Danmark 1643–1644. Karl X Gustav blev utnämnd till generalissimus för den svenska armén i Tyskland 1648–1650.

Karl Gustav stod nära den svenska tronen som kusin till drottning Kristina, men som son till en tysk greve betraktades han i vissa kretsar som en utländsk inkräktare. Karl Gustavs föräldrar kämpade dock hårt för att ge honom en plats i tronföljden, helst genom äktenskap med drottning Kristina. Karl Gustav hoppades länge på detta giftermål, men till sist avvisade Kristina hans frieri. Trots detta utnämnde hon honom till sin efterträdare, och när hon abdikerade 1654 hyllades och kröntes Karl Gustav till kung samma dag.

Karl X Gustavs regeringstid präglades av krig. Ett år efter tronbestigningen, sommaren 1655, ledde han Sverige i krig mot Polen. Karl Gustavs huvudmål med detta krig var att förvärva tullintäkter från Polens hamnar och förhindra Ryssland från att få tillgång till Östersjön. Men kriget gick inte som planerat, och när Sverige attackerades av Danmark vände han sina vapen mot det landet istället.

Efter attacken mot Danmark 1657 ledde Karl X Gustav den svenska armén i ett av de mest framgångsrika fälttågen i Sveriges historia. Han tågade över Stora Bält på isen och besegrade den danska armén. Resultatet var Roskildefreden 1658, där Danmark tvingades avträda Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm, Bohuslän och Trondheims län. Därmed regerade Karl X Gustav över ett större rike än någon annan svensk kung, före eller efter honom.

Efter Roskildefreden gick Karl X Gustav åter i krig, denna gång med målet att fullständigt eliminera det danska hotet. Om han hade lyckats, skulle Norden ha varit förenat under en enda krona, som under medeltiden. Men Karl X Gustav dog plötsligt 1660, bara 37 år gammal. Hans död kan delvis tillskrivas hans ohälsosamma livsstil, men också den enorma arbetsbörda som hans ambitioner medfört.

Bild: Porträtt från 1600-talet på Karl X Gustav i hjälmkrona med plym, blå mantel och kommandostav målad av David Klöcker Ehrenstrahl, Skoklosters slott, Wikipedia, Public Domain.

Musik: Claudio Monteverdi-Quel Augelin Che Cantaav, The Tudor Consort, CC BY 3.0, via Wikimedia Commons

Lyssna också på Hedvig Eleonora blev rikets första dam under 55 år.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vikingarna på Grönland levde på randen till den kända världen. Där var jordbruket en balansakt och järn, timmer och måste komma utifrån. Handeln blev den livlina som band grönlänningarna till Skandinavien och vidare till Europa.

Därför reste vikingarna hundra tals mil norrut på somrarna i öppna små båtar för att få tillgång till en eftertraktad handelsvara – valrossbetar. Betar som kunde förvandlas till romanska krucifix, exklusiva skrin och andra statusföremål i Europas kyrkor och furstehov.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia, med särskild inriktning på historiska geografi vid Stockholms universitet, om hur modern arkeogenetik och nya tolkningar av handel och resurser kastar nytt ljus över nordbornas valrossjakt – och varför den blev så central för koloniernas liv på Grönland.

När Erik den röde och andra islänningar grundade de grönländska bygderna omkring år 985 etablerade de sig som boskapsskötande bönder i fjordlandskapet i sydväst: Österbygden i söder och Västerbygden längre norrut. Traditionellt skandinaviskt jordbruk var svårt att bedriva i en arktisk miljö och jakt blev en överlevnadsfråga.

Valrossbetar var en högvärdig, tät och transportvänlig exportvara, och nordbornas läge gav dem tillgång till stora bestånd norr om bygderna. I skriftliga källor beskrivs sommarens jaktexpeditioner till Norðrsetur (”de norra jaktmarkerna”). De kunde pågå nästan hela sommaren och tömde därmed bygderna på arbetskraft – just när den korta jordbrukssäsongen var som mest intensiv.

Den stora nyheten är den högupplösta kartläggningen i en Science Advances-studie (27 september 2024), där ett urval kulturföremål av valrosselfenben genetiskt källbestäms till konkreta jaktområden och delas in i två perioder: en tidig (före cirka 1120) och en sen (efter cirka 1120).

Här blir DNA-resultaten historiskt explosiva: de antyder en systematisk förskjutning från lokala till allt mer avlägsna jaktmarker. Forskarna tolkar det som en ekologisk dominoeffekt – där trycket på mer lättåtkomliga bestånd ökar och driver expansionen norrut.

Att flytta jakten norrut var inte bara en fråga om vilja, utan om kapacitet. Studien diskuterar att nordborna kan ha haft ett mycket begränsat tidsfönster – omkring tio veckor – för sommarens jakt, och att olika fartygstyper kan ha använts: från mindre, roddbaserade båtar till större expeditionsfartyg med betydligt större besättning.

När jaktens tyngdpunkt förskjuts mot North Water Polynya hamnar den dessutom i ett område där andra arktiska grupper rört sig. Studien väger tre scenarier: att nordborna jagade själva, att de fick elfenben via utbyte med arktiska jägare, eller en kombination. För den tidiga perioden bedöms direkt nordisk jakt som mest sannolik. För den senare perioden öppnas tydligare möjligheter för interaktion i högarktis, inte minst eftersom Tuniit (sen Dorset) och senare Thule-inuiter fanns i och kring dessa områden.

Samtidigt är själva byteshandeln svår att bevisa i detalj. Ändå finns indikationer på kontakter: nordiskt material dyker upp på Thule-platser under 1200–1300-talen, och forskarna pekar på möjliga möteszoner i nordliga farvatten.

Om valrossbetarna var koloniernas styrka kunde det också bli deras svaghet. Forskningen om nordbornas ekonomi beskriver ofta perioden fram till mitten av 1200-talet som relativt blomstrande, medan senare tid påverkas av förändrade handelsvillkor, politisk kontroll och andra påfrestningar.

Bild: Valrossjakt skildrad i Olaus Magnus' verk Historia om de nordiska folken (1555), där djuret beskrivs som ”en kolossal fisk av en elefants storlek”. Bilden illustrerar hur nordbor jagade valrossar för deras värdefulla skinn och elfenbensliknande betar. Bildkälla: Olaus Magnus, 1555. Public domain. I montage med Bärsärken av de berömda Lewis schackpjäserna.

Musik: Electra To The Baltic Sea av Giuseppe Rizzo. Storyblock Audio.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den osmanske diplomaten Mehmed Sadi Efendi genomför år 1732-33 den långa och strapatsrika resan från Istanbul till Stockholm. Uppdraget är att driva in de enorma skulder som Karl XII och hans män drog på sig till det Osmanska riket under vistelsen i Bender år 1709-13. Samtidigt har Sverige och det Osmanska riket gemensamma intressen i kampen mot Ryssland.

Sändebudet Mehmed Sadi Efendi, som är en ledande intellektuell i det Osmanska riket, skriver en rapport om resan till Sverige, som kanske säger mer om honom, hans ambitioner och hans världsbild än om de faktiska förhållandena i Sverige år 1733.

I reprisen av avsnitt 139 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Joachim Östlund, historiker vid Lunds universitet. Aktuell med boken Vid världens ände – Sultanens sändebud och hans berättelse om 1700-talets Sverige. Lyssna reklamfritt på Historia Nu.

Beskickningen som skickats ut av sultanen Mahmud I består av 44 personer och de påbörjar sin resa i november år 1732 genom ett vintrigt Europa. Hela resan kommer att ta 329 dagar.

Sannolikt är Mehmed Sadi Efendi inspirerad av romerska författare när han påstår att det snöar i juni i Sverige. Kylan är något som präglar hans diplomatiska rapport som tar sig en del friheter. En hel del litterära knep av Mehmed Sadi Efendi, som också skrev poesi, får oss att fundera på syftet med rapporten.

Han beskriver Sverige och svenskarna i betydligt mer positiv dager än vad som var brukligt vid denna tid då Sverige fortfarande är sargat av det stora nordiska kriget. Saids syfte är att Osmanska riket ska närma sig ett Europa där osmanerna med tiden förlorar allt större territorier.

Bild: Mehmed Sadi Efendi som ambassadör i Paris 1742, av Joseph Aved, Musée de Versailles, public domain.

Musik: World Beat With Middle Eastern Vocals (Instrumental) av Velimir Andreev, Soundblock Audio

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Joseph Goebbels stack ut bland de ledande nazisterna genom att vara disputerad och framstå som intellektuell. Han var en övertygad antisemit som avhumaniserade judar och initierade den första stora pogromen i Tredje riket 1938.

Som propagandaminister tog Goebbels ett hårt grepp om kulturen i Tredje riket. Samtidigt var majoriteten av de filmer som producerades under hans ledning breda underhållningsfilmer – ett medvetet sätt att normalisera regimen och styra publikens uppmärksamhet. Han var också tidigt skicklig på att utnyttja ett nytt massmedium: radion.

I detta andra av två avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ulf Zander, professor i historia vid Lunds universitet, om Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels.

I oktober 1926 utnämnde Hitler Goebbels till partichef i Berlin. Som gauleiter fick han ett uppdrag som passade hans temperament: storstadens politiska gatukamp. Här finslipade han en metod som känns igen i modern demagogi:

En central del i Goebbels framgång i Berlin var hans förmåga att förvandla nederlag till heroiska berättelser. När nazisten Horst Wessel, en ung SA-ledare, sköts i januari 1930 och senare avled i februari, insåg Goebbels omedelbart propagandavärdet och gjorde Wessel till martyr. Texten som Wessel skrivit till en äldre melodi blev “Horst-Wessel-Lied”, som därefter blev NSDAP:s partihymn och – efter 1933 – en av Tysklands nationalsånger i praktiken, sida vid sida med “Deutschlandlied”.

Genom massmöten i Sportpalast och andra stora arenor utvecklade Goebbels en ny politisk estetik. Han använde dramatiska ljuseffekter, uniformerade vakter, standar och en noggrant planerad koreografi för att skapa en känsla av oövervinnerlig kraft. Under presidentvalskampanjen 1932 organiserade han kampanjen “Hitler över Tyskland”, där Hitler flögs mellan städer för att tala inför enorma publiker på kort tid. Vid maktövertagandet 1933 hade Goebbels gjort Berlin till en scen för nazistiska triumfer.

Efter maktövertagandet inrättades 1933 Rikets ministerium för folkupplysning och propaganda, lett av Goebbels. Ministeriet fick ett ovanligt brett grepp om press, radio, film, teater, litteratur, musik och bildkonst – och blev centralt i regimens kulturella likriktning. Goebbels verkliga makt låg inte i att övertyga varje individ, utan i att göra avvikelse dyr och samstämmighet lätt. När alla kanaler låter likadant blir tystnaden det enda motståndet.

Goebbels förstod radion som en politisk genväg in i hemmen. Satsningen på billiga massproducerade mottagare – Volksempfänger – gjorde det enklare att samla nationen kring ledarens röst och regimens nyheter. Här finns en mediehistorisk lärdom som återkommer: teknikens räckvidd är politiskt neutral – men användningen är det inte.

När diplomaten Ernst vom Rath sköts i Paris den 7 november 1938 och avled den 9 november utnyttjade regimen händelsen propagandistiskt; den upphetsade rapporteringen bidrog till att bana väg för pogromen Kristallnatten (9–10 november).

Under kriget fortsatte Goebbels att driva en retorik som band samman “folkets överlevnad” med fiendens eliminering. Propagandan bidrog därmed till den mentala terräng där massmord kunde framstå som “nödvändigt”.

Bild: Propagandaminister Joseph Goebbels talar vid ett offentligt framträdande i Nazityskland, Foto: Georg Pahl, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons (Bundesarchiv, Bild 102-17049).

Musik:‘Horst-Wessel-Lied’ (‘Die Fahne hoch’), en nazistisk kampsång använd i NSDAP:s propaganda under 1930–40-talen. dirigenten Carl Woitschach. Källa: Internet Archive. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Propagandaminister Joseph Goebbels (1897-1945) var en av de mest destruktiva gestalterna i Tredje riket. Goebbels gjorde hatet begripligt, lockande och vardagligt. Den fysiskt veke Goebbels utnyttjade medvetet gatuvåld för att uppnå uppmärksamhet.

Goebbels dyrkade Adolf Hitler och kom att göra en ideologisk helomvändning från en positiv syn på Sovjetunionen till att följa Adolf Hitlers vilja att förgöra Sovjet. Goebbels blev en av de tydligaste arkitekterna bakom den så kallade “Führermyten” – föreställningen att Hitler var nationens ofelbara förkroppsligande. Ett bärande element i nationalsocialismen.

I detta första av två avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ulf Zander, professor i historia vid Lunds universitet om tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels.

Paul Joseph Goebbels föddes den 29 oktober 1897 i Rheydt i Rhenprovinsen. Han växte upp i en katolsk, småborgerlig miljö och var studiebegåvad. Barndomen präglades av sjukdom och en bestående missbildning i foten som gav honom en tydlig hälta – en detalj som i tidens manlighetsideal kunde bli en livslång social börda. Han blev dessutom avvisad från militärtjänst under första världskriget, vilket förstärkte känslan av att stå utanför “nationens prövning”.

För en ung man i det kejserliga Tyskland, där fysisk styrka och militära ideal var fundamentala komponenter i den manliga identiteten, skapade detta handikapp en djup känsla av alienation och utanförskap. Denna känsla av isolering förstärktes dramatiskt vid utbrottet av första världskriget i augusti 1914. Medan hans jämnåriga kamrater anmälde sig som frivilliga och drog ut i fält, nekades Goebbels militärtjänst på grund av sin fot.

Denna erfarenhet av att stå utanför nationens stora "hjältesaga" blev ett livslångt trauma som han senare försökte kompensera genom en aggressiv nationalism och ett radikalt politiskt patos. I kombinationen av intellektuell ambition och personlig bräcklighet ser många biografer grogrunden till Goebbels ständiga behov av upprättelse: att bli sedd, beundrad och behövd.

Goebbels studerade humaniora vid flera universitet och tog doktorsexamen i Heidelberg. Han drömde om ett liv som författare och dramatiker, men mötte i stället refuseringar, osäkra jobb och en gnagande upplevelse av att vara förbigången. I senare framställningar har denna bitterhet ofta kopplats till hans politiska radikalisering: om det “etablerade” samhället inte gav honom en scen, skulle han bygga en egen.

Goebbels kom i kontakt med NSDAP 1924, efter att ha hört Adolf Hitler tala och blivit fascinerad av dennes oratoriella kraft. Hitler satt vid denna tid i fängelse efter den misslyckade ölkällarkuppen, och partiet var splittrat. Goebbels anslöt sig till den norra flygeln av rörelsen, ledd av bröderna Gregor och Otto Strasser. Denna fraktion betonade de socialistiska aspekterna av partiprogrammet och förespråkade en mer proletär och antikapitalistisk linje än den bayerska ledningen runt Hitler.

Goebbels gjorde snabb karriär som agitator och skribent. Han imponerade med sin förmåga att förena ideologi med dramaturgi: att göra politik till berättelse, fiender till karikatyrer och den egna rörelsen till ett ödesdrama.

Bildtext: Joseph Goebbels talar vid en nazistisk protestmanifestation i Berlin-Lustgarten i juli 1932, riktad mot resultatet av Lausannekonferensen under mellankrigstidens ekonomiska och politiska kris. Foto: Bundesarchiv, Bild 119-2406-01, CC BY-SA 3.0 de, via Wikimedia Commons.

Musik:‘Horst-Wessel-Lied’ (‘Die Fahne hoch’), en nazistisk kampsång använd i NSDAP:s propaganda under 1930–40-talen. dirigenten Carl Woitschach. Källa: Internet Archive. Public Domain

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Medeltiden är ständigt närvarande i vår fantasi – men ofta på helt fel premisser. Vi ser en en munk med rakad hjässa och känner lukten av smutsiga människor. Italienska renässansmänniskor påstod att medeltiden varit mörk – men medeltiden av en period av banbrytande uppfinningar som exempelvis glasögonen och boktryckarkonsten.

Professor Dick Harrison svarar på våra premium-lyssnares frågor och broderar ut om helgonhundar, städer som fastnat i tiden och människor som försöker få vardagen att fungera i en värld utan avlopp och utan modern stat – men med gott om konflikter, kreativitet och överraskande lösningar.

I det här avsnittet av podden Historia Nu Premium svarar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet på premiumlyssnares frågor. För att kunna lyssna på hela avsnittet måste du vara medlem i Historia Nu Premium som ger dig två extra avsnitt i månaden och alla vanliga avsnitt reklamfria. Läs mer och beställ här.

När vi föreställer oss medeltida munkar ser vi ofta munkar i kåpa, sandaler – och en prydligt rakad ring på hjässan. Men tonsuren var långt ifrån enhetlig. Harrison påminner om att frisyren kunde se olika ut beroende på tid och plats. I den grekisk-ortodoxa världen förekom till exempel varianter där man rakade främre delen av huvudet, medan andra områden utvecklade egna former.

”Den ovanligt ohygieniska medeltiden” är en av populärkulturens segaste myter. Harrison vänder på perspektivet: nästan allt var ohygieniskt före de moderna badrummen, men medeltiden sticker inte ut som särskilt mycket värre än några andra perioder.

Tvärtom kan renligheten i vissa miljöer ha varit bättre under medeltiden än under 1500- och 1600-talen, när en puritansk rekyl slog mot badstugor – som ofta också fungerade som bordeller och därför hamnade i moralisk skottlinje. När badstugor förbjöds eller lades ned kunde människor bli mindre rena, inte mer.

Ett av Harrisons kärnbudskap är att medeltiden var kreativ. Glasögon och energilösningar som vatten- och väderkvarnar är exempel på innovationer som förändrade Europa och lade grund för senare utveckling.

Men kanske ännu mer konkret: titta ut genom fönstret. Många av våra städer, byar, kyrkor och kulturlandskap har medeltida rötter. Även när husen är ombyggda och gatorna asfalterade går vi ofta bokstavligen ovanpå medeltidens struktur.

Det är därför Harrison gillar städer som ”stannat i växten” – där senare seklers rivningar och moderniseringar inte suddat ut allt. Han nämner Visby och – i Nordeuropa – särskilt Brygge, vars ekonomiska nedgång paradoxalt nog blev en historisk vinstlott för framtiden.

Bildtext: En munk med tydlig tonsur i en senmedeltida altartavlescen av Carlo Crivelli (ca 1430–1495). Den rakade hjässan markerar hans klostertillhörighet. Public domain via Wikimedia Commons

Musik: Medieval World Video Game av Aparat Blue, Storyblock Audio.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sannolikt spikade Martin Luther (1483–1546) aldrig upp 95 teser på en kyrkdörr i Wittenberg den 31 oktober år 1517 – men teserna kom att skaka det religiösa Europa i grunderna med eller utan kyrkdörr. Reformationen blev den största samhällsomvälvningen sedan antiken som också bidrog till att den svenska allmogen blev läskunnig långt innan allmän folkskola infördes.

Martin Luther var professorn i bibelvetenskap som kritiserade den katolska kyrkans handel med avlatsbrev som gav människorna möjlighet att köpa sig fria från skärselden, bannlystes av påven och förklarades fredlös av den tysk-romerska kejsaren Karl V genom föredraget i Worms den 25 maj 1521.

I reprisen av avsnitt 135 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Sören Dalevi, forskare och biskop vid Karlstad stift om Martin Luthers stora påverkan på Sverige och Norra Europa. Lyssna på detta avsnitt utan reklam - gå med i Historia Nu Premium.

Martin Luther kom också att översätta bibeln till tyska för att vanliga människor skulle kunna förstå det kristna budskapet. Den ständigt skrivande Luther fick hjälp av den nyligen uppfunna tryckpressen att snabbt sprida sina idéer. Bibelöversättningen blev grunden till det tyska skriftspråket på samma sätt som den svenska översättningen några år senare blev grunden för det svenska skriftspråket.

Frågan är hur mycket Luthers syn att bara gud kan förlåta människor påverkat de protestantiska samhällena i norra Europa? Redan 1526 fanns det nya testamentet översatt till svenska. Martin Luthers lära i kombination med tryckeritekniken gav skrivspråket till stora delar av den svenska allmogen långt före allmän folkskola. En läskunnighet som blev grunden till att Sverige trots sin fattigdom kunde minska barnadödlighet till bland den lägsta i Europa redan på 1700-talet.

Luther hävdade att vara soldat, domare och kung var lika gudfruktigt som att vara präst, påve och munk. Människan blev nämligen rättfärdiggjord genom tro och inte genom gärningar. Denna idé gjorde arbetsmoral och laglydnad till viktiga inslag i den svensk mentaliteten under flera sekler. Den protestantiska statskyrkan blev också statsmaktens informationskanal till folket, med möjlighet att både instruera och tukta den svenska allmogen.

Bild: Martin Luther som junker Jörg av Lucas Cranach d.ä. , Wikipedia.

Musik: Ein feste Burg ist unser Gott Gareth Hughes, CC BY-SA 3.0 via Wikimesdia Commons

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det fanns en oro i riket när de församlade ständerna den 16 juni 1527 steg in i dominikanernas kloster i Västerås för att samlas till Sveriges första riktiga riksdag med representation av alla fyra stånden.

Gustav Vasa var pressad av upprorsrykten från Dalarna och stora skulder till Lübeck, men han hade en lösning – kyrkan skulle betala. Med mycken politisk teater, åtminstone enligt Peder Svarts krönika, lyckades Gustav vingklippa den mäktiga kyrkan och ta en stor del av deras rikedomar. Riksdagen blev också ett godkännande för en försiktig reformation.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Olle Larsson som skrivit boken Gustav Vasa – Furstar bland furstar. Detta är ett betalt samarbete med Västersås stad i inför500 års-jubileet av Västerås riksdag år 1527.

Västerås år 1527 räknas ofta som den första riksdagen i modern mening därför att ständerna här framträder tydligare som politiska aktörer i en förhandlingsprocess. Omkring 200 ledamöter nämns, och kungen lade fram sin proposition medan ständerna gav egna svar – ett mönster som gör det möjligt att tala om en riksdag som institution snarare än ett utvidgat rådsmöte.

Att riksdagen hamnade i Västerås var inte självklart. Den var ursprungligen tänkt att hållas i Söderköping, men de oroliga förhållandena, särskilt i Dalarna, gjorde platsvalet osäkert. Västerås låg strategiskt så att kungens militära uppbåd snabbt kunde sättas in om läget försämrades norrut.

Själva mötet kunde inte hållas på slottet eftersom det var härjat av unionsstriderna, och därför samlades man i dominikanernas kloster. Att just klostret blev riksdagens arena är talande: kort efteråt revs byggnaden och teglet användes för att renovera slottet – ett konkret eko av hur kyrkans resurser skulle komma att styras om till kronans behov.

Det är också viktigt att notera att representationen inte var fullständig; den östra rikshalvan, Finland, var inte representerad. Ändå var uppslutningen och dokumentationen tillräckligt stark för att ge besluten särskild tyngd och för att Västerås 1527 i efterhand ska uppfattas som en milstolpe i riksdagens framväxt.

I svensk tradition berättas också hur Gustav Vasa under förhandlingarna spelade högt – bland annat genom att antyda att han kunde avsäga sig ansvaret att styra om han inte fick stöd. Själva förloppet är källkritiskt svårt att följa i detalj; en central berättande källa är Peder Svarts krönika, som är omdiskuterad. Utfallet är däremot entydigt: ständerna accepterade en kursändring som gjorde kyrkans rikedomar åtkomliga för kronan.

Bildtext: Västerås riksdag. Illustration av Elias Martin till Peder Svarts krönika, sent 1700-tal. På bilden skildras hur de fyra stånden håller enskilda överläggningar under riksdagen i Västerås 1527: adeln längst till vänster, därefter prästerna samlade kring biskop Brask (med biskopsmitra), följda av borgare och bönder. Bakom dem står kanslern Laurentius Andreæ, igenkännbar med långt skägg och kalott. Bilden ingår i samlingarna vid Uppsala universitetsbibliotek.

Musik: Aria för sopran med obligat oboe ur Johann Sebastian Bachs kantat BWV 80, Ein’ feste Burg ist unser Gott, komponerad och framförd i kyrklig kontext i Leipzig 1723. Musikexemplet belyser hur luthersk koraltradition blev konstmusik under reformationstidens efterklang. Johann Sebastian Bach. Wikimedia Commons. Public domain,

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Västra Aros – dagens Västerås – växte fram vid Svartåns mynning i Mälaren under sent 900-tal. Västra Aros blev en del av ett långväga handelsnätverk och staden skulle med tiden bli ett viktigt administrativt och kyrkligt centrum.

Anundshög kom att förstöras – oklart om det handlar om en maktkamp med Gamla Uppsala eller en kristen vrede. Den äldsta skriftliga hänvisningen till Västerås som biskopsstad sker någon gång mellan cirka 1103 och 1120. Detta är ett betalt samarbete med Västerås stad inför 500-års jubileet av Västerås riksdag 1527.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med arkeologen Andreas Hennius, forskningssamordnare vid Västerås museer. Detta är ett betalt samarbete med Västerås stad inför 500-års jubileet av Västerås riksdag 1527.

Relationen mellan Anundshög och det medeltida Västerås är ett tydligt exempel på hur politisk och ekonomisk makt kan flytta och omformas i ett föränderligt landskap. Under järnålderns kulmen var Anundshög ett centralt nav i trakten, men kring 1000-talets slut och 1100-talets början började tyngdpunkten förskjutas mot Svartåns mynning och Västra Aros.

Landhöjningen gynnade Västerås mer lättillgängliga hamnläge vid Svartån. Kristnandet skapade samtidigt ett behov av nya administrativa och religiösa strukturer. Västerås blev biskopssäte och domkyrkostad, och därmed etablerades en ny typ av urban auktoritet – annorlunda än den äldre, ättbaserade monumentaliteten vid Anundshög.

Anundshög tycks dessutom ha utsatts för omtolkningar i brytningen med kristen medeltid. Trots denna förskjutning tycks Anundshög ha behållit sin roll som tingsplats under lång tid. Medeltida dokument belägger ting på platsen under 1300-talet, vilket antyder att den gamla maktplatsen bevarade en juridisk och symbolisk legitimitet som inte omedelbart kunde ersättas av den framväxande staden.

Vid Anundshög reser sig också ett av Västmanlands mest imponerande runstensmonument: Anundshögsstenen, över tre meter hög och rest på 1000-talet. Inskriften lyder: ”Folkvid reste alla dessa stenar efter sin son Heden, Anunds broder. Vred högg runorna.” Stenen fungerar som både vägmarkering och minnesmärke – ett budskap riktat till resenären: se, förstå och minns.

Namnet ”Anund” kan ha burit särskild prestige i bygden. Om det syftar på en samtida storman eller lokal makthavare blir runstenen mer än ett gravminne: den blir också en markering av rang, nätverk och tillhörighet. Ändå är Anundshögs kanske mest avslöjande drag dess seglivade funktion som tingsplats. Västerås kunde ta över handel, biskop och administration – men rättens ritualer och landskapets symboliska centrum var trögflyttade. Ting hölls där man ansåg att ting ”alltid” hållits: vid storhögarna, där minnet av ordning och förfäder satt i marken.

Samtidigt tog Västerås steg mot att bli tydlig stiftsstad under 1100-talet. Makt började kanaliseras genom kyrkliga och urbana strukturer snarare än genom ätter, gravmonument och processionslandskap – men i skuggan av Anundshög levde den äldre platsens auktoritet vidare.

De klassiska årtalen – Lindisfarne 793 och Stamford Bridge 1066 – riskerar att dölja de långsamma processerna bakom det som ofta kallas ”vikingafenomenet”. Forskning betonar i dag brytningen mellan vendeltid och vikingatid och hur mycket av det som syns tydligt under 800-talet byggs upp tidigare, i organisation, kontakter och krigarkultur. Uppsala universitets långsiktiga forskningsprojekt Vikingafenomenet är ett tydligt exempel på hur fokus allt oftare flyttas mot förhistoria och framväxt.

Bild: Västerås stads sigill (belagt 1307) med Mariamonogram, troligen ”AM” för Ave Maria, som senare blev kärnan i stadens vapen. Foto: Okänd. Bild ur Bo Annuswer (red.), Västerås: 1000 år i centrum (1990). Licens: ej angiven, via Kulturarv Västmanland.

Musik: Medieval World Video Game av Aparat Blue, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vid Anundshög, utanför Västerås, ligger en av de största gravhögarna i Sverige bredvid fem stora skeppssättningar och en vacker runsten. Denna imponerande fornplats signalerade makt och var en knutpunkt för resande och utbyte – kanske i konkurrens med Gamla Uppsala.

Anundshög var ett regionalt maktcentrum under järnåldern, men helt frånvarande i sagor och andra skriftliga källor. Men i någon mening talar högarna ännu till oss och platsen går att ta som underlag för att ifrågasätta att vikingatiden skulle ha startat först år 793. Detta är ett betalt samarbete med Västerås stad inför 500-års jubileet av Västerås riksdag 1527.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med arkeologen Andreas Hennius, forskningssamordnare vid Västerås museer. Detta är ett betalt samarbete med Västerås stad inför 500-års jubileet av Västerås riksdag 1527.

Samhället var hierarkiskt under järnåldern. Resurserna var ojämnt fördelade, och vissa grupper hade kapacitet att organisera stora arbetsinsatser och uppföra monument som signalerade makt och kontinuitet. Gravhögar, stenskepp och runstenar var inte bara minnesmärken över döda; de var också uttryck för levandes anspråk på status, tradition och legitimitet.

Att sagor och andra skriftliga källor inte tydligare nämner Anundshög betyder inte att platsen var oviktig. Snarare visar den hur fragmentariskt det skriftliga källmaterialet är och hur selektivt minnet av det förflutna blev när det senare skrevs ned. Många betydande platser har helt enkelt inte lämnat tydliga spår i texttraditionen.

Anundshögen är en av Sveriges största gravhögar. Uppgifterna varierar något mellan källor, men storleksordningen ligger kring 68 meter i diameter och ungefär 9 meter i höjd. I direkt anslutning finns fem skeppssättningar. De två största är omkring 53 respektive 51 meter långa, och ingen annan svensk fornlämningsmiljö har lika många stora skeppssättningar samlade på ett ställe.

Gravhögar och skeppssättningar fyllde flera funktioner. De kunde markera gravar, men de var också offentliga monument som manifesterade släktens eller elitens rang, historia och anspråk på platsen. De knöt de döda till landskapet och gav därmed de levande en möjlighet att framträda som arvtagare till en mäktig förflutenhet.

Skeppssättningar förknippas ofta med symbolik kring resa, övergång och status. I ett samhälle där sjöfart, resande och vattenvägar hade stor betydelse blev skeppet också en stark kulturell symbol. När sådana monument placeras bredvid en enorm gravhög förstärks intrycket av att platsen hade funktioner långt utöver det rent begravningsmässiga. De kan ha fungerat i ritualer, offentliga samlingar, minnespraktiker och maktdemonstrationer.

Människorna som levde runt Mälaren under denna period tillhörde jordbrukande och boskapshållande samhällen, men deras liv präglades också av handel, hantverk, långväga kontakter och regional maktkamp. Det var inte isolerade bygder, utan socialt och ekonomiskt sammanlänkade miljöer där lokala eliter kunde bygga upp inflytande genom kontroll över jord, människor, kommunikationsleder och religiösa praktiker.

Anudshög ligger vid Badelundaåsen som var en naturlig ”landsväg” längs åsens rygg och en viktig färdväg mellan Mälarkusten och skogsbygderna i norr. Här möttes land- och vattenleder, och en hålväg i anslutning till området anses ingå i den medeltida Eriksgatan som passerade platsen.

Omslag: Anundshög i Badelunda utanför Västerås, Sveriges största gravhög från järnåldern, med två av de fem skeppssättningarna synliga i förgrunden. Platsen är ett centralt fornlämningsområde som speglar makt och kult under yngre järnålder. Foto: Christer Johansson, CC BY-SA 2.5, via Wikimedia Commons.

Musik: Electra To The Baltic Sea Full av Giuseppe Rizzo, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dubbelmonarkin Österrike-Ungern hade sina rötter i medeltiden. Denna mulitetniska stadsbildning – med nära femtio miljoner invånare och ett lapptäcke av språk, religioner och lojaliteter – slets sönder efter att Österrike-Ungern hamnade på förlorarsidan i första världskriget. Men idag har statsbildningen omprövats av historiker och ses som en föregångare till EU.

Den habsburgska ätten hade sedan medeltiden styrt ett allt större rike. Dubbelmonarkin Österrike-Ungern som upprättades 1867 var ett kompromissbygge för att hålla ihop ett mångnationellt område i nationalismens tidevarv. Men när nationalism och industriellt storkrig pressade systemet till bristningsgränsen blev kompromissen både dess styrka – och dess dödsdom.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Leos Müller, professor i historia vid Stockholms universitet om Österrike-Ungerns sammanbrott. Han är aktuell med boken Europas vändpunkter – 1492, 1914, 1989.

Huset Habsburg regerade Centraleuropa under 650 år – från Rudolf I som kröntes 1273 till Karl I som avsattes 1918. Genom giftermål lyckades de bygga upp ett rike som sträckte över kontinenter. Det var ett stort och skiftande välde, sammanhållet av dynastin snarare än av språk och nation.

Josef II:s (1741-90) reformiver omfattade religionspolitik, utbildning och rättsväsende. Under 1780-talet ökade religionsfriheten för protestanter och grekisk-ortodoxa, och judarnas ställning förbättrades genom särskilda toleransedikt. Han var ingen 1800-talsliberal, men en statsbyggare som menade att staten blev starkare om människor fick större utrymme att verka – inom statens ramar.

Nationalismens idéer växte under 1800-talet och fick explosiv kraft revolutionsåret 1848. Upproret slogs ned – med rysk hjälp – men visade att imperiet måste förändras. Kejsare Franz Josef (1830-1916), som tillträdde 1848, drev på modernisering: likhet inför lagen, avskaffande av livegenskapens sista rester, järnvägar och lärosäten. Gründerzeit-epoken gav många av rikets städer en gemensam, igenkännbar stadsbild.

Nationalitetskriserna fortsatte, och nederlagen 1859 och 1866 försvagade monarkin. För att behålla Ungern blev kompromissen 1867 nödvändig. Österrike-Ungern skapades då som två rikshalvor i personalunion. De delade utrikespolitik och krigsmakt och hade gemensamma ministerier för detta, liksom ett gemensamt finansministerium för de gemensamma utgifterna – men saknade ett gemensamt parlament och en gemensam regering i modern mening. Eftersom centrala uppgörelser dessutom behövde omförhandlas återkom kriserna med jämna mellanrum.

Kompromissen gav ungrarna en särställning utan att ge motsvarande inflytande till rikets övriga folk. I Ungern drevs dessutom en magyariseringspolitik som ökade bitterheten bland minoriteter. I den österrikiska rikshalvan blev politiken mer pluralistisk, men parlamentet tyngdes ofta av blockeringar.

När skotten i Sarajevo 1914 tände stormaktskriget ställdes dubbelmonarkin inför industriellt totalkrig. Kriget mot Serbien och hotet från Ryssland blottade svagheter i ledning och resurser, och beroendet av Tyskland växte.

Bild: Militärparad genom Prag omkring år 1900, när staden var en del av Kungariket Böhmen inom Österrike-Ungern. Bilden fångar den kejserliga arméns närvaro i det offentliga rummet – en bakgrund till avsnitt om Centraleuropas politik och nationalism vid sekelskiftet. Målning: Emanuel Salomon Friedberg-Mírohorský. Public domain, via Wikimedia Commons.

Musik: 1910-talsinspelning av “Gott erhalte, Gott beschütze” (Kaiserhymne), den österrikiska kejsarhymnen som förknippas med Habsburgmonarkin och Österrike-Ungern. Den skrevs 1797 med musik av Joseph Haydn och text av Lorenz Leopold Haschka som en lojalitets- och patriotisk sång till kejsar Frans II.Public domain, via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sommaren 1943 stod östfronten i ett kritiskt läge. Efter Stalingrad var det tyska fälttåget i Sovjetunionen hårt prövat, men ännu inte krossat. Adolf Hitler ville återta initiativet i ett avgörande slag vid Kursk i södra Ryssland som omfattade två miljoner man och nästan 6000 stridsvagnar.

Operation Zitadelle blev historiens största planerade pansaroffensiv, där tiotusentals stridsvagnar, tusentals flygplan och miljoner soldater ställdes mot varandra i en strid som skulle avgöra kriget på östfronten. Trots tysk teknisk förmåga och initial framgång stelnade offensiven mot de sovjetiska försvarslinjerna. När dammet lagt sig hade Nazityskland förlorat sin sista realistiska chans till offensiv seger i öst.

I denna teaser av avsnitt av Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med militärhistorikern Anders Frankson. Anders Frankson har bland annat skrivit standardverket Slaget om Kursk : historiens största pansarslag (2002) tillsammans med Niklas Zetterling. Frankson är aktuell med Achtung panzer! Stalingrad och Charkov – två slag som förändrade andra världskriget. Vill du höra hela avsnittet blir du medlem på https://historianu.supercast.com/

Slaget vid Kursk var inte bara ett nederlag i markstrid för Nazityskland – det var en strategisk kollaps. Efter juli 1943 skulle Tyskland aldrig mer kunna genomföra en större offensiv på östfronten. Initiativet låg nu hos Röda armén, som metodiskt började pressa tyskarna västerut – hela vägen till Berlin.

Den 22 juni 1941 inledde Nazityskland invasionen av Sovjetunionen under kodnamnet Operation Barbarossa. Offensiven förde Wehrmacht djupt in på sovjetiskt territorium, men logistiska problem, det ryska vintervädret och hårt motstånd bromsade framryckningen. Slaget vid Stalingrad (augusti 1942–februari 1943) blev en katastrof för tyskarna och visade att kriget i öst inte längre kunde vinnas snabbt.

Trots detta planerade Hitler en ny sommarsatsning år 1943. Målet var att slå ut den utbuktning i frontlinjen runt Kursk och därmed omringa stora delar av Röda armén. Operation Zitadelle var resultatet av en kompromiss mellan fältmarskalk Erich von Mansteins mer försiktiga strategi och Hitlers krav på ett kraftfullt offensivt genombrott. Idén var enkel: Armégrupp Nord skulle anfalla söderifrån och Armégrupp Syd norrifrån och därefter mötas öster om Kursk för att sluta en kniptång runt de sovjetiska styrkorna.

Men beslutet att fördröja anfallet för att invänta leveranser av nya tyska vapen som Tiger- och Panther-stridsvagnar gav sovjeterna tid att bygga upp ett omfattande försvar i djupet med lager av minor, skyttegravar, flera motståndslinjer och stora reserver.

Bildtext: Sovjetiska soldater från Voronezjfronten genomför en motoffensiv bakom T-34-stridsvagnar vid Prochorovka den 12 juli 1943, under slaget vid Kursk.Slaget vid Kursk är känt som ett av historiens största pansarslag och markerade en vändpunkt på östfronten under andra världskriget. Prochorovka blev särskilt beryktat för de intensiva striderna mellan sovjetiska och tyska pansarförband. Bild: Mil.ru Wikipedia / CC BY 4.0

Musik: Red Army 25th Anniversary Song framförs av Röda arméns kör under ledning av A. V. Alexandrov. Sången är ett exempel på patriotisk sovjetisk musik under andra världskriget, där Röda arméns kör spelade en viktig roll i att höja moralen. Kompositören Alexandrov är även känd för att ha skrivit Sovjetunionens nationalsång. Skivan (katalognummer 3005-B, matrisnummer ST-103) spelades in i Sovjetunionen 1943 och digitaliserades av George Blood, L.P. Källhänvisning: Internet Archive, public domain – ingen känd upphovsrätt gäller.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Världen var bara minuter från utplåning i november 1983. De sovjetiska ledarna fruktade att Natoövningen Able Archer 83 var förspelet till en kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Många historiker ser händelsen som en av de farligaste kärnvapenkriserna under kalla kriget – i en tid då misstänksamheten mellan blocken var närmast total.

Efter ett årtionde av avspänning blev det kalla kriget allt hetare när Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979. Temperaturen steg ytterligare när Ronald Reagan blev president i USA och 1983 beskrev Sovjetunionen som ”ondskans imperium”.

I avsnitt 127 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Olle Larsson, som har skrivit en rad historieböcker och nu arbetar på en bok om 1980-talet.

Redan under andra världskriget var slitningarna mellan västmakterna och Sovjetunionen stora – trots alliansen mot Nazityskland. Efter krigsslutet blev brytningen total och det stod klart att världen delats in i ett västligt kapitalistiskt block och ett östligt kommunistiskt block. Kalla kriget var ett faktum.

Kapprustningen med kärnvapen mellan väst och öst gjorde det möjligt att utplåna jorden flera gånger om. När den amerikanske presidenten Ronald Reagan dessutom lanserade tanken att det skulle kunna gå att skydda sig mot kärnvapen, skakade det den ömtåliga balansen i avskräckningen. Det blev inte bättre av att det åldrande sovjetiska ledarskapet bar på egna erfarenheter av Nazitysklands utrotningskrig i Sovjetunionen. De väntade sig ständigt det värsta från väst.

Bild: Amerikanska M113-bandvagnar rullar genom Stockhausen i Hessen under Natoövningen REFORGER 1983, en del av USA:s snabba förstärkningsplaner för Västtyskland under kalla kriget. Foto: SSGT Jim Pearson. Public domain, via Wikimedia Commons.

Musik: Darkness closing av Jon Purdey, Storyblocks Audio.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

År 1975 lade invandrarministern Anna-Greta Leijon (S) fram regeringens linje för en ny invandrar- och minoritetspolitik. I stället för en politik där invandrarna skulle bli svenskar formulerades en vision där de nya svenskarna skulle få möjlighet utveckla sin egen kultur vid sidan om den svenska, som fick brett stöd i riksdagen.

Femtio år senare är islam Sveriges näst största religion, och Sverigedemokraterna ett av landets största partier. Samtidigt har politiken rört sig mot en betydligt mer restriktiv migrations- och asyllinje, inte minst efter flyktingvågen 2015.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Simon Sorgenfrei – religionsvetare och föreståndare för IMS, Institutet för forskning om mångreligiositet och sekularitet vid Södertörns högskola Han är aktuell med boken Öppna era hjärtan.

Under flyktingkrisen 2015 tog Sverige emot många fler asylsökande än jämförbara europeiska länder; kommuner och myndigheter pressades hårt, och ord som ”systemkollaps” blev frekvanta. Året därpå infördes den tillfälliga lagen (2016:752) som begränsade möjligheten att få uppehållstillstånd och påverkade bland annat permanenta tillstånd och familjeåterförening; lagen förlängdes senare.

I riksdagsvalet 2022 blev Sverigedemokraterna Sveriges näst största parti. Kort därefter tecknades Tidöavtalet mellan M, KD, L och SD, där migrations- och integrationspolitiken lyfts som centrala samarbetsområden och där man talar om ett ”paradigmskifte” – bland annat att Sverige ska lägga sig på EU-rättens miniminivå i asylpolitiken och minska det som kallas ”tilldragningsfaktorer”.

Redan i mitten av 1960-talet fattades beslut om att frikyrkor och minoritetssamfund skulle kunna få statligt stöd för sin verksamhet. Under 1970-talet breddades stödtänkandet också till invandrarföreningar – exempelvis satsningar på hemspråk och hemlandskultur. Grundidén var jämlikhet i rättigheter: invandrade skulle ha samma möjligheter som etniska svenskar och själva kunna välja graden av kulturell anpassning.

När arbetskraftsinvandringens epok klingade av fortsatte migrationen i nya former: anhöriginvandring och flyktingmottagande från bland annat Chile, Uganda, Iran/Irak och Libanon. Det förändrade både demografin och konfliktlinjerna i debatten.

I slutet av 1970-talet växte också den organiserade invandringskritiken. Bevara Sverige Svenskt (BSS) spred flygblad om ”invasion” och nationell undergång. Det viktiga är att islam länge inte var huvudmålet: ”invandrare” klumpades ofta ihop i grova kategorier, och tidiga utpekanden gällde ofta andra grupper än muslimer. Men år 1989 blev en vändpunkt. Dels bidrog Rushdie-affären, där den brittiska författaren Salman Rushdie dömdes till döden av mullorna i Iran, till att polarisera synen på yttrandefrihet och religion i Europa. Dels fattade Sverige det restriktiva Luciabeslutet den 13 december 1989, där regeringen slog fast att mottagningssystemet nått ”gränsen för vad vi klarar av” och begränsade asylmöjligheterna till flyktingkonventionen och särskilt starka skyddsbehov.

Efter kalla krigets slut bytte hotbilder ofta färg i västliga debatter: från ”den röda faran” till en föreställd ”grön fara”, där islam kopplades till geopolitik, migration och identitet. I Sverige tog Ny Demokrati plats i riksdagen 1991 med en hårdare, mer mediedriven invandringsretorik.

Samtidigt kom tiotusentals bosnier – många muslimer – som flyktingar undan Balkankrigen. Här syns också en annan svensk reaktion: lokal solidaritet, föreningsliv och institutionsbygge. Sverige blev ett land där islam inte bara ”finns”, utan organiserar moskéer, studieförbund, begravningsplatser och vardagsreligion.

Bild: Första morgonen efter ramadan samlas män i Botkyrkas turkiska islamiska kulturförenings moské i Fittja (Botkyrka) för storbön, fotograferat tidigt på morgonen den 14 november 2004. Foto: Anna Ulfstrand, CC BY, via Stockholms läns museum.

Musik: Islamisk kallelse till bön, Pixabay, Creative Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nazistledaren Heinrich Himmlers (1900–1945) intresse för germansk rasmystik gav honom ett särskilt engagemang för Sverige, där han trodde sig kunna finna ariernas ursprung. Inom SS finansierades arkeologiskt färgade expeditioner till Bohuslän – bland annat kring Tanums hällristningar – i syfte att “bevisa” en uråldrig germansk kulturgrund.

Himmler var Reichsführer-SS och blev 1936 även chef för den tyska polisen (Chef der Deutschen Polizei). Säkerhetstjänsten SD (Sicherheitsdienst) leddes däremot operativt av Reinhard Heydrich, men Himmler stod över organisationen genom SS-maktapparaten och den samlade polis- och säkerhetsstrukturen.

I denan repris av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Lennart Westberg, aktuell med boken Himmlers Sverige – Visioner och verklighet (Historiska Media).

Som SS-chef var Himmler en av huvudarkitekterna bakom Förintelsen och den nazistiska terrorstaten. Under hans ledning växte SS explosionsartat och blev en politisk maktfaktor som gav honom stort handlingsutrymme. År 1933 var han med och etablerade koncentrationslägret Dachau, som kom att fungera som ett slags modell för lägersystemet.

Redan 1935 initierade Himmler organisationen Ahnenerbe, vars uppgift var att med skenbart “vetenskapliga” metoder ta fram belägg för germanernas påstått ärofyllda förflutna och rasmässiga överlägsenhet. Forskning och propaganda flätades samman för att legitimera erövringskrig och avhumanisering av judar och andra grupper som nazisterna stämplade som mindervärdiga.

I Himmlers föreställningsvärld utgjorde Sverige ett kärnland för den “germanska rasen”. Därför fick landet en roll i hans visioner om ett framtida storgermanskt maktblock i Nord- och Västeuropa. För att omsätta idéerna i praktik försökte SS bygga nätverk i Sverige. Enligt Westberg handlade det om påverkan, värvning och kontakter i miljöer som polis, läkarkår, jordbrukets intresseorganisationer och bland svenska frivilliga till Waffen-SS. Tanken var att krigsvana frivilliga skulle kunna bli lokala maktbärare i ett framtida “Storgermanien”.

Himmler beordrade 1940 uppbyggnaden av ett nätverk av underrättelse- och säkerhetsfunktioner kopplade till Sipo/SD med syfte att samla information och påverka utvecklingen i Sverige – bland annat för att bevaka att landet inte närmade sig de allierade.

Bild: Riksfürern för SS, Heinrich Himmler, besöker koncentrationslägret Dachhaus 1936, Bundesarchiv, Bild 152-11-12 / CC-BY-SA 3.0, Wikipedia, Public Domain.

Musik: SS Machiert in Feindesland, SS kampsång under andra världskriget,

Lyssna också på Sveriges balansakt mellan Sovjet och Nazityskland.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ellen Key (1849–1926) var en av sekelskiftets mest inflytelserika opinionsbildare, vars röst hördes långt utanför Sveriges gränser. När hon gav ut Barnets århundrade (1900) angrep hon den ”själamördande” skolan, den hårda disciplinen och krävde en uppfostran som tog barnets egenart på allvar. Tankar som idag präglar svensk skola och barnuppfostran.

Men samma framtidstro som gjorde Key till en pedagogisk profet rymde också en mörkare baksida. I hennes vision om ”det nya seklet” fanns inte bara ett friare barn, utan också en idé om att mänskligheten kunde – och borde – förbättras biologiskt. Pedagogik och eugenik (rashygien/rasbiologi, som det ofta kallades i Sverige) kom hos Key att fungera som två sidor av samma modernitetsprojekt.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor emerita Ebba Witt-Brattström i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet om Ellen Key och hennes banbrytande syn på utbildning och barnuppfostran. Podden spelades in inför publik under Ellen Key-veckan i Ödeshögs kommun.

Ellen Key växte upp i en miljö präglad av både privilegier och intellektuell frihet. Hon föddes på Sundsholms gård utanför Västervik och växte upp i en familj där politik och litteratur stod i centrum. Redan vid fyra års ålder lärde hon sig läsa, och herrgårdens omfattande bibliotek blev hennes främsta lärosäte. Där tillägnade hon sig kunskaper i flera språk och kom i kontakt med Europas stora tänkare.

När familjen drabbades av ekonomiska bakslag omkring 1880 tvingades Key att söka sin egen försörjning. År 1878 startade hon och Anna Whitlock tillsammans Whitlockska samskolan, en progressiv institution där hon fick möjlighet att pröva och utveckla sina idéer om mer barncentrerad undervisning. Under dessa år i huvudstaden etablerade hon sig som en av de starkaste rösterna i tidens radikala kretsar, med särskilt engagemang i frågor om yttrandefrihet, kvinnors rättigheter och social rättvisa.

Ellen Key var tidigt ute med att formulera en rättighetsliknande barnsyn. I en idealskola skulle barnaga och kroppsstraff höra till det förgångna: katekesläsning och aga skulle ”bannlysas” och ersättas av en konfessionslös och radikalt individualiserad undervisning – för både flickor och pojkar.

Målet var större än att bara byta metod. Skolan skulle sluta producera en ”välartad, lydig massa” och i stället utveckla barns och ungdomars personligheter. Den tanken återkommer i Keys kritik av utbildningsinstitutionerna – från folkskola till universitet – som, enligt henne, riskerade att kväva individualitet, självverksamhet och lust att lära.

Nyckeln var ofta hemmet. Key föreslog att små barn (cirka 5–7 år) i högre grad skulle fostras i hemmen, i små ”hemkurser” med 8–10 barn. Uppfostrarens främsta roll var att lämna barnet i fred så att intressen och drivkrafter kunde växa fram naturligt. Samtidigt var hon skeptisk mot vissa samtida barnomsorgsformer – som kindergarten – som hon menade riskerade att forma ”hjordmänniskor”. När den offentliga skolan väl tog vid skulle den vara en verklig samskola, med flickor och pojkar från alla samhällsklasser och med studieplaner som i stor utsträckning individualiserades.

Ett typiskt drag hos Key är hur estetiken kopplas till moral och mognad. Skönhet – i hem, skola och vardag – var inte prydnad, utan ett medel för att utveckla människan. I hennes bildningsprojekt skulle människor ”föras till konsten” och konsten ”till folket”, eftersom skönheten ansågs kunna göra livet mer människovärdigt och samtidigt bidra till att bygga ett bättre samhälle.

Bild: Författaren och pedagogen Ellen Key (1849–1926), taget 1910. Key var en inflytelserik debattör i samtidens frågor om bildning, kvinnors rättigheter och barnets ställning. Foto: Becker & Maass. Public Domain Mark (PDM), via Nordiska museet.

Musik: Piano Outro med Humans Win, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under kalla kriget bedrev Sovjetunionen ett systematiskt kulturellt påverkansarbete i Sverige via så kallade vänskapssällskap. Det kalla kriget handlade i grunden om en konflikt mellan två samhällssystem – kapitalism och kommunism. Men striden stod inte bara på den militära arenan.

Förbundet Sverige–Sovjetunionen och dess lokala sällskap arbetade med en klassisk repertoar av folkbildning, idrott och kulturarrangemang: i konserthus och föreningslokaler, genom tidskrifter, utställningar och delegationsresor. Samtidigt var det en ojämn kamp: Sovjetunionen hade svårt att matcha västs populärkulturella dragningskraft.

I detta avsnitt av Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med Olov Wenell, forskningsrådgivare vid Försvarshögskolan, som disputerade på avhandlingen Sovjetunionen och svenska vänsällskap 1945–1958: Sällskapen Sverige–Sovjetunionen som medel i sovjetisk strategi (Umeå universitet, 2015).

Sovjetunionen spelade gärna sina starka kulturkort: klassisk musik, litteratur, konst och idrott. Konserter, filmvisningar och idrottsutbyten gav möjligheter att presentera en attraktiv motbild till den Sovjetbild som dominerade i svensk press. För att lyssna på hela avsnittet behöver du en prenumeration på https://historianu.supercast.com/

Ett särskilt format blev “vänskapsveckor” – intensiva perioder med många evenemang, ofta med sovjetiska artister och kulturpersoner. Den första kulturveckan som senare kom att kallas ”Vänskapsvecka med Sovjetunionen” genomfördes i slutet av september 1951: omkring 120 evenemang i 30 svenska städer.

Sällskapen arrangerade också resor till Sovjetunionen. Programmen var ofta noggrant koreograferade: delegater skulle se framsteg, ordning och framtidstro. Men allt gick inte alltid enligt plan – och just den typen av friktion (fel besök, fel samtal, fel intryck) blev i sig en risk för ett propagandaprojekt som levde på kontroll.

En viktig strategi var att hålla verksamheten på armlängds avstånd från Sveriges kommunister som kunde skrämma bort den politiska och kulturella elit man ville locka. Därför syntes ofta mer “respektabla” namn i styrelser och på ordförandeposter, medan det praktiska arbetet kunde drivas av andra.

Tanken på svensk-sovjetiska vänskapsorganisationer fanns redan under mellankrigstiden. Själva Förbundet Sverige–Sovjetunionen har rötter i 1930-talet, men efter andra världskriget och in i 1950-talet intensifierades arbetet och organiserades om i nära samspel med sovjetiska aktörer.

Sovjetunionen satsade mer målmedvetet på att bygga upp liknande nätverk runt om i världen. En central aktör var VOKS (Allunionella sällskapet för kulturella förbindelser med utlandet), grundat 1925 för att samordna kulturella kontakter med omvärlden.

I Sverige samlades de lokala sällskapen i en riksorganisation. Vid en kongress i november 1950 bildades (i praktiken) Förbundet Sverige–Sovjetunionen med 19 anslutna sällskap. Stockholmssällskapet blev ofta navet och uppges ha varit drivande i att organisera mottaganden av sovjetiska kulturdelegationer och att formera svenska delegationer till Sovjetunionen. Material till föreläsningar och diskussioner kom i hög grad från sovjetiskt håll.

Bild: Affisch för frågeaftonen ”Vad såg Docent Silverskiöld i Sovjetunionen?” i Konserthuset Örebro den 22 februari 1952, arrangerad av Sällskapet Sverige–Sovjetunionen. Medverkar: docent Nils Silverskiöld, redaktör Sven Storck och fru Agnes Karlsson. Konserthuset Örebro, CC BY.

Kremls befästa murar och torn i Moskva, fotograferade 1967 under sovjettiden – en symboltyngd makt- och regeringsmiljö som ofta står i centrum när 1900-talets ryska och sovjetiska historia diskuteras. Foto: K W Gullers, CC BY-SA, via Nordiska museet (NMAx.0031302).

Musik: Vladimir Troshin framför ”Podmoskovnye vechera” (”Moscow Nights”), en sovjetisk sång inspelad 1956 Källa: Internet Archive

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Poeten Lucidor den olycklige (1638-74), eller Lasse Johansson, blev tidigt föräldralös. Han figurerade i rättsprotokoll som en ledare av studentoroligheter i Greifswald och i Leipzig. Trots en stor lärdom och språkbegåvning lyckades han inte vinna någon tjänst i stormaktens växande förvaltning.

En tillfällighetsdikt, som tog ut svängarna för mycket, till ett högadligt bröllop 1669 resulterade i en lång häktningstid för ärekränkning för Lasse. Det var också en kränkt adelsman som blev slutet för Lasse Johansson efter en natt på krogen Fimmelstången i Gamla Stan i Stockholm.

I denna repris av podden Historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Annika Sandén är docent i historia och har skrivit ett flertal uppmärksammade böcker om svensk stormaktstid, senast Fröjdelekar. Hon är aktuell med boken Jag en olycklig spåman – Poeten Lasse Johansson Lucidors liv och tid.

Lucidor den olycklige, vars verkliga namn var Lars Johansson, föddes den 6 oktober 1638 i Stockholm. Lars Johansson tillbringade sina tidiga år i Svenska Pommern. Efter föräldrarnas tidiga död blev han omhändertagen av sin morfar, Lars Mattson Strusshielm, som var en framstående amirallöjtnant och adlad.

Lasse Johansson skrev in sig vid universitetet i Greifswald 1655 och blev snabbt känd som en ledande bråkstake i studentuppror. Efter att ha blivit relegerad från universitetet i Leipzig fortsatte han sina resor genom Europa, bland annat till Holland, England och Frankrike. Under sina resor fördjupade han sina språkkunskaper och fick möjlighet att studera olika litterära traditioner och stilar.

Efter att ha återvänt till Sverige bosatte sig Lasse Johansson i Stockholm. Han försörjde sig genom att ge språklektioner och skriva beställningsdikter för olika tillfällen, som bröllop och begravningar. Hans språkkunskaper och skicklighet som poet gjorde honom eftertraktad som författare av tillfällesdikter. Hans dikter spreds i tryckt form och blev mycket populära hos allmänheten.

Han hamnade i häktet anklagad för ärekränkning 1669 efter att ha skrivit en bröllopsdikt på spekulation till Conrad Gyllenstierna och Märta Ulfsparres bröllop. Dikten tog ut svängarna ordentligt och Gyllenstierna tog mycket illa vid sig.

Lasse Johansson liv kom till en tragisk ände den 13 augusti 1674. Under ett bråk på krogen Fimmelstången i Gamla stan blev han nedstucken av en löjtnant vid namn Arvid Storm. Hans ovanliga liv och tragiska öde har gjort honom till en mytisk figur inom den svenska litteraturen. Hans dikter och sånger, med sin vassa humor, sorgliga ton och djupa innehåll, har fortsatt att fascinera och beröra människor i århundraden.

Idag betraktas Lucidor som en viktig föregångare till Bellman och en av de mest betydelsefulla poeterna under 1600-talet. Lasse Lucidor var en banbrytande poet och vissångare som hade en stor inverkan på den svenska poesin och musiken under 1600-talet. Lasse Johanssons dikter var av olika slag, både världsliga och andliga. Hans erotiska dikter följde den tidens konventioner. Hans dryckessånger återspeglade den bullrande och festliga atmosfären på 1600-talets krogar. Lasse Johansson skrev också andliga visor och psalmer som behandlade teman som synd, död och botgöring.

Bild: Konserten av Gerrit van Honthorst (1592–1656), National Gallery of Art, Washington, Public Domain.

Musik: BWV 2020 av bzur, Storyblocks Audio

Lyssna också på Glädje, kärlek och fest under den mörka stormaktstiden.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Gustav II Adolf (1594-1632) landsteg i Pommern i juni 1630 är det med en av Europas bästa arméer. Kungen har reformerat den svenska armén genom lärdomar från faderns nederlag i Kirkholm 1605. Och Trettioåriga kriget (1618–1648) blev scenen där den reformerade armén prövades i slag som Breitenfelt, Lech och Lützen

Sverige gick in i kriget med en berättelse om att försvara den protestantiska saken och stoppa den katolska offensiven i det Tysk-romerska riket. Budskapet förstärks av statlig propaganda med återkommande böndagar och texter som läses upp i kyrkorna där kriget framställs som nödvändigt.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikerna Göran Larsson och Marco Smedberg om trettioåriga kriget, Sveriges inträde 1630, propagandaapparaten – och varför Gustav II Adolfs krigsmaskin fortsatte att fungera även efter kungens död.

Gustav II Adolf driver på förändringar i hur krig förs: större rörlighet, tätare samverkan mellan infanteri, kavalleri och artilleri – och en mer offensiv kavalleritaktik än den äldre karakollen. Resultatet syns i slaget vid Breitenfeld den 17 september 1631, där en svensk-sachsisk armé besegrar Tilly och bryter den kejserliga framryckningen. Segern blir en tydlig demonstration av den svenska arméns eldkraft, rörlighet och ledning – och öppnar vägen för ett snabbt avancemang in i Tyskland.

Slaget vid Lech vid Rain am Lech den 14–15 april 1632 blev ett av Gustav II Adolfs viktigaste genombrott under trettioåriga kriget. För att ta sig förbi den starka kejserliga spärren lät svenskarna bygga broar över den svullna floden under hård beskjutning. När övergången väl lyckades pressades Tillys trupper tillbaka och den berömde fältherren sårades svårt; han avled kort därefter. Segern öppnade vägen in i Bayern och skakade kejsarsidan.

Den 6 november 1632 rider Gustav II Adolf rakt in i ett kaos av krutrök, brinnande hus och dimma vid slaget vid Lützen. Svenskarna kan efteråt hävda seger, men priset blir högt: kungen stupar och de svenska förlusterna uppgår till omkring 6 000 döda och sårade. Kungen krigsmaskin och hans statsbygge överlever honom. Han blir en martyrgestalt – samtidigt som stormaktens verkliga motor i längden visar sig vara diplomati, pengar och administration.

Trettioåriga kriget börjar som en konflikt i det Tysk-romerska riket, där reformationens olösta motsättningar skapat ett lapptäcke av furstendömen med olika bekännelser och intressen. När spänningarna briserar 1618 – efter den berömda defenestrationen i Prag – dras snabbt fler makter in. Det som först handlar om religion utvecklas snart till en kamp om Europas maktbalans, där Habsburgarnas ställning utmanas av olika motkoalitioner.

Allt detta kräver pengar. En mycket stor del av statens inkomster går till försvaret, och här blir Axel Oxenstiernas roll avgörande. Bättre förvaltning och ordning i finanserna gör det möjligt att planera, försörja och hålla arméer i fält. Samtidigt finns en gräns: en skattestat kan inte pressa sönder sin egen bas. Driver man bönderna för hårt riskerar man ödegårdar – och då försvinner också skatteunderlaget.

Efter Gustav II Adolfs död vid Lützen fortsätter kriget ändå. Generalerna i fält och statsförvaltningen hemma gör att systemet fungerar även utan kungens personliga ledning. Stormaktstidens logik blir tydlig: projektet är större än personen.

Bild: Sveriges kung Gustav II Adolf (1594–1632) skildras i slaget vid Breitenfeld 1631, en vändpunkt i Trettioåriga kriget som ofta lyfts i poddens avsnitt om Sveriges stormaktstid. Målning av Johann Jakob Walther (ca 1650). Foto: Rama, 2010. Public domain, via Wikimedia Commons.

Musik: Aria för sopran med obligat oboe ur Johann Sebastian Bachs kantat BWV 80, Ein’ feste Burg ist unser Gott, komponerad och framförd i kyrklig kontext i Leipzig 1723. Johann Sebastian Bach. Wikimedia Commons. Public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 23 oktober 1956 utbröt ett uppror mot den av Sovjet insatta kommunistregimen i Ungern. Liberaliseringarna efter Stalins död hade öppnat för revolter både i Östtyskland och Polen, som kom att inspirerar studenter och arbetare i Ungern att protestera mot regimen.

Upproret hade inledningsvis vissa framgångar innan det krossades brutalt av sovjetiska trupper när det sovjetiska ledarskapet bestämde sig för att agera. Paradoxalt kom upproret att leda till att Ungern blev det land i Östeuropa med störst ekonomisk frihet – den sk gulaschkommunismen.

I denna repris av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Artur Szulc, författare aktuell med boken Ungernrevolten.

Upproret inleddes den 23 oktober, då studenter och intellektuella demonstrerade i Budapest för att kräva en mer demokratisk och fri politisk och ekonomisk miljö. Protesterna spred sig snabbt över hela landet och började utvecklas till en allmän strejk. Till slut gick hela landet ut i strejk, och regeringen tvingades avgå.

Den nya regeringen som tog över efter att den gamla hade avgått, under ledning av Imre Nagy, utropade Ungern som en fri och självständig stat. Denna utveckling var emellertid inte populär hos Sovjetunionen, som ockuperade landet den 4 november 1956. Under de följande veckorna utkämpades hårda strider mellan de sovjetiska styrkorna och de ungerska rebellerna.

Upproret varade i 13 dagar och ledde till att tusentals människor dödades och ännu fler skadades. Det var en blodig tid i Ungerns historia, men det ledde också till att landet förändrades på många sätt. Upproret var en signal om att det fanns en stor längtan efter frihet och demokrati bland det ungerska folket, och det inspirerade senare generationer av ungerska reformister och politiker.

Efter ockupationen av Sovjetunionen följde en period av återuppbyggnad och återhämtning för Ungern. Landet förblev dock under sovjetiskt inflytande fram till 1989, då det kommunistiska styret slutligen föll.

Lyssna också på Warszawaupproret 1944 – önsketänkande och hjältemod.

Bild: Ungerska civila vid en förstörd sovjetisk stridsvagn i Budapest. Fotograf: okänd, Wikipedia, Public Domain,

Musik: Beethoven no 3, Egmont overturen. The Silverstar Band, Internet Archive, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Tillfället gjorde tjuven när drängen Carl Grandell (1793-1848) begick sitt första brott. Hans framtida kumpan Lovisa Herlin (1798-1869) hamnade på brottets bana efter att hon kommit i svårigheter i spåren av Åbo brand 1827. Vägen till arbetsläger i Sibiren och spinnhus blev krogig

Carl Grandell var en begåvad ung man som lärde sig både att läsa och skriva i början på 1800-talet när få av den finska allmogen behärskade skrivkonsten. Men ett stelt och hierarkiskt samhälle gav litet utrymme åt människor som Carl Grandell och Lovisa Herlin. Båda var uppenbart begåvade, men de valde bort den smala vägen, efter att deras familjer förlorat sin ställning.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikerna Kirsi Vainio-Korhonen och Mikael Korhonen om boken Förfalskaren Grandells liv och lögner (Appell Förlag). Detta är ett betalt samarbete med Svenska Litteratursällskapet i Finland.

Den 14 mars 1837 påbörjar 43-årige Carl Grandell i järnbojor den långa marschen från Viborg till Nertjinsk i sydöstra Sibirien, ett område känt för sina arbetsläger och gruvdrift. Han var en tidigare dräng från Bjärnå i Finland som hade fått sin dödsdom för förfalskning omvandlad till ett liv i arbetsläger.

Grandell var inte ensam. I bakgrunden finns kontakter och medhjälpare, och framför allt Lovisa Herlin – piga och gårdfarihandlare – som rörde sig på vägarna och marknaderna, idealiskt för att sprida sedlar och skaffa material som papper och bläck.

Ett av de listigaste dragen var deras sociala maskering. På en marknad i Åbo presenterar Herlin Grandell som sin fästman. Ett ”förlovat par” kunde få en sorts avskildhet som en ogift man och kvinna annars inte beviljades. Den privata zonen blev ett skydd – inte för kärlek, utan för förfalskning.

De hade växt upp i ett bondesamhälle där människor var hårt bundna till jord, husbonde och socken. Det var en värld av tjänstehjon som levde på årskontrakt, små löner och andras nåd. Att hamna snett var lätt; att ta sig tillbaka var svårt. Men de kunde läsa och skriva. I ett tidigt 1800-tal där skrivkunnigheten långsamt ökade blev texten ett nytt slags maktmedel – och ett nytt brottsverktyg.

När Carl Grandell närmast av en slump väl hamnar i rättsmaskineriet blir fängelset inte bara en plats för straff, utan också en skola. Häktet och fängelsemiljön framträder som en grogrund där skrivkunniga fångar kunde agera skrivare och där material, verktyg och kunskap cirkulerade.

När de väl står inför rätta framträder Lovisa Herlin heller inte som ett bihang. Hon agerar, ljuger, skyller ifrån sig när det behövs – och blir i berättelsen en aktör som försöker överleva på egna villkor i ett mansdominerat samhälle. Herlin lyckas också genom list svära sig fri från själva förfalskningsbrottet som skulle resulterat i dödsdom som senare förvandlats till straffarbetet i Sibirien.

Förfalskning av pengar och dokument sågs som ett angrepp på staten. Därför hamnade fallen högt upp i rättssystemet. I december 1835, hade Åbo hovrätt dömt honom till hängning för sedelförfalskning. Grandell avrättades dock inte. Domen omvandlades till tvångsarbete och deportation österut. Slutpunkten blev ändå brutal: deportation och tvångsarbete i Sibirien. I mars 1837 lämnar han Viborg med konvoj mot Nertjinskområdet, en plats som under 1800-talet var förknippad med katorga och gruvor.

Bild: Hästmarknad i Borgå (1845) skildrar den livliga hästhandeln i stadsmiljö och belyser 1800-talets marknadskultur samt samspelet mellan landsbygd och stad. Målning: Johan Knutson (1816–1899). Public domain, via Wikimedia Commons.

Musik: Schubert Moment Musical Op 94 No 3 D780 med Michele Nobler, Storyblock Audio

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 30 september 1938 skrev Europas ledare under Münchenöverenskommelsen som gav Hitler Sudetlandet, Tjeckoslovakiens gränsfästen och industribälte, i utbyte mot löftet att detta skulle vara hans ”sista territoriella krav”. Den berörda demokratiska staten som styckades fick inte ens sitta med vid förhandlingsbordet.

I efterhand har München blivit en symbol för eftergiftspolitikens risker: att en välmenande vilja att undvika krig kan ge en aggressiv stat både tid, prestige och materiella vinster – och därmed göra det kommande kriget större och svårare att stoppa.

I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om Münchenöverenskommelsen 1938. Vill du lyssna på hela avsnittet blir du medlem på https://historianu.supercast.com/

München kan bara förstås mot bakgrund av 1930-talets utdragna sammanbrott för den ordning som skulle säkra freden efter första världskriget. När Hitler tog makten i Tyskland 1933 drevs utrikespolitiken av två mål: att riva upp Versaillesfredens begränsningar och att expandera österut. Västmakterna svarade ofta med diplomati, protestnoter och kompromisser – delvis av krigströtthet, delvis av rädsla för ett nytt storkrig.

I den logik som präglar denna genomgång blir München därför mindre en “enskild katastrof” och mer en slutpunkt i en kedja: varje eftergift lärde Berlin att risker lönade sig – och att gränser kunde flyttas utan att mötas av militärt motstånd.

Sudetkrisen handlade inte bara om “tyskar utanför rikets gränser”. Sudetlandet var också Tjeckoslovakiens naturliga skyddsvall: berg, vägar, järnvägsknutar – och en utbyggd gränsförsvarszon. När Sudetlandet överlämnades tappade Prag inte bara territorium, utan själva möjligheten att försvara landet på rimliga villkor.

Överenskommelsen slöts dessutom utan Tjeckoslovakien i rummet. Konferensen i München (29–30 september) samlade Hitler, Chamberlain, Daladier och Mussolini – men inte den stat vars gränser skulle ritas om.

Münchenöverenskommelsen gav Tyskland rätt att annektera Sudetlandet, och tjeckoslovakerna ställdes i praktiken inför valet att acceptera eller stå ensamma. Signalen till omvärlden var minst lika viktig som kartlinjerna:

När Chamberlain kom hem och talade om “fred i vår tid” blev det för många en bild av lättnad. Men i Berlin blev München också ett kvitto: det gick att vinna utan krig – och därmed förbereda nästa steg.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Trots att kung Pyrrhos (319–272 f.Kr) betraktades som den största generalen någonsin under sin levnad har han gått till världshistorien som den främsta förloraren eftersom det var romarna som skrev historien - men hur blir bilden av Pyrrhos om man kritiskt granskar de källor som finns?

Historien skrivs av segrarna och Pyrrhos eftermäle har präglats av att han levde i en tid när romarriket formerades. Idag minns vi bara Pyrrhos för citatet ”En sådan seger till och jag är förlorad” som ska ha yttrats efter en blodig seger mot romarna. Men Pyrrhos vann under sin långa regenttid mer segrar genom diplomati än krig.

I reprisen av avsnitt 116 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med antikvetaren Allan Klynne som bland annat skrivit boken Pyrrhos – Segraren som förlorade.

Pyrrhos namn bar med sig mytisk kraft eftersom han var släkt med Alexander den store, som dött som 33-åring efter att ha erövrat områden ända till Indien.

Pyrrhos liv började dramatiskt när han som tvååring tvingades fly från faderns kungadöme Epyros till Illyrien. Men vid tolv år ålder återfick Pyrrhos den mördade faderns kungarike bara för att förlora det några år senare igen.

Pyrrhos var en skicklig fältherre som tillfogade romarna allvarliga nederlag och de romerska förlusterna var större än Pyrrhos förluster, men romarna kunde hela tiden få förstärkningar som gjorde det möjligt för dem att sätta upp nya arméer. Därför kunde inte Pyrrhos vinna kriget trots att han vann de flesta slagen.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Oden, Tor, Frej och Freja är färdiga gestalter i de isländska sagorna – med hemvister, släktband och ett kosmos där allt tycks ha sin givna plats. Men den nordiska gudavärlden var inget färdigt ”system” som någon en gång uppfann. Den är ett lager på lager av berättelser, kultbruk och politiska behov som formades under årtusenden.

Asarna gudavärld byggde på muntliga traditioner där variation var normen. Därför hade en bonde i de norska fjällen, en krigare i en dansk kungshall eller en nybyggare på Island inte nödvändigtvis samma bild av kosmos eller samma prioriteringar i sin kultutövning.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med arkeologen och författaren Jonathan Lindström om den förkristna nordiska kosmologin.

Den vetenskapliga förståelsen av fornnordisk religion har under de senaste decennierna genomgått ett grundläggande paradigmskifte, där Terry Gunnell, professor i folkloristik vid Islands universitet, har omdefiniera religionen som en levande, muntlig tradition snarare än en fixerad textbaserad dogm.

Om vi backar till stenåldern som i Norden sträcker sig från istidens slut till bronsålderns början möter vi inte “Oden och Tor”, utan något äldre och mer lokalt: en platsreligion. Människor band sin trygghet till jaktens djur, fiskevattnens rytm, gravarnas närvaro och landskapets farliga gränser. Religion var inte främst tro på berättelser, utan handlingar som gjorde världen hanterlig: gåvor, förbud och ritualer kring död och övergångar.

I bronsåldern blir Norden tätare kopplat till långväga utbyten och en mer hierarkisk social värld. Det syns i praktfulla gravar och i bildvärldar där skepp, solen och rituella färder återkommer. Oavsett om vi tolkar allt som “solkult” eller inte pekar materialet mot en religion som i högre grad iscensätter ordning i stor skala: årstider, resor, fruktbarhet och social rang.

Kring 500-talet växer en krigararistokrati fram i södra Skandinavien. Den behöver lojalitet som sträcker sig bortom klangränser och blodsband. Hallen blir centrum: där knyts följen, där delas gåvor, där formas minnet av vilka som hör till “vi”.Samtidigt inträffar den kraftiga klimatstörningen 536/540 e.Kr., kopplad till stora vulkanutbrott, med nedkylning och samhälleliga omvälvningar som diskuteras i både naturvetenskapliga och arkeologiska studier.

I en sådan tid blir det begripligt att religionen skiftar från fruktbarhetsorienterad trygghet (få året att bära) till ödesmättad krigarideologi (få döden att bära mening).

I eddadiktningen ser vi Oden som strateg, poet, magiker och dödsgud, men Gunnells poäng är att vi inte ska ta Snorres system (Allfader, ordnat panteon) som en neutral spegling av äldre tro. Snorre skriver i en kristen lärdomsmiljö och fogar samman fragment till en helhet som lätt kan uppfattas som en “nordisk bibel”.

Arkeologin visar att religion inte bara bodde i ord och minnen, utan också i rum som byggdes, byggdes om och laddades över generationer. Vid centralplatsen Uppåkra i Skåne har en ceremoniell byggnad tolkats som ett kulthus med lång kontinuitet, och arkeologen Lars Larsson har argumenterat för att Uppåkra är en av de tydligaste kandidaterna i Skandinavien för en byggnad som faktiskt kan kallas “tempel”.

Bild: Titelsida ur det isländska 1700-talsmanuskriptet ÍB 299 4to (1750) av Snorres Edda/Prosa-Eddan, med Oden, Heimdall och Sleipner samt andra gestalter ur nordisk mytologi. Public domain via Wikimedia Commons. I montage med illustration av världsträdet Yggdrasil ur det isländska 1600-talsmanuskriptet AM 738 4to (ca 1680), med örnen Viðofnir och höken Veðrfölnir överst, hjortarna Dåin, Dvalin, Dunöyr och Duratro i kronan, ekorren Ratatosk samt ormen Nidhogg nederst.

Musik: Electra To The Baltic Sea Full av Giuseppe Rizzo, Storyblock Audio

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I finska kriget 1808–1809 förlorade Sverige sin östra rikshalva Finland till arvfienden Ryssland. Därmed gick landet miste om ungefär en tredjedel av sitt territorium och omkring en fjärdedel av sin befolkning. Kriget var en del av Napoleontidens maktspel: genom freden i Tilsit 1807 pressades Ryssland att tvinga Sverige att bryta med Storbritannien och ansluta sig till kontinentalblockaden.

Förlusten av Finland, som varit en integrerad del av det svenska riket sedan medeltiden, blev ett nationellt trauma. Kriget var också den sista gången större strider utkämpades inom dagens svenska gränser, när ryssarna 1809 förde kriget in i Västerbotten och stred vid Sävar och Ratan.

I avsnitt 59 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historieprofessor Martin Hårdstedt vid Umeå universitet, författare till Finska kriget 1808–1809.

Utan att först ha förklarat krig anföll ryska styrkor Finland den 21 februari 1808 med omkring 24 000 man. Sverige hade visserligen påbörjat mobilisering i Finland, men årstid och isläge försvårade snabba förstärkningar och försörjning över Östersjön. Kriget var en direkt följd av överenskommelsen i Tilsit året innan mellan Napoleon och tsar Alexander I.

Den svenska försvarsplanen var i hög grad defensiv. Ryssarna bestod av erfarna förband, medan den svenska armén till stor del byggde på indelningsverkets soldater och fältförband som slets av brist på utrustning och underhåll. Svenskarna kunde slåss hårt och vinna enskilda framgångar, men i längden hade Sverige svårt att stå emot stormakten Ryssland.

En av de mest omstridda händelserna under kriget var Sveaborgs kapitulation våren 1808, som blev ett svårt slag mot Sveriges möjligheter att hålla stånd i Finland. Samtidigt pekar många framställningar på att den avgörande svagheten låg i logistiken: underhållet brast i ett fattigt och glest befolkat land, med dåliga vägar, långa avstånd och sjukdomar som drabbade både soldater och civila.

Gustav IV Adolfs militära misstag och bristande utrikespolitiska omdöme bidrog också till nederlaget. Förlusten av Finland fick stora politiska konsekvenser och blev en del av bakgrunden till att kungen avsattes i statskuppen 1809.

Musik: ”Björneborgarnas marsch”, text av Johan Ludvig Runeberg. Inspelning med Muntra Musikanter (Bengt Carlsson, dir.), 1928. Public domain (Public Domain Mark 1.0).

Bild: Björneborgarnas marsch (”March of the Pori Regiment”), Albert Edelfelt, 1892 (vanligt årtal för originalet; Edelfelt gjorde även en senare version). Public domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det finns inga belägg för att Gustav Vasa eller hertig Karl hade läst Niccolò Machiavellis politiska handbok Fursten - där cynisk hänsynslöshet gjorts till nödvändig dygd. Men deras politiska gärning bär Furstens avtryck. Däremot vet vi att den bildade rikskanslern Axel Oxenstierna (1583-1654) läste Machiavellis fursten och kommenterade verket.

I Fursten beskrev Machiavelli hur makt fungerade praktiken – inte hur den borde fungera i en ideal värld. Machiavelli var ingen nordisk rådgivare – hans verklighet var ett Italien präglat av småstater, men hans analys av makt fungerar även i Sverige under tidig modern tid.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historiken Erik Petersson om hur Niccolò Machiavelli kan få oss att förstå svenska kungar. Han är aktuell med boken Machiavelli – Frihet i furstarnas tid.

Niccolò Machiavelli, den florentinske diplomaten och tänkaren som levde mellan 1469 och 1527, utgör en brytpunkt i den politiska filosofins historia. Genom sitt mest kända verk, Fursten, bröt han med den medeltida traditionen av "furstespeglar" som betonade härskarens moraliska och kristna dygder som grund för ett gott styre. Istället introducerade han en verklighetsbaserad analys av makten där politikens primära syfte är statens bevarande och furstens maktinnehav, snarare än uppnåendet av ett moraliskt ideal.

För Machiavelli handlade politiskt styre inte om vad man vill uppnå i en utopisk mening, utan om hur man får genomslag för sina idéer, utformar genomförbar sakpolitik och säkerställer att beslut faktiskt efterlev. I Fursten säger Machiavelli att han vill hålla sig till ”tingens verksamma sanning”– inte till ”inbillade republiker” som aldrig funnits i verkligheten. Det innebär inte att han älskar grymhet för grymhetens skull. Snarare beskriver han de mekanismer som gör att vissa härskare lyckas och andra går under.

Sveriges väg från Kalmarunionens upplösning till stark centralstat och stormaktstid rymmer precis de situationer Machiavelli skriver för: nya regimer, splittrade eliter, ekonomiska flaskhalsar, religiösa konflikter och existentiella hot. Här blir Machiavelli ett analytiskt raster snarare än en ”inspirationskälla”. Frågan blir inte bara om kungen var god, utan: hur säkrade han sin makt – och till vilket pris?

Gustav Vasa beskrivs i traditionell svensk historieskrivning ofta som en befriare och landsfader, men moderna historiker som Lars-Olof Larsson har tecknat en bild av en regent som i hög grad agerade i enlighet med Machiavellis principer för hur en furste befäster sin makt. Tveksamt dock om Gustav, som inte behärskade latin, hade läst Fursten.

Gustav Vasa bygger en ny ordning efter ett våldsamt uppbrott och tvingas både vinna legitimitet och krossa motstånd. Västerås riksdag 1527 blir en avgörande maktförskjutning från kyrka till krona. I praktiken handlar det också om statsbyggets ekonomi: kyrkans resurser ska in i staten och göra kungamakten mer självständig.

Gustav Vasa visar också något Machiavelli indirekt lär ut: makt är handling + föreställning. Det räcker inte att besegra fiender; man måste forma berättelsen om varför man gjorde det. Här passar bilden av Gustav som propagandist väl ihop med ”räven”: den som ser fällorna – och bygger dem.

Bilder: Montage, Wikimedia Common.

Musik: Verket Monteverdi –Combattimento –Battle music.oggär tillgängligt under licensen Creative Commons Attribution 2.5 Generic (CC BY 2.5). Källa:Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Andra världskriget lämnade Europa i ruiner och socialt lamslagen. Städerna var grushögar, infrastrukturen var sönderslagen och de finansiella systemen fungerade inte. När järnvägarna stod stilla, kol saknades och valutor tappade värde blev det rationellt för bönder att hålla inne mat och för fabriker att dra ned eller stänga.

Det är här den amerikanska Marshallplanen – officiellt European Recovery Program (ERP) – blir ett av 1900-talets mest avgörande politiska projekt. Den presenterades som hjälp mot hunger och desperation, men var samtidigt en strategisk investering: utan fungerande ekonomier skulle demokratierna vackla och kommunistpartier vinna mark i ett Europa där Sovjetunionens inflytande redan växte.

I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ulf Zander, professor i historia vid Lund universitet. Vill du höra hela avsnittet blir du premium-prenumerant på www.historia.nu/premium.

Efter kriget var Europas problem större än de bombade kvarteren. Regeringar tvingades att använda hårdvalutareserver för att överleva, i stället för att investera i återuppbyggnad. Vintern 1946–1947 blev krisen akut. Extrem kyla och energibrist stoppade transporter och produktion. I Washington växte oron för att misären skulle bli politiskt explosiv – särskilt i länder som Frankrike och Italien, där starka kommunistpartier kunde vinna inflytande via val eller gatupolitik. I skärningspunkten mellan ekonomisk kollaps och geopolitisk rädsla fick Marshallplanen sin form.

Den 5 juni 1947 höll USA:s utrikesminister George C. Marshall sitt berömda tal vid Harvard. Retoriken var avsiktligt bred: USA:s politik var inte riktad mot ”något land eller någon doktrin” utan mot ”hunger, fattigdom, desperation och kaos”. Marshall krävde klokt nog ett europeiskt initiativ. USA skulle inte rita upp Europas räddningsplan – ”initiativet … måste komma från Europa” – och programmet behövde vara gemensamt, samordnat mellan flera länder. Här fanns ett frö till framtidens Europa: samarbete som förutsättning för hjälp.

Den amerikanska kongressen godkände planen genom Economic Cooperation Act (1948 års Foreign Assistance Act), som president Harry S. Truman undertecknade den 3 april 1948. Därmed startade ERP i praktiken, med målet att återställa produktion, handel och stabilitet i Västeuropa – och att skapa politiska villkor där demokratiska institutioner kunde överleva.

Totalt förde USA över omkring 13,3 miljarder dollar (i dåtidens värde) i bidrag, lån, varor och tekniskt stöd till västeuropeiska mottagarländer. Det var mycket pengar – men ännu viktigare var hur stödet organiserades och vilka regler som följde med.

USA gav ofta inte kontanter rakt in i statsbudgetar. I stället levererades varor (bränsle, spannmål, industrimaskiner) som betalades i lokal valuta av importörer. Den lokala valutan placerades i särskilda fonder som sedan användes – ofta med amerikanskt inflytande – till investeringar, stabiliseringsåtgärder och modernisering.

Effekten blev dubbel:

Musik: Scherzot (II. Molto vivace) ur Ludwig van Beethovens Symfoni nr 9, inspelat 1956 med Pro Musica Symphony Orchestra och Pro Musica-Choir under Jascha Horenstein. Inspelning: Jascha Horenstein m.fl. Public domain via Wikimedia Commons.

Bild: Byggarbete i Västberlin efter 1948, där en skylt anger: ”Emergency Program Berlin – with the help of the Marshall Plan”, som vittnar om USA:s ekonomiska stöd till återuppbyggnaden i det kalla krigets inledning. Foto: St.Krekeler. Public domain via Wikimedia Commons.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sverige införde en av Europas mest restriktiva alkoholpolitiker under första hälften av 1900-talet. Så sent som 1955 kunde svenskar förvägras rätten att handla alkohol på Systembolaget efter anonyma tips – utan möjlighet att överklaga beslutet till en högre instans. Samma regelverk gav arbetare med motbok en snålare tilldelning än direktörer. Och kvinnor fick ofta mindre tilldelning än män, medan arbetslösa, unga män, gifta kvinnor och hushållerskor helt kunde förvägras motbok.

På de statliga monopolens tredjeklassrestauranger var den tillåtna mängden ”två vita och en brun”, med krav på att äta – två snapsar brännvin och en konjak. Uppfinningsrikedomen var stor för att komma runt begränsningarna, men samtidigt utarmades krogsverige till en plats för superi och dålig mat.

I det här avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Mattias Svensson, författare och ledarskribent på SvD, som skrivit boken Så roligt ska vi inte ha det – en historia om svensk alkoholpolitik.

År 1917 infördes ransonering av sprit under första världskriget. Läkaren och politikern Ivan (Iwan) Bratt byggde stegvis upp ett system där det offentliga kontrollerade spritförsäljningen – från import och tillverkning till restauranger och detaljhandel. Efter att förbudsvännerna knappt förlorat folkomröstningen om rusdrycksförbud 1922 infördes det så kallade brattsystemet i hela landet.

En omfattande kontrollbyråkrati växte fram. En begränsad mängd sprit gick bara att köpa med motbok, och tilldelningen skilde sig åt efter kön och samhällsposition – om man ens fick någon. En indragen motbok, exempelvis efter anonyma tips, gick inte att överklaga i högre instans. Systemet kom att gälla fram till att motboken avskaffades 1955.

Under 1960- och 1970-talen intensifierades debatten om svensk alkoholpolitik. Kritiker menade att restriktionerna var alltför hårda och att de inte längre gav önskad effekt. Samtidigt ökade den illegala alkoholförsäljningen och smugglingen. Men det är egentligen först med EU-medlemskapet 1995 som svenska alkoholrestriktioner tydligare börjar närma sig övriga Europa.

Lyssna också på: Sveriges bryggeriers historia – utan konkurrensen mot Prippsmonopolet.

Bild: Kvinnlig expedit vid ett Stockholmssystem (nuvarande Systembolaget) stämplar och kontrollerar en motbok, Stockholms stadsmuseum. Fotograf: Karl Ransell (SvD). Mellan 1928 och 1934. Public domain (Internet Archive).

Musik: ”Fest hos Gustafssons” av Kalle Namdeman, Odeon (19094-A), 1924. Public domain (Internet Archive).

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Migration mellan Finland och Sverige har pågått ända sedan medeltiden. Andra världskriget drabbade Finland hårt med höga krigsskadestånd och förlorat territorium, medan Sverige efter kriget upplevde en snabb ekonomisk utveckling och utbyggd välfärd. En gemensam nordisk arbetsmarknad 1954 gjorde det ännu enklare att flytta över Bottenviken.

Under 1960- och 1970-talet accelererade migrationen från Finland. Sverige lockade med arbete, högre löner och en mer utvecklad välfärd än i Finland. Och migrationen skulle toppa 1969-70 när tiotusentals finnar gör flytten på bara några månader. I dag bor cirka 733 000 personer med finländsk bakgrund i Sverige.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Jarmo Lainio, professor emeritus i finska vid Stockholms universitet, om finländarnas historia i Sverige. Han är redaktör för antologin Finländarnas historia i Sverige – I en ny tid 1995-2025 (2026).

I dag flyttar relativt få från Finland till Sverige. Men under rekordåren såg det annorlunda ut. Hösten 1969 lämnar tiotusentals finländare sina hem på bara några månader och kliver rakt in i Sveriges industrisamhälle: löpande band, skiftjobb och en välfärdsstat som redan hunnit bli vardag. För många blir flytten en biljett ut ur trångboddhet och osäkerhet – men också in i ett nytt språk, ett nytt tempo och en ny arbetskultur.

Mellan 1945 och 1990 kom omkring en halv miljon finländare till Sverige. Samtidigt har migrationen länge varit delvis cirkulär: många stannade några år och återvände. I dag bor cirka 733 000 personer med finländsk bakgrund i Sverige (ofta definierat som första till tredje generation).

Redan under medeltid och tidigmodern tid etablerades finskspråkiga grupper i det som i dag är Sverige, tydligast i Tornedalen. I slutet på 1500-talet bjöd Karl IX in svedjebrukande skogsfinnarna till skogsbygder i bland annat Bergslagen och Värmland. Migrationen mellan Finland och Sverige har återkommande följt några huvudmönster: arbetskraftsrörlighet, handel i båda riktningar, flykt under krigstider och kolonisation.

Under andra världskriget tog Sverige emot flyktingar – och inte minst finska krigsbarn. Det var en humanitär insats, men också en migrationsform som bar på trauma och som kom att påverka familjer i generationer.

Efter 1945 gick Sverige in i en period av snabb tillväxt och arbetskraftsbrist, medan Finland brottades med återuppbyggnad och en hård strukturomvandling. När den nordiska arbetsmarknaden etablerades 1954 blev det dessutom betydligt enklare att flytta för arbete. I Finland minskade behovet av arbetskraft i skogs- och jordbruk, samtidigt som svensk industri skrek efter folk.

Sverige lockade även med en mer utbyggd välfärdsstat. Folkpensionsreformen beslutades 1946 och trädde i kraft 1948, och ATP-systemet trädde i kraft 1960. I Finland reformerades folkpensionen 1956, och lagen om inkomstrelaterad pension för anställda trädde i kraft den 1 juli 1962.

Under 1950-talet ökade invandringen gradvis. Men i slutet av 1960-talet växlar migrationen upp till historiskt höga nivåer. Samtidigt förändras geografin: en större andel kommer från norra Finland, och i Sverige går flytten i ökande grad till industriorter i mellersta Sverige och storstadsregionerna.

Företag rekryterade aktivt – ibland utan tolk och med begränsad introduktion. Med tiden utvecklades mer organiserad inskolning och, på vissa arbetsplatser, material på finska.

Bild: Många finska kvinnor kom till Borås under efterkrigstiden för att arbeta i stadens textil- och konfektionsindustri som Algots. Invandrade arbetare blev en viktig del av produktionen och av Borås utveckling som industristad. För många kvinnor innebar arbetet i fabrikerna både en försörjning och början på ett nytt liv i Sverige. Källa: Algots publicity dept. som vykort, skapad 1955. Upphovsrätt: Public Domain.

Musik: “Saatuma” med Ari Roikola, SoundCloud, https://soundcloud.com/ari-roikola, Creative Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dagens Finland har uppstått i spänningen mellan två expansiva makter Sverige och Ryssland. Den östra riksdelen var en integrerad del av Sverige under en längre period än områden som Skåne och Blekinge.

Integreringen av Finland i Sverige var en lång process som sträckte sig från vikingatiden till Nöteborgsfreden år 1323. Det var först när de svenskspråkiga befolkningsgrupperna fick stöd från den svenska statsmakten som de på allvar etablerades sig i Finland. Men rikssprängningen år 1808-09 innebar att vi skrev ut Finland från den svenska historien och glömde bort den svenskspråkiga i Finland. Detta är ett betalt samarbete med Svenska litteratursällskapet i Finland.

I denna repris av podden Historia Nu samtalar programledaren med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet och aktuell med boken Finlands svenska historia.

Finland var aldrig en koloni till Sverige utan en integrerad del av landet precis som Södermanland eller Småland. Den finska allmogen och ståndspersoner var tidigt representerade på riksdagar och Finland beskattades inte hårdare är det som blev dagens Sverige. Viktigare var att både Sverige och Finland kom att inlämmas i den västliga kultursfären i och med den katolska kyrkans utbredning i både Sverige och Finland.

Språket som identitetsmarkör blev viktig först under den ryska perioden när den finska nationalismen utvecklades. Svenska vs finska var ingen viktig fråga förrän självständigheten från Ryssland 1917. Identiteten var snarare knuten till den lokala platsen, religionen och den sociala positionen.

Bild: Svecia, Dania et Norvegia, Regna Europæ Septentrionalia. Kopparsnitt publicerat i Amsterdam 1635. 1:4 400 000

Musik: Finlandia av Sibelius, 1922, franförd av VESSELLA'S ITALIAN BAND, Internet Archive, Public Domain.

Lyssna också på De mytiska finska korstågen eller hur Finland blev Sverige.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Röda armén gick till motoffensiv 1943 var det inte längre samma armé som fallit sönder under krigets första år. Den hade reformerats, industrialiserats – och hårdnat. Segern över Nazityskland var ingen plötslig triumf, utan resultatet av enorma materiella resurser, organisatorisk anpassning och ett system där människoliv ofta behandlades som förbrukningsvaror.

Röda arméns seger har ofta framställts som en triumf för det sovjetiska systemet och Josef Stalins strategiska snille. Men segern byggde på offer i en nästan ofattbar skala – och på ett statssystem där individen ofta underordnades målet. Bakom propagandans fasad döljer sig en verklighet av enorma förluster, brutala ledningsmetoder och en avgörande – men länge nedtonad – hjälp från väst via Lend-Lease.

I detta andra av två avsnitt om Röda armén i podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med militärhistorikern och författaren Anders Frankson om Röda arméns väg från nederlag till seger – och vad den kostade. Frankson är aktuell med boken Myten om den oövervinnliga Röda armén (Stevali Fakta, 2025).

Kulmen kom i Berlin våren 1945. Striderna i och kring staden blev intensiva och kostsamma, och när en sovjetisk fana hissades över riksdagshuset blev bilden en symbol för segern – och för den enorma mänskliga kostnaden.

Röda arméns strategi vilade i hög grad på numerär och uthållighet. Sovjetunionen kunde mobilisera enormt, och förluster accepterades i en skala som saknade motstycke i europeisk krigföring. De sammanlagda sovjetiska krigsförlusterna (militära och civila) anges ofta till omkring 26–27 miljoner döda, även om exakta tal är omstridda.

Den materiella styrkan byggdes inte minst genom industrins omställning. När Tyskland anföll 1941 evakuerades människor och fabriker österut i en logistisk jätteoperation. Produktionen fortsatte därefter i nya industriområden i inlandet, vilket lade grunden för en växande sovjetisk överlägsenhet i stridsvagnar, artilleri och ammunition från 1943 och framåt.

Efter katastroferna 1941–1942 började den sovjetiska krigföringen gradvis anta en mer operativt mogen form. Röda armén planerade i större skala, kombinerade truppslag bättre och utvecklade offensiver som syftade till att bryta igenom, rulla upp och slå mot djupet i den tyska fronten.

Till detta kom Lend-Lease – hjälpen som länge tonades ned i sovjetisk historieskrivning. Via USA:s stödprogram fick Sovjetunionen bland annat över 400 000 jeepar och lastbilar, tusentals pansarfordon (inklusive stridsvagnar) samt stora mängder flygplan, livsmedel och bränsleprodukter. Särskilt lastbilarna var avgörande för logistiken: de gjorde det lättare att hålla tempot i offensiver, flytta artilleri och försörja förband långt fram.

Den militära effektiviteten hade ett högt pris. Utbildningen av värnpliktiga kunde vara kort, och disciplinen upprätthölls delvis genom terror. Stalins order nr 227 (”Inte ett steg tillbaka!”) från den 28 juli 1942 formaliserade spärrförband bakom linjerna och strafförband som skickades till särskilt farliga uppdrag. Systemet bidrog till att minska reträtter – men gjorde också kriget ännu brutalare för de egna soldaterna.

Krigets brutalitet fortsatte efter frontens tystnad. Sovjetiska soldater som överlevt tysk fångenskap möttes ofta av misstänksamhet vid hemkomsten. Att ha blivit tillfångatagen kunde betraktas som skam – i värsta fall som potentiellt förräderi – och många hamnade i filtreringsläger och senare i arbetsläger.

Bildtext: Sovjetiska soldater hissar den röda fanan över riksdagshuset i Berlin den 2 maj 1945. Fotografiet, känt som Raising a Flag over the Reichstag, togs av Jevgenij Chaldej och publicerades den 13 maj 1945 i tidskriften Ogoniok (nr 19), på titelsidan (inte omslaget). Wikipdia. Public Domain.

Musik: Red Army 25th Anniversary Song, framförd av Röda arméns kör under ledning av A. V. Alexandrov.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Röda armén grundades i januari 1918, mitt under revolutionens efterdyningar och det ryska inbördeskriget. Syftet var att försvara bolsjevikernas maktövertagande och slå ner såväl interna som externa fiender. För att hantera misstron mot gamla officerare infördes systemet med politiska kommissarier – politruker.

Det innebar att militära befälhavare övervakades politiskt och i praktiken kunde få beslut ifrågasatta eller stoppade om de ansågs ideologiskt felaktiga. Det bidrog till en kultur där lojalitet ofta vägde tyngre än kompetens – och där rädslan för att fatta egna beslut kunde bli förlamande när krisen kom.

I detta första av två avsnitt om Röda armén i podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med militärhistorikern och författaren Anders Frankson om Röda arméns väg från nederlag till seger – och vad det kostade. Frankson är aktuell med boken Myten om den oövervinnliga Röda armén (Stevali, 2025).

Röda armén formades tidigt som ett politiskt projekt. Under inbördeskriget och de första åren därefter kombinerades revolutionär övertygelse med hård pragmatism: tsararméns officerare rekryterades i stor skala som ”militära specialister”, samtidigt som partiet säkrade kontrollen genom kommissariesystemet. Det skapade i praktiken ett dubbelkommando – ett militärt och ett politiskt.

När Josef Stalin genomförde de stora utrensningarna under 1930-talet drabbades officerarkåren hårt. Tusentals arresterades, avrättades eller försvann in i lägersystemet. Följden blev en självstympning: erfaren ledning försvann, misstänksamheten blev norm och befordringar kunde avgöras mer av politisk pålitlighet än av militär skicklighet. När Tyskland anföll 1941 stod Röda armén därför svagare i sin ledningsstruktur än siffrorna på pappret antydde.

Vinterkriget mot Finland 1939–1940 blev en varningsklocka. Trots att Sovjetunionen till slut tvingade fram eftergifter visade striderna tydligt brister i samordning, en farlig underskattning av motståndaren och en taktisk stelhet som kostade dyrt. Det var ett test som Röda armén till sist ”vann” – men knappt, och till ett mycket högt pris.

Bildtext: Röda armén paraderar i Moskva, 1922. Bilden visar en infanteriparad ur Röda armén i Moskva framför Lev Trotskij, under de första åren efter den ryska revolutionen. Parader som denna användes för att demonstrera den nya sovjetstatens militära styrka och politiska sammanhållning. Källa: Agence de presse Meurisse, Bibliothèque nationale de France. Wikipedia, Public domain.

Musik: Red Army 25th Anniversary Song, framförd av Röda arméns kör under ledning av A. V. Alexandrov – kompositören bakom melodin till Sovjetunionens nationalsång (antagen 1944).

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 20 mars 1600 föll fem av rikets främsta adelsmän för bödelns svärd på Stora torget i Linköping. Händelsen har gått till historien som Linköpings blodbad och utgör kulmen på den maktkamp som under 1590-talet slet sönder den svenska Vasastaten.

I centrum stod motsättningen mellan hertig Karl (den blivande Karl IX) och hans brorson Sigismund, kung av både Polen och Sverige. Blodbadet var inte en isolerad våldshandling utan resultatet av en långvarig konflikt där religion, lagtolkning och dynastisk rivalitet vävdes samman. Samtidigt markerade avrättningarna ett avgörande steg mot en mer centraliserad stat, där kungamakten i praktiken stärktes på högadelns bekostnad.

I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern och författaren Erik Petersson om hertig Karl: uppror, blodbad och den politik som formade Sverige efter Sigismundkriget. Petersson har bland annat skrivit boken Karl IX – kampen om kronan. För att lyssna på hela avsnittet måste du bli medlem i Historia Nu Premium.

När Gustav Vasa säkrade arvriket genom Västerås arvförening 1544 var det tänkt att bli grunden för en stabil tronföljd – men istället följde brodermord och senare inbördeskrig mellan kung Sigismund och Hertig Karl. Efter Johan III:s död 1592 ärvde sonen Sigismund den svenska kronan. Därmed uppstod en personalunion mellan det katolska Polen och det lutherska Sverige. Sigismunds frånvaro och katolska tro väckte oro hos stora delar av prästerskapet, allmogen – och hos hertig Karl, som framställde sig som försvarare av reformationens verk.

Vid Uppsala möte 1593 fastslogs den augsburgska bekännelsen som rikets enda tillåtna lära. Beslutet innebar i praktiken att katolsk gudstjänst förbjöds och att kungen förväntades regera i enlighet med luthersk ortodoxi. Detta var mer än en trosfråga. Genom kyrkomötets beslut skapades en religiös legitimitet för hertig Karls maktanspråk. Han kunde hävda att hans agerande syftade till att skydda den “rena läran” mot återkatolisering.

Motsättningarna övergick gradvis i öppet krig. Vid riksdagen i Söderköping 1595 bekräftade ständerna Karl som riksföreståndare mot Sigismunds vilja. Konflikten kulminerade i slaget vid Stångebro den 25 september 1598, strax utanför Linköping. Sigismunds styrkor besegrades och kungen tvingades lämna Sverige. De rådsherrar som stött honom – däribland rikskanslern Erik Sparre och medlemmar av ätterna Banér och Bielke – utlämnades till hertigen mot löfte om rättslig prövning. De fängslades på Linköpings slott i väntan på rättegång.

Rättegången inleddes den 3 mars 1600, när hertig Karl tillsatte en domstol med 153 personer från adel, krigsbefäl, borgerskap, allmoge samt fogdar och lagläsare. Konstruktionen gav sken av bred nationell förankring, men hertigen dominerade processen.

Bildtext: Gustav Banér skildras natten före sin avrättning den 19 mars 1600 av PA Huldberg i anslutning till Linköpings blodbad. Källa: Nordiska museet, Reprofotograf/skanning: Bertil Höglund. licens: CC BY-NC-ND

Musik: Explosion av Efliz, Storyblock Audio

Huvudanklagelsen var landsförräderi. De åtalade hävdade att deras lojalitet mot Sigismund vilade på laglig arvsrätt och tidigare edsavläggelser. Försvaret betonade kontinuitet och plikt; hertig Karl tolkade hållningen som uppror. Efter veckor av förhör och påtryckningar föll domen. Flera adelsmän bad om nåd och skonades. Fem vägrade erkänna skuld.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Världen hade aldrig tidigare sett en så stor flotta som när den spanska armadan 1588 seglade från Spanien mot England. Målet var att göra upp med randstaten som lät kapare angripa spanska skepp lastade med silver från Nya världen – och som dessutom stödde upproret i de spanska Nederländerna.

Men operationen var för komplicerad för att lyckas. Engelsmännen hade både skicklighet och tur på sin sida, och mot vädrets makter spelar flottans storlek mindre roll än vad stormakter gärna vill tro.

I reprisen av avsnitt 105 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Hugo Nordland, aktuell med boken Militära misstag, om den spanska armadans undergång.

Den spanska armadan hör till historiens mest omtalade militära misslyckanden – och är en sorglustig historia som ger en föraning om Storbritanniens framtida dominans till havs. En mindre engelsk flotta, med rörligare fartyg och effektivare taktik, lyckades skapa oordning i den spanska formationen och utnyttja läget när vinden och sjön vände emot spanjorerna.

Bakom expeditionen stod Filip II:s frustration över engelska kapare, det engelska stödet till upprorsmännen i Nederländerna och en stark vilja att återinföra katolicismen i England. Därför satte den spanske kungen samman den största invasionsflotta samtiden kunde mobilisera.

Till befälhavare utsåg Filip II hertigen av Medina Sidonia – en av Spaniens främsta adelsmän och en skicklig administratör, men utan erfarenhet av sjökrig. Flera av hans underordnade ville att han skulle gå in i Plymouth Sound och slå till mot den engelska flottan innan den hann lämna hamn, men han avstod och höll sig till sina instruktioner om att i stället förena sig med hertigen av Parmas invasionsstyrka. Det blev ett beslut som i efterhand framstår som en missad möjlighet.

Bild: Den spanska armadan lämnar Ferrol i Spanien.

Musik: Antonio de Cabezón – Diferencias sobre “La Dama Le Demanda” (Ray M. Blanchard), licensierad under Creative Commons enligt avsnittsbeskrivningen. 

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vid andra världskrigets utbrott i september 1939 stod Sverige inför hotet av en tysk invasion från havet. Och när Nazityskland i april 1940 invaderade Danmark och Norge blev hotbilden mot Sverige akut. Skånes kuster blev ett av rikets mest utsatta områden.

Svaret på hotet blev skånelinjen, en över 50 mil lång befästningslinje som sträckte sig från Båstad i nordväst, längs Skånes sydkust och upp till Vieryd i Blekinge. Linjen kom att utgöra ryggraden i det svenska kustförsvaret under mer än ett halvsekel. Men frågan är om den inte var omodern redan när den byggdes?

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Marcus Törner om Skånelinjen – dess taktiska och strategiska betydelse, dess dramatiska tillkomst under andra världskriget och hur linjen levde vidare in i det kalla kriget. Törner är aktuell med boken Operation Rädda Danmark – Sveriges hemliga plan att rädda Danmark.

Skånelinjen började planeras redan hösten 1938, som en reaktion på det försämrade säkerhetsläget i Europa efter Nazitysklands expansion. Sommaren därpå inleddes bygget av ett strandförsvar från Båstad i nordväst till Vieryd i Blekinge. Målet var att skydda Sverige mot en möjlig tysk invasion över Östersjön eller Öresund – särskilt efter ockupationen av Danmark och Norge i april 1940.

Under bara ett år uppfördes över tusen bunkrar i rekordfart. Linjen, även kallad Per Albin-linjen efter statsministern Per Albin Hansson, blev ett konkret uttryck för Sveriges neutralitetspolitik i praktiken. Här rustade landet för att stå emot – om inte vinna – så åtminstone bromsa en angripare tills mobilisering kunde ske.

Försvarslinjen byggdes i flera etapper mellan 1939 och 1940. Under högtrycksperioder göts upp till 16 värn per dag. Totalt uppfördes 1 063 värn i tolv grundmodeller och femton variationer, främst avsedda för kulsprutor, kanoner och observationsändamål. Värnen placerades med maximalt 1 200 meters mellanrum för att möjliggöra korseld längs strandlinjen – så kallad flankerande eldgivning. Endast ett fåtal värn var riktade direkt mot havet.

Värnen konstruerades för att stå emot artilleribeskjutning och flygbombning, särskilt i strategiskt utsatta områden som Helsingborgstrakten. I flera fall kompletterades de med skyddsrum, förråd och signalförbindelser. Vissa sektioner fick flera försvarslinjer: en direkt vid stranden, en andra några hundra meter inåt land, och en tredje längre in som skyddslinje.

På bara några månader förvandlades stränder, hamnar och kustbyar till en beväpnad mur – en betonglinje med flankerande eldgivning, pansarvärnskanoner och observationsbunkrar. I rekordfart reste Sverige sin sista försvarslinje. Skånelinjen, även kallad Per Albin‑linjen, som är en av de mest omfattande militära befästingsarbetena i svensk historia. Med över tusen bunkrar längs södra kusten var syftet att möta en tysk invasion från havet.

Mellan 1939 och 1940 uppfördes 1 063 värn utmed kusten från Båstad i nordväst till Vieryd i östra Blekinge. Under högsommaren 1940 – när krigsrisken ansågs som som störst – färdigställdes upp till 16 värn per dag. Byggandet organiserades i etapper, och upp till åtta olika entreprenörer var engagerade enbart i Blekinge.

Värnen byggdes för att tåla 21 cm artilleribeskjutning och flygbomber på upp till 300 kg, med personal inkallad genom beredskapssystemet.

Bild: Värn 138 i Skånelinjen, fotograferat 1940 under andra världskriget. Anläggningen uppfördes som en del av det svenska kustförsvaret för att skydda landet mot en befarad invasion. Källa: Regionmuseet Skåne (regionmuseet.se), ”Foto: Okänd, 1940. Värn 138 i Per Albin-linjen i Skåne”. Public Domain.

Musik: Musik: Time Is Running Out av Jon Presstone, Storyblock

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I ett skogsbryn på estniska Dagö finns hundratals enkla kors gjorda av pinnar, löv, stenar och kottar – till minne av den sista gudstjänsten som de svensktalande invånarna höll i augusti 1781, innan de påbörjade en nio månader lång dödsmarsch till det som skulle bli Gammalsvenskbyn i södra Ukraina.

Svenskarna från Gammalsvenskby är historien om vanliga människors öde i händerna på mäktiga adelsmän, kejsarinnor, röda tsarer och svensk byråkrati. Men det är också berättelsen om hur en liten etnisk grupp lyckades bevara sin identitet genom sekler av omvälvningar, krig och tvångsförflyttningar.

I reprisen av avsnitt 33 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Jörgen Hedman – författare, lärare och forskare med särskilt fokus på svenskar i österled: i Finland, Estland, Lettland och Ukraina. Han har fördjupat sig i historien om Gammalsvenskby och dess fascinerande öde.

Efter att ha lämnat Dagö genomgick svenskarna en prövande vandring genom Ryssland, där många dukade under av köld, sjukdom och utmattning. När de överlevande nådde södra Ukraina 1782, väntade nya svårigheter: de var fiskare, inte jordbrukare, och hade svårt att anpassa sig till de nya levnadsförhållandena.

Ändå lyckades byborna hålla fast vid sitt svenska ursprung, sitt ålderdomliga språk och sina traditioner. Giftermål med ryssar förekom inte. Ursprunget kan spåras tillbaka till 1100-talet, då svenska nybyggare från nuvarande Finland slog sig ner på Dagö. Under 1500-talet levde de under den svenska kronan.

Förflyttningen till Ukraina blev verklighet efter en rättslig tvist mellan byborna och den svenske godsägaren Otto Reinhold Stenbock, som gjorde anspråk på deras mark. Den ryska kejsarinnan Katarina II erbjöd dem ny mark i sitt rike – vilket innebar den långa, dödliga marschen söderut.

Livet i den nya svenskbyn präglades av svårigheter under både tsarväldet och Sovjetkommunismen. 1929 tilläts hela Gammalsvenskby att emigrera till Sverige. Men det nya landet, som de flesta bara kände till genom berättelser, blev en besvikelse. Många saknade Ukraina, och 1931 återvände 26 familjer – bara för att drabbas av Stalins förföljelser och deportationer.

Den 1 augusti 1928 anlände de första svenskbyborna till Trelleborg. Under 1929 fördes cirka 900 personer till Sverige. De flesta slog sig ner på Gotland, medan några fortsatte till Kanada. Ytterligare ett femtiotal lyckades återvända till Sverige 1957.

Bildtext: Svenskbyborna anländer till Jönköpings station den 2 augusti 1929 efter århundraden i exil, senast i Ukraina. Totalt 885 personer togs emot i Sverige och inkvarterades bland annat på Ryhov. Foto: Atelier Rylander, 1929. Jönköpings museum, Digitalt museum, Public domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vikingarnas resor till Nordamerika blev den sista länken i en nordatlantiska kedja av nordbornas bosättningar. Norge, Island och Grönland bands ihop via havet i en väldig kedja. När Erik Röde år 985 grundade den grönländska kolonin skapades en utgångspunkt för vidare färder västerut.

Vinlandsresor var först nordiska sagor, för att sedan 1960-talet ta en allt tydligare form med hjälp av nya arkeologiska fynd och innovativa mättekniker. Nu kan vi datera ett av vikingarnas besök på New Foundland till år 1021 – 471 år före Columbus.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia, med särskild inriktning på historiska geografi vid Stockholms universitet, om nordbornas närvaro i Nordamerika.

Vinlandsresorna är en berättelse om logistik, resurser och risk: små samhällen i Grönlands fjordar som behövde timmer, järn och prestigevaror – och som till slut pressades av klimat, ekonomi och avstånd.

Grönlänningasagan, berättar om en rad expeditioner, där Bjarni Herjólfsson obeserverar det amerikanska fastlandet första gången år 986 efter att ha drivit ur kurs under en resa från Island till Grönland. Bjarni landsteg aldrig, men hans iakttagelser av ett skogbevuxet land i väster tände Leif Erikssons utforskarlust, som kring år 1000 seglade mot väster. I nordiska källtraditioner knyts tre namn till färden: Helluland, Markland och Vinland – platser vars exakta lägen länge diskuterats, men som brukar tolkas som delar av Nordamerikas nordöstra kustvärld.

Idag vet vi med säkerhet att år 1021 fälldes träd på Newfoundland med metallverktyg – och en kombination av årsringsanalys och en kol-14-signatur gör det möjligt att datera händelsen exakt. Det är ett av de tydligaste ögonblicken där vikingatidens sagoberättande plötsligt får en hård, daterbar kontur: nordbor var faktiskt i Nordamerika, nästan fem sekel före Columbus.

I sagornas värld delas kusten i tre zoner som nästan låter som ett ekonomiskt inventarium: Helluland – stenigt land (ofta kopplat till Baffin Island); Markland – skogsland (ofta kopplat till Labrador) och Vinland – det ”milda” landet med druvor/vildvin. Indelningen säger något viktigt: resorna västerut var inte bara äventyr, utan också en jakt på bristvaror – särskilt virke, i ett Grönland där trä var en strategisk resurs.

Platsen L’Anse aux Meadows, som ligger längst upp på Newfoundland, var ett basläger – en nod för vidare färder och resursutnyttjande. Fynden visar också järnhantering, avgörande för att kunna reparera fartyg efter Atlanten. Flera spår antyder att nordborna rörde sig längre söderut. Ett ofta diskuterat exempel är butternut/valnöt (Juglans cinerea), som inte växer naturligt på Newfoundland. Att sådana nötter ändå hittats på platsen kan peka mot resor in i Saint Lawrence-viken, där arten förekommer.

I de isländska sagorna dyker ett laddat ord upp: skrälingar – nordbornas benämning på de människor de mötte i väster. Berättelserna beskriver både handel och konflikt, men också hur osäkerheten växer: avståndet hem är enormt, man är få, och varje förlust slår hårt.

Styrkeförhållandet var också en realitet: en liten, långt bort belägen grupp nordbor kunde knappast hålla ett permanent grepp om ett område där de alltid riskerade att bli numerärt underlägsna. Resultatet blev sannolikt att Vinland, hur lockande det än var, blev för dyrt att försvara i längden.

Bild: Leif Eriksson upptäcker Amerika (1893) av Christian Krohg, Nasjonalgalleriet i Oslo. Verket är ett exempel på den nationalromantiska rörelse som var stark i Norge under slutet av 1800-talet. Källa: Christian Krohg, Leif Eriksson upptäcker Amerika (1893), Nasjonalgalleriet, Oslo.Wikipedia. Public.

Musik: Voyage To America av Humans Win, Storyblock Audio.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sommaren 1950 exploderade Kejneaffären som utmanade synen på rättssäkerhet och eroderade politiskt förtroende. Det började som en pastors kamp mot en påstådd homosexuell liga i Stockholm och utvecklades till en konstitutionell kris med effekter ända upp i regeringen.

Kejneaffären blottlade en samtid präglad av djup misstro mot makten, medial sensationslystnad och moralpanik. I en tid då folkhemmet växte sig allt starkare visade affären hur snabbt rykten kunde tolkas som “sanningar” – och hur homofobi fungerade som bränsle för politiska och juridiska härdsmältor.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Henrik Berggren om Kejneaffären, begreppet rättsröta och hur moraliska föreställningar formade 1950‑talets syn på rättvisa, makt och homosexualitet. Henrik Berggren är historiker och författare. Är du en vanlig prenumerant får du bara lyssna på tio minuter. Vill du höra hela avsnittet blir du premium-medlem via historia.nu/premium. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.

Kejneaffären bidrog till att begreppet rättsröta fick fäste i svensk politisk debatt under några år på 1950-talet. Det blev en symbol för ett påstått systemfel där vänskapskorruption, mörkläggning och hemliga lojaliteter styrde rättsväsendet. Men Kejnekommissionens rapport visade snarare på en kombination av övertolkade rykten, homofobi och pressdriven hysteri.

Pastor Karl‑Erik Kejne, verksam vid Stadsmissionen i Stockholm, var en kontroversiell gestalt som i slutet av 1940‑talet hävdade att han avslöjat en homosexuell liga med kopplingar till maktens centrum. Enligt Kejne utnyttjade denna hemliga sammanslutning unga män i prostitution och skyddades av högt uppsatta poliser, jurister och politiker.

Anklagelserna slog rot i ett samhälle där homosexualitet, trots att det avkriminaliserats 1944, fortfarande sågs som en samhällsfara. I Kejnes framställning var den homosexuella “ligan” inte en subkultur utan en korrupt, konspiratorisk elit med tentakler in i statens kärna. Pressen tog upp tonen, och snart blev hans påståenden riksangelägenheter.

Kejnes första måltavla blev lekmannapredikanten Gösta Malmberg, som 1950 dömdes för otukt med en man under hans vård. Fallet beskrevs som en skådeprocess, och pressens intensiva bevakning förstärkte bilden av att Kejnes misstankar var korrekta. Därefter riktades anklagelserna högre upp – mot kabinettssekreteraren Nils Quensel, som anklagades för sexuella kontakter och maktmissbruk. Trots avsaknad på bevis avgick Quensel i oktober 1951.

Kejne hävdade att han utsattes för mordförsök och att polisen samarbetade med den liga han försökte avslöja. Till slut tillsatte regeringen en medborgarkommission – Kejnekommissionen – för att utreda affären. Dess slutsatser gjorde få nöjda: ingen liga kunde styrkas, och många vittnesmål visade sig vara grundade i rykten.

Det som möjliggjorde Kejneaffären var inte bara en karismatisk visselblåsare eller sensationslystna medier. Det var ett samhällsklimat genomsyrat av moralism, rädsla och kontroll. Homosexualitet var visserligen lagligt – men i praktiken djupt stigmatiserat. Därmed blev en “homosexuell liga” en projektionsyta för allmänhetens oro över förlorade värden och ett förändrat samhälle.

Bildtext: Karl-Erik Kejne (1913–1960), svensk pastor och samhällsdebattör, somblev känd för sin roll i den så kallade Kejneaffären under 1950-talet, där han anklagade delar av samhällseliten för homosexualitet och maktmissbruk. Fotografi publicerat i Tidningen Se, fotograf okänd. Bilden är i det offentliga domänet (Public Domain). Källa: Wikimedia Commons.

Musik: Piano Diamond Swing av Volodymyr Piddubnyk, Storyblock Audio

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Rudolf Höss har blivit sinnebilden för den byråkratiske massmördaren – en känslokall tjänsteman som metodiskt genomförde Hitlers ”slutgiltiga lösning”. Som kommendant i Auschwitz-Birkenau byggde han upp det största nazistiska utrotningskomplexet och är direkt ansvarig för morden på över en miljon människor.

Trots sina omänskliga brott lyckades Höss i viss mån forma eftervärldens bild av sig själv genom den självbiografi han skrev i fängelset före avrättningen i Polen den 16 april 1947. I texten ger han en närmast uttryckslös redogörelse för sina handlingar, något som både fascinerat och förskräckt eftervärlden. Hur kunde en människa begå så obeskrivliga brott, erkänna dem utan synbar ånger – och till synes inte känna skuld?

Rudolf Höss skiljer sig från många andra nazistledare genom att han utan omsvep erkände sina brott och angav sina medbrottslingar. Trots att han "bara" var en mellanchef i nazismens mordmaskineri är han ansvarig för dödandet av omkring 1,1 till 1,5 miljoner människor i Auschwitz – framför allt judar, men även romer, sovjetiska krigsfångar och andra.

I reprisen av avsnitt 102 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med kulturjournalisten och författaren Nicklas Sennerteg, som är aktuell med boken Allt jag känner är att mina fötter gör ont – Förhören med Rudolf Höss (Historiska Media). Genom en kritisk granskning av Höss berättelse belyser Sennerteg nya perspektiv på en av historiens mest fruktansvärda gärningsmän – och avslöjar hur mytbildningen kring honom vuxit fram.

Förhören med Höss har blivit en viktig källa till förståelsen av det tredje rikets komplexa, ofta överlappande mördarbyråkrati. Men trots den rikliga dokumentationen är det flera detaljer i hans berättelse som inte stämmer. Forskare som Nicklas Sennerteg har identifierat luckor och osanningar i hans självbiografi – bland annat saknas belägg för att Höss skulle ha deltagit i första världskriget, vilket han själv hävdade. Dessutom gick han med i det nazistiska partiet så sent som 1933.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Domenico Scandella, mer känd som Menocchio (1532-1599), var mjölnare i byn Montereale i Friulien, nordöstra Italien. Genom samtal och läsning av icke auktoriserade biblar, koranen och fantasifulla reseskildringar hade han utvecklat en egenartad syn på världen och Gud – idéer han mer än gärna delade med sin omgivning.

I Menocchios skapelseberättelse hade världen uppstått ur en ostmassa där maskarna blev änglar. I motreformationens Italien fanns inget utrymme för fritänkare som Menocchio, som var mycket kritisk till kyrkan och dess prelater. Trots varningar från familj och vänner kunde han inte låta bli att utförligt redogöra för sina uppfattningar inför inkvisitorn samt knappt kunde tro att Menecchio tänkt ut allting själv.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren, historikern och dokumentärfilmaren Maja Hagerman om Menocchios världsbild i det sena 1500-talets Italien.

Genom inkvisitionens rättegångsprotokoll kunde den italienske historikern Carlo Ginzburg komma nära Menocchios tankevärld i sin banbrytande bok Osten och maskarna (1976), som nyligen utkommit i ny svensk översättning. Boken visar hur folklig kultur, tryckt kunskap och religiös kontroll kolliderade i det tidigmoderna Europa – och hur en enskild individ kunde tänka självständigt, men också riskera livet för det.

Menocchio utmärkte sig genom sin vilja att öppet resonera om religion, skapelsen och samhällets ordning. Han diskuterade gärna med grannar, präster och främlingar och blev känd som en person med avvikande och provocerande idéer. Det var inte ett enskilt uttalande som väckte inkvisitionens intresse, utan hans ihärdiga spridande av sina tankar.

Kärnan i Menocchios världsbild var en radikalt okonventionell skapelseberättelse. Han beskrev hur världen uppstått ur ett slags urkaos, likt mjölk som blir till ost, ur vilken maskar spontant framträder. Dessa maskar identifierade han med änglarna – och i vissa versioner även med Gud själv. Hos Menocchio var Gud inte en allsmäktig och avlägsen skapare, utan en del av naturens utveckling.

Hans gudsbild var starkt naturalistisk och antihierarkisk. Han förnekade jungfrufödseln, ifrågasatte Kristi gudomlighet och avvisade kyrkans sakrament, helgonkult och prästerskapets särställning. För honom var religion främst en moralisk fråga: att leva rättfärdigt, inte förtrycka de fattiga och behandla andra med rättvisa.

Han förespråkade också religiös tolerans. Menocchio menade att olika folk trodde på Gud på olika sätt och att ingen religion hade monopol på sanningen – en farlig tanke i motreformationens Italien, där trosenhet betraktades som grundläggande för samhällsordningen.

Menocchio tillhörde inte samhällets allra fattigaste, utan var en relativt självständig hantverkare och småbrukare. Han kunde läsa och skriva, hade innehaft lokala förtroendeuppdrag och deltog aktivt i byns sociala liv.

Ginzburg visar att Menocchios idévärld inte kan reduceras till enkel folktro eller direkt påverkan från enskilda böcker. Hans tankar uppstod i ett komplext samspel mellan muntlig bondekultur och tryckt skrift.

Bildtext: Mjölnaren Menocchio kom att brännas på bål för sina egensinniga tankar om världen och gud. En mjölnare avbildad i arbete på en gravyr från 1500-talet. Verktyg och kläder ger en inblick i dåtidens hantverk och sociala miljö.

Gravyr av Jost Amman, återgiven av Paul Lacroix. Foto: J Amman/Paul Lacroix. Wikimedia Commons Public domain.

Musik: Claudio Monteverdi – Vespro della Beata Vergine (1610) – Antifona ”Deus in adiutorium” Framförd av: Cantica Symphonia, dir. G. Maletto Liveinspelning, Kyrkan San Filippo, Turin i Italeien 3 oktober 2000. Wikimedia Common, Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En missbildad gris eller en vädersol var i slutet på 1500-talet ett järtecken, eller ett omen, om framtida onda händelser. I väntan på jordens undergång samlade och tolkade präster runt om i Sverige olika järtecken.

I ett Sverige, som präglades av luthersk ortodoxi, fick järtecken en stor plats i människornas världsbild. Järtecken är naturfenomen och andra märkliga företeelser som ansågs vara förebud om för onda framtida händelser.

Märkliga fenomen har tolkats i årtusenden, men det fick sin kulmen i Sverige under andra hälften av 1500-talet då tolkningarna blev allt mer apokalyptiska. Den framväxande tryckerikonsten bidrog också till att sprida berättelser om järtecken.

I bibeln finns många exempel på naturfenomen som tecken från gud. Och i en allt mer apokalyptisk syn på världen i slutet på 1500-talet togs himlafenomen, blixtnedslag, missbildade foster och kometer på största allvar. Men även berättelser om skelett som skördade kål om natten fick sin tolkning om framtida händelser. En missbildad gris kunde tolkas som ett förebud om ett påvligt sändebuds besök i Sverige.

Prästen Joen Petri Klint samlade in otaliga historier om järtecken i illustrerad handskrift. Han var en engagerad kyrkohede i Östra Stenby i Östergötaland, som skrev flera böcker och deltog i riksdagen.

I reprisen av avsnitt 29 av podcasten Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Sofia Gustafsson som är historiker vid Linköpings universitet och aktuell med boken Järtecken – Joen Petri Klint och 1500-talets vidunderliga lutherdom.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Världen var fylld av tecken att tolka för 1600-talets människor. När ett barn föddes med missbildningar under 1600-talet sågs det inte främst som ett biologiskt fel – utan som ett budskap från Gud. På samma sätt som missväxt var ett tecken på människornas syndfullhet.

Den moderna uppdelningen mellan natur och kultur, kropp och själ, eller individ och samhälle fanns inte – allt ingick i ett sammanhållet kosmiskt mönster. Individen var sin tilldelade roll inom sitt stånd och samhället var en kropp, där varje människa hade sin plats.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Karin Sennefelt, professor i historia och författare till boken Livet enligt 1600-talet (Natur & Kultur). Samtalet kretsar kring människors grundläggande livsvillkor i tidigmodernt Sverige – hur de förstod sig själva, sin plats i samhället och världen omkring dem.

Visionärer som Lars Ekrot, som påstod sig ha sett Karl XI:s död och slottsbranden i Stockholm i sina syner under piprökning, togs på allvar. De betraktades inte automatiskt som galningar – utan som möjliga mottagare av gudomlig sanning.

Naturen var inte neutral utan betraktades som ett språk: Guds bok. Åskväder var inte meteorologiska fenomen utan Guds röst. Svält, missväxt och kyla under lilla istiden tolkades som tecken på gudomlig vrede. Skogen var en plats av både faror och mirakel – där barn kunde räddas av "vita hundar" eller änglar, som bevis på Guds närvaro även i det vildaste landskap.

Att förstå 1600-talets tankevärld är att bli främling i sin egen tid. Det påminner oss om att våra mest självklara föreställningar – om kropp, makt, individ och natur – är historiska konstruktioner. För 1600-talsmänniskan var världen inte något man förstod genom vetenskaplig objektivitet, utan genom tolkning. Naturens skiftningar, kroppens signaler och samhällets strukturer uppfattades som uttryck för Guds plan. Gud var närvarande i vardagen: han kunde sända blixtar som straff, låta barn dö för att påminna om synd, och tala genom drömmar eller syner.

Ståndssamhället var organiserat som en kropp: kungen var huvudet, prästerna hjärtat, adeln armarna och bönderna benen. Hierarkierna var inte mänskliga konstruktioner, utan gudagivna ordningar. Att överskrida sin plats sågs som ett hot mot hela den kosmiska balansen. Samtidigt fanns viss social rörlighet, ofta genom något man kallade fortun – individens möjlighet att finna lycka. Officiellt sågs all framgång som ett uttryck för Guds vilja. Att vara "ärlig" innebar inte bara moralisk hederlighet, utan också flit och samhällsnytta.

Identiteten var inte ett inre psykologiskt jag, utan något som manifesterades genom kläder, titlar och föremål. Ett ärvt lakan kunde vara bevis på kvinnlig dygd. Berättelsen om den falska lantgrevinnan i Karlskrona visar hur identitet kunde "bäras" – och avslöjas. När hon inte längre kunde försvara sin status blev ett ärr på kroppen hennes fall.

Men vid 1700-talets början sker ett epistemologiskt brott. Kunskap börjar organiseras utifrån skillnad snarare än likhet. Religion, vetenskap och politik blir separata sfärer. Världsbilden fragmenteras.

Kroppen betraktades både som ett förgängligt skal och ett heligt kärl för själen. Den styrdes av humoralpatologin, där de fyra kroppsvätskorna – blod, slem, gul och svart galla – måste hållas i balans. Obalanser sågs inte bara som sjukdom, utan som tecken på moraliskt eller andligt förfall.

Bildtext: Landskap med figurer, cirka 1625–1635, tillskrivs Joos de Momper den yngre tillhörande Östergötlands museum Fotograf: Östergötlands museum. Licens: Public Domain, Digitalt muséum

Målningen visar ett dramatiskt bergslandskap där tre vandrare tar paus vid en slingrande stig. Verket är ett exempel på 1600-talets flamländska landskapsmåleri, där naturens storhet kontrasteras mot människans litenhet.

Musik: Claudio Monteverdi-Quel Augelin Che Cantaav, The Tudor Consort, CC BY 3.0, via Wikimedia Commons

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under kalla kriget planerade Sovjetunionen att ockupera Sverige vid ett krigsläge. Hotet gjorde att regeringen 1949 startade en hemlig organisation som skulle evakuera nyckelpersoner till Storbritannien och organisera motståndet mot ockupationsmakten om det värsta skulle hända.

Den svenska motståndsrörelsen, med kodnamnet Metro, var redo att slå tillbaka om kriget kom. Högt uppsatta politiker, direktörer och fackföreningsledare samarbetade i det fördolda för att säkra Sveriges självständighet – med stöd från både kungahuset och regeringen.

I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med Johan Wennström, statsvetare och forskare vid Försvarshögskolan, om Sveriges hemliga motståndsrörelse under kalla kriget. Han är aktuell med boken Sveriges sak var vår där vi får en samlad och väldokumenterad bild av den hemliga svenska Stay Behind-rörelsen.

Sveriges motståndsorganisation Metro – i folkmun kallad Stay Behind – organiserades i strikt hemlighet från 1949 och framåt, med uppdrag att verka i det tysta efter en eventuell sovjetisk invasion. Dåvarande statsminister Tage Erlander utfärdade i juni 1949 fyra hemliga fullmakter för att planlägga en motståndsrörelse. Fullmakterna gavs till högt uppsatta personer inom näringslivet och militären – bland dem försäkringsdirektören Alvar Lindencrona och arméchefen Carl August Ehrensvärd. Verksamheten legaliserades formellt 1955 genom ett tidigare okänt konseljbeslut.

På Fleminggatan 17 i Stockholm, bakom en anonym dörr märkt ”Driftbyrån”, dolde sig under kalla kriget en av Sveriges bäst bevarade hemligheter. Här utbildades utvalda svenskar i sabotage, konspiration och överlevnad – inte för att anfalla, utan för att göra motstånd vid en framtida sovjetisk ockupation.

Organisationen var strikt hierarkisk, uppbyggd enligt principen om ”vertikal kontakt” – medlemmarna kände endast till sina närmaste över- och underordnade. Under täcknamn fick de utbildning i sabotage, spaning och hantering av cyanidkapslar, ofta i isolerade bås där de inte ens såg varandra.

Forskaren Johan Wennström avfärdar övertygande att den svenska motståndsrörelsen inte var en NATO-filial. Till skillnad från andra europeiska Stay Behind-nätverk var den svenska rörelsen självständig, även om det fanns vissa kontakter med väst. Organisationen förberedde flyktvägar till Norge och Storbritannien, planerade för ett exilhögkvarter i England och tränade för sabotage- och partisankrig.

En unik aspekt av Metro var samarbetet över klassgränser. Både LO:s ordförande Arne Geijer och SAF:s ledare Curt-Steffan Giesecke deltog i rörelsens ledning. Samarbetet speglade den så kallade Saltsjöbadsandan – ett svenskt försvar byggt på samförstånd snarare än konflikt.

Organisationen finansierades med statliga medel och bidrag från näringslivet fram till 1992, men lades aldrig formellt ned. Under 1990-talet tog general Robert Lugn över ledarskapet – därefter blir spåren allt mer otydliga. Ingen vet säkert om rörelsen fortfarande existerar.

Musik: The Last Stand av Jon Presstone, Storyblock Audio.

Bild. Broschyren Om kriget kommer från 1952 från Kungliga Civilförsvarstyrelsen. Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under medeltiden mobiliserades krigsfolk i Sverige genom lagstadgade skyldigheter. Förutom bondeuppbåd hade både biskopar och städer egna trupper. Men biskoparnas lojalitet låg inte alltid hos kungamakten – och deras militära makt blev till slut ett hot. Med ett beslut på riksdagen år 1525 krossade Gustav Vasa denna självständiga våldsresurs.

Ett närmast konstant krigstillstånd under tidigt 1500-tal tvingade fram en ny militär organisation. Inspirerad av samtida tyska modeller började Gustav Vasa redan under befrielsekriget 1521–1523 att värva soldater i kunglig tjänst. Bondeuppbåden ersattes gradvis av inhemska värvade trupper mot lön.

I reprisen av avsnitt 90 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Neuding Skoog, historiker vid Försvarshögskolan, om hans doktorsavhandling I rikets tjänst.

En av Gustav Vasas viktigaste reformer var övergången från en förhandlingsbaserad militär modell – där kungen var beroende av samhällets olika grupper – till ett centraliserat militärväsen med värvade soldater. Detta lade grunden till en stående armé som senare blev ett av stormaktstidens viktigaste instrument.

Tidigare hade staten varit beroende av att bönder och andra samhällsklasser ställde upp med folk och resurser. Med den nya ordningen kunde kungen själv värva soldater utan att behöva förhandla med exempelvis bondeklassen. Bönderna accepterade förändringen – de hade upplevt krigets förödelse och valde hellre ordning och säkerhet än den tidigare friheten.

Bild:Strider utanför Älvsborgs slott år 1502 mellan ett västsvenskt bondeuppbåd (till höger) och tyska landsknektar (till vänster).

Teckning av det tyska ögonvittnet Paul Dolnstein. Licens: Public domain via Wikimedia Commons.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Efter Gustav III:s död ville den nya förmyndarregimen – med hertig Karl i spetsen – tona ner mordets politiska sprängkraft. Att det skulle framstå som ett adligt uppror måste undvikas. Och polismästare Nils Henric Liljensparres ihärdiga arbete med att kartlägga hela konspirationen blev snart ett problem.

Karriäristen Liljensparres lojalitet mot Gustav III vändes snart i ett förföljande av gustavianerna i ett försök att blidka förmyndarregeringen. Men Liljensparre, som skaffat sig många fiender i arbetet som polismästare och spionchef, skulle bli en syndbocken som ett oroligt Sverige behövde.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Tomas Eriksson om den komplexa roll Liljensparre spelade i kölvattnet av kungamordet. Eriksson är aktuell med boken Syndabocken – Polismästare Liljensparres uppgång och fall (Stockholmia).

Inledningsvis belönades Liljensparre för sina insatser med fortsatta ämbeten och stort förtroende. Men han var en man med många fiender – både bland de han tidigare spionerat på i Stockholm och inom den nya maktapparaten. Hans vilja att rädda vissa av de huvudmisstänkta undan dödsstraff tolkades som politiskt illojalt. Dessutom väckte hans aggressiva metoder alltmer kritik.

Trots försök att vinna den nya regimens gunst – bland annat genom att rikta sina spioneriinsatser mot Gustav III:s gamla allierade, däribland Gustaf Mauritz Armfelt – lyckades han inte återvinna inflytande. I själva verket bidrog Liljensparre till Armfelts fall genom att sprida rykten.

Hans impopularitet bland stockholmarna kulminerade i det så kallade Ebelska upploppet – en protest mot polisens hårda metoder, som han inte kunde stävja utan militär hjälp. Den mäktige Gustaf Adolf Reuterholm använde upploppet som svepskäl för att avsätta honom.

I januari 1793 förflyttades han till Svenska Pommern under förevändning att reformera polisen där – i praktiken ett sätt att avlägsna honom från huvudstadens politiska scen. Det var början på hans definitiva fall.

Efter flera år i Pommern tilläts Liljensparre återvända till Sverige 1799. Han återinsattes i statlig tjänst, men nu inom tullväsendet snarare än inom polisen. Som ledamot i Generaltulldirektionen beskrevs han som både effektiv och despotisk – egenskaper som följt honom genom hela hans karriär. Han pensionerades 1811 och avled i Stockholm 1814, vid 75 års ålder.

Nils Henric Liljensparre var både banbrytare och paradox. Han byggde upp ett polisväsende som låg före sin tid i metod och effektivitet – men verkade i ett samhälle där rättssäkerheten var svag och politikens nycker ofta styrde rättvisan. Han blev hjälten som grep kungens mördare – och syndabocken som offrades när det politiska spelet krävde en syndabock. Hans historia visar vad som kan hända när lagens väktare själva blir brickor i maktens spel.

Bild: Montage: Polismästare Nils Henric Liljensparre (1738–1814)av Johan Erik Bolinder, ur samlingarna på Nationalmuseum. Licens: CC BY-SA 4.0. I bakgrunden karta över Pommern. Ursprungligen skapad av Eilhard Lubin 1635 och senare publicerad av Willem & Joan Blaeu i deras berömda Atlas Blaeu (1662). Bilden visar det historiska hertigdömet Pommern med noggrant tecknade gränser och topografiska detaljer, typiska för barockens kartografi.

Musik: Elegant Arguments av Boris Skalsky, Storyblock Audio

Källor

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När kung Gustav III sköts vid en maskeradbal i mars 1792 mobiliserade Sveriges förste polismästare, Nils Henric Liljensparre, en intensiv jakt på konspiratörerna. Bara några timmar senare lyckades han gripa gärningsmannen Johan Jacob Anckarström.

Liljensparre var en mästare på att få misstänkta att tala och använde sig av en systematisk bevisinsamling som låg långt före sin tid. Konspirationen visade sig sträcka sig djupt in i adeln, och hans beslutsamhet att avslöja sanningen skulle snart kosta honom dyrt.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Tomas Eriksson om mordet på Gustav III och den dramatiska roll som polismästare Nils Henric Liljensparre spelade i jakten på konspiratörerna. Eriksson är aktuell med boken Syndabocken – Polismästare Liljensparres uppgång och fall.

Nils Henric Aschan Liljensparre (1738–1814), född Sivers, var jurist och erfaren ämbetsman. År 1776 blev han den första polismästaren i Stockholm, som del av en ny polisiär organisation. Han byggde upp ett effektivt underrättelsenätverk med informatörer som bevakade allt från tjuvar till politiska pamflettskrivare och moderniserade polisväsendet med metoder långt före sin tid.

Men det var under krisåret 1792 som han verkligen trädde fram som en nyckelfigur. Då var han inte bara operativ polischef utan även tillförordnad överståthållare – med direkt insyn i ordningsmakten och maktens innersta kretsar.

Vid den ödesdigra maskeradbalen på Operan – trots upprepade varningar mot kungens närvaro – deltog Gustav III bland de maskerade gästerna. En grupp män i svarta dominodräkter närmade sig, och ett skott avlossades bakifrån – laddat med kulor, spik och metallfragment. Kungen föll inte omedelbart, men var dödligt sårad. Tretton dagar senare, den 29 mars 1792, avled han.

Liljensparre kallades omedelbart till platsen. Under kungens order inledde han en intensiv mordutredning. Operans utgångar spärrades, misstänkta identifierades genom intervjuer och avgörande bevis – däribland mordvapnet – säkrades. Redan samma natt organiserade han en rekonstruktion. Pistoler visades för stadens pistolsmeder, varav en kände igen vapnet han nyligen reparerat åt kapten Jacob Johan Anckarström.

Liljensparres arbete var metodiskt och bevisbaserat. Genom vapenspåret kunde Anckarström gripas redan dagen efter attentatet – ett remarkabelt resultat med dåtidens mått. Förhören inleddes omedelbart. Genom att vädja till Anckarströms känslor för sina barn fick Liljensparre honom att bekänna och namnge medkonspiratörer.

Nätverket av sammansvurna visade sig inkludera flera unga officerare – däribland Adolph Ribbing och Claes Fredrik Horn – samt den inflytelserike aristokraten Carl Fredrik Pechlin. Men högre upp i hierarkin blev det svårare att nå fram. Pechlin förblev tyst och undkom fällande dom.

Bild: Montage: Polismästare Nils Henric Liljensparre (1738–1814)av Johan Erik Bolinder, ur samlingarna på Nationalmuseum. Licens: CC BY-SA 4.0. I bakgrunden Norrmalmstorg (nuvarande Gustav Adolfs torg) och Kungliga slottet med Gamla Norrbro.

Akvarellerad konturetsning av Johan Fredrik Martin (1755–1816), Källa: Stadsmuseet. Licens: CC BY-SA 4.0.

Musik: Elegant Arguments av Boris Skalsky, Storyblock Audio

Källor

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dackefejden, som inleddes vid midsommar år 1542, är det största bondeupproret i Nordens historia. Under ledning av småbonden Nils Dacke attackerades Gustav Vasas fogdar söder om Kalmar. Upproret spred sig snabbt över Småland och vidare till södra Östergötland och Öland.

I november samma år hade upprorsmännen kontroll över stora delar av dessa områden, vilket tvingade Gustav Vasa att förhandla om vapenvila. Den 8 november slöts ett avtal om ett ettårigt stillestånd. Men kungen hade aldrig för avsikt att låta en upprorsledare behålla makten.

I reprisavsnittet 53 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Olle Larsson, fil.dr i historia och lektor vid Katedralskolan i Växjö. Han är aktuell med biografin Gustav Vasa – En furste bland furstar (Historiska Media).

Missnöjet mot den "ogudaktige" kungen var stort. Gustav Vasa hade beslagtagit kyrkans egendomar och infört den lutherska läran. Allmogen vägrade överge sina fäders tro. Mässan hölls nu på svenska, vilket kritiker hånade: ”att ett spenebarn snart från en dyngvagn kunde vissla fram en mässa.”

Sedan sitt makttillträde hade Gustav Vasa stärkt centralmakten och effektiviserat skatteuppbörden. Folket drabbades av tunga extraskatter. År 1541 konfiskerade kungen 370 kilo silver från kyrkor i Småland.

Nils Dacke kom från en småbondesläkt med rötter i både Södra Möre härad (nuvarande Kalmar län) och danska Blekinge. Redan 1536 hade han dödat en fogde och levde därefter som fredlös tills han löste sig fri med 200 riksdaler i böter. Han blev sedermera ledare för Dackeupproret efter att ha angripit fogdar och en frälseman.

I mars 1543 sårades Nils Dacke svårt när Gustav Vasas legosoldater träffade honom med en kula genom båda låren. Han flydde, men återupptog kampen vid midsommar. Kungamakten var dock övermäktig, och Dacke tvingades fly mot riksgränsen. Några veckor senare dödades han – upproret var krossat.

Efteråt spårades upprorsmännen upp, förhördes under tortyr, avrättades och steglades. Andra fick sina gårdar beslagtagna och tvingades betala dryga böter.

Musiken i avsnittet är Quel augellin che canta av Claudio Monteverdi, framförd av The Tudor Consort. Licens: Creative Commons Attribution 3.0 International.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 4 september 1827 förändrades Åbo för alltid. Storfurstendömet Finlands största stad, det akademiska och kulturella centrumet i det ryska Finland härjades av en förödande eldsvåda som kom att bli Nordens största stadsbrand.

Under drygt ett dygn brann tre fjärdedelar av staden ner, 11 000 människor blev hemlösa, och ovärderliga kulturskatter gick förlorade. För första gången nådde nyheten om en katastrof i Finland världens alla hörn – en händelse som etsat sig fast i invånarnas kollektiva minne.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Hannu Salmi, professor i kulturhistoria vid Åbo universitet. Han är aktuell med boken Åbo i lågor: Minnen från branden 1827 (Apell förlag, Svenska litteratursällskapet i Finland, 2025). Detta är ett betalt samarbete med Svenska litteratursällskapet i Finland.

Åbo var storfurstendömets obestridliga hjärta, trots att tsar Alexander I formellt hade utnämnt Helsingfors till administrativ huvudstad redan 1812. Staden bar på ett arv som sträckte sig tillbaka till 1200-talet.

Hannu Salmi har fokuserat på människornas upplevelse av branden - hur det faktiskt kändes att stå mitt i ett rasande eldhav – och vad det innebar att vakna upp till en stad i spillror. Katastrofen är mer än fysisk förstörelse, en emotionell chock. Ljudet från fallande kyrkklockor, hettan från brinnande byggnader, panikens kaos – allt fångades i dagböcker och brev som boken återger med närgången empati.

I generationer lärde sig barn i Finland att branden orsakades av en tjänsteflicka som av oaktsamhet kokade talg. Men detta är en myt – en berättelse skapad för att hantera skuld. Den egentliga orsaken låg i stadsplaneringens misslyckanden och myndigheternas passivitet. Pigan var aldrig den skyldiga. Istället har historien förvanskats av bland andra historieprofessorn Zacharias Topelius.

Åbo var en stad byggd av trä. Av stadens gårdar och byggnader var nästan alla uppförda i timmer, ofta med takmaterial som näver, torv eller spån, vilket utgjorde en enorm brandrisk. Stadsplanen hade växt fram organiskt under århundraden. Detta resulterade i en labyrint av smala, slingrande gator och återvändsgränder som hade formats av fotgängare och hästkärror snarare än av brandsäkerhetstänkande. Husen stod tätt, ofta vägg i vägg eller takfot mot takfot, och innergårdarna var fyllda av uthus, stall och förråd som ytterligare förtätade bebyggelsen och skapade perfekta spridningsvägar för eld. Sommaren 1827 hade dessutom varit exceptionellt torr.

Vid tiden för branden huserade Åbo landets viktigaste institutioner. Domkyrkan var inte bara en religiös symbol utan också förvaringsplats för historiska dokument, kungliga gravmonument och adelns släktvapen. Det var en byggnad som ansågs oförstörbar, en fast punkt i en föränderlig värld. Åbo Akademi, grundad 1640, var landets enda universitet och dess intellektuella nav. Dess bibliotek och samlingar representerade Finlands samlade minne och vetenskapliga framsteg. Här fanns böcker, handskrifter och naturvetenskapliga samlingar som byggts upp under nästan två sekler. Staden var hem för eliten: professorer, prästerskap, hovrättsråd och köpmän levde sida vid sida med hantverkare, sjömän och tjänstefolk.

En gnista, troligen från en skorsten, tände eld på en höskulle i det brandfarliga kvarteret Aningaisbacken. Tillsammans med stormvindar, torka och ett eftersatt brandskydd utvecklades elden till ett inferno – en eldstorm som drevs av sina egna vindar och temperaturer. På mindre än ett dygn låg 75 procent av staden i ruiner. Officiellt omkom 27 personer, men tusentals förlorade allt: hem, arbete, tillhörigheter – och sin plats i världen.

Bildtext: Efter Åbo brand (1827) av Gustaf Wilhelm Finnbergs visar förödelsen i Åbo centrum efter den stora stadsbranden samma år. Verket ingår i Ateneums samlingar (Finlands Nationalgalleri), inköpt 1911. Wikimedia Common, Public Domain.

Musik: Its Just The Beginning Cello Only av Humans Win, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Herodotos från Halikarnassos lade under 400-talet f.Kr. grunden till historieämnet genom sin metodiska skildring av krig, kulturer och makt i den antika världen. Han var den förste som försökte förklara historiska skeenden genom systematiska undersökningar.

Herodotos huvudsakliga fokus var de grekisk-persiska krigen, men hans omättliga nyfikenhet omfattade även folk, seder, landskap, myter och maktförhållanden. Hans verk är ett försök att förstå världen i sin helhet. Det är en hissnande resa där vi får möta grymma kungar, kloka rådgivare, etnografiska skildringar av begravningsriter – och guldsökande myror stora som hundar.

I detta avsnitt av Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med antikvetaren Allan Klynne om Herodotos och hans betydelse för historieskrivningens framväxt.Är du en vanlig prenumerant får du bara lyssna på tio minuter. Vill du höra hela avsnittet blir du premium-medlem via historia.nu/premium. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.

I sitt stora verk Historia lade Herodotos grunden till västerländsk historieskrivning. Han reste sannolikt till Egypten, och kanske så långt som till Babylon. Han samlade in berättelser från Libyen, Indien och länder bortom Svarta havet.

Herodotos föddes omkring 484 f.Kr. i Halikarnassos (nuvarande Bodrum i Turkiet), en grekisk stad under persiskt styre. Han tillhörde en välbärgad familj med både grekiska och kariska rötter. Redan i unga år började han resa och samla in berättelser. Under sina färder besökte han bland annat Egypten, Libyen, Babylonien, Skytien och flera delar av det persiska riket – platser han beskrev med imponerande detaljrikedom.

Senare bosatte han sig i Aten, där han uttryckte beundran för den atenska demokratin och dess öppna politiska klimat. Mot slutet av sitt liv flyttade han till kolonin Thurii i södra Italien. Där färdigställde han troligen sitt livsverk Historiae och avled omkring 424 f.Kr.

Herodotos skrev Historia mellan cirka 430 och 424 f.Kr. Verket består av nio böcker – en uppdelning som gjordes av senare redaktörer och namngetts efter de nio muserna.

Berättelsen inleds med kung Krösus i Lydien och kulminerar i de grekisk-persiska krigen under 400-talets första hälft, särskilt Xerxes I:s invasion av Grekland. Böckerna I–V skildrar förspelet till konflikterna: det persiska rikets uppkomst, öst-västliga relationer och interna händelser i Grekland. Böckerna VI–IX behandlar själva kriget, inklusive de avgörande slagen vid Salamis, Plataiai och Mykale (480–479 f.Kr.).

Men Herodotos nöjde sig inte med att beskriva strider. I stället erbjuder han ett tvärsnitt av sin samtida värld. I Bok II presenterar han en omfattande skildring av Egypten: dess geografi, historia, religion och samhällsstruktur. Böckerna III–IV behandlar det persiska imperiets förvaltning, kung Kambyses fälttåg och Dareios I:s politiska reformer.

Bildtext: Porträttbyst av Herodotos, romersk marmorskulptur från 100-talet e.Kr. Denna byst föreställer den grekiske historikern Herodotos, ofta kallad "historieskrivningens fader", och är ett romerskt verk som sannolikt återger ett äldre grekiskt original. Herodotos är mest känd för sitt verk Historiae, där han skildrar de grekisk-persiska krigen och försöker förstå världens orsaker genom berättelser och undersökningar. Källa: Metropolitan Museum of Art via Wikimedia Commons. Bilden är public domain.

Musik: The Sands Of Ancient Ruins av LIVINGFORCE, Storyblock Audio.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Koreakriget kallas det bortglömda kriget. Inklämt mellan Andra världskriget och Vietnamkriget försvann Koreakriget snabbat från det allmänna medvetandet. Detta trots att det under tre år dog 2,5 miljoner civila och 800 000 soldater i kriget.

Kriget bröt ut när nordkoreanska trupper den 25 juni år 1950 gick till anfall över 38:e breddgraden. Kriget utkämpades mellan det kommunistiska Nordkorea, som stöttades med krigsmaterial och trupper från Kina och Sovjetunionen, och ett Sydkorea där en FN-koalition med deltagare från länder som Storbritannien, Turkiet, Australien och Kanada slogs under ledning av USA.

I reprisen av avsnitt 73 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Artur Szulc, aktuell med boken Koreakriget.

Både Nordkorea och Sydkorea av autoritära regimer som upprättats efter andra världskriget. Vid Potsdamkonferensen juli–augusti 1945 bestämdes att 38:e breddgraden skulle vara skiljelinje mellan den kommande sovjetiska respektive amerikanska ockupationszonen i Korea. Med det kalla kriget kom detta att innebära en delning av Korea. Den 15 augusti 1948 proklamerades Republiken Korea (Sydkorea) och 9 september samma år Demokratiska folkrepubliken Korea (Nordkorea).

Nordkorea erövrade inledningsvis nästan hela Koreahalvön för att sedan trängas tillbaka in i Nordkorea, men när vapenstillestånd undertecknades i juli 1953 kom den 38 breddgraden att bli skiljelinjen. Någon avspänning mellan Nord- och Sydkorea kom inte till stånd, och FN:s fortsatta uppgift blev att övervaka demarkationslinjen längs 38:e breddgraden mellan de båda staterna.

Koreakriget är formellt inte heller avslutat eftersom det aldrig skrevs något fredsavtal. Med dagens aggressiva kommunistiska regim i Nordkorea är konflikten i allra högsta grad levande.

Bildtext: En amerikansk infanterist tröstas av en kamrat efter att hans vän stupat i strid nära Haktong-ni under Koreakriget den 28 augusti 1950. I bakgrunden märker en sjukvårdare stupade soldater.

Foto: Sfc. Al Chang, U.S. Army. Public Domain (PD-USGov-Military), via Wikimedia Commons.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Svensken Raoul Wallenberg räddade tusentals ungerska judar från nazisternas utrotningsmaskineri. Den unge affärsmannen kunde som diplomat utnyttja Sveriges neutrala ställning för att skydda judarna. Med fara för sitt eget liv utfärdade han svenska skyddspass och inrättade skyddade bostäder för judar som skulle skickas till utrotningslägret Auschwitz.

Han greps av Sovjetunionens armé i januari 1945, som troligen uppfattade honom som en tysk spion, och försvann spårlöst. Den svenska regeringen kom att agera svagt för att få Raoul Wallenberg frigiven. Troligtvis avrättades han av den sovjetiska säkerhetstjänsten år 1947.

I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med historieprofessorn Ulf Zander vid Lunds universitet om Raoul Wallenberg. Ulf Zander har skrivit boken Raoul Wallenberg: liv och legend - Sverige, Ungern, USA.

Raoul Wallenberg föddes den 4 augusti 1912 i en av Sveriges mest inflytelserika familjer — Wallenberg. Familjen dominerade inom bankväsende, industri och diplomati. Hans far, Raoul Oscar Wallenberg, var officer i flottan men avled innan Raoul föddes, varpå hans farfar Gustaf Wallenberg — en erfaren affärsman och diplomat — fick en central roll i hans uppfostran.

Wallenberg fick internationell uppväxt. På farfaderns inrådan studerade han vid University of Michigan i USA, där han 1935 tog en examen i arkitektur. Därefter arbetade han i bland annat Sydafrika och Palestina. Där mötte han judiska flyktingar och bevittnade antisemitismens konsekvenser.

Trots sitt efternamn och akademiska meriter hade Wallenberg svårt att hitta sin plats i yrkeslivet. Efter ett par misslyckade affärsprojekt fick han via sin farbror anställning hos affärsmannen Kálmán Lauer i Stockholm, som var ungerskfödd. Han kom att resa regelbundet till Ungern.

I juli 1944, efter att nazistiska Tyskland ockuperat Ungern och deporteringarna av ungerska judar till förintelseläger inletts, var behovet akut av någon som kunde agera snabbt med skydd från neutralt land. Tillsammans med amerikanska och judiska organisationer identifierades Wallenberg som rätt person att ta på sig uppdraget.

Den 9 juli 1944 anlände Wallenberg till Budapest, nu som tredje sekreterare vid den svenska legationen, trots att han saknade formell diplomatisk erfarenhet. Hans mandat från den svenska regeringen var tydligt: att skydda så många judar som möjligt från deportation och utplåning.

Med stöd av volontärer och medarbetare utfärdade han så kallade skyddspass, vilka angav att innehavaren var svensk undersåte och därmed under diplomatiskt beskydd — vilket i praktiken kunde hindra deportation. Till en början producerades omkring 1 000 pass, men snart ökade antalet till cirka 4 500.

Utöver passen organiserade han ett omfattande skyddsnät: fler än 30 byggnader utsågs till så kallade “svenskhus” — där judar kunde söka skydd. Med hjälp av dessa hus och andra insatser uppskattar många att omkring 10 000 människor räddades. Men räddningsinsatserna stannade inte vid byråkrati och skyddspapper. Wallenberg och hans medarbetare deltog i dramatiska räddningsaktioner.

Hans modiga agerande och direkta konfrontation med nazistiska befäl var ofta riskfyllda. Genom hot om efterkrigsrättegångar, diplomatisk press eller andra taktiker lyckades han i många fall bromsa planer på massmord i Budapests getto, handlingar som räddade tusentals liv.

Bildtext: Tyska soldater griper judar i Budapest under hösten 1944, en del av de massarresteringar som följde efter det nazistiska maktövertagandet i Ungern. Foto: Faupel, Bundesarchiv, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.

Musik: In Slavic Sorrow av Yagull Music, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Regalskeppet Kronans undergång är en av de största tragedierna i svensk historia. Under slaget vid Ölands södra udde den 1 juni år 1676 följde 800 besättningsmän med skeppet i djupet i det iskalla försommarvattnet.

Det var ett kaotiskt sjöslag mellan den svenska och dansk-nederländska flottan under Skånska kriget, som satte den svenska flottans brister i blixtbelysning. Missförstånd och bristfällig ledning gjorde att Kronan kantrade och exploderade när det egna krutförrådet antändes av en lykta i kaoset.

I reprisen av avsnitt 72 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern och marinarkeologen Lars Einarsson som har varit projektledare för utgrävningen av regalskeppet Kronan sedan 1983 och har också skrivit boken Regalskeppet Kronan – Historia och arkeologi ur djupet.

Regalskeppet Kronan var ett av världens största skepp. Det byggdes för att manifestera Stormaktens makt och ära. Därför var det en katastrof av astronomiska proportioner när Kronan gick under tillsammans med flottans högsta befäl amiral Lorentz Creutz redan i inledningen av slaget vid Öland.

Regalskepp är benämning för de största skeppen inom svenska örlogsflottan. Regalskepp gavs oftast namn efter riksregalierna som exempelvis Äpplet, Svärdet, Nyckeln, Kronan och Vasa.

Regalskeppet Kronan (III) som gick av staplen den 31 juli 1668 var ett av samtidens största krigsskepp på 2300 ton och bestyckad med 126 kanoner. Kronan byggdes för att utstråla makt och styrka mer än av militärstrategiska skäl. Det kom också att mest ligga för ankare under sin livstid.  

Undergången blev ett tydligt bevis på den svenska flottans usla skick när skeppet förliste under slaget vid Ölands södra udde den 1 juni 1676. Att flottan leddes av civilisten Lorentz Creutz som, saknade förtroende hos officerarna, bidrog starkt till katastrofen.

Bild: Målning av Claus Møinichen från 1686, på Frederiksborgs slott, som visar hur Kronans exploderar samtidigt som hon kantrar. Till höger ses Svärdet i strid med den danska styrkans amiraler.

Musik: Rhythm and melody combo 3, Soundblock Audio

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

För 500 år sedan översattes nya testamentet till svenska, en händelse som markerar att vi gick från fornsvenska till nusvenska. Men vägen dit hade varit lång. Det språk vi idag kallar svenska växte fram ur urgermanska rötter, slipades av kontakt med latin, lågtyska och andra nordiska tungomål, och formades av kristendomens och statens framväxt.

Svenskan har aldrig varit statisk. Den har burit kungars lagar, folkets röster och samtidens idéer. Från ett namn på en dialekt till ett nationellt verktyg för identitet och kommunikation. Viktiga händelser som bibelöversättningar, tryckkonstens utveckling och folkskola har kodifierat svenskan, spritt den och befäst den.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med språkvetaren och författaren professor Tore Janson om det svenska språkets historia — från indoeuropeiska rötter till 1900-talet. Samtalet utgår från Jansons bok Svenskans historia: språkets roll under 800 år.

Redan för över 4 000 år sedan talade människor i nuvarande Sverige ett språk med rötter i det indoeuropeiska språkträdet – samma stam som latin, sanskrit och grekiska. Men det skulle dröja årtusenden innan något kunde kallas svenska. Under lång tid talade människor i Skandinavien en form av nordgermanskt språk som saknade både skrift och namn. Runinskrifterna från järnåldern är bland de första språkliga spåren, men ger begränsad inblick i vardagligt språkbruk.

På 1000-talet var språket i Svealand och Götaland i stort sett enhetligt. I isländska källor kallades det dansk tunga – ett gemensamt namn för nordbornas språk. Termen svenska användes ännu inte om vare sig folk eller språk.

Det verkliga språksprånget skedde med kristendomens införande och framväxten av en svensk statsapparat. Kyrkan förde med sig det latinska alfabetet, utbildning och behovet av skriftliga texter. Under 1200-talet började svenskan skrivas med latinska bokstäver, först i juridiska sammanhang. Den äldsta kända texten är Äldre Västgötalagen från 1220-talet – en lagtext nedtecknad av kyrkans män på folkets språk, men med latinsk skriftteknik.

Samtidigt växte Sverige fram som ett mer samlat kungarike, vilket ökade behovet av ett gemensamt språk och reglerat skriftspråk. Under Birger jarls tid på 1200-talet stabiliserades statsmakten, och skriftspråket fick större genomslag i administration och rättskipning.

Det är först år 1308 som ordet svenska dyker upp för första gången upp i skrift — i en översättning av en riddarroman beställd av den norska drottningen Eufemia. Ett avgörande belägg finns i en epilog till riddardikten om hertig Fredrik av Normandie, där det står att texten ”är nu gjord till rima... av tysko och i svenska tunga”. Denna benämning markerar en ny språklig medvetenhet – att svenskan var något eget, skilt från danska och tyska.

Svenskans status stärktes ytterligare i Magnus Erikssons landslag (1347), som fastslog att rättsliga dokument från kung, lagman och häradshövding skulle skrivas ”a svensko” – på svenska. Därmed blev svenska inte bara ett språk i bruk, utan ett riksspråk med juridisk och politisk funktion.

Bildtext: Genesis ur Gustav Vasas bibel från 1541, den första fullständiga bibeln på svenska. Översättningen bidrog starkt till att standardisera skriftspråket och lade grunden för modern svenska under tidigmodern tid. Litteraturbanken. Public Domain.

Musik: Browning à 5” av William Byrd (ca 1540–1623), omkring 1578. Av: Phillipwserna, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När den ryske tsaren störtades i revolutionens kaos 1917 satt en polsk socialistledare fängslad på en tysk fästning. Bara ett år senare anlände han till Warszawa som Polens frälsare. Józef Piłsudski (1867-1935) blev arkitekten bakom återupprättandet av den polska staten 1918 – efter 123 år som en slumrande dröm.

Med en bakgrund som socialist, konspiratör, fånge, gerillaledare och general blev Piłsudski både nationalhjälte och snart en diktator. Hans liv speglar både revolutionens idealism och maktens kompromisser, med ett arv som ännu formar Polens politiska landskap.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Martin Hårdstedt, om Józef Piłsudskis dramatiska liv – från adelsman i sibirisk exil till marskalk av den återfödda polska republiken. Detta är första minuterna på premium-avsnittet om Pilsudski – vill du lyssna på hela avsnittet måste dubli medlem i Historia Nu Premium för 75 kr/månaden.

Józef Klemens Piłsudski föddes 1867 i Zułów (Zalavas), då beläget i det ryska imperiet men historiskt en del av Storhertigdömet Litauen. Familjen tillhörde den polska lågadeln – szlachta – som bar på starka minnen av frihetskampen mot Ryssland, särskilt det blodiga nederlaget i Januariupproret 1863 där fadern deltagit. Modern Maria Billewicz, en kvinna med djup patriotisk övertygelse, kom att forma den unge Józefs hat mot den ryska överheten och kärlek till det förlorade fosterlandet.

När familjens gods brann ned 1875 flyttade de till Vilnius. Där upplevde Piłsudski russifieringen av de polska territorierna. Som ung medicinstudent i Kharkiv drogs Piłsudski till radikala kretsar. År 1887 fängslades han, endast 19 år gammal, för inblandning i ett misslyckat attentat mot tsar Alexander III – samma attentat som Vladimir Lenins bror också deltog i. Han dömdes till fem års exil i östra Sibirien, där han umgicks med revolutionärer, bönder och brottslingar. Det var där hans syn på Ryssland cementerades: ett imperium och förtryckarstat som måste krossas.

Efter hemkomsten engagerade han sig i den polska socialistiska rörelsen. Men för Piłsudski var socialismen främst ett medel för nationell självständighet.

Piłsudski insåg tidigt att endast krig kunde återupprätta Polen. Redan före Första världskriget började han bygga upp paramilitära organisationer i Galizien, då en del av Österrike-Ungern. När kriget bröt ut 1914 ledde han sina "Strzelcy" – polska skytteföreningar – in i ryskt territorium i ett försök att tända en nationell resning.

När han 1917 vägrade låta sina soldater svära trohet till den tyske kejsaren i den så kallade edskrisen, fängslades han i Magdeburg. Efter Tysklands kapitulation i november 1918 kunde Piłsudski återvända till Warszawa och utsågs till överbefälhavare, riksföreståndare och statschef. Han tog sig an uppgiften att bygga en ny stat från spillrorna av tre imperier. Det verkliga eldprovet kom under det polsk-sovjetiska kriget 1919–1921. Han marscherade mot Kiev i ett försök att bilda en federation med Ukraina, men Röda armén gick till motoffensiv och nådde Warszawas portar. I augusti 1920 ledde Piłsudski ett våghalsigt motanfall som krossade offensiven. Segern, känd som Miraklet vid Wisła, anses ha räddat Europa från kommunistisk expansion.

Hans federationsdröm sveks dock vid fredsförhandlingarna. En mer nationalistisk höger föredrog en etniskt homogen stat, vilket ledde till att stora minoritetsbefolkningar inkorporerades mot sin vilja.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Per Engdahl (1909-1994) var aktiv fascist redan 1920-talet och kom efter andra världskriget att spela en central roll i omvandlandet av nationell högerextremism till en internationell rörelse. Han var också nära vän med Ikeagrundaren Ingvar Kamprad

Per Engdahl grundande den fascistiska Nysvenska rörelsen, som aldrig blev någon massrörelse i Sverige. Han levde ända fram till 1994 och hann med att umgås med ledande nazister i Hitlertyskland, hjälpa nazister att fly till Sydamerika samt att omorganisera den europeiska högerextrema rörelsen efter andra världskriget.

I maj 1951 organiserade han en europeisk högerextrem konferens i Malmö där han förenade både nazister och fascister i samma rörelse. Per Engdahl blev också chef för rörelsens internationella förbindelsekontor i Malmö. Han fortsatte att umgås flitigt med ledande personer i Tredje riket efter kriget och besökte på 1960-talet Francos Spanien.

Nysvenska rörelsen blev under 1960-talet helt marginaliserade. Men ledande figurer i rörelsen var med och grundade den främlingsfientliga organisationen Bevara Sverige svenskt. Därmed blev Per Engdahl en viktig länk mellan fascismen och nazismen under andra världskriget till nutida främlingsfientliga rörelser som Bevara Sverige Svenskt som i sin tur blev grunden till dagens Sverigedemokraterna.

IKEA-grundaren Ingvar Kamprad vägrade att ta avstånd från sin fascistiska vän. Kamprad bidrog också med pengar till rörelsen och gav ut Per Engdahls bok ”Politisk allmänbildning”. När Ingvar Kamprad gifte sig första gången 1950 var Per Engdahl inte bara inbjuden utan också ombedd att hålla tal.

I reprisen av avsnitt 32 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Elisabeth Åsbrink som är journalist och författare.  Hon har skrivit boken 1947 som väver samman fascisten Per Engdahls öde, med judiska flyktingar och Simone de Beauvoir. Hon har också berört Per Engdahl i boken I Wienervald står träden kvar där hon avslöjade Ikea-grundaren Ingvar Kamprads nära relation till fascistledaren och hans rörelse.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Lars “Lasse‑Maja” Larsson Molin (1785-1845) var en tjuv som i början av 1800-talet blev mycket berömd på grund av sitt modus operandi att klä sig i kvinnokläder. Efter att fällts för stöld i domstol vid tre tillfällen dömdes han till att bli fästningsfånge på livstid.

Lasse-Maja var en återfallsförbrytare som stal och bände på könsgränserna med gott humör. Han blev ännu mer berömd i samtiden och fram till våra dagar genom sin något förljugna självbiografi Den vidtberyktade Äfventyraren Lasse Majas … besynnerliga öden och lefnadhändelser (1833) som sedan dess varit tryck fram till idag.

I avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Lasse Ericson Wolke, professor emeritus i historia vid Försvarshögskolan och författare till boken Lasse-Maja : stortjuven som blev författare och legend (Carlssons förlag).

Lars Larsson Molin, född den 5 oktober 1785 i byn Djupdalen i Ramsbergs socken i Västmanland, växte upp i fattiga förhållanden. Hans far var skräddare, modern hette Stina Olsdotter och hade släktskap till bergsmanstraditioner. Familjens ekonomi försämrades, och Lars såg tidigt hur svårt det var att upprätthålla en stabil försörjning.

I tonåren visar han tecken på både skämtsam läggning och en ovilja att arbeta, och han börjar begå mindre stölder. Redan 1802 hade han sin första stölddom. Efter att ha flyttat till Stockholm omkring 1804 intensifierades hans stöldturnéer, särskilt i det så kallade triangeln Stockholm–Örebro–Västerås. Han kom att beskrivas som stortjuv, men ofta handlade stölderna om varor av ringa värde som mat och kläder.

Han blev känd för att kombinera listiga kupper med utklädnad, och särskilt förklädnad i kvinnokläder. Att han antog namnet “Lasse‑Maja” sägs ha sin grund i att han, under en period med sin älskade Maja, iklädde sig hennes kläder — och hon ska ha utropat att han såg bra ut i dem. I hans egen självbiografi framstår klädbytet dels som ett verktyg — att kamouflera sig, minska misstankar och få tillträde — dels som en del av hans identitet och lust att röra sig mellan genusgränser.Under årens lopp påstår senare källor att han genomförde omkring hundra stölder, vilket ofta citeras som symboliskt för hans omfattande verksamhet.

I september 1813 greps Lasse‑Maja, efter utredning av kyrkstölden och en lång serie stöldanklagelser. Svea hovrätt dömde honom till livstids straffarbete, och han sändes till Carlstens fästning på Marstrand.

I denna period i Sverige var rättssystemet hårt och straffmässigt rigoröst. Brott mot kyrkonormer – såsom stöld av kyrkogods – betraktades som särskilt allvarliga och bestraffades strängare än vanlig stöld. Livstids straffarbete vid fästning var ett sätt att isolera och disciplinera dömda. Men viktigt att notera: “livstidsdom” betydde inte nödvändigtvis fängelse till döden — benådning var möjlig, beroende på uppförande eller kontakter.

Fästningsfängelser som Carlstens fästning var avsedda att vara isolerande, men undantag fanns för fångar med särskilt gott uppförande eller särskilda roller. I Lasse‑Majas fall gav köksansvar och socialt gods hans liv i fängelset mer rymd än för många andra.

Han skötte köksarbete i fängelset och blev uppskattad för sina matlagningsfärdigheter, vilket gav honom förbättrade villkor. Han tog emot besök och berättade sina äventyr — han utvecklades till en kuriositet och attraktion för besökare.

Hans dråpliga självbiografi publicerades redan 1833: Den vidtberyktade Äfventyraren Lasse Majas … besynnerliga öden och lefnadhändelser. Och har funnits i tryck sedan dess. Det är mycket som inte stämmer med verkligheten i biografin, men den är trots detta intressant då den skildrar en fattig människa liv, dessutom en människa som rör sig mellan genusgränserna.

Bild: Lasse-Maja. Okänd konstnär. Wikipedia, Public Domain

Musik: Schubert Moment Musical Op 94 No 3 D780 med Michele Nobler. Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Klubbekriget i Finland åren 1596-97 är ett av de största bondeupproret i nordisk historia. I ett land med bara 25 000 gårdar dödades minst 2500 bönder, enligt historikern Heikki Ylikangas. Dessutom svalt många bönder ihjäl efter att deras gårdar grundligt plundrats som straff för upproret.

I slutet på 1500-talet var den östra rikshalvan av Sverige präglat av kriget mot Ryssland som pågått i 25 år. Här gick den starkes rätt gick före lagen. Ofta var de egna truppernas övergrepp mot befolkningen mer omfattande än fiendernas härjningståg.

I denna repris av avsnitt 102 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt som är professor i historia vid Umeå universitet. Han har bland annat skrivit Finlands svenska historia.

Klubbekrigets utlösande faktor var att bönderna i Österbotten tvingades att underhålla trupper i strid mot tidigare förordningar, men bör ses i ett sammanhang där högt skatteuttag tillsammans med olagliga uttag och regelrätt plundring gjorde livet outhärdligt för bönderna.

Namnet Klubbekriget kom från att bönderna delvis var beväpnade med stora klubbor som faktiskt var det bästa vapnet mot bepansrade ryttare.

Finland som styrdes av den kungatrogne Klas Flemming, var i kölvattnet på det nordiska 25-årskriget mot Ryssland, präglat av laglöshet där adel, ämbetsmän och rusthållare inte bara hänsynslöst drev in höga skatter utan drev in mer än vad lagen krävde med falska mått och regelrätta rån av redan utfattiga bönder.

Upproret, som spred sig från Österbotten år 1596, hade föregåtts av en rad oroligheter i Österbottens svenskbygder och i Rautalampi storsocken som slagits ned utan misskund.

Klubbekriget utspelade sig mot en politisk bakgrund där Hertig Karl integrerade om kungamakten mot sin egen brorson kung Sigismund. Finlands ståthållare Klas Flemming höll Finland i ett järnbrepp och var trogen kung Sigismund.

I november 1596 kom det till oroligheter vid Storkyro kyrka, varefter bönderna uppdelade på tre avdelningar ryckte mot söder. Till upprorsstyrkorna slöt sig bönder från norra Tavastland och Savolax. Huvudstyrkan, anförd av storbonden Jaakko Ilkka, led nederlag vid Nokia gård 31/12, medan andra drabbningar, som även slutade med knektarnas seger, stod vid Padasjoki kyrka i Tavastland och S:t Michels prästgård i Savolax.

Bild: Den brända byn, konstnären Albert Edelfelts skildring av klubbekriget.

Litteratur: Klubbekriget : det blodiga bondekriget i Finland 1596-97 av Ylikangas, Heikki

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Attacken mot det rika klostret Lindisfarne i Northumbria den 8 juni år 793 räknas som starten för vikingarnas kolonisering av England. Med tiden kom nordborna att kontrollera nästa hela norra och östra England – något som dagens ortsnamn avslöjar. Den första kända raiden skedde redan år 787 när vikingar från Norge landade vid ön Portland utanför Wessexs södra kust.

Många européer ägnade sig åt att plundra grannfolk, men vikingarnas attacker skiljde sig i fråga om intensitet och omfattning. Den lärde Alcuin, från Northumbria som var verksam i Karl den stores hov skrev:

“Never before has such terror appeared in Britain as we have now suffered from a pagan race ... The heathens poured out the blood of saints around the altar, and trampled on the bodies of saints in the temple of God, like dung in the streets.[43]”

Det fanns flera orsaker till att nordborna sökte sig bortom Norden. Befolkningstillväxt i Norden och de tekniskt överlägsna vikingaskeppen fick nordborna att söka sig till den brittiska ön i jakt på rikedomar, handel och land. De mötte ett land splittrat mellan otal små kungadömen som hade svårt att försvara sig mot de hänsynslösa hedningarna.

Det första vittnesbördet från England finns i Anglosaxiska krönikan från 876, då ”Halvdan delade ut northumbrernas land och man började plöja och försörja sig”. Vikingarna erövrade och bosatte sig i norra och mellersta England. York blev vikingastaden framför andra.

År 878 besegrade Alfred den store av Wessex vikingarna, men nästa erövringsvåg kom runt år 980 och år 1013 erövrade den danske kungen Sven Tveskägg England. Hans son Knut styrde sedan över England, Danmark och slutligen även Norge. Men efter Knuts död år 1035 föll riket samman, men Knuts söner fortsatte att styra England till 1042.

I reprisen av det 37 avsnittet av podcasten Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Dick Harrison som är professor i historia vid Lunds universitet och har skrivit ett femtiotal böcker, både fack- och skönlitteratur. Han har bland annat skrivit Englands historia i två band.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 1 februari 1713 stormade tusentals osmanska och tatariska soldater ett svenskt läger i det som idag är Transnistrien. Mitt i stridens centrum stod en sotig och blodig Karl XII, beväpnad och omgiven av en liten skara karoliner i desperat kamp mot övermakten.

Kalabaliken i Bender under det stora nordiska kriget började som en diplomatisk kris, utvecklades till en våldsam konfrontation – och myntade ett nytt svenskt ord: kalabalik. Vad som skulle ha varit en kontrollerad eskort hem för den svenske kungen, förvandlades till en katastrof för både svenskarna och deras värdar. Kalabaliken i Bender formade bilden av Karl XII som en envist okuvlig monark – i Osmanska riket kallad Demirbaş, ”Järnhuvudet”.

I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Olle Larsson som är aktuell med boken Kalabaliken i Bender. Är du en vanlig prenumerant får du bara lyssna på tio minuter. Vill du höra hela avsnittet blir du premium-medlem via historia.nu/premium. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.

Efter kapitulationen vid Perevolotjna flydde Karl XII tillsammans med en liten svensk här och ett antal kosacker till Osmanska riket. I utkanten av staden Bender vid Dnjestrfloden beviljades han asyl av sultan Ahmed III och slog sig ned i vad som kom att kallas Karlopolis – en slags svensk koloni i byn Varnitsa.

Trots exilens till synes säkra förhållanden blev Karl snabbt ett politiskt problem för osmanerna. Istället för att återvända till Sverige eller sluta fred, pressade han sultanen att gå i krig mot Ryssland. Under flera år försökte han övertyga Osmanska riket om att inleda ett gemensamt anfall mot tsar Peter I, tillsammans med Sverige och Krimkhanatet. Medan kungen väntade, växte frustrationen i Konstantinopel – både över kostnaderna för hans uppehälle och hans envisa diplomatiska agerande.

Karl XII:s vägran att återvända hem, i kombination med hans aggressiva krav på militärt stöd, gjorde honom till en belastning för sultanen. När han inte accepterade erbjudandet om eskort hem – av rädsla för att bli utlämnad till sina fiender – fattade den osmanska ledningen beslutet att använda tvång. Seraskern i Bender fick order: kungen skulle gripas, men inte dödas.

Karl, som fått kännedom om planerna, vägrade ge efter. Han lät befästa sitt läger och förberedde sitt lilla följe – omkring 1 000 karoliner – på strid. Hans trotsiga svar till sultanen var karaktäristiskt: om de inte gav sig av, skulle han "sveda eller skära skägget av dem". Situationen var laddad till bristningsgränsen.

På morgonen den 1 februari 1713 inledde den osmanska styrkan sitt angrepp. Uppemot 10 000 turkiska och tatariska soldater omringade det svenska lägret och genomförde ett våldsamt stormanfall. Vad som var tänkt som en disciplinerad insats förvandlades snabbt till ett tumultartat slagfält.

Karolinerna försvarade sig tappert från sina provisoriska befästningar, men var både numerärt och materiellt underlägsna. Inne i kungshuset försvarade sig Karl XII personligen, beväpnad, sotig och blodig. När han till slut omringades och tillfångatogs, fördes han till seraskerns residens. Trots sin fångenskap vägrade han visa underkastelse och lär ha yttrat det hånfulla ”Bravo! Bravo!” när han erbjöds en plats på en divan.

Bild: Karl XII förs bort som fånge till Bender efter kalabaliken, med det brinnande kungshuset i bakgrunden. Målningen skildrar dramatiska slutscener ur Kalabaliken i Bender 1713, där den svenske kungen tvingades kapitulera efter flera års exil i Osmanska riket.

Musik: Björneborgarnas marsch med Muntre musikanter, Internet Archive, Public Domain

Målning av Allan Egnell (1884–1960), olja på pannå, 29×52 cm. Källa: Metropol Auktioner. Licens: CC BY-SA 4.0.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under Ulrika Eleonora d.y korta tid som drottning år 1719-20 nyadlade hon 182 familjer och upphöjde 48 adelsmän till friherrar och 15 friherrar till grevar. Det var också under Ulrika Eleonoras korta regim som det kungliga enväldet avskaffades och frihetstiden tog vid.

I avsnitt 68 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med historikern Joakim Scherp om massadlingen under Ulrika Eleonara d.y. korta regim. Joakim Scherp är tillsammans med Charlotta Forss aktuell med boken Ulrika Eleonora – makten och den nya adeln 1719-1720.

Ulrika Eleonora d.y hade en nära relation med sin bror Karl XII, men det var ingen självklarhet att hon skulle ta över efter Karl XII:s död i Norge den 30 november 1718. Plågad av sorg efter en älskad bror tvingades hon i allra högsta grad engagera sig makten i en turbulent tid.

I maktkampen efter Karl XII:s död var det möjligt att avskaffa det kungliga enväldet. Vid riksdagen år 1719 avskaffades enväldet, och en ny regeringsform gav stor makt åt råd och riksdag. Detta markerades ännu kraftigare 1720, då Ulrika Eleonora, som efterträtt brodern Karl XII, överlät kronan till maken, Fredrik av Hessen-Kassel (Fredrik I). Denna period när riksdagen fick stor makt kom att kallas frihetstiden.

Men det mest bestående av Ulrika Eleonoras kort tid som regent var alla nya adelssläkter. Hon följde en tradition av nyadling som varit omfattande både under drottning Kristina och Ulrika Eleonoras far Karl XI. Skillnaden mellan Ulrika Elenora och tidigare regenter var att hon adlade så många under bara ett års tid.

De många krigen samt den allt mer omfattande statliga byråkratin krävde nya adelsmän för att fylla behoven av officerare och ämbetsmän. Nyadling var också ett sätt att skaffa sig lojala män i regering samt ståndsriksdagen.

Men svensk statsapparat var präglad av meritokrati och söner till grevar kunde få sig omsprungna av karriärssugna ofrälsemän som i klättringen mot toppen fick ett adelskap på vägen.

Bildtext: Drottning Ulrika Eleonoras kröning i Uppsala domkyrka den 17 mars 1719, målad av Johan Henrik Schildt. Kröningen markerade början på hennes korta, men betydelsefulla regeringstid i en tid av politisk omvälvning i Sverige. Källa: Johan Henrik Schildt – Drottning Ulrika Eleonoras kröning i Uppsala domkyrka (1719), Museumslandschaft Hessen Kassel. Public domain.

Musik: Gloria In D Major (Rv 589) – Qui Sedes Ad Dexteram Patris (Allegro), Soundblocks Audio

Bild Fredrik I, 1676-1751, konung av Sverige och hans gemål Ulrika Eleonora d.y., 1688-1741, drottning av Sverige, Konstnär: Georg Engelhard Schröder

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När det brittiska imperiet var som störst år 1920 sträckte det sig över alla världens kontinenter och omfattade nästan en fjärdedel av jordens yta. Det var ett system av kolonier, protektorat och territorier som i storlek bara har överträffats av Mongolväldet.

Storbritanniens koloniala historia startade på 1500-talet, nådde zenit i början av 1900-talet och består idag av en handfull territorier runt om i världen där invånarna valt att fortsätta vara brittiska undersåtar.

I reprisen av avsnitt 66 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, som har skrivit ett femtiotal böcker, både fack- och skönlitteratur. Han är aktuell med ljudboken Brittiska Imperiet – Uppgång och fall på Historiska Media. Han har också skrivit Englands historia i två volymer.

Irländarna var de första att drabbas av britternas hårdhänta kolonialism där dagens konflikt på Nordirland är en direkt följd av tidigare generationers missgrepp. I slutet på 1600-talet hade engelsmännen upprättat kolonier i Nordamerika och på öar i Karibiska havet samt etablerat handelsutposter i Asien och Afrika.

Den tidiga koloniseringen av Indien skedde via handelsbolag. I brittiska Indien övertog staten kontrollen 1858, efter att East India Company hade misslyckats med att slå ned sepoyupproret.

Under Berlinkonferensen 1884–85 delades Afrika upp mellan Europas stormakter. Britterna strävade efter ett sammanhängande kolonialrike ”från Kap till Kairo”, för att binda samman Kapkolonin i söder geografiskt med Egypten.

De nordamerikanska kolonialisterna förklarades sig fria från moderlandet redan år 1776. Den för imperiets viktigaste kolonin Indien år 1947, medan de afrikanska kolonierna främst frigjorde sig under 1960-talet. För Hong Kong dröjde det ända till år 1997.

Det viktigaste arvet är engelska språkets utbredning och ohotade position som världens främsta lingua franca. De negativa konsekvenserna av den hårdhänta brittiska kolonialismen lever vi fortfarande med i form av instabila länder i Mellersta Östern, etniska konflikter i Afrika och utbredd underutveckling. Det brittiska imperiet institutionaliserade rasism och drog sig inte för att stötta opiumsmugglare i Kina eller uppfinna koncentrationsläger i södra Afrika för att försvara sina anspråk på världen.

Grunden för imperiet var britternas överhöghet på haven och deras industriella styrka. Britternas kraftmätning med Nazityskland under andra världskrigets tömde Storbritanniens krafter och blev början på slutet för imperiet.

Bildtext:Robert Clive möter Mir Jafar efter slaget vid Plassey 1757, i en målning av Francis Hayman från cirka 1760. Denna seger markerade början på Ostindiska kompaniets dominans i Indien, både militärt och kommersiellt.

Källa: Francis Hayman – Lord Clive meeting with Mir Jafar after the Battle of Plassey (1760), Sterling Times, National Portrait Gallery. Public domain, fri från kända upphovsrättsliga begränsningar enligt Wikimedia Foundation.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Danmark och Sverige var rivaler som under århundraden kämpade om herraväldet i Norden. Skånska kriget bröt ut i september 1675, när Danmark tillsammans med Nederländerna förklarade krig mot Sverige. Den danska ambitionen var att återerövra Skåne, Blekinge och Halland – landskap som förlorats till Sverige vid freden i Roskilde 1658.

Den 4 december 1676 utkämpades det blodigaste slaget i Sveriges historia – slaget vid Lund. Hälften av de stridande stupade, och landskapen härjades svårt. Kriget präglades av möten mellan reguljära arméer, friskyttar och snapphanar i både regelrätta slag och gerillakrigföring. De största förlorarna var som alltid civilbefolkningen.

I reprisen av avsnitt 67 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Göran Larsson, tidigare chef för Malmö museer och Stadsarkivet, samt författare till två böcker om Skånska kriget.

En särskilt uppmärksammad roll i krigföringen spelade snapphanarna, som stred både i militärt organiserade friskyttekompanier och i små fristående grupper. Svenskarna försökte med både amnestier och drakoniska straff bekämpa snapphanerörelsen, vars betydelse avtog markant mot krigets slut.

Det avgörande för krigets utgång var dock inte de svenska militära framgångarna i Skåne, utan den förändrade maktbalansen i Europa. Det dansk-svenska kriget utgjorde en del av ett större europeiskt krig mellan Frankrike – Sveriges allierade – och en koalition bestående av Nederländerna, Spanien, den tysk-romerske kejsaren samt bland andra Brandenburg och Danmark. I augusti 1678 slöt Ludvig XIV fred med sina främsta fiender, vilket isolerade Danmark och Brandenburg. Danmark tvingades därefter sluta fred utan några vinster. Freden undertecknades i Fontainebleau och därefter i Lund, där även ett svensk-danskt förbund etablerades 1679. Därmed avgjordes Skånes framtid – som en del av Sverige.

Bild: Slaget vid Lund där Karl XI längst till vänster synes för svenska trupper jaga fienden ut på fältet. I bakgrunden slätt och den brinnande byn Vallkärra. Oljemålning från 1696 av Johann Philip Lemke.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.