Harrisons dramatiska historia

Många av filmhistoriens mest kända verk har historien som tema – Ben-Hur, Gladiator, Ivanhoe, Braveheart, De tre musketörerna med flera. Andra filmer har blivit så ryktbara att de själva har blivit en del av historien och omgivits av myter, vilket gör det svårt att skilja sanning från bluff. Hit hör inte minst några av de stora Hollywoodfilmerna på 1940-talet, som Casablanca och Riddarfalken från Malta. I det här avsnittet ger vi oss i kast med några av dessa filmer och granskar deras historiska aspekter i detalj.

Särskilt intressanta är de individer som förekommer i filmerna. Har de funnits eller inte? När vi tittar närmare på flera av dem visar det sig snart att förvånansvärt många faktiskt har verkliga förlagor. När Orson Welles skapade huvudpersonen i Citizen Kane utgick han från tidningsmagnaten William Randolph Hearst, som fortfarande levde – och som försökte stoppa filmen när han förstod hur nära förebilden låg.

I andra fall är det mer komplicerat. Tarzan har en förlaga – men inte i form av en verklig person, utan som en litterär föregångare: Mowgli i Djungelboken nämns ofta som en viktig inspirationskälla. Zorro är, åtminstone delvis, knuten till legenderna kring den mexikanske banditen Joaquín Murrieta. Men hur är det med Ben-Hur, Röda nejlikan och d’Artagnan – har de också funnits på riktigt?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om historia på film: vad är sant och vad är falskt?

Bild: Ben-Hur-affischen från 1959, med Charlton Hestons Judah Ben-Hur i centrum och stridsvagnsloppet som filmens dramatiska höjdpunkt. Konst: Reynold Brown. Public domain, via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under den tidiga medeltiden formades en kultur som förenade högt och lågt i mötet mellan det lärda och det folkliga. En kultur som på flera punkter var långt ifrån okontroversiell. 

Prästerna ryste över folks vidskepligheter och såg till att fästa sina åsikter på pränt. I lagar, dikter, pedagogiska texter och till och med uppslagsverk gav sig skribenterna i kast med föreställningar om änglar, demoner, häxor, trollkarlar, spåmän, astrologer, djävulsdyrkare och allt möjligt annat som uppfattades som besynnerligt.

Till de största fördomarna mot tidig medeltid hör att epoken var osedvanligt ”mörk”. Det är inte av en slump som den brukar kallas the Dark Ages på engelska. I detta ligger en bister förutfattad mening – att vi vet oerhört lite om perioden, att alltför få källor är bevarade för att vi skall kunna bilda oss en uppfattning om hur folk tyckte, tänkte och levde. Men fördomen vilar på lös grund. Vi vet mycket mer än vi inbillar oss.

I själva verket har vi mängder av källor, framför allt skrivna av präster och munkar, som skänker oss information om allt mellan himmel och jord.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den kreativa folktro som bredde ut sig i mötet mellan kristendomen och äldre religioner.

Bild: Illustration av djävulen i Djävulsbibeln (Codex Gigas). Förmodat producerad av munken Herman (Hermannus Heremitus) under tidigt 1200-tal. Wikipedia, Public Domain. 

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Här och var i Europas historia finner vi kungar och kejsare som tycks ha levt flera sekler före sin tid – personer som varit malplacerade i sina egna miljöer, eftersom de försökt knuffa in sina riken i moderniteten långt innan undersåtarna varit redo. För 1700-talets del brukar vi kalla dem upplysta despoter, och få var mer upplysta – eller mer despotiska – än den österrikiske härskaren och tysk-romerske kejsaren Josef II.

Josef var son till Maria Teresia och storebror till den franska drottningen Marie-Antoinette. Så länge modern levde hade han – till sin egen förtret – begränsat inflytande över politiken, men när hon dog 1780 fick han friare spelrum för sina idéer.

Under de tio år som följde försökte han förändra nästan allt. Han drev igenom reformer som bland annat luckrade upp livegenskapen (1781), lade ned kloster han ansåg vara samhällsparasiter, effektiviserade administrationen och gjorde tyska till ett bärande förvaltningsspråk i delar av riket. Han reformerade även sjukvården och utfärdade toleransedikt som gav begränsad religionsfrihet åt icke-katolska grupper.

Sammanlagt utfärdade han över 6 000 edikt och 11 000 nya lagar – en reformiver som saknar motstycke i europeisk historia. Ambitionen var att göra tillvaron bättre för alla, från fattiga bönder till byråkrater och generaler. Men Josefs undersåtar uppskattade sällan de välmenande förändringarna. Det Josef såg som vägen mot framtiden uppfattade andra som tyranni – och svarade med motstånd och, på flera håll, väpnade resningar.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Josef II av Österrike – en av Europas märkligaste härskare genom tiderna.

Bild: Kejsar Josef II (1741–1790), son till Frans I Stefan av Habsburg-Lothringen, porträtterad med krigsguden Mars – en bild av den upplyste envåldshärskarens maktideal under 1700-talet. Målning av Anton von Maron (1733–1808), signerad i Rom 1775. Public domain via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Beowulfkvädet har bara överlevt i ett exemplar – handskriften Cotton MS Vitellius A XV (den så kallade Nowell-kodexen) – som i dag förvaras på British Library i London. I övrigt är berättelsen om hjälten Beowulf och hans kamp mot träskmonstret Grendel och dennes mor märkligt frånvarande i den skriftliga litteraturhistorien: många verk från samma tid levde främst i muntlig tradition och nådde aldrig fram till en handskrift som kunde bevaras.

Att just detta manuskript råkade överleva till eftervärlden gör att vi i dag har tillgång till en kuslig och storslagen berättelse från Europas tidigmedeltid – en historia som annars hade kunnat gå helt förlorad. Och det är inte vilken historia som helst.

Beowulfkvädet följer en hjältes liv: från ungdomens dåd i främmande land till ålderdomen, när Beowulf efter många år som kung slutligen dör av de skador han ådragit sig i striden mot en drake. Dikten är skriven på fornengelska, men handlingen är förlagd till järnålderns Skandinavien.

Sagan vittnar inte bara om vilka envig mellan hjältar, monster och drakar som uppskattades i hövdingahallarna. Den avslöjar också vilka värderingar krigarna och deras herrar satte högst – och vad de fruktade allra mest. Det gör Beowulfberättelsen till ett mångfacetterat epos med både dramatik och eftertanke.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Beowulf och hans historia – ett av den tidiga medeltidens största litterära verk.

Bild: Beowulf and the dragon – illustration av J. R. Skelton (1908), ur Henrietta Elizabeth Marshalls Stories of Beowulf (1908). Public domain via Wikimedia Commons.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Jesus från Nasaret – kristendomens förgrundsgestalt – är en av världshistoriens mest kända, omdiskuterade och inflytelserika personer. För drygt 2,3 miljarder människor, alltså närmare en tredjedel av jordens befolkning, är han Guds son och historiens stora predikant och sanningssägare. Även den som vänder honom ryggen behöver förhålla sig till honom: det är svårt att förstå de senaste två årtusendenas västerländska kultur utan kunskap om Jesus och hans budskap.

Men hur mycket vet vi egentligen? Det finns de som hävdar att Jesus aldrig har existerat – har de en poäng? Vad var det som gjorde hans budskap så radikalt och hotfullt att myndigheterna i Jerusalem ansåg sig tvungna att gripa, förhöra, döma och avrätta honom? Hur kunde den lilla gruppen kring Jesus i Galileen på relativt kort tid utvecklas till en av det romerska imperiets mest dynamiska rörelser – och till slut bli en del av statens ideologi?

Och hur ska vi förstå evangeliernas mirakelberättelser? Finns det belägg för de under som tillskrivs Jesus i Nya testamentet – att han gick på vatten, förvandlade vatten till vin och botade sjuka och förlamade så att de kunde resa sig och gå hem?

I denna repris av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Jesus. Samtalet rör sig mellan obarmhärtig källkritik och nyfikna ”deckarspekulationer” kring uppståndelsens mysterium.

Bild: Christ Pantocrator (Sinai) – en enkaustisk ikon från 500–600-talet, Saint Catherine’s Monastery, Sinai. (Obs: något beskuren.) Public domain via Wikimedia Commons.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Inget monster har haft lika stor framgång i romaner och filmer som vampyren. Under sistlidna två sekler har åtskilliga blodsugande ädlingar och förförare spritt död och förintelse omkring sig – lyckligtvis bara i fiktionens värld. Vår tids filmvampyrer har emellertid föregångare, vilka våra förfäder och förmödrar tog på största allvar. Vampyrens utveckling från våldsam gengångare till modernt massmediafenomen är lång och krånglig.

Själva ordet ”vampyr” är serbiska och spreds över Europa i mitten av 1700-talet, sedan en rapport från en österrikisk militärläkare, som trodde sig ha bevittnat en smärre vampyrismepidemi, blivit läst över hela kontinenten. Detta sammanföll med upplysningstidens ifrågasättande av folkliga vidskepelser, vilket förklarar varför vampyrerna plötsligt blev mycket populära att debattera i vetenskapliga kretsar.

Dessförinnan hade vi dock haft en lång historia av iakttagelser och diskussioner om gengångare, vilka i allt väsentligt var regionala varianter av de serbiska vampyrerna. För skandinaviskt vidkommande kan vi spåra gengångartron tillbaka till våra äldsta historiska källor, till exempel isländska sagor och Saxo Grammaticus Gesta Danorum. Bockstensmannen, vårt mest kända svenska medeltida mordoffer, begravdes på ett sätt som vittnar om att mördarna fruktade att han skulle gå igen. Omvandlingen av dessa monster till dagens betydligt mer charmfulla bekantskaper – till exempel greve Dracula och Edward Cullen i Twilight – inleddes först under romantiken på 1800-talet.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om vampyrer i historia och folklore.

Bild: Vampyr II av Edvard Munch, 1895, public domain Munchmuseet, Oslo.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under 1700-talet blomstrade Sveriges vetenskapsliv och herrgårdskultur. Inspirerade av impulser från omvärlden gjorde både landsbygdspräster, adelsentreprenörer och Uppsalas akademiker banbrytande upptäckter som lade grunden för en svensk upplysningstid. För eftervärlden är det framför allt Carl von Linné som kommit att symbolisera denna epok, men verkligheten var betydligt mer brokig – och rikare.

Ett utmärkt exempel på tidens vetenskapliga pionjärer är Anders Celsius, känd för temperaturskalan som bär hans namn. För sina samtida var han ett universalgeni – han väckte beundran i hela Europa och deltog bland annat i den franska vetenskapsakademins expedition till Tornedalen, vars syfte var att fastställa jordens form.

En annan banbrytare var Eva Ekeblad, som genom experiment visade hur potatis kunde användas till att tillverka både brännvin och puder. Potatisen var vid denna tid fortfarande en ny och misstänkt växt i Sverige – och Ekeblads upptäckter spelade en viktig roll i dess spridning.

På den svenska landsbygden verkade samtidigt personer som Gustaf Fredrik Hjortberg, präst i Halland, som inte bara studerade botanik utan också experimenterade med elektricitet och deltog i ostindiefararresor. Och bland de driftiga brukspatronerna märks Peter Christoffer Cederbaum, verksam i östra Småland, som representerar herrgårdens roll som centrum för både produktion och vetenskaplig nyfikenhet.

I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison och Katarina Harrison Lindbergh om herrgårdskulturens betydelse och de svenska snillenas roll i 1700-talets upplysningstid.

Bildtext: Linné i sin kolt efter resan i Lappland, kopia från 1853 av Hendrik Hollander Cz. efter ett original av Martinus Hofman målat 1737. Carl von Linné avbildas i samisk kolt och håller i handen blomman Linnaea borealis, som kom att bära hans namn. Public Domain

Källa: University of Amsterdam Wikipedia

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sedan Vasco da Gama fann sjövägen till Indien i slutet av 1400-talet drömde européer om att etablera handelsstationer i Asien och bygga upp rikedomar. Asiatiska varor som kryddor och siden kunde säljas med stor vinst i Europa, och under 1600-talet grundades därför statligt stödda ostindiska kompanier av Nederländerna, England, Frankrike och Danmark. Dessa monopolföretag syftade till att kanalisera handeln – och framför allt vinsterna – till sig själva.

Men den verkliga boomen för ostindiehandeln kom under 1700-talet.

Det fanns flera orsaker till uppsvinget. För det första försvårades handeln i Indien när stormogulernas imperium började falla sönder, vilket ledde till behovet av ökad militär och administrativ kontroll – något som i sin tur banade väg för det brittiska kolonialväldet. För det andra öppnades Kina för internationell handel genom den så kallade Kanton-systemet, där Guangzhou blev Europas port till Mittens rike. För det tredje breddades varuutbudet: från lyxprodukter till vardagslyx för den växande medelklassen i Europa.

Te, kaffe, bomull och porslin blev storsäljare – varor som tidigare varit exklusiva blev nu tillgängliga för fler, samtidigt som vinsterna ökade. Den snabbt växande konsumtionen förvandlade handeln till en vinstmaskin.

Naturligtvis ville även Sverige vara med i detta globala handelsnätverk. År 1731 grundades Svenska Ostindiska Kompaniet, som kom att bli ett av de mest framgångsrika företagen i svensk historia. Fartygen gick från Göteborg till Kanton och återvände med laster som förändrade både ekonomi och vardagsliv.

I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison och Katarina Harrison Lindbergh om ostindiska kompaniernas guldålder – en tid då fartygslaster med te och porslin förändrade världen.

Bildtext: Hamnmotiv med handelsfaktorier i Kanton (Guangzhou), Kina, osignerad omkring år 1800. I bilden syns djonker i hamnen samt fyra nationsflaggor som markerar olika handelsstationer under den tid då Kanton var Kinas enda officiella handelsport mot väst.

Public Domain Mark (PDM). Källa: Sjöhistoriska museet, identifikationsnummer S 4886.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

För många historieintresserade är 1700-talet nära förknippat med den europeiska upplysningstiden. Det var då, menar många, som människor började vända vidskepelse och okunnighet ryggen och i stället sätta sin tro till förnuft, vetenskap och framtidstro. Upplysningens centrala gestalter – tänkare som Montesquieu, Voltaire och Rousseau – har därför blivit självklara inslag i den historiska allmänbildningen.

Men vad var egentligen upplysningen? Här går meningarna isär. Vissa forskare betraktar den som en i huvudsak fransk elitkultur, förankrad i Paris salonger och utan djupare folklig påverkan. Andra ser upplysningen som en bred intellektuell rörelse som genomsyrade hela Europa, med inflytande långt utanför aristokratin – inte minst i borgerliga kretsar i England, Sverige och andra delar av kontinenten.

Begreppet upplysning omfattar dessutom en rad samtidiga fenomen: religionskritik och begynnande sekularisering, jordbruksreformer, liberalismens första uttryck, den vetenskapliga revolutionen, naturvetenskapliga upptäckter, politiska idéer om maktdelning och samhällsomvandling – från reformistiska envåldshärskare till utopiska socialister – samt en stark vilja att sprida kunskap, bildning och folkbildning.

I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar historikern Dick Harrison och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om upplysningstidens komplexitet och mångfacetterade arv – en idérevolution som fortfarande präglar vårt samhälle.

Bildtext: Les salons au XVIIIe siècle, målad av Anicet Charles Gabriel Lemonnier, visar en litterär salong i upplysningstidens Frankrike där intellektuella och aristokrater samlas för samtal och idéutbyte. Salongerna spelade en central roll i spridningen av upplysningsidéer och formandet av den offentliga opinionen under 1700-talet. Wikipedia (Public Domain).

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I början av 1700-talet skedde ett avgörande dynastiskifte i Storbritannien: huset Stuart ersattes av det tyska furstehuset Hannover. Kungar med namnet Georg kom att styra öriket långt in på 1800-talet. Under deras regeringstid utvecklades Storbritannien till en global ekonomisk och politisk stormakt, med en mäktig flotta som garant för inflytandet över världshaven.

Men det hannoveranska Storbritannien var långt mer än ett imperium med militär styrka. Det var också en blomstrande kulturnation, präglad av en stark medelklass med växande köpkraft och ett aldrig tidigare skådat intresse för konst, musik och litteratur.

Epoken var samtidigt avgörande för det politiska landskapet: parlamentarismen växte fram, liksom de två stora partierna – tories och whigs. Samhället blev modernare, urbana miljöer växte och nya uttryck för individualism tog form.

Konstnären William Hogarth gav samtiden ett satiriskt öga med sina målningar och gravyrer av Londons sociala liv, särskilt dess mörkare sidor. Kompositören Georg Friedrich Händel formade tidens musiksmak och på litteraturens fält skapades klassiker som Robinson Crusoe, Gullivers resor och Tom Jones – verk som fortfarande fascinerar läsare världen över.

Och just under denna expansiva epok skrevs den patriotiska sång som kommit att symbolisera britternas maritima självbild mer än någon annan: Rule, Britannia!

I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar historikern Dick Harrison och författaren Katarina Harrison Lindbergh om Storbritannien under 1700-talets första hälft – en tid av imperiebygge, kulturrevolution och politisk förändring.

Bildtext: The Assembly at Wanstead House av William Hogarth, visar Richard Child, 1st Earl Tylney, tillsammans med sin familj i förgrunden under ett elegant sällskap på 1700-talet. Målningen fångar aristokratins sociala liv och statusmarkörer under Georgiansk tid i England (Public Domain). Källa: Wikimedia Commons

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Är det livsfarligt att åka in i Bermudatriangeln? Finns det gigantiska snömän i Tibet? Existerar Nessie och Storsjöodjuret? Sover det ett lermonster – en golem – på vinden i en synagoga i Prag? Har utomjordingar verkligen landat i Roswell och Ängelholm?

Frågorna är många. Och även om de flesta av oss avfärdar berättelserna som fantasifulla myter, fortsätter de att väcka fascination, spekulationer och nya teorier.

När vi granskar dessa myter närmare visar det sig att de påfallande ofta är av mycket sent datum. Ett talande exempel är föreställningen om fredagen den 13 som en olycksdag. Enligt en seglivad berättelse går kopplingen tillbaka till Jesu sista måltid, där Judas Iskariot var den trettonde vid bordet – vilket i sin tur skulle ha lett till korsfästelsen på långfredagen. Men faktum är att ingen betraktade fredagen den 13 som otursförföljd före andra hälften av 1800-talet. Den verkliga explosionsartade spridningen av myten skedde först på 1900-talet.

Samma sak gäller det berömda Loch Ness-odjuret. Den skotska turistindustrin påstår gärna att observationer av monstret går tillbaka till 500-talet. Men när vi undersöker källorna noggrant visar det sig att intresset för "Nessie" tog fart först på 1930-talet, då massmedier började rapportera om märkliga iakttagelser i sjön.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om moderna myter – fascinerande föreställningar som ofta tas för sanningar, men som i själva verket uppstått först i modern tid.

Bildtext: Golem och rabbi Löw avbildad på Madame Tussauds i Prag.Golem är en central gestalt i centraleuropeisk judisk mystik och folklore, ofta kopplad till 1500-talets Prag. Legenden belyser teman som skaparkraft, ansvar och gränsen mellan mänskligt och gudomligt. Foto: Edelmauswaldgeist – Eget arbete, licens: CC BY-SA 4.0.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fascismen är en av 1900-talets mest destruktiva och inflytelserika ideologier. Ursprungligen formulerad av Benito Mussolini i Italien efter första världskriget, kom fascismen att inspirera en rad totalitära rörelser världen över. Trots att begreppet i dag främst används som skällsord – fascistsvin, språkfascist, miljöfascist – finns det en verklig ideologisk kärna att analysera.

Vad finner vi om vi skalar bort retoriken och undersöker den fascism som tog makten i Italien på 1920-talet – och som i viss mån överlevde även efter Mussolinis fall?

Framför allt handlar det om en extremt nationalistisk ideologi, djupt rotad i socialdarwinismens idéer om kamp och överlevnad. Fascismen hyllade staten på individens bekostnad, och såg nationen som en levande organism i ständig kamp mot andra. Medborgarna skulle fullständigt underordna sig statens intressen och enas i syfte att uppnå en nationell pånyttfödelse. Interna konflikter, som klasskampen, skulle biläggas. Demokratin betraktades som ett uttryck för svaghet – i stället krävdes ett starkt ledarskap i form av en diktator som kunde föra nationen mot storhet, även om vägen dit gick via krig.

Just detta blev fascismens fall. Hade Mussolini avstått från militära äventyr är det mycket möjligt att hans diktatur kunnat bestå långt efter andra världskriget.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om fascismen – dess idéhistoria, begreppets utveckling och den ideologiska struktur som döljer sig bakom ett av vår tids mest laddade ord.

Bildtext: Benito Mussolini med tre av de fyra fascistiska quadrumvirerna under mötet i Neapel den 24 oktober 1922. Från vänster: okänd person, Emilio De Bono, Benito Mussolini, Italo Balbo och Cesare Maria De Vecchi. Fotot togs vid det fascistiska kongressmötet i Neapel, som fungerade som en generalrepetition inför marschen mot Rom några dagar senare. Marschen mot Rom var ett avgörande steg i Mussolinis maktövertagande i Italien och inledde den fascistiska diktaturen. Okänd fotograf, Wikipedia, Public Domain. Källa: Wikipedia

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Få gestalter i västerländsk kultur är lika mytomspunna och suggestiva som Djävulen. Han är känd under många namn – Satan, Lucifer, Fan, Hin håle, Den Onde – och har avbildats på de mest skiftande sätt: som spelman med bockfot, som hornförsett monster, som elegant förförare.

Men varifrån kommer egentligen tron på Djävulen? Och hur har föreställningen om honom förändrats genom tiderna?

Att han går under så många namn säger något väsentligt: Djävulen är en sammansmältning av flera olika gestalter och personifierade idéer, som med tiden fogats samman till den figur vi idag associerar med ondska och frestelse.

I Jobs bok i Gamla testamentet framträder Satan som en slags gnällig åklagare i Guds tjänst, tydligt underställd Skaparen. I europeiska folksagor är han en ondskefull men ofta komisk trickster som man kan lura – om man bara är tillräckligt smart, vilket sagohjältarna i regel är. Under medeltiden växte han i betydelse inom den kristna teologin och utvecklades till en mäktig motståndare till himlen, omgiven av ett hov av demoner.

Under 1800- och 1900-talen har Djävulen i hög grad relativiserats och förringats. Han har blivit en kulturfigur som dyker upp i litteratur, populärkultur och skräckfilmer – en symbol snarare än ett väsen. I Sverige lever han kvar i våra svordomar och vardagliga uttryck.

I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Djävulen – hans ursprung, hans många gestalter och hur vi ser på honom idag.

Bild: Djävulen och helvetet, målning från Södra Råda gamla kyrka (1494).Motivet skildrar helvetet och djävulen enligt senmedeltida föreställningar, med starka moraliska och pedagogiska drag. Sådana scener användes ofta för att varna för syndens följder och förstärka kyrkans undervisning.

Detalj ur kyrkomålning från 1494 i Södra Råda gamla kyrka, Sverige, avbildad före branden som förstörde kyrkan. Foto: Sven Rosborn – Eget arbete, licens: CC BY 3.0.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under de senaste åren har kriget i Gaza dominerat nyhetsflödet och polariserat opinionen i två oförsonliga läger. Få ämnen dödar stämningen snabbare i ett sällskap än en diskussion om konflikten mellan Israel och Hamas. Den mänskliga tragedi som följt i krigets spår har dessutom chockat en hel värld.

Men hur mycket vet vi egentligen om själva Gaza? Vad hände i staden före det senaste kriget? Hur ser platsens långa och komplexa historia ut?

Faktum är att Gaza är en av världens äldsta städer. Redan omkring 3000 f.Kr. växte den första tätorten fram på platsen. Under faraonernas Nya rike i det forntida Egypten utvecklades Gaza till en strategisk politisk och militär knutpunkt. Stadens läge mitt på den karavanled som förband Asien med Afrika var både en välsignelse och en förbannelse: blomstringstider avlöstes av invasioner och förstörelse.

Genom historien har Gaza plundrats och kontrollerats av en rad imperier och stormakter: egyptier, assyrier, babylonier, perser, makedonier, judar, romare, araber, turkar, korsfarare, mongoler, fransmän och britter – för att nämna några. Alexander den store, Rikard Lejonhjärta, Napoleon Bonaparte och Djingis khans ättlingar har alla lämnat spår i stadens blodiga historia. Under första världskriget blev området dessutom skådeplats för utdragna skyttegravsstrider.

I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Gazas långa och våldsamma historia – från bronsåldern till idag.

Bildtext: Byzantinsk grekisk handritad karta över Palestina efter Klaudios Ptolemaios fjärde Asienkarta, utförd i Konstantinopel omkring 1300. Den röda linjen markerar Askalon, medan Gaza syns strax nedanför. Den äldsta bevarade ptolemeiska kartan över Palestina. Public domain, via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fotboll är inte bara världens största sport – den spelar också en svåröverträffad roll i samhället. Dess inflytande sträcker sig långt bortom idrottens värld och omfattar kultur, politik och identitet, både lokalt och globalt.

Det saknas inte exempel på när sportens passionerade anhängare har gått över gränsen – från hejarop till våldsamma upplopp, som inom huliganismen, eller till och med krig, som det så kallade "fotbollskriget" mellan Honduras och El Salvador 1969.

Men hur började allt? Hur länge har människor egentligen spelat fotboll?

Faktum är att fotboll inte bara är världens mest utbredda sport, den är också en av de äldsta – särskilt bland lagidrotter. Bollsporter med likheter till dagens fotboll har spelats i över 2000 år och har utvecklats oberoende av varandra i flera delar av världen. I Kina spelades cuju, ett slags militär träning med boll, redan under Han-dynastin. I antikens Grekland och Rom förekom egna varianter, medan medeltidens Europa hade den ofta våldsamma ”folkfotbollen” – en okontrollerad kamp mellan byar där hela samhällen deltog.

Den moderna fotbollen har sitt ursprung i de engelska internatskolorna under 1800-talet. Där formaliserades spelet och regler skrevs ner, vilket så småningom ledde till att rugby och fotboll blev två skilda sporter. Under den viktorianska eran tog arbetarklassen fotbollen till sitt hjärta. På bara några decennier spred sig sporten över världen – ofta med det brittiska imperiet som språngbräda – och blev en global rörelse.

I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om fotbollens föregångare, dess utveckling och hur sporten blev den internationella folkrörelse vi känner idag.

Bildtext: ”Il Calcio” – en tidig form av fotboll i Florens. Kopparstick från 1610, ur Itinerario overo nove desctitione de' viaggi principali d'Italia. Upphovsperson: okänd. Källa: Wikipeda, Public Domain

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När människor förr i tiden blev sjuka, sökte de sällan upp en läkare – inte minst eftersom det i regel inte fanns någon sådan i byn. Istället vände man sig till en äldre person, ofta en kvinna, vars ålder förknippades med visdom, livserfarenhet och kunskap. Den ”kloka gumman” var en viktig resurs i lokalsamhället, men också en potentiellt farlig figur. Gränsen mellan att vara respekterad för sin läkekonst och att bli anklagad för häxeri var ofta hårfin.

Tack vare riklig dokumentation vet vi idag mycket om dessa kvinnor under 1700-talet. Carl von Linné intervjuade själv en av de mest kända, Ingeborg i Mjärhult, vilket ger oss unika inblickar i hennes världsbild och syn på sjukdomars orsaker och botemedel. I rättsliga dokument från Gotland återfinns flera fall där kloka gummor uppgett att de lärt sig sina färdigheter hos ”de små under jorden”. Dessa berättelser väckte myndigheternas misstankar, och kunde leda till anklagelser om samröre med Djävulen.

Ännu på 1750-talet kunde människor dömas till döden eller andra stränga straff för trollkonster. Men när trolldomsbrottet senare togs bort ur lagen, uppstod istället en ny situation: kvinnor började själva framhålla sina magiska förmågor och erbjöd spådomar och övernaturlig hjälp – ett slags tidig kommersialisering av magi.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om 1700-talets kloka gummor, häxor och spåkvinnor – representanter för en levande folktro i en tid då den vetenskapliga världsbilden började göra sitt intåg.

Bildtext: Hos kloka gumman av Jakob Kulle (1875). Oljemålning. I en lantlig stuga söker en ung man få sin framtid spådd av en klok gumma med hjälp av kort och kaffesump. Scenen kompletteras av två äldre män som samtalar i bakgrunden, den ene med mat på en näsduk i knät – ett tecken på både vardagsliv och rituell högtidlighet.

Målningen ger en inblick i folktro och vardagsliv i 1800-talets Sverige, där kloka gummor ofta anlitades för råd och spådomar. Jakob Kulles detaljrika framställning fångar samtidens sociala dynamik och kulturella symbolik.

Källa: Gerda Cederblom, återgiven i http://libris.kb.se/bib/1471188

Bild: Public Domain

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Profeten Muhammeds budskap kom till synes från ingenstans – från den arabiska öknen och dess oaser, från karavanleder som romare och perser tagit för givna, från ett område som ingen kejsare eller storkonung uppfattat som hotfulla. Likväl överflyglade islams krigare inom loppet av några få decennier hela Främre Orienten. På 600-talet skapades ett muslimskt kalifat från Marocko till Pakistan, och i början av 700-talet erövrades även Pyreneiska halvön.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om islams uppkomst i allmänhet och utvecklingen i Spanien i synnerhet.

I Spanien härskade muslimska emirer och kalifer från 700-talet till 1400-talet och har efterlämnat storartade kulturella monument, som i fallet med den gamla moskén i Córdoba, men hur hanterade den underkuvade befolkningen och dess stormän trycket från nykomlingarna och deras regim? Till saken hör också att vår allmänkulturella uppfattning av medeltidens islamiska värld är starkt präglad av Tusen och natt och dess sagor. Hur mycket av den bild som framtonar i dessa är sann? Hur många av sagorna är ens arabiska?

Hur kunde det ske? Varför lyckades inte de gamla stormakterna, det östromerska imperiet och det sasanidiska Iran, stå emot trycket från öknarnas och stäppens folk? Vad var hemligheten bakom arabernas hastiga maktutveckling och islams utbredning? Och hur gestaltade sig det muslimska herraväldet efter att erövringarna var avklarade?

Bild: Abd ar-Rahman III, umayyadisk kalif 929-961, tar emot tysk-romersk ambassadör i Córdoba. Oljemålning av Dionisio Baixeras Verdaguer (1885), Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Reconquistan – Granadas fall 1492.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sigmund, Sinfjötle, Sigurd Fafnesbane, Brynhild, Gudrun, Gunnar, Högne, Atle, Jormunrek – välkända namn i hela Väst-, Nord- och Centraleuropa under den tidiga medeltiden. Varför? Eftersom de var centrala protagonister i Völsungasagan, den mest legendomspunna och återberättade av alla våra gamla hjältehistorier. 

Intrigerna och striderna avsatte spår i Eddan, i tysk medeltidspoesi, på runhällar och på dopfuntar. I senare tid har sagorna inspirerat till Richard Wagners Nibelungenoperor och till J.R.R. Tolkiens fantasyproduktion. Det går en röd tråd från den tidiga medeltidens Andvaranaut till Saurons härskarring.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Völsungasagan och dess kombination av fiktion och verklighet.

Völsungasagan utgör ett fascinerande titthål in i den tidiga medeltidens berättarkultur. Historien om hur en ödesdiger förbannelse kastas över en stulen skatt, en förbannelse som drabbar envar som lägger sig till med guldet, fängslade både nordbors och kontinentaleuropéers fantasi mer än någon annan enskild berättelsecykel. 

Kring denna dramatiska kärna vävdes en allt brokigare väv av episoder och utvikningar som gjorde Völsungasagan till ett aldrig avslutat berättarprojekt. Verkliga kungar och drottningar som fastnade i minnet lades in i historien som bifigurer och kom därmed att postumt påverka europeisk kultur på ett sätt som inte lär komma någon nutida potentat till del. Hunnerkungen Attila blev sagans Atle, frankerdrottningen Brunhild blev sagans Brynhild.

Bild: Sigurd dödar Fafne. Illustration av Arthur Rackham (1911) från Siegfried & The Twilight of the Gods (New Impression ed.), London: William Heinemann, s.56. Wikipedia, Public Domain. 

Lyssna också på Nordisk mytologi – berättelser och kult

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt 

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De nämns inte i vare sig Gamla eller Nya testamentet. De var okända i fornkyrkan, och de har i flera sekler bemötts med skepsis av protestanter av alla de slag: de katolska helgonen. Sankta Katarina och Sankta Barbara, Sankt Georg och Sankt Mauritius, och många, många fler. Under tidig medeltid uppkom en blomstrande helgontro som svar på folkets andliga behov, vilken kom att bli av svårligen överskattad betydelse för europeisk kultur.

De tidigmedeltida helgonen uppfattades som folkliga hjälpare och medlare mellan Gud och människa, men det var deras enda gemensamma drag. I övrigt skilde de sig åt fullständigt. Här fanns fromma läkarhelgon som omvandlades till stridbara krigarhelgon – som i fallet med Georg, som efter några seklers förändringsprocess slutade som drakdödaren Sankt Göran. Här fanns drottningar och kungar som upphöjdes till helgon av strategiskt sinnade familjer och kyrkor efter sin död, som i fallet med Sankta Balthild och Sankt Sigismund. Medan vissa helgon är så dimhöljda gestalter att vi med fog kan fråga oss om de ens existerat är andra helgon så påtagliga att de till och med har efterlämnat egen litterär produktion – som i fallet med Sankt Patrick, Irlands skyddshelgon, som skrev en bevarad självbiografi.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den tidiga medeltidens helgonkult, med flera detaljexempel på hur människans dröm om hjälpande himmelska händer tog sig uttryck.

Bild: Tortyr av Sankta Barbara av Wilhelm Kalteysen, Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Så blev Heliga Birgitta Sveriges mest kända person

Klippare. Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ingen högtid på året tycks vara lika älskad av svenskarna som julen – den största och mest traditionstyngda av våra familjehelger. Men varför firar vi egentligen jul?

Det är ingen hemlighet att julfirandet är äldre än kristendomens ankomst till Sverige. Ordet jul är förkristet, och de första kristna i Medelhavsvärlden undvek att fira födelsedagar överhuvudtaget. Faktum är att det dröjde över 300 år innan de började fira Jesu födelse. Så varför just jul?

Julfirandet har många rötter, men en tydlig röd tråd genom historien är människans behov av att samlas och fira mitt i årets mörkaste tid – midvintern. Här blir det dock mer komplicerat. De kristna historieskrivarna under medeltiden visade föga intresse för de äldre traditioner som föregick deras egen tro, vilket gör att dagens forskare får lägga pussel med begränsade källor. Det är ett utmanande men också fascinerande arbete.

En sak står dock klar: mat och dryck spelade en central roll i det tidiga firandet. De gamla nordborna firade inte jul – de drack jul. När kristendomen så småningom tog över högtiden, flätades gamla seder samman med nya. Resultatet blev att jultraditionerna kunde variera stort beroende på lokala bruk och förhållanden.

Men det fanns också de som tog avstånd från julfirandet. I 1600-talets England gick det så långt att julen periodvis förbjöds av den puritanska överheten.

I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om julens djupa och mångfacetterade rötter.

Bild: "Disarblot" av August Malmström, en illustration från 1800-talet som återger samtidens föreställning om ett forntida nordiskt blot.

Verket återges i Ända Från Vendelkråka av Alf Henrikson (1985), s. 23.

Illustrationen skildrar en förkristen offerceremoni till diserna – kvinnliga skyddsgudomligheter – och speglar romantikens idealiserade syn på nordisk mytologi.

Wikimedia Common, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 13 december varje år firas Lucia, en av Sveriges mest älskade och särpräglade högtider. Men detta firande är långt ifrån en enhetlig tradition – i själva verket är det ett resultat av flera sammansmälta sedvänjor och berättelser, som från början inte hade något med varandra att göra. Luciafirandet har fortsatt att förändras genom tiderna och tar ständigt nya uttryck.

Grunden för dagens luciatåg vilar på flera lager av historia och folklig tradition. I centrum står förstås Sankta Lucia – ett sicilianskt helgon som enligt legenden led martyrdöden i början av 300-talet. Hennes historiska existens är dock omtvistad. Samtidigt förekommer i det svenska bondesamhällets folktro figuren Lusse – en skrämmande gestalt vars koppling till Lucia i huvudsak består i namnlikheten. Lusse har i vissa tolkningar förknippats med Lucifer, djävulen själv.

Att Lusse figurerar just den 13 december beror på att detta enligt den julianska kalendern var årets mörkaste natt – en tid då man trodde att övernaturliga väsen härjade som mest. Till detta kommer en äldre tradition bland ungdomar att gå runt i tåg, sjunga, festa och samla in gåvor i form av mat eller pengar – ett inslag som förekom vid flera högtider, bland annat vid Lucia.

Under mitten av 1800-talet började dessa olika element smälta samman till föregångarna till dagens luciatåg. Det stora genombrottet kom dock först under 1900-talets första hälft, då skönhetstävlingar arrangerades för att utse städernas Lucior – ett sätt att institutionalisera firandet i offentligheten.

I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Sankta Lucia och det svenska luciafirandets mångfacetterade bakgrund.

Bild: Helgonet Sankta Lucia avbildas i denna renässanstolkning från 1521 av Domenico Beccafumi (1486–1551), utförd för Pinacoteca Nazionale i Siena. Målningen visar övergången från gotisk ikonografi till renässansens formspråk. Public domain via Wikimedia Commons.

Musik: Good King Wenceslas (Folk-Song), inspelad 1922. Källa: Internet Archive, Public Domain Mark 1.0.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under frihetstidens första decennier var det stor brist på män i Sverige. Över 200 000 svenska och finska män hade stupat i det stora nordiska kriget, och på många gårdar och gods var det kvinnorna som tog över ansvaret – inte av ambition, utan av nödvändighet. Sverige blev knektänkornas land. Bland dessa kvinnor fanns också driftiga och målmedvetna entreprenörer som byggde upp betydande jordbruks- och manufakturimperier. Ingen var mer framgångsrik än Christina Piper.

Christina kom från en borgerlig uppkomlingsfamilj. Hon och maken Carl Piper hade rötter i borgerskapet, men tack vare begåvning och skicklighet avancerade båda till höga positioner vid Karl XII:s hov. Deras framgångssaga fick dock ett abrupt avbrott efter nederlaget vid Poltava 1709, då Carl tillfångatogs av ryssarna. Kvar i Sverige tvingades Christina ensam försvara och bevara familjens maktställning i en politiskt turbulent tid, omgiven av misstänksamhet och avund.

Med imponerande handlingskraft och strategisk skärpa lyckades hon inte bara säkra familjens position utan också bygga ett omfattande företagsimperium. Hon investerade i gods och bruk, och i Andrarum i Skåne organiserade hon ett av Sveriges största och mest lönsamma företag – en industri för alunproduktion. Christina lät även uppföra och renovera flera slott, däribland det praktfulla Christinehof på Österlen, som fortfarande vittnar om hennes insatser. Hennes ättlingar förvaltar än idag stora markområden.

I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Christina Piper – det svenska 1700-talets mäktigaste företagarfurste.

Bild: Grevinnan Christina Piper som ung, målad av David Klöcker Ehrenstrahl år 1698. Christina Piper (1673–1752) var en inflytelserik grevinna och affärskvinna under stormaktstiden, känd för sitt politiska nätverk och sitt omfattande byggande, bland annat av Christinehofs slott. Wikimedia Common, Public domain (CC0)

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under fyra decennier på 1700-talet styrde Maria Teresia stora delar av Centraleuropa, Italien och nuvarande Belgien. Få individer har haft ett lika avgörande inflytande på Europas historia. Hennes avtryck märks inom såväl krigföring som fredlig reformpolitik. Genom en målmedveten politik och strategiska äktenskapsallianser blev hon en stormaktsledare som alla Europas makter var tvungna att förhålla sig till.

När hon år 1740 efterträdde sin far, kejsare Karl VI, var situationen akut. Hennes tron bestreds av flera europeiska makter, och hon tvingades försvara sitt arv i det österrikiska tronföljdskriget. Genom diplomati, beslutsamhet och genom att vinna stöd från de ungerska stormännen lyckades hon inte bara rädda sin krona utan också befästa sin ställning.

Efter krigen vidtog en omfattande reformperiod. Maria Teresia moderniserade rättssystemet, skatteuppbörden, myntväsendet och skolväsendet. Hon förbättrade jordägandets struktur och utvecklade sjukvården. Resultatet blev ett effektivare statsbygge, som gjorde Habsburgarnas rike till ett föregångsland i många avseenden.

Utöver sitt politiska och administrativa arv var Maria Teresia även familjens strateg. Hon födde sexton barn, däribland drottning Marie-Antoinette av Frankrike. Genom genomtänkta giftermål stärkte hon Habsburgs dynastiska nätverk i hela Europa.

I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Maria Teresia – den mäktigaste kvinnan i 1700-talets Europa.

Bildtext: Oljemålning som visar Maria Teresia som förlänad grevinna av Flandern under ett besök i Gent, utförd av hovmålaren Martin van Meytens. Målning av Martin van Meytens. Public Domain via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under 1700-talet kulminerade den transatlantiska slavhandeln – ett av historiens mest avskyvärda brott mot mänskligheten. Miljontals afrikaner fördes med våld över Atlanten och tvingades in i ett liv i ofrihet. För de allra flesta slutade berättelsen i tragedi: de dog under den brutala överfarten eller tvingades till ett liv i hårt arbete under slavägarens piska. Men det fanns undantag. Några lyckades tillkämpa sig friheten.

I detta avsnitt möter vi två starka människoöden: Olaudah Equiano och Yuuba Jaalo. Den förstnämnde kom från nuvarande Nigeria, den andre från ett område som idag är delat mellan Gambia och Senegal. Båda tillfångatogs och såldes som slavar till brittiska slavägare – men där upphör likheterna.

Olaudah blev tillfångatagen som barn och kom att utveckla ett djupt hat mot slaveriet. När han återvunnit sin frihet blev han en av förgrundsgestalterna inom den brittiska abolitionistiska rörelsen, som kämpade för att avskaffa slavhandeln. Han skrev också en inflytelserik självbiografi som fick stor spridning i sin samtid.

Yuuba Jaalo var vuxen när han tillfångatogs – ironiskt nog under en resa där han själv handlade med slavar. Till skillnad från Olaudah valde han att samarbeta med de brittiska handelsmännen och fortsatte tjäna pengar på slavhandeln, även efter att ha fått sin frihet.

Trots deras skilda livsval har vi tack vare omfattande skriftliga källor möjlighet att följa deras livsöden i detalj.

I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och Katarina Harrison Lindbergh, fackboksförfattare, om två afrikaner som mot alla odds lyckades bli fria och skapa sig nya karriärer.

Bildtext: Olaudah Equiano, även känd som Gustavus Vassa,var en författare och abolitionist vars självbiografi från 1789 gav en kraftfull inblick i slavhandelns grymheter. Hans vittnesmål spelade en viktig roll i rörelsen för att avskaffa slaveriet i Storbritannien.

Okänd konstnär. Bilden är public domain. Källa: Project Gutenberg via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Efter att det svenska stormaktsväldet fallit och Karl XII stupat år 1718 vid Halden i Norge, inleddes en ny epok i Sveriges historia. Kungens makt minskade drastiskt, och istället blev riksdagen den dominerande politiska kraften. Denna period har gått till historien som frihetstiden – syftande på friheten från det kungliga enväldet.

Ur ett europeiskt perspektiv var Sveriges politiska system under frihetstiden anmärkningsvärt radikalt. Politikerna organiserade sig i två partier: ”hattarna” och ”mössorna”, som kämpade om makten med allt modernare metoder för varje riksdagsmöte. Under den senare delen av epoken infördes dessutom en banbrytande tryckfrihet och ekonomiska reformer som kom att förebåda den liberala ideologin.

Det parti som för tillfället satt vid makten använde sig av så kallad licentiering – man avskedade ämbetsmän vars lojalitet ifrågasattes. Denna praxis liknar det vi idag kallar parlamentarism, ett system som inte blev norm i andra europeiska länder förrän långt in på 1900-talet.

Rösträtten i Sverige var, med tidens mått mätt, förhållandevis omfattande. Myndiga kvinnor som uppfyllde vissa ekonomiska krav hade rösträtt både i lokala val och till riksdagen. Det är dock viktigt att inte försköna perioden. Hattpartiet förde en aggressiv utrikespolitik som ledde till två förödande krig, och både hattar och mössor präglades av den utbredda korruption som var typisk för 1700-talets politiska liv.

I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om frihetstiden – en epok av politiska experiment, ideologiska motsättningar och överraskande modernitet.

Bildtext: Arvid Horn (1664–1742) avLorens Pasch den äldre / Efter Georg Engelhard Schröder – Hans Thorwid / Nationalmuseum. Public Domain. Arvid Horn var en svensk statsman som spelade en central roll under början av Frihetstiden, efter Karl XII:s död. Han verkade för en mer fredlig och parlamentarisk politik och lade grunden till ett maktskifte från kungamakten till riksdagen.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I en dyster klass för sig i historien om mänsklig ondska står nazisternas folkmord på judar, romer och andra människor som de bedömde som så underlägsna att de inte hade rätt att leva. Förintelsen var ideologiskt förberedd ända sedan 1800-talet men realiserades först åren 1939–1945, parallellt med att andra världskriget svepte fram över Europa.

Historien om det nazistiska folkmordet är mer vittförgrenad, och ännu grymmare, än de flesta är medvetna om. Flera element sammanflöt – antisemitism, rasbiologi, socialdarwinism, revanschlust efter Versaillesfreden, syndabocksletande, diktatur – till en vidrig häxbrygd av hat, men det krävdes ett världskrig för att förvandla tanke till handling.

Dessutom skilde sig det dödliga slutresultatet betydligt beroende på uppslutningen, både från myndigheter och från vanlig civilbefolkning, bakom nazisternas plan. I länder som Polen, Nederländerna, Kroatien och Grekland var mördandet kusligt effektivt, medan det inte alls var lika framgångsrikt i länder som Belgien, Albanien och Italien. Även i Skandinavien var skillnaderna stora. Medan nästan alla danska judar räddades till säkerheten i Sverige drabbades de norska judarna av omfattande deportationer till kontinentens gaskamrar.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Förintelsen – hur kunde detta brott mot mänskligheten äga rum, och hur omfattande var katastrofen i de olika länder som axelmakterna kontrollerade?

Bildtext: Arresterade judiska kvinnor i Budapest, Ungern, oktober 1944.Fotot visar kvinnor som gripits av ungerska eller tyska myndigheter under Förintelsens slutskede. Under denna period intensifierades jakten på judar i Ungern, särskilt efter den tyska ockupationen i mars 1944. Bilden illustrerar den systematiska förföljelsen och den akuta utsattheten för Ungerns judiska befolkning. Källa: Bundesarchiv, Bild 101I-680-8285A-08 / Faupel / CC BY-SA 3.0 de

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När hösten blivit riktigt regnig och ruskig, i det bistra månadsskiftet mellan oktober och november, firar vi nordbor numera Halloween. Barn klär ut sig till monster, ringer på dörrar och frågar ”bus eller godis?” – och överallt lyser stora, färgglada pumpor upp i mörkret. De flesta är medvetna om att detta är en amerikansk kulturimport, men kunskaperna om vad som egentligen firas är ofta begränsade. Vad är Halloween? Och varför firar vi den?

Halloween är bara en av flera högtider som infaller vid den här tiden på året. Vi har också Allhelgonadagen, Alla helgons dag, Alla själars dag och Allhelgonaafton – företeelser som inte är identiska, men som binds samman av historiska och kulturella kopplingar. Här möts den katolska helgonkulten, rädslan för det okända i övergången mellan sommar och vinter, minnet av de döda och saknaden efter nära och kära.

Traditionerna har månghundraåriga rötter och utgör praktexempel på hur lärd och folklig kultur har påverkat varandra genom historien. Halloweenfirandet vittnar dessutom om vår moderna kreativitet: under de senaste decennierna har vi utvecklat en skräckkultur med rekvisita och uttryck som saknar historiska motstycken.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Halloween. Hur uppstod högtiden? När kom den till Sverige? Och hur hänger den samman med våra traditionella allhelgonafester?

Bildtext: Snap-Apple Night, målad 1833 av den irländske konstnären Daniel Maclise, visar en livfull halloweenfest i Blarney, Irland, där gästerna ägnar sig åt lekar och spådomar. Tavlan är baserad på en fest Maclise själv deltog i året innan. (Källa: Wikimedia Commons, länk. Public Domain)

Halloween har sina rötter i det keltiska samhainfirandet, där gränsen mellan de levandes och de dödas värld ansågs vara som tunnast. Traditioner som att spå i smält bly eller leka "snap-apple" lever kvar i olika former än idag.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Uppåkra, i sydvästra Skåne mellan dagens Lund och Malmö, blomstrade från 100 f.Kr. till 1000 e.Kr. för att sedan glömmas bort så fullständigt att inte ens namnet blev kvar. Staden var sju gånger så stor som Birka och fungerade sannolikt som säte för kungar som härskade över västra Skåne, tidvis också över betydligt större områden. 

Tack vare de senaste decenniernas utgrävningar har arkeologernas fynd tvingat oss att skriva om södra Skandinaviens järnåldershistoria i grunden. Tack vare jämförelser med skriftliga källor, som krönikor och hjältesagor, kan vi foga pusselbitar till varandra och börja lägga historien till rätta – historien om ett glömt folk, ett glömt rike och glömda kungar.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om fyndplatsen Uppåkra, dess härskarmiljö och de människor som levde där.

Idag motsvaras den av Uppåkra kyrka med intilliggande by, men ovan jord finns inget som minner om storheten under folkvandrings- och vendeltid. Vad var det gamla Uppåkra för en plats, och varför suddades staden ut från kartan? Idag kan många sådana frågor besvaras. 

En stor och i flera sekler kontinuerligt brukad förkristen tempelanläggning har grävts ut, med spektakulära fynd av guldgubbar och praktföremål. Just nu håller en hövdingahall på att undersökas, och till detta kommer fynd som vittnar om en omfattande produktion av hantverksföremål, till exempel kammar och spännen. 

Bild: Völund från Uppåkra, Lunds Historiska Museum, Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Folkvandringstiden och Västroms fall

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 25 december år 800 kröntes frankerkungen Karl till kejsare i Peterskyrkan i Rom. Händelsen fick enorm historisk betydelse och betraktas ofta som startpunkten för Västeuropas medeltida politiska utveckling. Karl blev Karl den store – Carolus Magnus – och räknas som nummer ett i både Tysklands och Frankrikes regentlängder. I flera östeuropeiska språk har hans namn till och med blivit synonymt med ordet för "kung".

Men vem var Karl den store, och varför fick just hans regeringstid sådan genomslagskraft? Varför kallas han ibland för ”Europas fader”? Historien om Karl är både dramatisk och blodig – fylld av militära kampanjer, tvångskristnande, upprorsbekämpning och diplomatiskt spel. Hans imperium sträckte sig från Baskien och Aragonien i väster till Ungern och Kroatien i öster.

I detta är en repris av aHarrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Karl den store och hans värld.

Det är också berättelsen om en man vi vet ovanligt mycket om. Inte nog med att hans kvarlevor bevaras i Aachens domkyrka – vi har även samtida vittnesskildringar som beskriver hur han klädde sig, lyssnade på hjältesagor, övade kalligrafi, jagade, åt och drack samt uppfostrade en stor familj. Ingen annan individ från den tidiga medeltiden kommer oss så kusligt nära.

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Barockepoken framhålls ofta som en tid av vetenskapliga genombrott, där Galileo Galilei och andra banade väg för den naturvetenskapliga revolutionen och framtidstro. Den sanna historien är emellertid avsevärt mer komplex.

Samtidigt som banbrytande experiment genomfördes spreds vidskepelse över hela Europa. Kättare och fritänkare brändes på bål, och även i det officiella Sverige lanserades märkliga hypoteser om både historia och samtid.

När vi granskar epokens mest framstående tänkare blir det tydligt att många kombinerade gedigen forskning med idéer som i dag framstår som pseudovetenskap. Ta Giordano Bruno, som brändes på bål i Rom år 1600. Han framhålls gärna som en martyr för vetenskapen, men hans idéer ter sig idag lika bisarra som de säkert gjorde på hans egen tid.

Uppsalaprofessorn Olof Rudbeck är ett annat exempel. Han upptäckte lymfkärlssystemet, men hävdade också att Skandinavien var identiskt med den mytiska kontinenten Atlantis. Likaså Johannes Bureus—Sveriges första antikvarie—gjorde banbrytande forskning om runor, men var samtidigt övertygad om att troll existerade och att alkemi var en legitim vetenskap, och ägnade stor energi åt att bevisa det.

I avsnittet “Vetenskap och vidskepelse” i podden Harrisons dramatiska historia diskuterar professor Dick Harrison från Lunds universitet tillsammans med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh intellektuella trender under 1600-talet i Europa och Sverige.

Bild: Den ptolemaiska modellen dominerade västerländsk astronomi i över 1 000 år och utgår från att jorden är universums centrum. Systemet av sfärer kring jorden illustrerade både kosmiska strukturer och religiösa föreställningar. Men Galileo Galilei utmanade den geocentriska världsbilden och banade väg för den naturvetenskapliga revolutionen.

Här en illustration av den ptolemaiska geocentriska världsbilden, skapad av den portugisiske kosmografen och kartografen Bartolomeu Velho år 1568. Illustrationens vänstra sida visar avstånden mellan himlakropparna och jordens centrum, medan den högra visar deras omloppstider i år. Den yttersta texten anger: "Det himmelska imperiet, Guds och alla de utvaldas boning."

Upphovsrätt: Public Domain / Bartolomeu Velho – Eget arbete.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

För äldre generationer svenskar var ämnet historia ofta synonymt med berättelser om kungar och krig. Man fick lära sig om slaget vid Brunkeberg, drabbningarna vid Breitenfeld och Lützen, om Gustav Vasa, Gustav II Adolf och Karl X Gustav. 

Det fanns starka nationalistiska skäl till detta: det svenska folket skulle fostras till att känna stolthet över nationens militära förflutna. Men det fanns också ett annat skäl: krigen och drabbningarna var viktiga. Här avgjordes folks och staters öden.

I det här poddavsnittet lyfter vi fram de två mest ryktbara slagen under det stora nordiska kriget – slaget vid Narva år 1700 och slaget vid Poltava år 1709. 

I den första drabbningen segrade Karl XII:s karoliner så övertygande mot ryssarna att tsar Peters krigsansträngningar tillfälligt lamslogs, och den svenska armén fick rykte om sig att vara den starkaste i världen. Nio år senare mötte samma karolinska armé tsarens reorganiserade styrkor – och nu blev utfallet det motsatta: efter en hård kraftmätning led svenskarna ett förödande nederlag och tvingades retirera, vilket några dagar senare resulterade i en oundviklig kapitulation.

Men varför gick det som det gick? Hur kunde karolinerna triumfera år 1700 – och krossas år 1709? Hade historien kunnat ta en annan vändning?

I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om slaget vid Narva och slaget vid Poltava – en av Sveriges största segrar, och ett av dess mest förkrossande nederlag.

Bild: Segern vid Narva (1878) – Gustaf Cederström skildrar den svenska arméns dramatiska triumf över ryssarna år 1700, i början av Stora nordiska kriget.

Källa: Nationalmuseum, www.nationalmuseum.se | Public Domain

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ingen svensk kung är lika känd och omdiskuterad som Karl XII. Ända sedan hans egen livstid har han varit föremål för stor internationell uppmärksamhet. Voltaire skrev en biografi om honom – där den bevingade sentensen "Detta skall hädanefter bliva min musik" myntades – och intresset har knappast svalnat sedan dess. Skrönorna om Karl XII, liksom både hyllningarna och fördömandena, är otaliga.

Karl XII:s historia präglades i hög grad av det stora nordiska kriget, då Sverige tvingades försvara sig mot Fredrik IV av Danmark, August den starke av Sachsen och Polen samt tsar Peter den store av Ryssland. Alla tre gick till angrepp år 1700. Till en början framstod Karl XII som oövervinnerlig. Efter att ha tvingat både den danske och den polske kungen till fred var Sverige sannolikt mäktigare än någonsin tidigare i sin historia.

Men snart vände utvecklingen. Efter nederlaget vid Poltavaår 1709 rasade stormaktsväldet samman som ett korthus. Karl XII vägrade dock att kompromissa eller kapitulera. Om han inte hade stupat utanför Fredrikstens fästning i Norge 1718 hade kriget förmodligen fortsatt under lång tid. Just kungens död tillhör krigets stora gåtor: fälldes han av en norsk kula – eller mördades han av någon inom det egna ledet?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Karl XII – från kungens vilda ungdom på 1690-talet, via det stora nordiska krigets strapatser, till hans märkliga eftermäle under 1800- och 1900-talen, då han gick från att hyllas som hjälte till att bli nazistsymbol.

Bild: Karl XII iförd sin soldatuniform år 1700. Målning (1706) av David von Krafft. Karl XII var kung av Sverige under den stora nordiska kriget (1700–1721) och är känd för sitt militära ledarskap. Tillskrivs: David von Krafft / Johan David Schwartz – www.nationalmuseum.se. Wikipedia, Public Domain

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under stormaktstiden inlemmades flera tidigare danska, norska och tyska områden i Sverige. Svenska lagar och kyrkoordning infördes, samtidigt som nya städer, universitet och hovrätter etablerades. Motståndet var dock ofta mycket starkt: varken livländska aristokrater eller skånska präster ville underordna sig överheten.

Försvenskningen skedde i olika faser och ledde till drastiska förändringar i kulturlandskapet. Det syns särskilt tydligt i Blekinge och Bohuslän, där städer som Ronneby och Kungälv utsattes för administrativ diskriminering och ibland hotades av utslocknande. Samtidigt grundades och utvecklades andra städer till nya regionala maktpunkter. Till exempel var Strömstad tänkt som en försvarsbas mot Norge, medan Karlshamn och Karlskrona skulle bli svenska fästen i sydöst. Karlskrona satsades särskilt stort på – på kort tid växte den nya marinbasen till en av Sveriges största städer.

På ett annat plan visade sig försvenskningen långt svårare. Skånska kyrkoherdar motsatte sig envetet att överge sina gamla traditioner, exempelvis de danska gudstjänsterna. Svenska ABC-böcker och katekeser mottogs med tvekan. Även svenska handelsregler var impopulära bland bönder och borgare i de nyerövrade provinserna.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om försvenskningen av de nyerövrade provinserna på 1600-talet.

Bild:1600-talskarta över Skåne, Blekinge och Halland av De Wit – med inramad delkarta över Bohuslän. Amsterdam, ca 1680. Källa: De Wit,Accurata Scaniae, Blekingiae, et Hallandiae descriptio, ca 1680. Public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

År 1683 är ett av de mest avgörande märkesåren i europeisk historia. Det var då Osmanska riket – den turkiska stormakten på Balkan och i Främre Orienten – led sitt största och mest allvarliga nederlag. Österrikare, tyskar och polacker segrade i slaget vid Wien och inledde därmed återerövringen av Ungern och dess grannländer.

Den osmanska belägringen av Wien var kulmen på en omfattande expansion norrut, som sträckte sig till dagens Slovakien och mellersta Ukraina. Målet var att även göra Österrike till en vasallstat under det muslimska imperiet. Under flera månader var Wien helt inneslutet. Stadens befästningar underminerades och attackerades i våg efter våg.

Den så kallade "turkfaran" fick de kristna grannländerna att reagera. Till slut anlände den polske kungen Jan Sobieski i spetsen för en stark armé för att häva belägringen. Samtidigt förberedde storvesiren Kara Mustafa den avgörande stormningen av Wien, vars försvar vid flera punkter redan hade brutits ner. Situationen var akut – staden kunde omöjligen hålla stånd mycket längre.

På en och samma dramatiska dag förberedde sig storvesiren för stormning, medan Jan Sobieski planerade ett massivt kavallerianfall mot de osmanska ställningarna.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och Katarina Harrison Lindbergh, fackboksförfattare, om 1683 års avgörande uppgörelse i sydöstra Europa – den osmanska belägringen av Wien och de efterföljande krigen på Balkan.

Bild: Ottomanerna omringar Wien av Frans Geffels, Badisches Landesmuseum, Wikipedia, Public Domain.

Musik: Mozarts Piano Sonata no. 11, K. 331 - III. Rondo Alla Turca. Källa: Orangefreesounds, Public Domain Mark 1.0.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Bland de största rättsövergreppen i svensk historia återfinns de omfattande häxprocesser som sammantaget brukar kallas Stora oväsendet. Rättegångarna och dödsdomarna ägde rum under stora delar av 1660- och 1670-talen, med början i Dalarna och Härjedalen, spridning till Norrland och kulmen i Stockholm. Hundratals människor avrättades för brott som inte existerade.

Bakom Stora oväsendet låg den djupt rotade föreställningen att Djävulen försökte förgöra mänskligheten genom att rekrytera agenter – främst kvinnor – som färdades till nattliga sabbatsmöten på Blåkulla. Där festade de, hade samlag med demoner och fick sina namn inskrivna i Satans bok. I gengäld erhöll de makt att utföra övernaturliga gärningar genom svart magi. Nästan allt negativt – missväxt, sjukdomar, värk i kroppen – tolkades som resultat av häxors verksamhet i bygderna.

"Bevisen" bestod främst av vittnesmål från barn, som hävdade att de förts till Blåkulla och tvingats delta i festligheterna. Till en början kunde de anklagade klara sig genom att envist förneka sin skuld. Men med tiden räckte det med blotta misstanken för att dömas till döden. Häxjakten drabbade främst medlemmar av bondesamhället, men även välbeställda och högättade stadsbor pekades ut.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om häxprocesserna i Mellansverige och Norrland under Karl XI:s regeringstid.

Bild:Häxprocess i Mora, 1670.Tyskt kopparstick som dramatiskt skildrar rättegångarna mot påstådda häxor. I förgrunden syns djävlar och häxor; ovanför dem sitter förhörskommissionen med kvinnor och barn som avlägger vittnesmål. En fångknekt driver fram fängslade häxor och trollkarlar. Runt bålet där de dömda brinner, bortför häxor barn på sopkvastar, bockar och dynggrepar, medan demoner i djurskepnad tumlar genom luften.

Källa: Okänd samtida konstnär. Kungliga biblioteket, LIBRIS-ID: 1346978. Public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det finns begrepp som fångar tidsandan oerhört väl, oavsett om vi betraktar kungars och kejsares matvanor och konstnärliga smak eller om vi skärskådar vanliga bönders estetiska uppfattning. Ett sådant begrepp är barocken, som i Sverige är intimt förknippad med stormaktstiden.

Barocken var en vidareutveckling av 1500-talets antikvurmande renässans inom konst och arkitektur. Stilen kännetecknades av stora och svulstiga former med konvexa och konkava inslag, riklig pompa och ståt, samt ett starkt fokus på ljusdunkel, dramatiska rörelser och – särskilt i parker – sträng symmetri. Stilen passade utmärkt för 1600-talets absoluta statsmakter med enväldiga furstar, vilka manifesterade sin makt i många europeiska riken. Den användes även för att förhärliga kristendomen, både i dess protestantiska och katolska form, och nådde därmed ut till landsbygdens socknar och deras kyrkor.

I Västsverige har termen ”bondbarock” myntats för att beskriva de kulturella ideal som slog rot i bondesamhället när stilen sipprade ned genom de sociala hierarkierna. Men barocken var mer än så: den omfattade musikaliska experiment, gigantiska slottsbyggen, vetenskapliga framsteg, pestkyrkor och den svenska skönlitteraturens födelse, med namn som Georg Stiernhielm och Lasse Lucidor. Även en av våra mest kända svenska psalmer – ”Den blomstertid nu kommer” – är ett barn av barocktiden.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om barocken – den stil- och kulturyttring som präglade Europa under 1600-talet och de första decennierna av 1700-talet.

Bild: "Fontana di Trevi i Rom, ett praktfullt exempel på barockens formspråk med sina dramatiska rörelser, symmetriska komposition och skulpturala överdåd. Fontänen färdigställdes 1762 och förkroppsligar barockens vilja att blända och beröra. Foto: NikonZ7II – Eget arbete. Licens: CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons."

Musik: Vivaldis The Four Seasons, L'estate (Summer) - Allegro non molto, framförd av John Williams och Wichita State University Chamber Players. Internet Archive, Attribution-Share Alike 3.0.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Mer än någon annan monark har Ludvig XIV av Frankrike kommit att personifiera 1600-talet. Han var krigarkungen med tidens starkaste arméer, Solkungen som älskade maskerader och hovliv, den notoriskt otrogne äkta maken som avverkade älskarinnor som nästan blev lika ryktbara som han själv. Ingen som intresserar sig för epoken kommer runt Ludvig och det jättelika palats han lät bygga strax utanför Paris – Versailles.

Versailles var mycket mer än ett slott. På kort tid förvandlades den lilla orten till en Västeuropas största städer, och alla som ville påverka europeisk storpolitik var förr eller senare tvingade att ta sig hit. Palatset var ingen stängd värld utan anlades för att imponera på besökare och få alla att inse den franska kungamaktens överlägsenhet. Faktum är att Ludvig XIV själv skrev den första guideboken, och antalet turister var snart så stort att bristen på toaletter blev ett stort bekymmer. Men det var skillnad på besökare och besökare. Samtliga kunde beundra parken, men endast de lyckligt lottade favoriterna fick delta i kungens dagliga ritualer och få tillträde till hans innersta kammare. Föga förvånande blev Versailles också scen för mängder av intriger, i vilka man inte drog sig för någonting – till exempel anklagelser om häxeri och giftmord – för att främja sin sak.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om det makalösa Versailles och dess legendariska hovliv.

Bild: Flygfoto över slottet i Versailles, Frankrike. Den storslagna barockanläggningen utgör ett av Europas mest kända kungliga residens och symboliserar det franska enväldets prakt under Ludvig XIV:s tid. Källa: Vue aérienne du château de Versailles en France, ToucanWings — Travail personnel, CC BY-SA 3.0.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kung Artur av Britannien, monarken med de tappra riddarna kring det Runda bordet, framstår för många som medeltidens ikon. Blott namnen – Lancelot, Gawain, Tristan, Mordred, Merlin, Guinevere, Morgaine le Fay – väcker minnen av barndomens sagor, Camelots krenelerade murar, tinnar, torn och magi. Och vad sägs om svärdet Excalibur och den heliga Graal?

Men hur mycket är sant? Har kung Artur verkligen funnits? I så fall: när levde han, och hur såg han på världen? Varför är referenserna till honom i samtida texter så få? Vad kan arkeologi och bevarade medeltida skrifter berätta om England under tiden efter Romarrikets fall och under folkvandringstiden?

I sommarreprisen av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och Katarina Harrison Lindbergh, fackboksförfattare, om kung Artur och berättarkulturen runt honom.

Värt att notera är att många av de mest livfulla berättelserna om Artur och hans riddare tillkom först på 1100–1200‑talen. De speglar mer aristokratins estetik och värderingar än folkets tankar under tidigare medeltid. Historien om Graalens introduktion i europeisk litteratur – som en icke‑auktoriserad helig relik – är både fascinerande och avslöjande. Ännu mer intressant är hur munkar i Glastonbury konstruerade en arturiansk mystik kring sitt kloster, något som fortfarande färgar populärkulturen idag.

Bild: Gobeläng från ca 1385 av Artur som en av de nio värdiga, med vapensköld knuten till honom. Okänd upphovsman, Wikipedia, public domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det romerska riket var antikens största och mest inflytelserika imperium. Från att ha varit en liten stadsstat på några kullar vid Tibern, omgiven av etruskiska grannar, utvecklades Rom under 300‑ och 200‑talen f.Kr. till en stormakt i sydvästra Europa och Nordafrika. Därefter växte det till ett kejsardöme som sträckte sig från Skottland i nordväst till Mesopotamien i sydöst – Medelhavet blev i praktiken en romersk insjö.

Men hur började det? Byggdes Rom verkligen på sju kullar? Fanns det någon sanning bakom sagan om Romulus och Remus, bebisarna räddade av en varginna, som sedan växte upp till hämndlystna och modiga stadsgrundare? Vem var Lucretia, vars självmord gjorde henne till en kvinnlig förebild för romarna vid Tibern? Hur kunde det lilla Rom underkasta alla grannstäder och skapa ett politiskt system som möjliggjorde expansion åt alla håll? Hur utvecklades strategin "söndra och härska"? Och vilka sanningar finns i Asterix-albumen?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och Katarina Harrison Lindbergh, fackboksförfattare, om det äldsta Rom. Vi möter både tveksamma hjältedramer och historiska analyser av Forum Romanum, en skildring av det ursprungliga proletariatet och det dödliga nätverket som romarnas stormän utvecklade kring sina residens.

Bild: Romulus och Remus diar vargen vid en flodstrand (eftert. Justus van Egmont). Bild donerad till Wikimedia Commons som del av Metropolitan Museum of Art‑projekt.

Wikimedia Commons.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kleopatra var den sista hellenistiska härskaren. Hon regerade som kvinnlig farao i Egypten precis innan landet införlivades med det romerska imperiet. Romarna målade upp henne som en orientalisk skurk, och deras propaganda – fylld av fantasifulla överdrifter – skapade ett kändisskap som lever kvar än idag.

Alla tror sig veta hur Kleopatra såg ut, men alla gissar. Denna karismatiska skönhetsdrottning är en av historiens mest fascinerande gåtor. Trots att hon regerade länge och effektivt är det främst hennes kärleksaffärer och dramatiska död som hon blivit ihågkommen för. Och detta beror i hög grad på hennes fiender: deras intensiva baktaleri har format hennes historiska porträtt.

Men vad är sant? Lät hon verkligen upplösa pärlor i ättika och dricka dem för att imponera på Marcus Antonius? Speglar Elizabeth Taylors ikoniska rolltolkning i filmen verkligen historien? Vad vet vi egentligen om Kleopatra?

I sommareprisen av podden Harrisons dramatiska historia diskuterar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och Katarina Harrison Lindbergh, fackboksförfattare, drottning Kleopatra – inte bara hennes liv och gärning, utan också hur minnet av henne formats och förändrats under mer än tvåtusen år.

Bild: Romersk marmorbyst av Kleopatra VII, cirka 40–30 f.Kr. Upptäckt vid Via Appia, nu i Altes Museum i Berlin. Wikipedia, public domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Turism är ingen modern företeelse. Redan under 200‑ och 100‑talen f.Kr. utvecklades en omfattande resekultur i den grekiska och hellenistiska världen, vilket ledde till skrivandet av listor över sevärdheter som den resande borde besöka – för den som hade tid och råd. Ambitionen resulterade i utnämningen av en serie spektakulära byggnads‑ och konstverk till det vi idag kallar ”världens sju underverk”.

Av dessa antika underverk är idag endast Cheopspyramiden – och de omkringliggande stora pyramiderna i Egypten – någorlunda intakt. Övriga har förstörts av jordbävningar, erosion, översvämningar och tjugo sekler av klåfingriga besökare. Trots förstörelsen kan vi ändå få en uppfattning om hur monumenten såg ut, och i vissa fall har moderna efterbildningar byggts. Exempelvis har Frihetsgudinnan i New York samma proportioner som kolossen på Rhodos. De antika listorna leder också ofta till nya listor och inspirationskällor i modern tid.

I sommarreprisen av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de sju underverken och den kultur som omgav dem – allt från nervösa souvenirförsäljare i Mindre Asien till bittra romerska kommentarer om att akvedukter var mer imponerande än pyramiderna.

Bild: Kolossen enligt en gravyr från 1800‑talet. Wikipedia, public domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Om hellenismen hade en huvudstad, var det Alexandria – de ptolemaiska härskarnas metropol i norra Egypten. Här grundades en vetenskaplig akademi som i hundratals år utgjorde centrum för den lärda världen, och inte långt därifrån uppfördes ett gigantiskt bibliotek.

Under tre sekel – från Alexander den stores triumferande fälttåg till romarnas annektering av Kleopatras Egypten – präglades Medelhavsvärlden och stora delar av Främre Orienten av en kulturell blandning som vi kallar hellenism. Detta var en av världshistoriens mest intellektuellt fruktbara epoker, där idéer från Europa, Nordafrika, Västasien och till och med Indien möttes och påverkade varandra. Historien tog stora kliv framåt.

Alexandrias välstånd blev under antiken legendariskt, tack vare härskarens skattesystem som drogs från den bördiga Nildalen. Här verkade genier som Arkimedes, Eratosthenes, Euklides och Heron – forskare vars upptäckter och resonemang ibland var hundratals eller tusentals år före sin tid. De insåg att jorden kretsar kring solen och beräknade jordens omkrets med imponerande precision.

I sommarreprisen av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den hellenistiska epoken och den lärda värld som blomstrade i Alexandria.

Bild: Konstnärlig rekonstruktion av Alexandrias bibliotek, baserad på arkeologiska belägg. O. Von Corven, Don Heinrich Tolzmann, Alfred Hessel & Reuben Peiss,

Mänsklighetens minne (Oak Knoll Press, 2001), Wikipedia, public domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den grekiska ”demokratin” var ett folkvälde med stora begränsningar. I antikens Aten fanns visserligen folkvalda församlingar, men långtifrån alla hade rösträtt. Samtliga kvinnor var utestängda, liksom barn, slavar (vilka utgjorde en stor del av befolkningen) och utlänningar. För att undvika att räknas som utlänning krävdes bevis på att ens familj hade bott i Aten i flera generationer.

Vi är många som – med all rätt – är stolta över att leva i ett demokratiskt samhälle. Vi utnyttjar vår rösträtt, följer politiska debatter och förfäras över de kvarlevande diktaturerna och totalitära regimer som fortfarande finns på jorden. Skolan lär oss att ”redan de gamla grekerna” införde demokrati (ordet kommer från grekiskan och betyder folkvälde). Men vilken typ av demokrati var detta egentligen?

Även om vi begränsar oss till den lilla grupp som fick vara med och påverka, är skillnaderna mellan deras system och vårt enorma. Flera ämbeten tillsattes genom lottning, och så kallade “soffliggare” förlorade sina rättigheter – de kunde rentav bli stämplade som idioter. De som var för politiskt engagerade, och därför ansågs farliga, kunde bli uteslutna från systemet och landsförvisade i tio år.

I denna sommarrepris av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om demokratin i antikens Aten.

Bild: Perikles håller sitt begravningstal. Målning av Philipp Foltz (Wikipedia, public domain).

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Historierna om Minotauros och labyrinten, om Herakles tolv stordåd, om Kirke och Medea har vi hört när vi var unga, och de har lämnat outplånliga avtryck i vårt medvetande. Grekisk mytologi har inspirerat människor i tre millennier – och mer därtill – och mycket av den ingår fortfarande i allmänbildningen. Disney gör filmer om den, nya romaner skrivs, och myterna står sig fortsatt starka inom barnboksfloran.

Men hur uppstod dessa berättelser? Har de sina rötter i verkliga personer och händelser? Kan vi se Minotauros‑sagan som en spegling av konflikten mellan det minoiska Kreta och de helladiska städerna i södra Grekland? Var Herakles en historisk person eller en sagofigur från sten‑ eller bronsålder? Har Atlantis funnits, eller är Platons redogörelse en moraliserande skröna? Fanns kung Midas och kung Krösus – de två rikaste monarkerna i antikens Greklands kollektiva minne – över huvud taget? Och hur förklarar vi de märkliga europeiska djuren i myterna – lejon och elefanter – har de någonsin existerat i Medelhavsområdet under antiken?

I sommarreprisen av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om grekiska myter och sagor.

Bild: Theseus och Minotauros. A‑sida från en attisk amfora med svartfigur, ca 540 f.Kr. Wikipedia, public domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När svenska och danska arméer kämpade om kontrollen över Skåne på 1600-talet uppstod en mångfacetterad folklig krigarrörelse, i regel riktad mot Sverige, som kommit att förknippas med termen "snapphanar". Enligt gängse uppfattning utgjorde snapphanarna en dansksinnad motståndsrörelse som kämpade för landskapets frihet från svenskt förtryck. Verkligheten var dock betydligt mer komplicerad.

De historiska snapphanarna var ingen enhetlig grupp, utan bestod av människor som endast hade det gemensamt att de betraktades som kriminella och väpnade upprorsmakare av den svenska krigsmakten. Många var lösdrivare och banditer som rövade och stal från alla – även från den skånska civilbefolkningen – och utnyttjade kriget för att berika sig själva. Andra var fattiga bönder som tvingades ut i skog och mark för att överleva, vilket ofta ledde dem in i laglöshet. Ytterligare andra var friskyttar, formellt rekryterade till Danmarks väpnade styrkor, och kan därmed snarare betraktas som gerillasoldater.

Därtill fanns upproriska bönder som grep till vapen mot en överhet som av många upplevdes som hotfull och tyrannisk. Alla dessa grupper kom långt senare att sammanföras under benämningen "snapphanar" och utsattes under 1800- och 1900-talet för en romantiserad historiebeskrivning.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om snapphanarna – några av de mest mytomspunna allmogekrigarna i nordisk historia.

Bildtext: Statyn "Snapphanen" av Axel Ebbe (1934) visar Lille Mads, en av de mest kända snapphanarna. Verket står i Hembygdsparken i Hässleholm och symboliserar den danskvänliga motståndsrörelsen i 1600-talets Skåne. Bildkälla: Wikimedia Commons – Axel Ebbe "Snapphanen" Licens: Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under medeltiden och 1500-talet tillhörde Skåne, Blekinge och Halland Danmark. Den danska kungamakten kontrollerade även Bohuslän, Gotland, Jämtland och Härjedalen – landskap som i dag är självklara delar av Sverige. De avgörande territoriella förändringarna skedde under krigen på 1640- och 1650-talen, då Danmark förlorade sin roll som skandinavisk stormakt till förmån för Sverige.

Den svenska maktutvidgningen skedde i flera etapper och medförde stort lidande, särskilt för den skånska civilbefolkningen, som ofta hamnade i kläm när kungarna stred mot varandra. Mitt under trettioåriga kriget omdirigerade Axel Oxenstierna och den svenska riksledningen arméerna från Centraleuropa till Danmark. Detta ledde till den för Danmark förödande freden i Brömsebro.

År 1657, när den svenska armén var upptagen i ett utdraget krig i Polen, försökte den danske kungen Fredrik III ta revansch. Detta fick ännu värre konsekvenser. Karl X Gustav lämnade Polen och genomförde det berömda tåget över de isbelagda danska bälten. Utan möjlighet att försvara sig tvingades kung Fredrik acceptera de stränga villkoren i freden i Roskilde, vilket innebar att Skånelandskapen och Bohuslän övergick till Sverige.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om hur den svenska stormakten på 1600-talet införlivade Skånelandskapen i riket.

Bildtext: Karl X Gustaf efter slaget vid Iversnaes. Oljemålning av Johann Philip Lemke, efter förlaga av Erik Dahlbergh. Målningen visar Karl X Gustaf till häst på en höjd efter slaget vid Iversnaes. I bakgrunden ses strider mellan svenska och danska trupper på en frusen sjö, medan Erik Dahlbergh kommer till undsättning från höger. Verket är ett dramatiskt skildrat propagandaporträtt av svensk militär triumf under 1600-talets stormaktstid.

Nationalmuseum, identifikationsnummer NMDrh 149.

Public domain via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Få gestalter i det förflutna har fascinerat människor lika mycket som piraterna i Karibiska havet: kaptener med träben och papegojor på axeln, sjörövare med lapp för ögat, skattkartor med X som markerar nedgrävda rikedomar, barbariska straff som att ”gå på plankan”, flaggor med dödskallar och benknotor, med mera. Men hur mycket av detta är sant? Har de legendomsusade piraterna i Västindien en verklighetsbakgrund?

Svaret är ja. Under 1500-talet och 1600-talet grundades många europeiska kolonier i Amerika och Västindien, där stora rikedomar alstrades, men bristen på statliga flottstyrkor och fungerande polisväsen gjorde att kriminaliteten blomstrade. Parallellt med detta lärde sig nederländska kaptener att de lätt kunde bekämpa sina spanska fiender samtidigt som de stal deras silver, vilket fraktades på stora flottor från Amerika till Europa. Samtidigt rymde hunsade kontraktsarbetare från plantageägare i Västindien och anslöt sig till pirathövdingar. Kombinationen av väldiga förmögenheter, brist på motstånd och tillgången till många villiga sjörövare var att den skeppsburna kriminaliteten fick en guldålder. Ridån gick ned först på 1710-talet, sedan kolonialmakterna investerat i flottor och kustvakter. I gengäld började bokläsande européer skriva ihop sjörövarskrönor som inom kort fick ett eget liv. Vår populärkulturs klassiska pirat var född.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om piraterna i Karibiska havet – de verkliga förlagorna till Long John Silver, Jack Sparrow och andra fiktiva antihjältar.

Bild:"Blackbeards sista strid" – Romantiserad skildring av slaget i Ocracoke Bay 1718 mellan piraten Blackbeard och löjtnant Robert Maynard. Målning av Jean Leon Gerome Ferris, ca 1920.

Bildkälla: Jean Leon Gerome Ferris – Public Domain

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 6 juni firar Sverige nationaldag, men hur många vet egentligen varför vi firar just denna dag? Faktum är att nationaldagen är ett modernt påfund som endast har existerat i några decennier. Varför har vi överhuvudtaget infört denna helgdag? Påminner den om historiska händelser som är värda att hyllas, eller handlar det om något annat?

En ofta återkommande förklaring är att Gustav Vasa valdes till kung i Strängnäs den 6 juni 1523. En annan förklaring är att dagen uppmärksammar tillkomsten av vår nya regeringsform år 1809, då det gustavianska enväldet avskaffades och Sverige fick ett styrelseskick som grundade sig på idén om maktdelning mellan kung och riksdag. Det var förvisso ännu inte en demokrati, men det markerade början på utvecklingen mot vårt nuvarande samhällsskick.

Sanningen är dock att nationaldagsfirandet har sina rötter i Artur Hazelius flaggfester på Skansen på 1890-talet, vilka så småningom ledde till firandet av Svenska flaggans dag. Hazelius hade knappast lyckats med detta om han inte kunnat luta sig mot en nyväckt svensk nationalism – samma strömning som resulterade i nationalsången, svenska flaggor på flaggstänger och den etablerade Sverigebilden med röda stugor, husmanskost, folkdräkter och föreställningar om gemensamma värderingar.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den svenska nationaldagen och den nationalistiska rörelse som banade väg för nationaldagsfenomenet.

Bild: Nationaldagsfirande på Skansen i Stockholm den 6 juni 2016.

Foto: Bengt Nyman – Eget arbete. Wikipedia. Licens: CC BY-SA 4.0.

Musik: La Marseillaise Rouget de Lisle Musique de la Garde Républicaine. Band of the Garde Républicaine, directed by François-Julien Brun. Recorded at the Théâtre des Champs-Elysées. Tillgänglig via Wikimedia Commons. Public domain.

Du gamla, du fria. Kören Harmonica med ett CC-licensierat körarrangemang skapat av Anders Ewaldz. Tillgänglig via Wikimedia Commons, Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0 International.

Svenska: Kören Harmonica framför Sveriges nationalsång med ett CC-licensierat körarrangemang skapat av Anders Ewaldz. Texten är skriven av Richard Dybeck 1844 och melodin är hämtad från en gammal folkmelodi.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sverige, Danmark och Norge brukar sällan räknas till de stora kolonialmakterna, och få känner till hur många utomeuropeiska kolonier de skandinaviska rikena faktiskt haft. De norska kolonierna i Arktis och Antarktis, som etablerades under mellankrigstiden, utgjorde bara de sista i en lång rad av koloniala projekt.

Redan på 1600-talet grundade Sverige kolonier i både Afrika och Amerika. Handelsstationerna vid Guldkusten i nuvarande Ghana etablerades i syfte att skapa inkomster för Svenska Afrikakompaniet, som bedrev handel med guld, socker och slavar. Samtidigt grundades kolonin Nya Sverige i nuvarande Delaware, som fungerade som en bas för handel med Nordamerikas ursprungsbefolkning. Båda kolonierna blev kortlivade, men deras historia är dramatisk och fängslande, fylld av färgstarka guvernörer och konflikter med grannkolonierna.

Danmark däremot utvecklade ett större och mer långlivat kolonialvälde. Danskarna etablerade sig inte bara vid Guldkusten utan även i Västindien och Indien. Framför allt de tre västindiska öarna visade sig vara mycket lönsamma tack vare slavplantager och omfattande sockerproduktion. Den stora koloniala drivkraften var kung Kristian IV, som inte bara grundade nya städer och uppförde ståtliga byggnader med hjälp av inkomster från Öresundstullen, utan också aktivt försökte förvandla Danmark till en merkantil stormakt.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de skandinaviska kolonierna – med särskilt fokus på 1600-talet.

Bildtext: Karta över dåtidens Guldkust i Västafrika, cirka 1725. Området var en viktig plats för europeiska kolonialmakter, inklusive Sverige, som bedrev handel med bland annat guld och slavar. Kartan är ritad av den brittiske kartografen Herman Moll.

Källa: Herman Moll, ca 1725 – via pirateshold.buccaneersoft.com

Lyssna också på S:t Barthélemy – En skamfläck i Sveriges historia.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den transatlantiska slavhandeln mellan 1400-talet och 1800-talet är ett av de största brotten mot mänskligheten genom tiderna. Det började som ett försök att skaffa arbetskraft till de portugisiska sockerplantagerna på Madeira, som var obebodd innan européerna upptäckte ön. Näringen övergick på 1500-talet till att bli ett storskaligt sätt att fylla de luckor som uppstod i Västindien och Amerika i takt med att smittkopporna och mässlingen skördade otaliga människoliv i urbefolkningens led.

Triangelhandeln – handelsvaror från Europa till Afrika, slavar från Afrika till Amerika och socker från Amerika till Europa – utvecklades till en lika obarmhärtig som lukrativ kommers när portugiserna på 1600-talet fick konkurrens av nederländare, engelsmän och fransmän.

Slavhandeln hade flera faser och modeller, från fängslandet av ofria afrikaner i inlandet till förvaringen och försäljningen vid kusten. Allra vidrigast var överfarten över Atlanten i de ”flytande likkistor” som skeppen ofta har liknats vid. Både i barackerna vid kusten och i båtarnas lastutrymmen rådde helvetiska förhållanden, med sjukdomar, trängsel, vattenbrist och hög dödlighet. Tack vare ögonvittnesskildringar känner vi till åtskilliga vidriga detaljer om strapatserna, som också skördade många sjömäns liv.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om triangelhandeln på 1600-talet och 1700-talet.

Bild: Slavmarknad i Brasilien under 1800-talets början. Den tyske konstnären Johann Moritz Rugendas dokumenterade slavhandelns brutalitet genom sina detaljrika akvareller. På denna bild syns män, kvinnor och barn som säljs – några lagar mat över öppen eld. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

England betraktas ofta, med rätta, som ett av världens mest monarkistiska länder. Kungakröningarna är lika pampiga som fordom och huset Windsor är sannolikt världens kändaste familj, trots (eller tack vare) alla skandaler.

Likväl har engelsmännen under en kort men viktig period på 1600-talet faktiskt varit republik – och militärdiktatur. Efter ett uppslitande inbördeskrig avrättades kung Karl I och hans familj drevs i landsflykt. Hur var detta möjligt, och hur styrdes landet under de republikanska år som följde?

En nyckelperson i utvecklingen var Oliver Cromwell, en av de mest omdiskuterade och betydelsefulla gestalterna i Englands historia. Han var adelsmannen från landsbygden som i kraft av sin enastående förmåga att skapa starka militära enheter blev en av de huvudansvariga bakom parlamentets seger i inbördeskriget mot kungen på 1640-talet. När en spricka därefter uppstod mellan parlamentet och armén ledde han den senare i kampen mot sina förra uppdragsgivare och slutade som envåldshärskare över öriket. Därefter vidtog en hastig serie fälttåg och förändringar av civilsamhället. Irländare och skottar kuvades, flottan blev världens starkaste (och förblev så i sekler), religionspolitiken vändes upp och ned och till och med julen förbjöds.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om det engelska inbördeskriget på 1640-talet och den republikanska regim som Oliver Cromwell ledde under nästföljande decennium.

Bild: Oliver Cromwell av Samuel Cooper. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den svenska stormaktstiden i all ära, men den verkliga stormakten i 1600-talets Europa var Frankrike. Under första hälften av seklet lades grunden till en ovanligt stark stat och absolutistisk kungamakt, och under 1600-talets andra hälft dominerade den franske kungen Ludvig XIV – Solkungen i Versailles – den europeiska militära och politiska arenan.

Här har vi dock valt en litterär synvinkel: vi möter Frankrike genom Alexandre Dumas och hans roman De tre musketörerna. Har D’Artagnan, Athos, Porthos, Aramis, Milady, Rochefort och de andra romangestalterna existerat, eller hittade Alexandre Dumas på allt själv? Och framför allt: var verklighetens kardinal Richelieu lika realpolitiskt hänsynslös på riktigt som han är i romanen och i filmerna, där han brukar framställas som en klassisk superskurk utan tillstymmelse till samvete? Just Richelieu blir föremål för en längre djupdykning: vi följer honom från vaggan till graven, längs hela den framgångsrika och blodbestänkta karriärbana som förde honom från den provinsiella lågadeln till högsta möjliga politiska position. Vi gör också bekantskap med hans lika färgstarka efterträdare som Frankrikes mäktigaste man, den italienskfödde kardinalen Jules Mazarin.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Frankrike på de tre musketörernas tid – och framför allt om de båda kardinaler som ledde landet när det utvecklades till Europas starkaste stat.

Bild: Athos, Porthos, Aramis och d'Artagnan konfronterar Jussac och kardinalens gardister. Illustration av Maurice Leloir för De tre musketörerna av Alexandre Dumas. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sverige har upplevt några få perioder av intensivt stadsgrundande, till exempel på 1200-talet och under järnvägsbyggandets 1800-tal, men ingen epok kommer i närheten av den inflation i urbanisering som ägde rum under stormaktstiden på 1600-talet. Inom loppet av några decennier fick Sverige mängder av helt nya eller om- och nygrundade städer.

Stadsetableringen ägde rum i hela det nuvarande landet, från Bottenviken till Skåne, och satsningarna var omfattande, både i redan existerande städer och i småbyar och marknadsplatser som nu transformerades till metropoler.

Den gamla fästningen Älvsborg kompletterades med Göteborg, det medeltida Stockholms befolkning tiodubblades och bebyggelsen svällde, Kalmar revs sten för sten och flyttades till en holme i närheten, Jönköping brändes ned och byggdes upp på nytt i en träskliknande miljö en bit därifrån, och så vidare. Den danske kungen Kristian IV grundade en av Nordens starkaste fästningsstäder i en vattensjuk sumpmark och namngav den efter sig själv: Kristianstad. Ofta handlade det om medvetna försök från statsmaktens sida att täppa till skattesmitar- och smugglarhål, som när Borås grundades i södra Västergötland och Åmål grundades i Dalsland. Flertalet städer var visserligen mycket små, men genom sin blotta existens förändrade de kulturlandskapet och det lokala politiska scenariot fullständigt.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de många nya städer som grundades, nygrundades eller flyttades under stormaktstiden på 1600-talet.

Bild: Gravyr av Göteborg från Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna 1690-1710. I förgrunden ses Gullberget med Skansen Lejonet som här kallas Leo Gothicus (Göta Lejon).Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sverige har haft många färgstarka härskare som satt markanta avtryck i historien, men frågan är om någon av våra monarker har blivit lika mytomspunnen och omdebatterad som stormaktsdrottningen Kristina. Trots att hon endast utövade regeringsmakt en relativt kort tid är hon föremål för ständiga omtolkningar, hypoteser, biografier, filmatiseringar och utställningar.

Kristina var en av 1600-talets verkligt stora europeiska paradoxer. Hon var dotter till protestantismens store hjälte Gustav Adolf, men själv valde hon att konvertera och bli katolik. Hon var en av sin epoks mäktigaste och mest självmedvetna kvinnliga härskare, men personligen menade hon att kvinnlig tronföljd skulle förbjudas (och framhöll sig själv som avskräckande exempel), och hon abdikerade från den svenska tronen för att flytta till Rom. Hon slösade bort enorma summor på ett glänsande hovliv i Stockholm samtidigt som folket levde på svältgränsen, men samtidigt utnyttjade hon skickligt bondeståndet i sina politiska manövrer. Hon vägrade gifta sig men gjorde skandal genom att förälska sig i en kardinal (och attraktionen var ömsesidig). Kristinas personliga vägval – som även efter abdikationen inbegrep politiska intriger, avrättningar och storskaligt kulturellt mecenatskap – gav eko över hela Europa i flera decennier.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om drottning Kristina, en av de mest kända men också mest gåtfulla regenter Sverige har haft.

Bild: Drottning Kristina, samtida porträtt målat av Sébastien Bourdon – Nationalmuseum, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Påsken är den största kristna högtiden, och även i sekulariserade familjer är det en stor sak: påskpynt, påskris, påskkäringar, påskägg och mycket annat. Alla har en relation till påsken, men långt ifrån alla vet hur det började. Visst, Jesus korsfästes och uppstod, men varför? Och vad, exakt, kan vi utläsa ur källorna?

Jesus från Nasaret var en framgångsrik landsbygdspredikant och helbrägdagörare som vid en ödesdiger tidpunkt, troligen år 33 e.Kr., beslöt sig för att leda sin rörelse till Jerusalem och sprida sin lära också där. Resultatet var katastrofalt: tempelledningen (”översteprästerna”) kände sig hotade och beslöt sig för att röja honom ur vägen. De tycks inte ha varit rädda för hans budskap utan för honom själv, något som framgår av att ingen av lärjungarna greps – och det visade sig snart att det var ganska lätt för dem att predika vidare. Det var alltså Jesus själv, som person, som var farlig. Men att gripa och förhöra honom var en sak. Om man ville avrätta honom måste den romerska ockupationsmakten (som var tämligen ointresserad av judiska religiösa angelägenheter) kopplas in. När kuppen hade lyckats och korsfästelsen genomförts tog dessutom historien en besynnerlig vändning, eftersom liket försvann ur graven och ryktet spreds om att Jesus hade uppstått. Vad var det egentligen som hände? Kan vi, genom att utgå från dokument och indicier, pussla ihop en trovärdig slutsats?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de dramatiska händelser som utspelade sig under den första kristna påsken.

Bild: Sörjandet av Kristus (Mästaren från Nerezi, 1164). Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Trettioåriga kriget utbröt 1618 genom att tre katoliker kastades ut från ett fönster i Prag i förhoppningen att de skulle dö av fallet. Men de överlevde, och de aktioner som deras habsburgska herrar vidtog för att stävja tjeckernas uppror resulterade i en kedjereaktion av krigsförklaringar och strider som drog in hela världsdelen i konflikten. Först efter tre decennier och miljoner döda – kriget var, sett till Europas folkmängd, mer förödande än första och andra världskriget – blev det äntligen fred.

I traditionell svensk historieskrivning är trettioåriga kriget framför allt historien om hur Sverige blev en stormakt, hur Gustav II Adolf och fältherrar som Lennart Torstenson och Johan Banér lade Europa för sina fötter. Men i det här avsnittet tar vi ett annat grepp: vi betraktar kriget underifrån, ur folkets eget perspektiv. Vi möter dagboksskrivande knektar, lidande knektänkor, torterade kyrkoherdar och hunsade borgardöttrar som ville skriva av sig sina personliga trauman. Ty den i särklass viktigaste konfliktytan var inte den mellan Österrike och Sverige, eller Spanien och Nederländerna, eller Frankrike och huset Habsburg. Kriget utkämpades mellan den vanliga befolkningen i tyska städer och byar och de tiotusentals knektar för vilka fälttågen och deras plundring blev ett sätt att leva.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om trettioåriga kriget, det första egentliga världskriget, som vållade oändligt lidande i Tyskland men förvandlade Sverige till ett av Europas mäktigaste länder.

Bild: Plundrande soldater. Av: Sebastian Vrancx 1647, Tyska historiska museet Berlin, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under stormaktstiden utkämpade Sverige många framgångsrika väpnade konflikter, vilka har gett ekon i vår historieskrivning och blivit ihågkomna på nationell nivå. Men ett krig – ett som ägde rum omedelbart innan landet blev en stormakt – har blivit märkligt bortglömt: Kalmarkriget.

Kalmarkriget, som startades av den danske kungen Kristian IV, var ett krig som Sverige förlorade: ett smutsigt och illa skött krig som utspelade sig från Skåne till Norrland, och som vållade stor förödelse inte bara i Kalmar (som nästan totalförstördes), utan också på Öland, i Bohuslän, Västergötland, Jämtland, Småland och i skärgårdsbygderna. Eländet var så omfattande att kriget är allt annat än förträngt ur det folkliga minnet i många lokalsamhällen, som Nybro och Tenhult, där folk skapat skrönor och rest monument över händelserna åren 1611–1613. Framför allt var emellertid Kalmarkriget den blivande stormaktens och det moderna Sveriges blodiga vagga. Efter att parterna slutit fred måste landets ekonomi och krigsmakt byggas upp från grunden, och det skedde med besked. Inom loppet av ett decennium förvandlades Sverige från ett av Europas svagaste och sämst utvecklade länder till en dynamisk krigarstat som tog sjumilakliv mot dagens nationalstat.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Kalmarkriget, ett av de viktigaste – men också mest bortglömda – krigen i vår historia.

Bild: Slaget vid Kalmar 1611. Gobeläng från 1619 av Karel van Mander II, här återgiven av F.C. Lund. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Av alla svenska kungar har Karl IX, Gustav Vasas yngste son, det mest svårutplånliga ryktet som särdeles hårdhänt och tyrannisk mot såväl undersåtar som fiender. Han skildras i regel som en psykopatisk diktator vars lynne och ambitioner ledde in nationen på vägar som i sinom tid skulle visa sig allt annat än välbetänkta. Karl grep lagvidrigt makten genom kupp och inbördeskrig mot brorsonen Sigismund, och när han dog låg Sverige i krig mot alla grannar – konflikter som vi till råga på allt höll på att förlora.

Karl IX var en komplicerad person, med både positiva och negativa drag. Under största delen av sitt vuxna liv var han inte kung utan hertig i Mellansverige, med Nyköping och Strängnäs som främsta maktbaser. Tack vare dokumentation vet vi påfallande mycket om hans hertiggärning: han var ”företagarfursten” som grundade städer och gynnade näringslivet, den föredömlige familjemannen som älskade sina hustrur och ömmade om barnen, den djupt troende protestanten som motsatte sig Johan III:s alltmer katolska politik. Men Karl var också maktlysten. När han på 1590-talet plötsligt såg vägen till den svenska tronen öppna sig skydde han inga medel för att röja samtliga motståndare ur vägen, även om detta inbegrep grövsta möjliga justitiemord, som i fallet med Linköpings blodbad.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Karl IX, Gustav II Adolfs far och en av de farligaste kungar Sverige haft.

Bild: Samtida porträtt av Karl IX av okänd konstnär, Nationalmuseum, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under äldre medeltid betraktade Europas lärda – i synnerhet medlemmarna av prästerskapet – historier om trolldom och magi ungefär som vi betraktar dem idag: som dumheter och vidskepelse. Djävulspakter och häxeri hörde hemma inom underhållningsvärlden, till exempel på teaterscenerna och i folkliga skrönor. Men ingen trodde på historierna, lika lite som vi idag tror att Hogwarts existerar och att man kan lära sig flyga på kvast om man försvär sig åt Satan.

Sedan förändrades allt. Från att ha skrattat åt dumheterna började kungar, domare och präster ta dem på blodigt allvar. Teologin förändrades till att acceptera tanken att Gud hade konkurrens, att Djävulen också var en maktfaktor med jordiska allierade. Mellan 1300-talet och 1700-talet dödades tiotusentals européer, framför allt kvinnor, eftersom de misstänktes ha ägnat sig åt förbjuden trolldom. En hel pseudovetenskap uppkom, med lärda traktater, tester, prov, vittnesförhör och tortyr. Våra äldsta väldokumenterade nordiska trolldomsprocesser stammar från mitten av 1300-talet, men det var framför allt på 1500-talet och i början av 1600-talet som galenskapen tog fart på allvar. Kusliga exempel från landskap som Öland och Småland visar på hur fullständigt oskyldiga människor kunde lida döden på bålet som straff för brott som inte ens existerade.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om våra första nordiska häxprocesser, från medeltiden till tidigt 1600-tal.

Bild: Häxprocesserna i Mora. I förgrunden djävlar och häxor. Där ovan förhörskommissionen med en hop klagande kvinnor och barn som avger vittnesmål. En fångknekt driver fram en flock fängslade häxor och trollkarlar. Omkring bålet där de dömda brinner, syns häxor som bortför barn på sopkvastar, bockar och dynggrepar, medan demoner i djurskepnad tumlar i luften. Tyskt kopparstick från 1670. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I de mänskliga imperiernas historia intar Kina en särställning. I mer än två millennier har det stora östasiatiska landets politik kännetecknats av en kejserlig makttradition, präglad av starkt centralstyre, konfuciansk byråkrati och kontinuerlig strävan efter riksenhet och sammanhållning mot omvärlden. Medan Europa, Indien, Afrika, Mellanöstern och Sydöstasien har varit till synes ohjälpligt splittrade har Kinas dynastier följt på varandra i tre- eller fyrahundraåriga sjok av nationell dominans och enhet.

Kina har haft många ryktbara kunga- och kejsardynastier, från den halvhistoriska Xia via de mäktiga Shang, Zhou, Qin, Han, Tang och Song, men en av de mest legendomsusade och ryktbara i vår del av världen är utan tvekan Ming, som härskade från mitten av 1300-talet till mitten av 1600-talet. Det var under Mingkejsarna som det berömda blåvita porslinet tillverkades och Stora muren fick sitt nuvarande utseende, och det var nu de imponerande gravkomplexen (”Minggravarna”) anlades inte långt därifrån. Det var också vid denna tid som européerna på allvar lärde känna den kinesiska kulturen genom att jesuiter som Matteo Ricci tog sig in i landet och vann så stor respekt att de kom att ingå i huvudstadens lärda överskikt.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de kinesiska dynastiernas historia, framför allt om Mingdynastin på 1400- och 1500-talen.

Bild: Kejsar Hongwu, som gjorde klassresan från fattig bonde till kejsare och grundare av Mingdynastin. Okänd upphovsman. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I historisk tid och i nutid har den indiska subkontinenten nästan alltid varit splittrad i smärre riken och furstendömen under allt från sultaner och maharajor till presidenter. Men det har funnits undantag. Under vissa perioder har kraftfulla dynastier lagt under sig vidsträckta territorier och etablerat en kortvarig men glänsande hegemoni över Indien – och inga härskare gjorde detta lika effektivt och storslaget som de som gått till historien under den besynnerliga benämningen ”stormoguler”.

Stormogulerna härstammade från det turkisk-mongoliska Centralasien och tog kontroll över Delhi och Gangesslätten på 1520-talet. Till en början var de bara några av många muslimska härskare som förgäves sökte bygga upp indiska imperier, men under stormogul Akbars regeringstid förändrades detta. Genom en kombination av politisk-religiös tolerans och kraftfulla militära aktioner skapades en av jordens rikaste och starkaste stormakter. Än idag minner monument som Taj Mahal om mogulepokens prakt. Otaliga européer – missionärer, handelsmän, forskare – for till Indien för att finna sin egen nisch i stormaktens skugga. En av dem var portugisen Bento de Goes, som med stormogulens finansiella stöd genomförde en osannolikt djärv upptäcktsresa genom Centralasiens berg och öknar.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Indien under stormogulernas välde, och om de européer som färdades till landet på 1500-talet.

Bild: Kejsaren Akbar som tar emot den fyraårige Abdu'r Rahim vid hovet efter mordet på sin far, Akbars ledande general och mentor, Bairam Khan, 1561. Barnet hjälps upp på läktaren av en annan man, som har identifierats preliminärt som Ataga Khan. Händelsen ägde rum 1561. Denna illustration till den persiskspråkiga historien om Akbars regeringstid är av en av Mughal-konstnärerna i den kungliga verkstaden, Anant. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det var en gång ett imperium – ett kungligt, kejserligt och brittiskt imperium – som utsträckte sig över hela jorden, ett kolonialvälde över vilket solen aldrig gick ned, större än något annat människor byggt.

Imperiet skapades av engelska militärer, affärsmän och administratörer, med aktivt bidrag av skottar och walesare. Det utgjordes av kolonier, protektorat, mandat, dominier och territorier som erkände den brittiska monarkins överhöghet. När imperiet var som störst under åren kring 1920 härskade kungen i Buckingham Palace över 35,5 miljoner kvadratkilometer, en fjärdedel av jordens landyta.

Idag är nästan allt borta. Numera återstår endast fjorton British Overseas Territories. Fyra av dem saknar permanent befolkning och kontrolleras endast av temporärt bosatta forskare och militärer. De övriga, som åtnjuter internt självstyre, är så små att de svårligen kan existera som fullvärdiga stater, varför de har valt att förbli beroende av Storbritannien för utrikespolitik och försvar.

Hur skapades detta enorma imperium, som det tog flera sekler att utveckla och bara några decennier att avveckla? För att få svar på frågan måste vi blicka tillbaka mot andra hälften av 1500-talet, då djärva engelska sjöfarare och kapare började utforska världen och etablera utposter. Till en början gick det trögt, men efter flera fiaskon insåg engelsmännen i början av 1600-talet vad som behövde göras för att gårdagens misslyckande skulle bli morgondagens succé.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om engelska upptäcktsresande och kolonigrundare på 1500-talet och det tidiga 1600-talet.

Bild: Robert Clives seger i slaget vid Plassey etablerade Ostindiska kompaniet som både en militär och kommersiell makt. Av Francis Hayman, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

På Grönland etablerades många inuitbosättningar i förhistorisk tid, för att sedan försvinna på okänt vis och ersättas av andra immigrationsvågor från dagens Kanada. Även européer har sökt sig till ön, men utmaningarna har varit stora.

Under medeltiden byggdes många norska gårdar i Grönlands södra och västra kulturbygder, men på 1500-talet hade samtliga försvunnit. Kolonistättlingarnas öde är ett olöst mysterium – ingen forskare har lyckats räkna ut vad som hände.

Det moderna Grönlands historia inleddes först på 1700-talet, när Norge lydde under Danmark och den enväldiga danska kungamakten lade under sig ön. Detta vållade stor förstämning i Norge sedan landet blivit självständigt. Så sent som på 1930-talet utkämpades en bitter juridisk konflikt mellan Danmark och Norge om vem som skulle få förfoga över Grönland.

Donald Trump har sagt att han vill köpa Grönland. När han sade det första gången trodde vi att det var ett dåligt skämt, men vi hade fel. Han vill verkligen ha ön. Detta sätter fingret på en källa till stor okunskap. De flesta av oss vet ingenting om Grönland och dess historia. Varför är ön dansk? Vilka har tidigare kontrollerat Grönland?

Sanningen är att huvuddelen av Grönland har varit, och är, fullständigt obebodd. Att öns enorma naturresurser inte har utnyttjats beror på att ön är täckt av is, och så har det varit mycket länge. Däremot har människor bosatt sig i de delar vid kusterna – i synnerhet längs västkusten – som lämpar sig för fiske och boskapsskötsel. .

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Grönlands historia, ett okänt men fascinerande kapitel i Europas och Nordamerikas förflutna.

Bild: Danskarna fick denna karta över Grönland från Hans Egede, den publicerades år 1737. Grønlandiæ Antiqva. De två avbildade personerna föreställer en inuit och en nordbo från en gammal inuitisk myt. Wikipeida. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ytterst få kvinnliga historiska gestalter kan tävla med den engelska drottningen Elisabet I i ryktbarhet och internationellt kändisskap. Hon förekommer ideligen i filmer och tv-serier, och hennes epok har blivit legendarisk för sin enastående kulturella kreativitet. Men vem var egentligen Elisabet I, och vad hände under den ”elisabetanska” eran?

Elisabet – som i barn- och ungdomen stundom svävade i stor fara – hade turen att få ett långt härskarliv, och hon valde självmant att regera utan en manlig partner. Hon blev ”Jungfrudrottningen” som spelade ut friarna mot varandra och gjorde sitt yttersta för att styra riksskutan på rätt kurs i religionskrigens och de stora dynastiska uppgörelsernas tidevarv.

Problemen var gigantiska, och hon tvingades upprepade gånger förändra sin politiska linje – från religiös tolerans till benhård intolerans, från fred med omvärlden till framgångsrik kamp mot spanska armadan. Hennes främsta rival om makten, den skotska exdrottningen Maria Stuart, utgjorde under flera år en intern säkerhetsrisk som till slut endast kunde avhjälpas genom halshuggning. Samtidigt frodades litteraturen i London, med Christopher Marlowes och William Shakespeares dramatik som mest kända uttryck. Tack vare deras alster har epoken för alltid etsat in sig i det kollektiva medvetandet.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om England på Elisabet I:s tid, önationens första guldålder.

Bild: Porträtt av Elisabet I målat av William Segar 1585. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Säg ”fransk historia” och de flesta av oss associerar antingen till 1600-talet eller till 1700-talet – till de tre musketörerna, kardinal Richelieu, Ludvig XIV, Versailles och franska revolutionen. Det franska 1500-talet är för flertalet svenskar ett tämligen okänt kapitel i det europeiska förflutna, trots att landets historia under renässansepoken var oerhört dramatisk.

1500-talets Frankrike präglades av djupa politiska och religiösa motsättningar mellan de ledande högadelssläkterna, ätter som Guise och Bourbon, vilka menade sig ha lika stor rätt att härska som de franska kungarna, och som inte drog sig för att organisera välrustade privatarméer för att driva igenom sin vilja gentemot maktrivalerna.

Personliga ambitioner och religiös fanatism gled samman i några av de värsta utrensningarna och massakrerna i europeisk historia, med Bartolomeinatten år 1572 som värsta exempel. Ingen gick säker för våldet, inte ens monarkerna själva. En kung dog av lanssplitter i ögat under en tornering, två andra blev brutalt lönnmördade. Lokala härskare i periferin, till exempel i staden Sedan, svarade med att bryta sig ut och skapa självständiga ministater. Parallellt med detta försökte den franska riksledningen genomföra koloniala projekt som – sett i efterhand – var dömda att misslyckas, till exempel i Florida och Brasilien.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Frankrike på 1500-talet – landets religiösa motsättningar, uppslitande krig och barbariska kungamord.

Bild: Massakern i Saint-Barthélemy under Bartolomeinatten i Paris år 1572, målad av François Dubois (1529-1584). Katolska folkmobbar dödade mellan 5 000 och 30 000 protestanter. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Trots att Ryssland är en gigantisk stormakt som ligger alldeles runtom hörnet på andra sidan Östersjön har vi tagit emot ytterst få språkliga och kulturella lån från landet, bortsett från ett antal finkulturella verk, vodka på Systembolaget och ett och annat barnprogram på tv. Ryssland har i hundratals år räknats som det i särklass största säkerhetspolitiska hotet mot nationen, och redan Gustav Vasa betecknade grannen i öster som ”arvfiende” – detta trots att flera av hans egna närmaste anförvanter dödades på order av kungen av Danmark.

Hur blev det så? På vikingatiden var ju svenskar och ryssar synnerligen goda vänner och allierade. Hur gestaltade sig konflikterna mellan Sverige och Ryssland i det skede av historien då båda rikena mognade till stater, det vill säga på 1500-talet och det tidiga 1600-talet? Johan III och Ivan den förskräcklige hade en diplomatiskt sett extremt destruktiv brevväxling (”skällebreven”), vilken följdes av ett kvarts sekel av krig – men varför, och vem segrade? Och eftersom Ryssland blev en så farlig granne – vad gjorde vi för att lära känna fienden bättre? Vilka spionrapporter tillkom, och vilka fördomar spreds i Sverige om Ryssland och ryssen?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Ryssland, och Sveriges relation till denna vår närmaste stormaktsgranne, med fokus på Vasasönernas epok. Här möter vi bland annat Petrus Petrejus, Karl IX:s Rysslandsexpert, som skrev ett formidabelt flervolymsverk om hur livet gestaltade sig på andra sidan av dåtidens järnridå.

Bild: Feodor Godunovs karta över Ryssland, publicerad av Hessel Gerritsz 1614

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Få kungar i svensk historia har blivit så infernaliskt baktalade som Erik XIV. Han är kungen som skall ha irrat omkring galen i skogen, mördat adelsmän i Uppsala med kniv, slagit ihjäl sin sekreterare med en eldgaffel och upprättat en hårdhänt regim som satte skräck i aristokratin. Dessutom skall han ha mördats genom att man hällde arsenik i hans ärtsoppa.

Hur mycket av detta är sant, och hur mycket är propagandamyter? Katarina Harrison Lindbergh, som har gått igenom mängder av dokument i arbetet på sin biografi om monarken, har kunnat avfärda mycket, samtidigt som hon har hittat tidigare okända sidor i Eriks verksamhet som hertig och kung.

Erik XIV är en av de mest intressanta personligheterna i den svenska historien, en kung som hade kunnat uträtta storverk för riket om han inte fallit för frestelsen att låta Sverige dras in i förödande krig mot Danmark och Lübeck. Erik var dessutom en lärd och begåvad renässansmänniska som har efterlämnat såväl konstnärliga som musikaliska alster, vilka än idag förmår imponera. Hans stora olycka var att efterträdaren – brodern Johan III, som avsatte honom och till slut lät mörda honom – inledde en svartmålningsprocess som kom att bli synnerligen framgångsrik. Från att ha varit en beundrad kung blev Erik först en tyrann och i nästa skede en galning.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Erik XIV, en av de mest omdiskuterade och fascinerande kungar Sverige har haft.

Bild: Erik XIV 1561 av Domenicus ver Wildt. Erik Cornelius / Nationalmuseum, Wikipedia, Public Domain

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nordiska sjuårskriget utkämpades mellan 1563 och 1570 - ett krig som de flesta svenskar inte har hört talas om. Erik XIV av Sverige och Fredrik II av Danmark kastade in sina riken i en blodig tvekamp som ingen kunde vinna, och som inte slutade förrän båda länderna var helt utmattade och grannarna i praktiken tvingade dem till förhandlingsbordet.

Trots att nordiska sjuårskriget var en storpolitisk uppgörelse om makten över Östersjöns kuster och Baltikum har det framför allt blivit ihågkommet inom lokalhistorien. I Blekinge är kriget känt för ”Ronneby blodbad”, i Östergötland för Daniel Rantzaus förhärjande fälttåg år 1567, i Varberg för att samme Rantzau stupade utanför staden en tid senare, i Visby för att en fruktansvärd storm utanför staden orsakade den största katastrofen i den danska flottans historia.

Men kriget var mycket större och viktigare än så. Det var första gången som de tidigmoderna svenska och danska monarkierna spände sina muskler gentemot varandra, och eftersom ingen sida lyckades segra blev det bara akt 1 i en lång och segsliten kamp som skulle vålla otaliga lidanden för gränsbygdernas befolkning under ett och ett halvt sekel. Dessutom fick kriget en bieffekt som ingen anade när det begav sig: genom medvetna satsningar på den baltiska fronten inledde svenskarna den expansion som i förlängningen skulle resultera i 1600-talets stormaktsvälde.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om nordiska sjuårskriget, ett av de första verkligt stora krigen i vår historia.

Bild: Nordiska sjuårskriget: Älvsborgs fästning vid Göta älvs mynning intages den 4 september 1563. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Romerska rikets nedgång och fall i Västeuropa har ända sedan renässansens dagar varit föremål för ändlösa diskussioner mellan lärda européer. Fler än 170 orsaksmodeller har konstruerats, av vitt skilda slag. Frågan om vad som fick det gigantiska imperiet vid Medelhavet att erodera och kollapsa är en av världshistoriens största gåtor.

Var det så enkelt att ”barbarerna” på andra sidan gränsen – germanerna, hunnerna och de andra – helt enkelt var bättre soldater, att de mördade imperiet genom hänsynslösa plundringståg? Eller bör vi söka efter ekonomiska förklaringar, till exempel i dålig penningpolitik, alltför dyra slavar och misskötta lantegendomar? Eller ligger gåtans lösning snarare i obarmhärtiga externa faktorer, som pandemier och klimatförändringar? 

På 1700-talet menade upplysningsfilosofer att imperiet fick en dolkstöt i ryggen av kristendomen, och i 1900-talets kommunistländer skyllde man på klasskamp. Nazisterna menade att det var judarnas fel. Och så vidare, i oändlighet. Nya förslag presenteras ständigt. Vad tror forskningen idag? Vad tror vi själva?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om romerska rikets undergång, den händelseutveckling som utmynnade i att antiken gled över i medeltiden.

Bild: Förstörelse av Thomas Cole (1836), Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Repris

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Få politiska system i världshistorien tycks, enligt källorna, ha producerat lika många tyranniska och galna härskare som det romerska kejsardömet. Listan över katastrofer på tronen kan göras lång: Tiberius, Caligula, Nero, Domitianus, Commodus, Heliogabalus, med flera. Folk som aldrig läst en rad i de latinska skrifterna har ofta gjort deras bekantskap i tv-serier som ”Jag, Claudius” och filmer som ”Gladiator”.

Hur mycket är sant? Stämmer det att Nero var så tokigt ondskefull att han lät bränna ned Rom bara för att få stå och spela lyra i eldskenet och sedan kunna bygga upp världens lyxigaste palats i det brutalt rivningssanerade stadsområdet? Stämmer det att Caligula förklarade krig mot havsguden och tvingade sina soldater att springa ut i Engelska kanalen för att samla ihop snäckor som krigsbyten? Utnämnde han sin favorithäst till konsul? Var Vespasianus så erbarmligt snål att han till och med beskattade kiss? Och hur var det med romarna själva – var de obotliga festprissar som ägnade nätterna åt vidlyftiga orgier och dagarna åt att frossa i dödligt underhållningsvåld på amfiteatrarna?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de många uppfattningar och missuppfattningar som vi har utvecklat om romarna och deras kejsare.

Bild: Mynt som visar Nero; cirka 64–66. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Jesus från Nasaret, kristendomens förgrundsgestalt, är världens genom tiderna mest kända, omdiskuterade och inflytelserika individ. För 2,4 miljarder människor – omkring en tredjedel av jordens befolkning – är han att betrakta som Guds son och den stora sanningssägaren och predikaren i historien. Även de som vänder honom ryggen måste ta honom på allvar, eftersom det är omöjligt att förstå de senaste två millenniernas västerländska kultur utan kännedom om Jesus och hans budskap.

Men hur mycket vet vi egentligen? Det finns ju folk som gör gällande att Jesus inte ens har existerat. Har de en poäng? Vad var det som gjorde Jesu budskap så radikalt och farligt att myndigheterna i Jerusalem såg sig tvungna att gripa, tortera, döma och avrätta honom? Hur kom det sig att hans lilla grupp i Galileen på kort tid utvecklades till en av det romerska imperiets mest vitala rörelser och till slut upphöjdes till statsideologi? Finns det belägg för de mirakler som Jesus utför i Nya testamentet – gick han på vatten, förvandlade vatten till vin och botade rörelsehindrade så effektivt att de kunde ta sina sängar och gå hem?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Jesus. Det blir en uppvisning i allt från obarmhärtig källkritik till nyfikna deckarspekulationer om uppståndelsens mysterium.

Bild: Kristus Frälsaren (Pantokrator), en enkaustisk ikon från 600-talet från Saint Catherine's Monastery, Mount Sinai. OBS - något nedskuren. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Detta är en repris

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sverige har haft få kungliga sexskandaler. De otrohetsaffärer och övriga erotiska snedsprång som läckt ut under de senaste fem seklerna har i regel antingen varit banala och snabbglömda eller mörklagts så effektivt att nästan ingen känt till dem. Vadstenabullret är ett stort undantag. Här har snaskigast möjliga sängkammarhistoria dokumenterats i brevväxling mellan Gustav Vasa och hans barn. Till råga på allt har breven publicerats och blivit tillgängliga för alla.

Bakgrunden var ett tidstypiskt politiskt äktenskap mellan Gustav Vasas dotter Katarina och Edzard av Ostfriesland. Det var väl förberett, och allt gick bra, så länge det handlade om diplomati, vigsel, pompa och ståt. Men sedan skulle de unga tu färdas från Stockholm till Tyskland, och eftersom de måste bli kvar i Sverige – närmare bestämt i Vadstena slott – över vintern blev det gott om tid över att umgås. Lite väl gott om tid. Brudgummens lillebror lärde känna brudens lillasyster, tycke uppstod, och en natt upptäcktes han med byxorna nere i hennes sängkammare. Skandalen var ett faktum. Brudens storebror Erik, som var ansvarig för att allt fungerade i Vadstena, fick omgående problem med pappa Gustav i Stockholm, som menade allt alla barnen gjort fel. Även Edzard och Katarina, som var helt oskyldiga till småsyskonens pilska dumheter, spärrades in i fängsligt förvar.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Vadstenabullret, en av de största skandalerna i vår svenska kungahistoria.

Bild: Vadstena slott med vallgrav från norr. Av Alexandru Baboş Albabos - Eget arbete, Wikipedia. CC BY 3.0

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Osmanska riket var en gång ett imperium som sträckte sig från Algeriet till Irak och från Ukraina till Jemen, ett välde som omfattade ungerska grässlätter, arabiska öknar, anatoliska berg och grekiska öar. Idag är detta imperium historia, men i över 600 år var det en realitet som alla grannar i Europa, Asien och Afrika måste förhålla sig till: Osmanska riket.

När vi möter imperiet i historiska redogörelser brukar vi slarvigt tala om det som Turkiet och hänvisa till dess sultaner som turkar. Men då gör vi fel. I och för sig är dagens Turkiet en efterträdare till imperiet, rent geografiskt, men Osmanska riket hade föga gemensamt med den republik som idag har Ankara som huvudstad.

Osmanerna var ett elitfolk som talade ett eget språk (som vanliga turkar inte förstod) och införskaffade sina medlemmar genom att ta kristna pojkar i skatt, försätta dem i slaveri, göra dem till muslimer, sätta dem i hårdträning, gifta bort dem med prinsessor och utnämna dem till generaler och guvernörer. Det var en regim som prioriterade duglighet och effektivitet och som såg sig som arvtagare till både profeten Muhammed och de romerska kejsarna i Konstantinopel. Genom att tillerkänna underkuvade folk långtgående självstyre och tillämpa religionsfrihet gjorde de sig dessutom populära både bland sjörövarhövdingar i Nordafrika och furstar i Ungern och Rumänien.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Osmanska riket, den muslimska världens mest glänsande stormakt under det senaste millenniet.

Bild: Sultan Selim III håller en audiens framför Felicityporten. Hovmän är sammansatta i ett strikt protokoll. Olja på duk. Topkapı Sarayı Müzesi, Istanbul (Inv.17/163),Wikipedia, Public Domain

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Efter att Columbus upptäckt Amerika vidtog en av de både blodigaste och viktigaste upptäckar- och erövringsfaserna i världshistorien. Spanska erövrare – conquistadorer – for runt i Västindien på lika nyfikna som brutala plundringsresor, för att i nästa skede börja kriga och kolonisera på det amerikanska fastlandet.

Historien om conquistadorerna rymmer många spännande episoder, vilka fick världshistoriska konsekvenser. Spanjorerna erövrade två stora imperier, aztekriket i Mexiko och inkariket i Peru, samtidigt som de lade under sig de västindiska öarna och Centralamerika. Allra mest fascinerande är dock de veritabla odysséer som inte resulterade i kolonier men väl i geografiska upptäckter.

Juan Ponce de Léon, Francisco de Coronado och Hernando de Soto hittade inget guld, men de kartlade betydande delar av nuvarande södra USA. Historien om conquistadorerna är också historien om det största ofrivilliga folkmordet vi känner till, eftersom miljoner amerikanska urinvånare sveptes bort av epidemier som spanjorerna förde med sig, till exempel smittkoppor och mässling. Endast på en punkt slog Amerika tillbaka inom farsoternas domäner: syfilis. Före 1492 existerade inte sjukdomen i Europa. Den var en strikt amerikansk angelägenhet, men conquistadorernas sexualvanor ledde till att den fort spred sig till Europa.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de spanska conquistadorerna, de upptäckare och erövrare som lade Nya världen för sina fötter.

Bild: Hernando de Soto och spanska conquistadorer ser Mississippifloden för första gången. Av William H. Powell, Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Henrik VIII lät halshugga två av sina fruar och flera av sina närmaste medhjälpare när han tröttnade på dem. För många historieintresserade i hela världen är han urtypen för en tyrann som det var bäst att hålla sig på långt avstånd från. Samtidigt står det klart att Henrik var en härskare som gjorde stor skillnad: han stärkte den engelska statsmakten på ett avgörande sätt och kapade banden till påvekyrkan. Vem var han egentligen?

Henrik VIII var mycket mer än en livsfarlig hustrudödare och radikal kyrkopolitiker. Han var ett barn av renässansen och hade stora kulturella intressen, vilka imponerande på omgivningen. Som exempel kan nämnas hans musikalitet: han var en skicklig tonsättare, och hans verk spelas fortfarande. Han älskade vildmarksliv och torneringar, skrev teologiska traktater på latin och hävdade sitt lands intressen på kontinenten med kraft.

I mångt och mycket var Henrik VIII – och är fortfarande – en imponerande gestalt. Men det vilade en mörk skugga över hans levnad och hans regering. Oförmågan att få en manlig arvtagare som kunde garantera att dynastin Tudor inte dog ut gjorde Henrik rastlös och farlig, och sviterna av en torneringsskada gav honom hälsoproblem som aldrig löstes. Kort sagt, berättelsen om Henrik VIII rymmer både glänsande och tragiska element.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den engelske kungen Henrik VIII, en av den europeiska historiens mest mytomspunna gestalter.

Musik: Henry VIII Pastime with Good Company, performed by the dws Chorale. Wikimedia Commons, Creative CommonsAttribution-Share Alike 3.0 Unported.

Bild: Henrik VIII av England blev med tiden blev tämligen kraftig: Porträtt av Hans Holbein den yngre från 1540. Galleria Nazionale d'Arte Antica. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

På 1500-talet och 1600-talet var huset Habsburg världens mäktigaste familj, sett till hur stora områden och hur många riken medlemmarna kontrollerade. Habsburgarna dominerade Centraleuropa från Wien, Sydeuropa från Madrid, Nederländerna från Bryssel och ett kolonialvälde som omfattade Latinamerika, Filippinerna och mycket mer. Hur var detta möjligt?

Nyckeln till habsburgarnas framgångar stavades äktenskap. De byggde upp sin dynastiska stormakt genom smarta giftermål med arvtagare och arvtagerskor i hela Europa, från Nederländerna i nordväst till Pyreneiska halvön i sydväst och Ungern och Böhmen i öster. Därefter såg de till att bevara makten i familjen genom att delegera ansvaret för styrelsen till alla någorlunda begåvade män och kvinnor inom släktkretsen. För att stärka sammanhållningen ytterligare gifte de sig i regel med sina kusiner, vilket fick trista genetiska följder samtidigt som det onekligen gjorde det lättare att bilda gemensamma allianser mot omvärlden.

För resten av Europa framstod huset Habsburg som epokens mest imponerande men också mest hotfulla stormakt. De franska kungarna, som kände sig inringade av habsburgska territorier, allierade sig med vem som helst som kunde hjälpa dem att försvaga härskarna i Madrid, Bryssel och Wien.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om huset Habsburgs utveckling från att ha härskat över några små besittningar vid Alperna till att kontrollera en global stormakt.

Bild: Den habsburgska monarkins expansion i centrala Europa.

Ramsay Muir - Ramsay Muir, 1911, Philips New Historical Atlas for Students, skylt 25a, 1:a upplagan, Philip & Son. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under Gustav Vasas tid trädde Sverige på allvar in i Europas lärda värld, bokstavligt talat – och det berodde inte på kungen utan på två av hans argaste kritiker. Olaus Magnus och Johannes Magnus var östgötska katoliker som gått i landsflykt till Rom och ägnade sig åt att försöka förmå övriga Europa att ombesörja att svenskarna åter blev katoliker. Sverige måste framstå som så stort och viktigt att katoliker i gemen insåg behovet att hjälpas åt för att Gustav Vasa och hans regim skulle ändra sig – eller störtas. De tog boktryckarpressen till hjälp.

Både Johannes och Olof blev med tiden katolska ärkebiskopar i exil, och som sådana hade de gott om fritid – men de var inte sysslolösa. Fritiden omsattes i bokskrivande och kartritande. Olaus Carta marina är den första avbildningen av Norden, och den tillhör de kändaste och mest reproducerade kartorna överhuvudtaget. Johannes skrev en svensk historia som dignade under överdrifter och påhitt, och Olaus skrev sin väldiga Historia om de nordiska folken, som handlade om allt mellan himmel och jord i Sverige och dess grannländer. Det var Johannes som hittade på de många erikar och karlar som gjorde att Vasakungen Erik valde att kalla sig för Erik XIV och lillebror Karl för Karl IX – istället för Erik IX och Karl III, som de egentligen borde ha kallat sig.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om bröderna Olaus Magnus och Johannes Magnus, två svenska lärdomsgiganter i renässansens era.

Omslag: Till vänster kungen Gorm, Broder och Buke som färdats så långt norrut att inget dagsljus syntes. På denna plats blir de attackerade av de övernaturliga varelserna till höger på träsnittet.

Olaus Magnus - "Historia de gentibus septentrionalibus", Wikimedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Renässansen är ett av de mest positivt värdeladdade epokbegreppen i Europas historia. Det står för nytänkande och kreativitet, för universalgenier, upptäckare och uppfinnare. Det leder tankarna till Leonardo da Vinci, Michelangelo och Rafael, liksom till Peterskyrkan i Rom, palatsen och konstmuseerna i Florens och till våra egna Vasaborgar i Kalmar och Vadstena. Men vad var egentligen renässansen? Hur revolutionerande var utvecklingen, om vi jämför den med medeltiden?

För att komma renässansen in på livet måste vi styra kosan söderut, mot Italien. I 1400- och 1500-talens italienska kulturmiljöer väcktes intresset för antiken, både det klassiska latinska språket och den klassiska konsten och arkitekturen. Man uppfattade den tusenårsperiod som gått sedan romarrikets fall som en trist ”mellantid” (varvid termen ”medeltid” föddes) och föraktade dess ”gotiska” stil. Vägen framåt gick, menade man, via en återfödelse av antiken och dess syn på människa och samhälle. Genom att efterlikna de romerska och grekiska förebilderna skulle människan växa och bli större i kropp och ande. Likväl fanns det en gräns för hur långt man kunde sträcka sig. Till en början var det högt i tak och en renässansmålare kunde lägga in nästan vilka element som helst på sina dukar, men under 1500-talets andra hälft började inkvisitionen lägga sig i. Mästare som Veronese kunde få stora bekymmer – vilket vi kommer att få höra exempel på i podden.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om renässansen – dess konst, litteratur och bildningsideal.

Bild: Gud skapar Adam av Michelangelo, 1508–1512, takfresk i Sixtinska kapellet, Vatikanen. Wikipedia, Public Domain

Musik: A Mighty Fortress is Our God av Martin Luther framförd av Calvary Choir 1917, Internet Archive, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En av de verkligt stora europeiska omvälvningarna på 1500-talet hade sin grund i religionen: katolska kyrkan utmanades av reformatorer som grundade nya kyrkor, vilka sammanfattande brukar kallas protestantiska. I Sverige kom Martin Luthers idéer att bli banbrytande för hur kristendomen predikades och färgade samhällslivet under hundratals år. Lutherdomen blev en svensk statsideologi, och eftersom skolväsendet kontrollerades av kyrkan fick detta konsekvenser för alla svenskar.

Men varför? Påven och hans kyrka hade kritiserats i århundraden, men före 1500-talet hade kritikerna, som kallades kättare, alltid utsatts för förföljelser och tvingats fly för att undkomma döden på bålet. Nu ändrades detta, mycket på grund av två nya element: boktryckarkonsten och den starka statsmakten. Tack vare tryckpressarna kunde idéer spridas mycket snabbare, och till många fler människor, än någonsin tidigare. Samtidigt ville kungarna och furstarna ta makten över kyrkan och tillskansa sig dess rikedomar – genom att konfiskera kyrkomark kunde de snabbt stärka sina positioner. Men historien var oförutsägbar. Det var långt ifrån självklart att försiktiga monarker som Gustav Vasa skulle våga sätta sig upp mot påven och genomföra reformationen. Vägen till lutherdomens seger i Sverige var lång och krokig.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om reformationen, med särskilt fokus på hur protestantismen infördes i Sverige.

Bild: Martin Luther som junker Jörg av Lucas Cranach d.ä. , Wikipedia.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

På en punkt är den svenska historien unik: till skillnad från i alla andra västerländska länder fick allmogen – vanliga bönder – en så stark samhällsställning att de tillerkändes rätten till representation i riksdagen. Vi fick ett ”fjärde stånd”, bondeståndet, vid sidan av adeln, prästerna och borgarna. Men historien är mer komplicerad än så: Sverige hade också, särskilt under Gustav Vasas regeringstid, ovanligt många bondeuppror. Hur går detta ihop?

På 1400-talet och under 1500-talets första decennier blev den svenska allmogen stridbar. Våldet införlivades med böndernas politiska kultur, eftersom de insåg att militär konfrontation, eller hotet om sådan, faktiskt lönade sig. De lärde sig att kriga i skogar, arrangera överfall och tvinga fram politiska eftergifter från kungar, riksföreståndare, biskopar och andra stormän. Resultatet blev att skatterna sänktes och att böndernas självförtroende stärktes. När Gustav Vasa sedan ville vrida utvecklingen åt ett annat håll och flytta fram kungamaktens positioner i bygderna upplevdes detta som ett hot. Bönder, liksom herremän och kyrkoherdar, grep till vapen och utmanade kungen i flera revolter. Den allvarligaste utbröt i Småland på 1540-talet och har gått till historien som Dackefejden. Resultatet av dessa sammanstötningar var en besynnerlig kombination av stabil statsmakt och allmogeinflytande.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om 1500-talets svenska bondeuppror, från 1520-talets daluppror till Dackefejden på 1540-talet.

Bildtext: Den brända byn, Albert Edelfelt (1879). Albert Edelfelt, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

För många svenskar börjar historien med Gustav Vasa – vår förste ”riktige” kung, nationalstatens grundläggare och rikets befriare från Kalmarunionens danska förtryck. Verkligheten var annorlunda: Sverige hade haft egna kungar i hundratals år, nationalstaten växte fram långt senare och Kalmarunionen var mycket mer än ett danskt projekt.

Trots att detta idag är välkänt inom historikerkretsar har Gustav Vasa fortsatt att vara den enskilt mest kända härskaren i vårt förflutna. Varför? Vad gjorde Gustav som gör att han fortfarande sätter sin prägel på våra historieböcker?

Frågorna går att besvara genom att vi närmar oss Gustav Vasa från två håll: genom att vi skapar oss en överblick av hans politiska gärning och sätter den i relation till både medeltidens Norden och 1500-talets Europa, och genom att vi detaljanalyserar Gustavs egen korrespondens, till exempel med fruar och barn. I så fall framträder bilden av en kung som med en blandning av effektivitet, hänsynslöshet, framsynthet och försiktighet byggde upp ett stabilt välde åt sig själv och sin familj. Vi möter en mångsidig gestalt: ena dagen misstänksam envåldshärskare med gott om fiender, andra dagen ömsint familjefar. Eftersom han fick regera så länge, från 1523 till 1560, hann Gustav verkligen göra skillnad. Han byggde kanske inte vår nationalstat, men han lade flera av grundstenarna.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Gustav Vasa, som för många svenskar fortfarande är en portalfigur i historien.

Bild: Gustav Vasa, porträtt från omkring 1558 i porträttsamlingen på Gripsholm. Beskuret. Okänd konstnär, men med mycket snarlikt utförande trärelief av kungen, gjord av Willem Boy.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

För Främre Orienten, Kina och andra gamla högkultursområden är bronsåldern en rik och välkänd epok med grandiosa imperiebyggen och skriftlig dokumentation. Men så är det inte för Sverige. Många svenskar har svårt att visualisera denna period av vår förhistoria, och de flesta av oss svävar på målet om vi tillfrågas om bronsålderslämningar i det egna kulturlandskapet.

Faktum är dock att bronsålderns människor har avsatt mängder av imponerande och synliga lämningar i Sverige. Vi har också monumentalarkitektur, förvisso inga pyramider, men väl stora rösen med gravar, som i fallet med Kiviksgraven i Skåne och Blå Rör på Öland. Under bronsåldern tillkom dessutom flertalet av våra hällristningar, inte minst i Tanum i Bohuslän, som är uppsatt på Unescos världsarvslista. På 265 platser i Tanum finns omkring 6 000 inknackade figurer och nästan 10 000 skålgropar. På hällarna trängs stiliserade skepp, människor, hjortar, oxar, hjulkors, fotsulor, handflator, slädar, vapen och mycket annat. Vissa figurkombinationer är tydliga och kan lätt tolkas – lurblåsning, plöjning, strider, jaktscener, och så vidare – medan andra tecken och sammanhang är gåtfulla. Ett annat högst sevärt hällristningsområde finns vid Tisselskog i Dalsland.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om den svenska bronsåldern – vad kan man se, och var kan lämningarna bäst beskådas?

Bild: Hällristningsområdet i Tanum är ett område i Tanums kommun i Bohuslän där man funnit flera berghällar med stora mängder hällristningar från bronsåldern. De är alltså skapade någon gång mellan år 1700 och år 500 f Kr. Inte långt från den största av dem, Vitlyckehällen, är Vitlycke museum uppbyggt. Wikipedia, public domain

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

För alldeles för många svenskar är stenåldern en vag och svårpåtaglig epok i det mycket fjärran förflutna. Stenåldern förknippas med skämtteckningarnas grottmänniskor och med rader av flintpilspetsar och yxor i gamla museimontrar. Men hur gör man för att träffa på den riktiga svenska stenåldern? Var har den efterlämnat synliga spår?

Sanningen är att stenåldern finns runt omkring oss, från Skåne till Lappland. Vi hittar den i skånska stendösar, i västgötska gånggrifter – till exempel på det väldiga gravfältet Ekornavallen – och i form av påfallande välbevarad norrländsk konst. Alla som vandrat på spångarna vid Nämforsen för att bekanta sig med de inknackade avbildningarna av älgar och andra djur är dömda att bli imponerade. För att inte tala om de som beväpnar sig med myggspray och traskar ut i Härjedalens vildmark på jakt efter hällmålningarna i Ruändan. 

För de mindre äventyrligt lagda finns det betydligt mer att avnjuta på våra museer än gamla vapen. Några av världens äldsta skidor är utställda till allmänt beskådande i Umeå. De hittades i en myr vid Kalvträsk 1924, då de legat bortglömda i omkring 5 200 år. Få svenska fornfynd är lika fascinerande och vackra som den lilla Alundaälgen, skulpterad i grönsten, som idag är utställd på Historiska museet i Stockholm.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om den svenska stenåldern – vad kan man se, och var kan lämningarna bäst beskådas?

Bild: För 6000 år sedan ristades 2600 hällristningar in vid Nämforsen i Ångermaland. 

På berghällarna i och vid forsen ristade stenålderns jakt- och fångstfolk in sina bilder av älgar, båtar, människor, fåglar, fiskar och föremål, men också, för oss, svårtydda streck och linjer.  Nämforsen är en av Europas största hällristningsplatser med 2595 hällristningar som antas vara 6 000–3 800 år gamla, det vill säga från ca 4 000–1 800 f.Kr, troligen finns det också ristningar i Nämforsen som är yngre än så, dvs från bronsåldern.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det händer något väsentligt när den grå forntiden antar mänsklig skepnad, när individer framträder inför våra blickar – när Ramses II:s mumifierade kropp möter oss avlindad på museet i Kairo, när sargade offerlik och folk som mördats hittas i våra gamla mossar, eller när gestalter som Ötzi – ”ismannen” från Alperna – upptäcks av en slump. Vår förhistoria blir genast mer påtaglig; den får, bokstavligt talat, ansikten och kryddas med människoöden som pockar på att bli studerade och beskrivna.

Under det senaste seklet, från upptäckten av Tutankhamons grav 1922, har mängder av forntida män och kvinnor grävts upp, analyserats och ställts ut till allmänt beskådande. Detta gäller även Sverige, med iögonfallande fynd som Barumkvinnan, Hallonflickan och Granhammarsmannen. Med hjälp av den allra senaste tekniken försöker vi lära oss hur de levt – vilken mat de ätit, vilka platser de har besökt – och hur de mötte döden. Det är inte ovanligt att vi införlivar dem i vår krets genom att skänka dem namn, som när ett av de äldsta upphittade exemplaren av de varelser som för tre–fyra miljoner år sedan höll på att utvecklas till människor döptes till Lucy, efter en Beatleslåt som var populär i forskningsteamet.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om individerna under forntiden – om egyptiska mumier, nordiska mosslik och andra döda män och kvinnor som idag kan beskådas och analyseras.

Repris

Bild: Mumien av Ramses den store, G. Elliot Smith - "Catalogue General Antiquites Egyptiennes du Musee du Caire: The Royal Mummies" Detaljer om  farao Ramesses II mumifierade kropp. Kairo museum. Wikipedia, Public Domain.

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

”Vreden, gudinna, besjung, som brann hos peliden Akilles / olycksdiger, till tusende kval för akajernas söner.” Så lyder den första meningen i Iliaden, Homeros krigsepos från 700-talet f.Kr., och så inleds den västerländska litteraturens långa historia. 

Det är ingen fridsam och uppbygglig läsning. Krigaren Akilles är rasande över att hans chef, kung Agamemnon av Mykene, har berövat honom en slavinna. Alltså ber han sin gudomliga mor om hjälp, och hon utverkar hämnd från högre makter. Inbördesgrälet mellan grekerna gör att deras fiender, de belägrade trojanerna, kan gå till motanfall, med så många dödsfall att grekerna måste lära sig att samarbeta igen.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om människans äldsta kända krig, med fokus på de mytomspunna striderna vid Troja.

Historierna om Akilles vrede och det trojanska kriget har varit kända och återberättade i årtusenden, och för många europeiska skolpojkar har Iliaden och dess fortsättning Odysséen varit obligatorisk läsning. Men hur mycket av det Homeros skaldade om har verkligen inträffat? Troja har numera, på goda grunder, identifierats med en ruinstad i västra Turkiet, och grekernas bronsåldersstäder har också blivit utgrävda, men kan vi vara säkra på att ett krig mellan de båda makterna utkämpades? Tack vare modern forskning, inte minst analyser av hettitiska skrifter, tror vi oss idag veta en hel del om verkligheten bakom de gamla sagorna.

Bild: Akilles och Ajax spelar spel, c. 540–530 fvt, Vatican Museum Foto: Sailko, CC BY-SA 3.0 

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Moses avbildades av renässanskonstnärerna som en gammal man med horn på huvudet, eftersom de hade läst en latinsk slarvöversättning av Bibeln. Idag visualiserar äldre och medelålders västerlänningar honom som en skäggig och grånad Charlton Heston, medan barn och ungdomar föreställer sig honom som en egyptisk buspojke. 

Moses är världslitteraturens förste store frihetshjälte, och hans namn har blivit symboliskt, för att inte säga identiskt, med vår äldsta lagstiftning. Det handlar förstås om Mose, den karismatiske patriarken som mötte Gud i den brinnande busken, ledde det israelitiska uttåget ur Egypten och mottog stentavlorna med de tio budorden på Sinai berg.

I det sjätte avsnittet av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om Mose och hans historiska bakgrund, men också om vår äldsta kända lagstiftning.

Har Mose överhuvudtaget existerat? Är han och de andra gammaltestamentliga personerna verkliga gestalter i Främre Orientens förflutna, eller bör de istället etiketteras sagofigurer? Och om han är påhittad, varför har då lagarna och Moseböckerna fått namn efter honom? Frågorna om Mose leder lätt till vidare till andra frågor, inte minst om lagstiftningen som sådan. Hur kom det sig att bronsålderns kungar och hövdingar överhuvudtaget började stifta lagar och tvinga igenom dem i samhällen vars invånare aldrig hade upplevt något liknande? Var inleddes utvecklingen, och vad handlade de första lagarna om?

Bild: Moses med horn av Michelangelo, 1513–1515, i Basilica San Pietro in Vincoli, Rom Foto: Jörg Bittner Unna, CC BY 3.0

Lyssna också på Martin Luthers idéer blev grundstenen till Sveriges välstånd.

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Cheopspyramiden är omkring 140 meter hög och den har beundrats som ett av världens byggnadsmirakel i fyra och ett halvt millennium. Grekiska, romerska och arabiska skribenter fyllde sidorna med utläggningar om vad monumentet egentligen var för något. En skattkammare? Ett spannmålsmagasin från gammaltestamentlig tid? Eller kanske ett gigantiskt bibliotek som byggdes av sagokungen Surid ibn Salhouk före syndafloden, för att bevara allt mänskligt vetande inför framtiden? Buden var många. 

Vissa historieskrivare träffade rätt, som när greken Herodotos på 400-talet f.Kr. rapporterade ryktet att det var en grav som kung Cheops låtit bygga för länge sedan. Det dröjde dock ända till 1800-talet innan detta kunde verifieras och den vetenskapliga utforskningen ta fart. Sedan dess har vi lärt oss åtskilligt. Cheopspyramiden har införlivats med global allmänbildning och blivit en av jordens största turistsevärdhet.

I femte avsnittet av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om Egyptens pyramider – framför allt Cheopspyramiden – och den roll de har spelat i vår kultur.

Egyptens pyramider rymmer fortfarande många gåtor som pockar på lösningar och svar. Var det slavar som byggde monumenten, eller restes de av vanliga bönder som ålagts – och accepterat – hårda dagsverksplikter? Vad finns i de besynnerliga hål- och tomrum i stenmassorna som modern teknik har avslöjat, men som ingen människa hittills har tagit sig fram till?

Bild: Cheopspyramiden, Foto: Nina Aldin Thune, Wikipedia, CC BY 2.5

Lyssna också på Antikens sju underverk.

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Gränsen mellan förhistoria och historia brukar ofta anses löpa mellan de epoker då människan bara har efterlämnat arkeologiska fynd och den era då hon lärt sig skriva. Skrivkonsten har ofta framställts som en vattendelare i utvecklingen mot avancerade civilisationer. 

Det faktum att vissa högkulturer – till exempel Inkariket och andra imperier i Sydamerika, samt mängder av afrikanska välden – inte utvecklade skriften har i regel ignorerats. Faktum kvarstår att något väsentligt hände när vi började använda abstrakta tecken för att bevara och förmedla kunskap.

I det fjärde avsnittet av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om våra äldsta skriftsystem, om den långa vägen från bilder till alfabet.

Varför skedde detta? Hur, när och var tog människan steget över till att rita, knacka och trycka fram budskap på lerplattor, stenar, djurhudar och andra material som föregick papperet? Hur kom det sig att våra europeiska och västasiatiska förfäder – till skillnad från kineserna – vidareutvecklade och rationaliserade skriften till dagens bokstäver? 

Varifrån gick influenserna, och vilka samhällskrav låg bakom våra första kommunikationstekniska revolutioner? Minst lika intressant är frågan hur länge det dröjde innan vi lärde oss tolka de gamla hieroglyferna och kilskriftstecknen. Väl att märka är alla forntida skriftsystem ännu inte dechiffrerade och avkodade. Varför är det ännu omöjligt att läsa vad bronsåldersmänniskorna skrev på det minoiska Kreta och i induskulturens Pakistan?

Bild: Kontrakt om försäljning av en åker och ett hus i den kilformade kilskriften anpassad för lertavlor, Shuruppak, ca 2600 f.Kr, Wikipedia, Creative Commons.

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

På Göbekli Tepe, eller Isterbukskullen, har några av de mest häpnadsväckande och överraskande fynden inom modern arkeologi gjorts under de senaste decennierna: forskare har hittat världens äldsta tempelanläggning, som var i bruk på 9000-, 8000- och 7000-talen f.Kr. 

Göbekli Tepe ligger på en vidsträckt och ofruktbar platå i södra Turkiet. Här restes i första skedet hundratals pelare, mellan fem och sex meter höga, i ett tjugotal cirklar. I nästa fas restes mindre pelare i rektangulära rum. Till de mest fascinerande fynden hör skickligt utförda reliefer och skulpturer av tjurar, tranor, rävar och ett krokodilliknande djur.

I det tredje avsnittet av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om de häpnadsväckande fynden i Göbekli Tepe och andra sentida sensationer i utforskningen av vår förhistoria.

Göbekli Tepe-fynden ställer allt på huvudet. Vid tiden för byggandet av templet hade människan ännu inte börjat bruka jorden och skapa bofasta civilisationer. Inga lämningar har hittats efter tamdjur eller odlade växter. Byggarna tycks ha varit jägare och samlare som ätit vildväxande grödor. De skulle, enligt alla vedertagna teorier om kulturutveckling, inte ha kunnat skapa den här typen av monument. Ändå var det just vad som skedde. Varför? Ingen vet, men det saknas inte spekulationer, varav vissa träder långt över gränsen till det bisarrt fantasifulla.

Bild: Göbekli Tepes äldsta skikt (skikt III) består av flera runda formationer med radade pelare. Wikipedia, Creative Commons. CC BY-SA 4.0

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hon är omkring 30 000 år gammal, drygt elva centimeter lång och tämligen fetlagd, är gjord av kalksten som färgats med rödockra, har inga ansiktsdetaljer och inga fötter men i gengäld en konstfärdigt utformad frisyr. Vi känner henne som Venus från Willendorf, och vi kan besöka henne på Naturhistoriska museet i Wien. Sedan det lilla konstverket upptäcktes 1908 har Venus blivit en ikon för den äldsta mänskliga civilisationen i Europa.

Venus från Willendorf är inte ensam. Vi har omkring 200 liknande fynd av kvinnofiguriner från den äldre stenålderns Centraleuropa, Italien och Frankrike. Vad som gör några av dem särskilt intressanta är att de är tillverkade av keramik, något som motbevisar den gamla, men felaktiga, uppfattningen att människan inte kunde utveckla detta hantverk förrän hon blivit bofast och övergått till jordbruk. 

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om Venus från Willendorf och hennes skulpturala forntidssystrar.

Vi kan vara övertygade om att de här kvinnostatyetterna var viktiga för våra förfäder och förmödrar – men vi har inte en aning om vad de var tänkta att föreställa, och vilket användningsområde de hade. Gissningarna och hypoteserna har duggat tätt. Modergudinnor? Rituella föremål som brukades inom schamanistiska religioner eller inom läkekonsten? Leksaker? Och varför är Venus från Willendorf så tjock? Vilken betydelse tillmätte folk fetman?

Bild: Venus från Willendorf, Naturhistorisches Museum Wien. Creative Commons

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dinosauriernas herravälde avslutades för 65 miljoner år sedan i en obarmhärtig naturkatastrof. Det var en förutsättning för att människorna överhuvudtaget skulle kunna existera. 

När jätteödlorna försvann från jorden fick däggdjuren en chans att växa, utvecklas och expandera, något som hade varit fullständigt omöjligt om Tyrannosaurus Rex och de andra köttätarna hade fortsatt att behärska planeten. Men trots att dinosaurierna inte har funnits sedan urminnes tid är de numera synnerligen levande i vår kultur. Alla känner till dem, och de är omåttligt populära hos barn.

I det första avsnittet av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om dinosaurierna och deras mytiska efterföljare. Dick och Katarina tar med oss på resa runt jorden i den tidigaste historiens spår.

Varför blev det så? När upptäckte vi våra gigantiska föregångare? Hur försökte upptäckarna förklara dem? Finns det något kvar att upptäcka? Har det funnits dinosaurier i Sverige? Går det att spåra en länk mellan dem och de stora sägenomspunna monster som förekommer i vår sagoflora, till exempel drakarna och de mytiska sjöodjuren – historier om sådana varelser finns ju i alla länder? Vart – till vilka museer – skall vi bege oss om vi vill se de dinosaurier som har grävts fram och rekonstruerats? 

Och hur är det med den övriga gamla megafaunan, till exempel mammutarna? När försvann dessa djur? Skulle det vara möjligt för forskarna att återuppväcka dem? Hur orealistiskt är konceptet bakom Jurassic Park?

Bild: Tyrannosaurus, en av de sista och mest berömda dinosaurierna. Tyrannosaurus rex, Palais de la Découverte, Paris. Wikipedia, CC BY-SA 3.0

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I november 1520 kröntes den dansk-norske unionskungen Kristian II till svensk kung. Kröningen i Storkyrkan i Stockholm var kulmen på åratal av krig, för nu hade Kristian äntligen besegrat sina envetna motståndare inom det svenska högfrälset. De besegrade stormännen hade dessutom tillerkänts amnesti och bjudits in till att delta i festligheterna i Stockholm. Stämningen var på topp: kriget var över och alla skulle försonas. Men bara några dagar senare förbyttes glädjen i fasa. Mitt under ett riksrådsmöte låstes slottsportarna och de närvarande anklagades för kätteri. Domen föll fort, och straffet var döden.

Under två dagar avrättades därefter ett hundratal människor, såväl biskopar och högfrälsemän som vanliga stockholmska borgare och tjänare. Flertalet av de män som dödades på Stortorget hade inte ens varit anklagade, än mindre dömda, för något brott. Kristian II tog helt enkelt tillfället i akt att i ett svep undanröja hela den svenska frälse- och borgaroppositionen. Därefter följde han upp blodbadet med en veritabel utrensningsturné genom Götaland, och efter att han arrangerat ett massmord i Nydala kloster fick kungen det epitet som allt sedan dess har förknippats med honom i svensk historia: Kristian Tyrann.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Stockholms blodbad, den största och grövsta politiska utrensning som Sverige någonsin drabbats av.

Bild: Kopparsticket av Blodbadstavlan i okolorerat tryck. Kruse, Hans, 1500-talet Mandel, Philipp Henrik, 1837-1882? Padt-Brugge, Dionysius, 1628-1683 Steinkamp, Cort, 1500-talet - Blodbadsplanschen Public Domain

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Leonardo da Vinci är en av de människor som är mer än namn och gestalter – som har transformerats till begrepp och symboler, som alla tror sig känna till och ha en åsikt om. Hit hör den italienske renässansmästaren Leonardo da Vinci. Även vissa av hans konstverk har lämnat den historiska sfären och inträtt i den självklara allmänbildningen. Säg ”Mona Lisa” och samtliga – även folk som inte vet någonting om renässansen – ser Leonardos tavla framför sig.

Men vem var Leonardo da Vinci? Han var inte bara konstnären bakom Mona Lisa och Nattvarden. Han var också mannen som ritade modeller till bilar, helikoptrar, tanks och fallskärmar flera sekler innan mänskligheten var redo att producera dem. Han var dessutom en kolossalt nyfiken och noggrann naturvetenskapsman, vars anatomiska skisser och analyser av fåglars flykt känns lika färska och moderna idag som när de präntades ned.

Som ingenjör och tekniker var han långt före sin tid, detta inom så skilda fält som friktionslära och robotteknik. Leonardos tankar om kullager skulle inte förverkligas förrän på 1800-talet. När han levde i Rom experimenterade han med utvinning av solenergi… Till saken hör också att Leonardo hade alla odds emot sig. Han var född utom äktenskapet och förvägrades en god skolgång. Inom familjekretsen fanns det varken uppfinnare eller konstnärer utan idel jurister och notarier. Likväl satte han sig över alla hinder och blev så berömd att kungar och furstar tävlade om att locka honom till sig.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Leonardo da Vinci, en av de märkligaste och mest beundransvärda människor som någonsin levt.

Bild: Förmodat självporträtt av Leonardo (c. 1510) vid Kungliga biblioteket i Turin, Italien Web Gallery of Art: Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Alla har hört talas om Dracula – den blodsugande greven som härskar över fladdermössens och vargarnas dimmiga skräckvärld i Transsylvanien, och som flyttar till London för att hemsöka även Englands mondäna miljöer med sin centraleuropeiska charm och sina dödliga huggtänder. Men få känner till historien om den verklige Dracula – Vlad Dracula, vojvod av Valakiet.

Egentligen har de båda gestalterna ingenting gemensamt mer än namnet. Den irländske författaren Bram Stoker fascinerades av det och lånade det på 1800-talet till sin romankaraktär. Att han fastnade för just Vlad Dracula var dock ingen slump, eftersom denne furste sannolikt är Rumäniens mest ryktbare (och beryktade) statsman och härförare genom tiderna.

Vlad härskade över Valakiet vid tre tillfällen på 1400-talet och satte sig i så stor respekt i omgivningen att fienderna kände sig föranledda att bekämpa honom inte bara med svärdet utan också med pennan. På grund av de kraftigt överdrivna propagandaskrifter som de tyska borgarna i Transsylvanien lät författa spreds ryktet om Vlads oerhörda grymhet, inte minst hans groteska pålningar av besegrade fiender, över hela Europa. Men hur mycket är sant? Vad vet vi om verklighetens Dracula? Var han ett blodtörstigt monster eller snarare en skicklig politiker och militär?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den valakiske fursten Vlad Dracula, en av 1400-talets mest mytomspunna och baktalade härskare.

Bild: Porträtt av Vlad III (ca 1560), sägs vara en kopia av ett original som gjordes under hans livstid som varit förebild för Bram Stokers romanfigur Dracula. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

År 1492 nådde Christofer Columbus fram till Västindien, och sex år senare upptäckte Vasco da Gama sjövägen till Indien. Dessa resor har kommit att stå som symboler för de stora upptäcktsresornas begynnelse, då Europa tog de första stegen på den väg som skulle resultera i koloniala imperier och världsherravälde. Men då glömmer man en lång förhistoria.

1490-talets upptäcktsresor var inte början utan snarare kulmen på flera decenniers mödosamma kartläggning och experimenterande på Atlanten och längs Afrikas kust. Framför allt måste vi vara medvetna om att en av våra vanligaste fördomar mot medeltidsmänniskorna är en bluff: de trodde inte alls att jorden var platt.

Alla sjöfarare och köpmän visste att den var klotformad; vad man grälade om var väsentliga detaljer, till exempel storleken på klotet och hur många världsdelar det fanns. Alltså var folk inte främmande för att leta efter öar i Atlanten och utforska främmande kuster, under förutsättning att det fanns incitament till expeditionerna. Det fanns det på 1400-talet, när de portugisiska kungarna och prinsarna började drömma om guld och andra rikedomar i Afrika. I nästa skede hägrade ännu större visioner: tanken att nå fram till Indien och Kina.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om 1400-talets upptäcktsresor, de djärva seglatser som ledde till att portugiser, spanjorer och italienare tog sig över Atlanten till Amerika och runt Godahoppsudden till Indien.

Bild: Orelius världskarta från 1570. Wikimedia Commons, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

År 1397 kröntes den unge Erik till kung av hela Norden under ett politiskt stormöte i Kalmar. Unionen kom därför att gå till historien som Kalmarunionen – och det var verkligen Kalmars union. Under det sekel som följde var den välplacerade sydöstsvenska staden upprepade gånger mötesplats för Skandinaviens högfrälse och kungamakt.

Men varför? Hur kunde de bångstyriga stormän, rika änkor, sjörövarhövdingar och driftiga bergsmän som präglade livet i senmedeltidens Skandinavien komma överens om att underordna sig en enda monark? Hur hölls unionen samman, och varför fick den så många problem när den väl grundats?

För att få svar på frågorna måste vi tränga på djupet i historien om Kalmarunionens tillkomst och lära känna Margareta Valdemarsdotter, en av de skickligaste och mäktigaste politiker Norden någonsin haft. Hon var dansk prinsessa, gift med en svensk-norsk kung och förmyndarregent för barn som aldrig fick chansen att regera på egen hand så länge hon var i livet. När systerdottersonen Erik kröntes i Kalmar var det Margareta som höll i tyglarna och fick sin vilja igenom. På punkt efter punkt besegrade hon sina många fiender och formade en union efter eget sinne, med det övergripande målet att skapa ordning ur kaos.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Kalmarunionen, den personalunion som under senmedeltiden förenade de svenska, norska och danska rikena under ett gemensamt kungligt överhuvud.

Bild: Margareta, 1353-1412, drottning av Danmark, Norge och Sverige – Nationalmuseum, public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hansan, tyskarnas handelsförbund, blev en första rangens internationell maktfaktor på 1200-talet. Överallt måste kungar och furstar tillerkänna dem privilegier och underlätta för deras verksamhet.

På 1100-talet trädde oerfarna tyska köpmän in på de nordeuropeiska handelsscener som tidigare dominerats av gotlänningar och andra skandinaver. Steg för steg lärde de sig knepen av föregångarna – de anlade städer, byggde handelsskepp, grundade kontorsliknande kolonier i utlandet, förde vax och pälsverk till Västeuropa och kläde och salt till Nord- och Östeuropa, och i mitten av 1200-talet hade de kommit att dominera ett vidsträckt handelsområde.

Det mest remarkabla med Hansan är att förbundet endast var ett lösligt nätverk. Man hade inga gemensamma styrande organ, ingen gemensam armé eller flotta, och varje konflikt med omvärlden föregicks av långvariga debatter mellan borgmästare och rådmän som ofta var sinsemellan oense. Det enda som höll ihop det mäktiga förbundet var medvetenheten om att det verkligen behövdes, att hoten från omvärlden endast kunde bemötas genom att man samarbetade för det gemensamma bästa. Hansan växte fram underifrån och fungerade så oerhört väl, under så lång tid, eftersom de deltagande köpmännen lärde sig att kompromissa och komma överens.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Hansan, det tyska förbund som dominerade Nordeuropas handel mellan 1200-talet och 1500-talet.

Bild: Lübecks sigill av år 1280, avbildat i Ernst Wallis "Illustrerad verldshistoria", utgiven i Stockholm 1882, sidan 333. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Omkring 1303 föddes Birgitta Birgersdotter rakt in i det förmögna svenska högfrälset, förutbestämd att giftas bort i de tidiga tonåren och tillbringa livet som maktfullkomlig husmor och flerbarnsmor på ett av landets herresäten. Allt detta skedde också, men när maken avled bytte hon karriär och blev profet. Och då förändrades allt.

Heliga Birgitta, som vi kallar henne eftersom hon kanoniserades av påven och numera räknas som Europas skyddshelgon, fick ett långt och händelserikt liv mitt i maktens centrum, och vart hon kom rörde hon upp känslor.

Redan i barnaåren menade hon sig få himmelska uppenbarelser, och som vuxen förde hon ut dessa gudomliga påbud till kontinentens kyrkliga och världsliga potentater: kungar, drottningar, påvar och många andra fick lära sig att frukta Birgittas ofta färgstarka och grova tirader om syndfullt leverne och felaktiga politiska vägval.

Hon medlade i hundraårskriget, påbjöd (och fick till stånd) ett korståg mot Ryssland, instiftade en ny klosterorden och nedkallade Herrens straffdom över de mäktiga män och kvinnor som inte gjorde bot och bättring. Hon bosatte sig i Rom, satte sig i respekt från Sverige och England i nordväst till Neapel och Cypern i sydöst, och när hon avled 1373 räknades hon som en av sin tids största profeter.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om heliga Birgitta, den enskilda person från Sverige som hade störst inflytande över omvärlden under medeltiden.

Bild: Heliga Birgitta på ett altarskåp i Salems kyrka, Södermanland. Hermann Rode (sent 1400-tal) – ”Svenska folket genom tiderna. Vårt lands kulturhistoria i skildringar och bilder. Andra bandet. Den medeltida kulturen”. Edited by professor Ewert Wrangel. Published by Tidskriftsförlaget Allhem, Malmö, 1938, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Mellan 1337 och 1453 utkämpades världshistoriens längsta militära kraftmätning mellan arvfienderna England och Frankrike, ett krig som blev så utdraget att det gick till historien som hundraårskriget.

På flera sätt var detta en vattendelare i militärhistorien. Nu krossades det gamla riddarkavalleriet av långbågeskyttar och artillerister med kanoner, och de fältslag som utkämpades har gått till historien för sin blodighet – Crécy, Poitiers, Agincourt, Patay och Castillon, för att bara nämna några. Taktiker som Bertrand du Guesclin gjorde pionjärinsatser på gerillakrigföringens fält, och med Jeanne d’Arc fick Frankrike både historiens mest ryktbara kvinnliga härförare och ett karismatiskt nationalhelgon. Historien blir inte mindre fascinerande av de många intriger och allianser som vävdes in i konflikten – grälen i Flandern, Bretagne, Skottland och Kastilien, vilka alla medverkade till den internationella dramatiken.

Men varför drog kriget ut på tiden så infernaliskt länge? Kungarna önskade det inte. Tvärtom, både Englands och Frankrikes monarker försökte upprepade gånger kompromissa och sluta fred, utan att lyckas. De fick flera gånger bittra skäl att ångra att de överhuvudtaget inlett konflikten. Huvudskälet var att krigets verkliga huvudpersoner inte hörde hemma inom kungafamiljernas led utan i legoknektarnas läger. I digerdödens kölvatten blev krig och plundring ett sätt att överleva för många lågadelsmän, och om kungarna slöt stillestånd drev de gärna kriget vidare mot den franska civilbefolkningen.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om hundraårskriget, den konflikt som förmörkade Västeuropas historia under hela senmedeltiden.

Bild: Slaget vid Agincourt 1415 från 1400-talet från St. Alban's Chronicle' av Thomas Walsingham, English School - Lambeth Palace Library, London, Storbritannien / The Bridgeman Art Library, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.